Aine

Hon nickade, höll med om att mysterier var spännande. En kort blick på hans hand som for ner till hans mun, blicken blev dock kvar på hans läppar när hans hand föll tillbaka till sin plats. “Gott! Så säger vi så. På återseende, Wreax”  Det skulle passa henne fint, så hann hon landa ordentligt i staden och rapportera att hon anlänt. Hon kände av hans ovilja, men sköt det åt sidan. Det hade varit trevligt och hon hade gärna suttit kvar. Men, det fanns alltid ett men. Aine var trots allt inte här på någon nöjesresa och det fanns en risk att han skulle distrahera henne. Få henne att tappa fokus. En maleficar kunde försvinna fort om hennes närvaro läckte ut. Men å andra sidan, kom kraftvågorna från en sådan? Det var man ju inte säkra på. Hon reste sig upp, plockade åt sig sin väska och kåpa. “Tack för den här stunden, jag ser fram emot vår nästa.” Och det menade hon ju genuint, det lät spännande att få se havet om natten på det sätt han beskrev. Men också att få komma nära sfären.. och honom? Med dom orden lämnade hon honom vid bordet och gick mot trappan, som ledde till övervåningen. Wreax hade ju hört beskrivningen som värden gett Aine, så han skulle inte ha svårt att knacka på rätt dörr sen.

Aine

Ja, då var det dags..! Hon gick till dörren och öppnade den, där utanför stod Wreax. Punktlig och precis som han lovat. Han var en man av sitt ord och det uppskattade hon. Sen fick hon lov erkänna att hon sett fram emot det här, så hon kunde inte hejda leendet som växte fram på hennes läppar. Hon stod emot impulsen att ge honom en kram, som om han var en kär gammal vän. Det var han inte, så länge hade de inte känt varandra. “Wreax! Angenämt att se dig igen, låt mig bara- …”Men hon blev ändå lika glad av att se hans gestalt vid sin tröskel. Hon avslutade inte ens meningen, men höll upp en hand för att ursäkta sig lite snabbt. Kollade han över hennes axel och blickade in i rummet, skulle han se att på det lilla skrivbordet inne i rummet låg där en massa olika pergament och papper. En öppen bläckhållare och en fjäderpenna avslöjade hon varit mitt uppe i ett brevskrivande. Hon satte korken på den lilla glasbehållaren och stoppade ned pennan i ett glas med vatten, så inte bläcket skulle torka och klumpa igen pennan. I övrigt var det inte mycket av hennes tillhörigheter man såg nått av, men hon hade å andra sidan kommit med ett lätt bagage. Hon släckte de ljus och lyktor som kastat ett varmt, gyllene sken över rummet. Men hon lät en märklig liten lykta, med ett flackande rödviolett ljus förbi tänd. Dock såg det inte ut som om det fanns något vanlig låga innanför glaset.

“Så, ursäkta, jag var mitt uppe i – jah.. Låt oss gå då!” Hon gjorde en liten handgest mot skrivbordet, han fick tolka pappershögarna som han ville. Hon lät kåpan hänga kvar på kroken innanför dörren, om de skulle simma skulle det där tyget bara vara överflödigt. Hon hade noga tänkt igenom klädvalet för i afton och skippat plaggen med flödande tygsvall. Istället bar hon byxor, vilket för henne kändes ovanligt och obekvämt och en midjekort jacka. Såklart kompromissade hon inte med att plaggen var utsökta trots att de var mer lagda åt det praktiska hållet. Jackan var i den där buteljgröna färgen som hon tycktes favorisera att bära, den hade en ståkrage och var utsmyckad med dekorativa broderier och band runt jackans käppning – revärer. Ett par knähöga läderskinnstövlar krönte fötterna. Det rödbruna håret, som i det skumma kvällsljuset så mer brunt ut än rött, bar hon utsläppt. Hon klev över tröskeln och drog igen dörren. Stoppade nyckeln i låset och vred om. När det var klart stoppade hon nyckeln i en av de diskreta jackfickorna. “Varsågod, visa vägen, Wreax Situros.” eggade hon. Ivrig och förväntansfull. Aine hade svårt att minnas när hon senast varit på ett sånt här bra humör.

Aine

Hon såg ner på sina kläder när han kommenterade dem. “Är det här inte magikerkläder.. jag är magiker, som har de här kläderna på mig. Borde inte det vara definitionen av magikerkläder?”  flinar hon och rycker på axlarna. “Ni sa att vi skulle utanför sfären och jag räknade ut att mina vanliga kläder skulle kunna bidra till en drunkningsolycka för oss båda två i värsta fall.” Aine sträckte ut sin hand och borsta bort något osynligt damm på hans axel och lite retsamt dra i hans krage. “Nå, ni ser inte så pjåkig ut själv.. men det ser inte som om du klätt dig för en avstickare bortom sfären..” Tvärtom levde han upp sitt sitt adliga påbrå den här gången, med hus Situros sobra färger i svart och silver. Hon följe med honom ut och lät han ta hennes hand när de gick ner för trappan, hon hade inget emot det. Hennes hand var sval och torr, avslöjade att hon var lugn och tillfreds för stunden. Den här gången var hon utvilad och grundad, hennes barriärer var stabila och hans inre kröp inte olovligen sig in i hennes huvud. Hon hade inte anat något hotfullt från honom förr, inte nu heller. Nedanför trappan, stack hon istället in sin arm under hans. Han verkade inte ha något emot hennes närhet, tvärtom.

Hon stannade till lite framför droskan, för att ta in synen – för den måste vara ovanlig här nere i Me’erisia. Det här var de första hästarna hon sett som hon anlänt. Droskan var också ovanlig och såg ut som om den var snidad ur en enorm snäcka. Aine sneglar på Wreax, hon förstod att han ansträngt sig och lagt ner mycket av sin tid. De flesta djur kom hon bra överens med, hon strök ena hästen över halsen när hon gick förbi den. Tänk att de ändå var så medgörliga och lugna, trots att deras sinnen var flyktiga. Det här dragparet hade anpassat sig väl till livet här nere. “Oj oj.. “ mumlade hon imponerat när hon kom fram till själva vagnen. Hon fingrade en stund på de detaljer som hon kom åt. “Jag känner mig nästan kunglig nu.” sa hon med ett glatt flin över axeln, innan hon smidigt klättrade upp och tog plats i droskan. Hon hälsade artigt på kusken och makade på sig för att ge rum för Wreax att ta plats.

Aine

“Ah, jag trodde att du var fullblods alv.” medgav hon. Han såg inte alls ut som me’er. Halvblod, avsett vad vilka föräldrar de hade, var ovanligt att möta. Wreax som var hälften me’er och hälften mörkeralv, var unik i sitt slag. “Ursäkta om jag är för påflugen med mina frågor, men då förmodar jag att den där fördelen du talar om är att du är en hamnskiftare?” Vilket kunde återigen förklara varför hon kunde förnimma en subtila magisk vibration från honom. Aine log tacksamt mot honom, när han på nytt intygade att hon behövde inte oroa sig för att drunkna. “Intressant, vill du berätta med vad eller hur du tänkt lösa det?” Hon var genuint nyfiken. Fanns det färdmedel utanför sfären att bruka? Kanske en magisk ört att äta, som gjorde att man kunde andas under vattnet? Han var ingen magiker, så hon tvivlade starkt på att han skulle dra nån besvärjelse ur rockärmen.

Färdas med stil. Hon nickar. “Inget mig emot, det är få förunnat en sån här stilig bekvämlighet.” Hon misstänkte att hans förmögenhet, hans tillgångar kunde väcka en viss avund. Men Aine hade inget emot sig att sola sig i sådana blickar, vissa personer och varelser var underlägsna i sin natur. Hon ansåg ju att magiker var ett halt steg ifrån gudar, vilket såklart satte dem högre upp än alla andra. Hon såg ner på hans arm som lindade sig runt hennes midja och en stöt gick genom hennes kropp. Gränserna blev färre och färre, men det tycktes som att de båda två var lika ivriga att kliva över dem. Eftersom de satt nära varandra och hennes axel blev lite obekvämt inklämd mellan deras kroppar, la hon sin hand på hans lår. Det kändes mer naturligt att ha armen så.

När han frågar om hennes dag, ler hon smått. Såklart kunde hon inte redogöra allt hon gjort idag, men vissa av hennes göromål var harmlösa att berätta om. “En sak ska du om mig, jag är känslig för magi. Portaler eller.. som er malström, kan göra mig… hmm.. sjuk. Efter att vi skiljdes åt igår så sov jag och jag gjorde så tills det ljusnat igen. Efter det så följde jag upp ett råd ifrån en bekant att äta min frukost på ett av kaffehusen nära Korallmarknaden.” Hon sneglar på honom, kanske orolig att hon tråkade ut honom – mest för att hon själv avskydde den här typen av samtal. “Jag bekantade mig lite med Korallmarknaden och stadsdelen runt Den Gyllene Sköldpaddan, men under resten av eftermiddagen och kvällen har jag ägnat.. eller ja.. försökt ägna mig åt mina studier…” Hon flyttade sin hand, en liten – liiiiten bit högre upp på hans lår. Närmare hans innerlår.“Men jag måste erkänna att du, Wreax har ockuperat mina tankar den större delen av dagen och gjort det en aningen svårt för mig att koncentrera mig.” Det kändes en aningen slugt av henne, men hon ville att hans tankar istället skulle landa på hennes hand –  inte på att hon utelämnat stora delar av sin dag. Det var ingen osanning heller, även om hon kanske överdrev lite. Hon hade ju kommit på sig själv flera gånger att tänka på honom och deras stundande möte.

Aine

När han nämnde Lloth blev hon märkbart spänd, som om själva namnet hade kraft nog att åkalla den demonen. Hon ville säga något om hur liten sannorlikheten vore för en mörkeralv och en me’er att träffas, men lät bli. På något sätt visste väl han det redan själv och behövdes väl knappast yttras högt av henne. “Är det något som är vanligt här..? Att de mörkeralver som bryter med Lloth söker sig hit?” Det var snarare en fråga som hon ställde i sin yrkesroll än av ren nyfikenhet och hon fortsatte. “Det sägs att drottning Isra också är till en viss del mörkeralv…” Aine strök sig fundersamt över pannan, varför hade hon inte tänkt på det här? Hon vred lite på sig i droskan och sneglade mot slottets siluett. De höga tornen var knappt skönjbara om det inte vore för de varma ljusen som sken ut ur fönstren. Givetvis hade sfären ingenting med de kraftvågor som fått världen att darra… “Men inte har drottningen kvar några band till Lloth?” Tänkte hon högt och såg tillbaka på Wreax. Då skulle väl den influensen synas betydligt tydligare i staden? I riket?

Även om hon satt i en droska på väg mot något hon sett fram emot, ville hon hellre dela sina misstankar till den Famulus som hon rapporterade till. Hon blev stressad och en aningen orolig. Men samtidigt behövde hon ändå nå sfären och verkligen bekräfta att den inte hade nått med kraftvågorna att göra. Det sista man ville var att ha en ny katastrof som Tharmand eller Loradon för den delen… Men hans hand runt hennes midja drog henne tillbaka till nuet och hon blev genast mer närvarande i sin blick. Nervöst svalde hon hårt. Hon hade inget mot att han rörde henne, lite väl intimt för att vara andra gången de träffades. Men hon hade ändå inget emot det. Hennes hjärta slog något fortare och något hårdare, både av insikten att det som rörde om i det magiska flödet kanske var både större och mäktigare än vad man trott – som av att hans närvaro berusade henne.

Det verkade som om de delade ömsesidiga känslor för varandra. Hon betraktar honom en stund och funderade på om han skulle våga kyssa henne, meeeen icke. Med nöd och näppe höll hon sig för att sucka besviket. Hon sig nyfiket ner på asken som han plockade fram. Aine tog emot den med nyfikna händer och öppnade upp lådan. Det var ett vackert halsband, vore det inte för vad de hade samtalat om så skulle vem som helst kunnat tro att det bara var ett vackert halsband. “En talisman..?” Hon väntade med att röra det tills han skulle antingen dementera hennes påstående eller bekräfta det. Såklart var det en komplex fråga fällande talismaner. Det fanns avancerade talismaner och det fanns enklare, vissa av dem hade en egen vilja och krävde en hel del övertalning innan de skulle samarbeta med en. Vem hade tillverkat den här? Varifrån hade Wreax fått den? Eller var den här typen av föremål vanliga här. “Den är otroligt vacker, jag har inte sett något liknande..” Hennes blick låg fokuserad på föremålet, det var väldigt sällan som hon kom i kontakt med talismaner eller artefakter.  Färggranna prickar, inte olikt prismor, dansade över hennes kindben, kinder och panna när någon ljuskälla träffade den reflekterande ytan på halsbandet.

Aine

Vem blev inte spänd när man talade om Lloth? Hon lyssnade väldigt uppmärksammat på honom och såg intensivt på honom, med en blick som tydligt sa att hon hörde vart enda ord. Det fanns inget annat hon lyssnade på. Det var en intressant berättelse, om hans föräldrar och hans ursprung. Desto mer intressantare blev det när han pratade om Isra, drottningen och Lloth. Men efter att han berättat om halsbandet och varifrån det kom, så fingrade hon lite nyfiket på smycket. När hon kände hans fingrar mot sin kind, tittade hon upp från asken. Det ryckte till i hennes mungipor, kanske gillade hon det som hon hörde eller kanske var hon bara ivrig att få smaka på den där annalkande kyssen?  Han såg på henne. Han såg henne, det var en svindlande känsla att upptäcka det. Hans olikfärgade ögon var så vackra, under den intensiva stunden av ögonkontakt lärde hon sig varje nyans och varje liten fläck i hans ögon.

När han lutade sig framåt för att kyssa henne, tappade hon allt intresse för talismanen. Lite närmare.. Deras närstippar snuddade försiktigt vid varandra och såhär nära var det meningslöst att fortsätta titta. Hon delade hans andetag innan hon mötte honom halvvägs till kyssen. Hennes överläpp nuddade vid hans underläpp. Så försiktigt. Så lätt, som att bli kittlad av ett grässtrå. Och den kittlingen gick in i hennes mun och genom hennes kropp… Den här gången kunde inte kittlingen vandra vidare ut, utanför henne. I samma ögonblick som deras tungspetsar nuddade varandra, släppte hon smyckeskrinet och la istället handen i hans nacke. Hennes hjärta slog högt och dovt, tillsammans med hans andetag överröstade det allt annat ljud. Hon hörde inte ens längre hästarnas hovklapper mot gatan. Inte gnisslandet från droskans hjul..

Aine

Hon blundade och såg färger. Rött och orangesvart som böljade mot henne, varmt och tryggt. När han drog upp henne i sitt knä, satte hon sig grensle över hans båda lår och höll upp hans huvud mellan sina händer. Hans arm runt hennes midja höll ett bestämt tag runt henne. Han var starkare än vad han såg ut att vara.. Men ju mer passionerad han blev, desto mer återhållsam blev hon. Men hon hade sina skäl, hon njöt av att kyssa honom, men samtidigt höll hon emot. Det kändes som att hon samtidigt försökte stänga en dörr, stoppa en fors ville in genom och dränka hela staden i ett flammande blått stjärnfall. Snart började hon se blåa stråk bakom sina ögonlock, hon förstod att de började närma sig sfären och dess magi – hennes magi hade hittat en gemensam kanal. Hon kunde höra det stumma hummandet från den. Känna vibrationerna från den uråldriga magin. Det tillsammans med att hans kyssar och beröring rev upp virvelvindar inom henne. De smakade varandras läppar, varandras mungipor, varandras amorbågar. Med mjuka läppar som var varma och fuktiga. Så sköna. 

Så stannade de till, läpparna nuddade fortfarande varandra. Aine lutade sin panna mot hans, satt så och andades. Blundade och undrade vad det var som hänt. Aine lutade sig lite bakåt, tillräckligt långt för att kunna öppna ögonen och se på honom utan att skela. När han nämner att det var dags att ta på Talismanen, blinkar hon till och får en något mer vaken blick. Hans kyssar över hennes hals fick henne att luta huvudet på sne en aningen och sucka njutningsfullt. “Gärna.” sa hon och la en hand på hans bröstkorg, sköt tillbaka honom och gled smidigt av från hans knä. I en smidig rörelse plockade hon upp skrinet och gav honom det, innan hon vände honom ryggen och strök bort håret från sin nacke. Så att han skulle komma åt att trä på och spänna halsbandet lättare. Nyfiket vred hon huvudet för att studera den sfär som höll vattenmassorna borta från staden.

Aine

Eftersom de långsamt närmade sig sfären, hade hon god tid att betrakta den. Men omöjligt att hon hann ta in allt av den, denna osynliga mur som höll havet borta från staden. Nyfiket sträckte hon fram sin hand, men så fort som hennes fingrar snuddat vid sfären ryckte hon tillbaka sin hand, som om hon bränt sig. Som när man får en lätt stöt från en statisk yta. Några onaturligt blåa streck, som blodådror exploderade ut från punkten där hon rört vid sfären. Aine tryckte sin hand mot sitt bröst och höll om sina fingrar. “Den.. något..” hon mumlar osammanhängande och rynkar bekymrat ögonbrynen. Men hon behöver inte alls speciellt lång stund att återhämta sig. Hon sneglar mot Wreax. “Jag tror någon har ..-” Aine söker efter det rätta ordet. “…mixtrat med sfären.”Aine ser bekymrad ut och fundersam. För en kort stund kändes deras kyssar som en evighet bort. För en kort stund önskade hon att det var Zander hon hade med sig hit ikväll. För hon ville undersöka vidare, i det lilla hon känt. “Får.. folk utöva besvärjelser på sfären hursomhelst?” Hon vänder sig tillbaka till sitt sällskap och ser undrande ut. Men hon visste redan svaret på den frågan. En kort stund sög hon in sin underläpp mellan sina tänder och tuggade fundersamt på den.

Hon strök sig lite över pannan, kontakten med sfären hade lagt sig som en molande huvudvärk där. Hon log mot honom, även om det låg en viss oro i hennes blick. Som en glimt bakom hennes irisar. Sfären.. “Oroa dig inte, Wreax. Jag har sett.. “ hon tvekar igen eller letar efter lämpliga ord.“… mycket. “ Hon ger honom en retsamt snabb kyss på hans läppar. “Vi ses på andra sidan då!” Så stålsatte hon sig och klev igenom sfären. rakt ut i havet. Men den här gången reagerade inte sfären på hennes kontakt..

Aine

Hon behövde inte se hans ansikte för att veta att han visste, eller åtminstone hade en teori om vad som kunde fått sfären att reagera så. Sanning för en person, behövde inte vara sant. Men hon var känslig för andra personers sinnesställning, känslor. Hon hade uppfattat den korta ändringen av hans inre värld. För den delen, utan att behöva läst hans tankar. Men hon skulle behöva tala med honom om det, senare och utan att för den delen dölja i vilket ämbete hon egentligen var här i. Nog för att Zander var den som var bäst på förhör. Det var bäst att njuta av den här kvällen, för hon skulle troligen inte få någon mer som denna med Wreax.

På andra sidan sfären höll hon först andan, osäker på om talismanen verkligen fungerade. Men när hon märkte att hon inte kände av vattnets tryck, tog hon några kippande andetag. Det gick ovanligt lätt att simma, men hon var för den delen inte en van simmare. Hon vände sig om mot Wreax när han talade till henne. Snabbt gled hennes blick över hans gestalt, betydligt mer annorlunda nu än tidigare. Studerade de långa lemmarna, tentaklerna – sedan vidare upp över hans kropp och till hans ansikte.  Såklart föredrog hon hans andra, mer människo-/alvliknande form. “Jag..” hon fnittrade lite förtjust av att höra sin egna röst, utan större svårigheter tala under vattnet. Vilken användbar talisman! Det hon tänkt säga försvann i magikerns spretiga sinne och tankar, som genast blivit upprymda av talismanen. “.. ah, såklart.. jag… den här talismanen är verkligen helt fantastisk!” Aine var lyrisk, med sprattlande simtag tog hon sig fram till honom och tog en erbjuda handen. Hon förde den snabbt upp till sina läppar och kysste honom lätt över knogarna. “Gör det ont.. när dina ben.. delas och blir så?” hon tittade ner på hans (nu i hennes ögon) märkliga underkropp. Var det en smärtsam process att hamnskifta för me’erfolk? 

Aine

Han använde magi, för att de skulle röra sig så fort genom vattnet. Hon håller sig fast vid honom, förskräckt över farten. Klamrade sig fast med armarna runt hans nacke. Att få uppleva havet på det här sättet var sinnligt. Fram tills idag hade havet bara varit en väg, varpå man färdades mellan olika hamnar. Hon var bildad nog för att veta att så inte var fallet, men fram tills idag så levde alla texter upp. Aine kände sig lika lätt som deras syrebubblor.

Hon trampade vatten, höll sig svävande på det sättet i havets egna stjärnhimmel. Det var hänförande vackert. Havet bioluminiscens och hennes ögon hade samma blåa lysande ton. Hon ryckte förvånat till, som om hon glömt bort att han var med henne, när han la armarna om henne bakifrån. Aine mmm:ar när hon kände hans läppar mot halsens känsliga hud. “Det är vackert här.” mumlar hon till svar, lutar sitt huvud en aningen bakåt, mot hans. La sina armar över hans och flätade ihop sina fingrar med hans, njöt av att vara tyngdlös i oceanens fluorescerande kosmos. Under dem ven strömmarna genom korallernas katedraler av kalk, skapade ett ödsligt visslande.

Havet låg mörkt, ruvande och omättat. Svalkan av vattnet var salt och svalt. I de där mörka delarna, mellan lysande maneter och fiskar lurade jägare. Det var naivt av henne att dyka såhär på måfå, utan att veta vad som väntade henne. “Jag förstår varför det här blivit din lustgård. ” Lät bli att säga att det var hans rike..  Hon spände sig lite och rätade på sig, spände sig en aningen och vände på sig i hans grepp. Ryckte till, fick lite panik när hon råkade komma åt hans tentakler – hade inte vant sig än vid de där. “Tack för att du visade mig den här platsen.” Hon sträckte upp sin hand och strök honom över hans käklinje och kind, med lätta fingertoppar.