Aine

“Jag kommer aldrig bli så avslappnad som Me’erfolk är i vattnet.” konstaterade hon när han påverkade att hon var spänd. Det här var inte hennes element, kände sig något utsatt (trots talismanen). “Men det är en sak jag tänkt på…” Där efter följer en längre tystnad.

…

…

…

“Ända sedan jag rörde vid sfären.” Hon var bekymrad. “Vad skulle hända om sfären brast.. försvann?” Om sfären skulle falla bara för att någon mixtrade med den.. hur många skulle dö? Aine sneglar ner mot staden nedanför dem.

“Jag kommer behöva rapportera det där, det jag kände… till högre instanser..” Trots att tredje ögats medlemmar var hemliga, så var det ändå en välkänd organisation över världen. Det hon sa var sant, hon skulle rapportera allting – bara det att hon inte var en bekymrad student. “Det skulle underlätta om du berättade vad du visste. För du vet något och.. jag menar bara, det är inte min rektor jag ska rapportera till. ” Hon anade att han inte ville ha Tredje Ögat utanför sin dörr. Hon strök med sina händer upp längs hans armar och axlar, vidare ner över hans nyckelben och bringa under tiden som hon pratade om hans kropp. Hennes hand stannar vid hans höft. “De kommer se att du alternerat din kropp med blodsmagi och de …” En besvärad suck. “.. du vet. “ Visar ingen nåd mot någon maleficar. Hon lyfte blicken från hans kropp för att betrakta hans ögon. Väntade in hans reaktion… skulle han bli arg? Rädd? Hennes hand gled ner över en bläckfiskarm och lyfte upp den mellan sina båda händer. Höll den ömt, som om de vore av glas och klappade den med lugnande rörelser, men också utforskande. Nyfiket. “Du har väl inte… något göra med det som influerat sfären?” Hon såg orolig ut och verkade leta efter svar i hans ögon.  Snälla, säg att du inte har haft något att göra med sfären… Aine tyckte om Wreax och kunde hålla organisationen borta från honom. Men då behövde hon veta det han visste eller åtminstone trodde att han visste.

Aine

‘Jag vet att du tillhör tredje ögat’ Aine brast i skratt och skakade på huvudet. “Du ljuger, du vet ingenting, men om du vill kan jag lära dig att ljuga bättre. Så att såna som oss inte upptäcker det.” flinar hon. Hoppades att ett litet “oss” räckte för att bekräfta att han gjort en lyckosam gissning. Det var ju förvisso enkelt och en man som Wreax skulle kunna lätt anpassa sig efter de tips hon skulle kunna ge honom om lögner sen. “Men med det sagt, trots att du slänger ur sig påståenden som du inte har någon aning om, att du ljuger mig rakt upp i ansiktet.. som ett tecken på min tillit till dig, så kommer jag låta dig få behålla minnet av ikväll.” Det hängde inget “men” i luften, hon hoppades att han inte skulle göra henne besviken.

Hon släppte hans bläckfisklem och vred på sin handled, vek upp ärmen en aningen för att visa sin handled. Snart uppenbarades en tatuering som inte synts innan. Den skimrade som pärlemor, insidan av ett snäckskal och glödde i ett varmt (såklart magiskt) sken. Tredje Ögat hade märkt henne och hade koll på henne. “Det som har hänt i Me’eriska den sista tiden har ekat över världen…” och såklart behövde det undersökas. “Den närvaron som kunnat skicka sådana kraftvågor ut över Talanrien är farlig. Vattnet kanske inte skulle göra större skada på folket här, men om du tänker efter, Wreax. Så är vatten är inte den enda kraften som flödar och rör sig runt den här staden. Så jag frågar igen, vad skulle hända om Sfären förstördes? Vad tror du?”  Men ordet farlig kändes inte stort nog. Det var för litet för att egentligen beskriva allvaret. Det gjorde henne irriterad. Hon ville att han skulle förstå att om de krafter, vars efterskall de känt på ytan släpptes lösa skulle inte “farlig” kunna beskriva katastrofen. Aine påmindes själv om skelettpesten i Tharmad, om ödeläggelsen i Loradon och om den förstörelse hon orsakat själv i Iserion… Undrar om marken fortfarande var infertil? 

Han antydde att drottningen skulle ha något att göra med sfären. Det räckte för henne, han behövde inte säga något mer än att han inte haft att göra med sfären och att hon borde söka sig till slottet. Isra var inte känd att besitta en stor magisk begåvning, troligen hade hon tagit hjälp – från oväntat håll. Aine ville berätta för honom att ingen skulle studera hans kropp, de skulle förstöra den. Hon öppnade munnen för att varna honom, men teg när han närmade sig henne. Han flinade retsamt och det tog udden av allvaret en stund, hon kunde inte låta bli att flina tillbaka.

Aine

Hans “Skulle du kunna vara så ond att du tvingade mig glömma hur du kysst mig?” bemöts av en (överspelad) nonchalant axelryckning och pillemariskt leende. “Mjaa… Vem vet vad du inte minns från igår?” retades hon. Aine förstod att han var ointresserad av samtalsämnet om ond bråd död, speciellt eftersom han tagit med henne hit. Det var knappast någon baktanke att föra såna samtal då. Men det var hennes ärende här och det var svårt för henne att släppa det. Men hon kunde tillåta sig en stund av distraktion..

När han la händerna på hennes kinder, la hon sina händer på hans armbågar och strök upp längs hans armar med lena fingertoppar. Aine sneglade ner mot hans bläckfisklemmar, hade inte riktigt förstått om han använde de som ben eller armar ännu. Hans prat om att studera hennes kropp fick henne att höja lite smått på ett ögonbryn. Han såg på henne med hungrig blick, som om han ville äta henne till middag. Aine grep tag i hans haka och höll honom stadigt så, när hon kysste honom, djupare och intensivare än tidigt. Hans märkliga underkropp var både skrämmande, magnifikt, vidunderligt och hon kände hur hjärtat började slå hårdare och snabbare i bröstet. De långa, kraftfulla tentaklerna gav ett ganska maskulint intryck, som om de representerade handlingskraft, kompetens och en vilja att ta för sig.

Aine

När han började knäppa upp jackan, var hon medgörlig och hjälpte till att kränga den av sig. När han började prata om plaggen så “Sssh..!” :ade hon honom. Inget som Aine ville fundera på nu. Om Wreax hade några kläder kvar på sig efter att han skiftat, skulle hennes händer snabbt och ivrigt frigöra honom från plaggen. Hennes lustcentrum var nu så uppspelt av hans smekningar att det tystade allt annat resonerande.

Hon kände ett antal tentakler ringlade sig upp längs hennes ben. Tentakeln runt hennes midja letade sig in under den tunna, lösa silkesskjortan och dess sugkoppar sög sig fast mot hennes hud. Bläckfisklemmens grepp var mjukt, men stadigt och starkt. Beröringen kändes inte alls obehaglig, hon fann den tvärtom faktiskt. Det var nästen som att bli kysst på magen av en ivrig älskare. Nu hade en annan tentakeln slingrat sig om vaden och hon kände hur den drog i stöveln, snart var hennes fötter också befriade. Vart hennes kläder hamnade var ett senare problem, hon tänkte knappt på det. Han drog i hennes armar, men inte hårt. Det var ett fredligt men bestämt grepp som förde hennes händer bakom hennes huvud. Hennes hjärta dunkade hårt i bröstet och fick henne att känna sig vimmelkantig. Vad kunde en älskare med tio armar göra? Aine rös av välbehag när tentakeln från midjan började vandra upp över revbenen, till hennes bröst.

Hon vickade lite på låren, för att underlätta för honom att ta av hennes benkläder. Hon ägde en behaglig kropp, med långa, välsvarvade ben, en slank midja och en skaplig byst och så det långa, kastanjebruna håret som nu virvlade runt i vattnet. Trots att hans anatomi var så radikalt annorlunda än hennes egen, så tyckte hon att han var mycket vacker. Hon flyttade mig närmare Wreax och la huvudet på sne när hans kyssar vandrade ner över hennes hals. Några övriga tentakler sträcktes fram och började slingra sig om hennes överkropp. Hon kved av åtrå och luftbubblorna virvlade häftigare på sin färd uppåt när hon började andas stönande. Hon var helt omsnärjd av hans lemmar och deras smekande och sugande fick det att kännas som hon blev kysst över hela kroppen av tusen passionerade män samtidigt. Aine hade förlorat all kontroll och var helt utlämnad åt mannen, som girigt tog för sig av henne.  Känslan att hänga hjälplös i ett antal lemmar som tillhörde Wreax och känna dem strama åt om hennes kropp i takt med hans upphetsning var något av det mest upphetsande hon nånsin hade varit med om. Hon skälvde, skakade av lusta efter alla tentakler som hade gnidit sig mot hennes långa ben, rumpa och bröst.

Aine

Han verkade nå alla hennes kropps skrymslen och ingen nerv gick orörd. Uppfylld av brinnande lust som hon var ägnade hon ingen tanke åt hur utsatta de egentligen var, där de flöt omkring nästan helt tyngdlösa. Talismanen dunsade regelbundet mot hennes bröstkorg, men verkade hänga säkert kvar runt hennes hals. Inte för att det i stunden spelade någon roll, skulle hon drunkna nu skulle det vara värt det. Hon nafsade honom löst i underläppen när han lutade sin panna mot hennes. Hon jämrade sig högt och kände hur hennes underliv drog sig samman allt mer om runt honom. Extasen skakade om henne tills hon förlorade allt grepp om tid och rum. Det gick inte att hejda, i våg efter våg av njutning, och hon förlorade all kontakt med verkligheten. Allt som fanns var hennes upphetsning och hennes njutning och hennes kropp, och vore det inte för hans starka grepp skulle hennes kropp okontrollerat kastas av och an i njutningens grepp.

Aine

När han lossade sitt grepp om henne, sänkte hon sina armar och la dem runt honom, hennes handflator vilade mot hans skulderblad. Hon sträckte ut sina ben igen, prövande vred hon lite på sina fotleder för att väcka liv i sina muskler. Hon mötte hans blick, med halvslutna ögon. Log lite åt honom när han sa hennes namn och drog hans huvud till sig, så det vilade mot hennes axel. Kysste honom mjukt på pannan under tiden som hon flätande in sina ben med hans tentakler och slöt ögonen för att vila en stund. Sådär flöt de runt ett tag, som plankton i havets egna rörelser. Hon öppnade ögonen, fortfarande en aningen dimmig i sinnet betraktade hon de lysande blåa havsvarelserna sväva förbi. “Vi kanske ska … röra oss …tillbaka nu?”  talade hon med en mjuk röst, som om hon egentligen inte ville väcka honom ur hans sega dvala. Även om hon inte skulle klaga på den här kvällen, så längtande hon bort från vattnet. Tills marken kändes fast under hennes fötter och hon inte flöt omkring okontrollerat. Hennes kläder.. Ja, vart var dom? Hon sneglade sig lite omkring, bara för att konstatera att de flutit iväg. Bortom räckhåll, så långt bort att hon inte alls såg dem längre. Det var besvärande, men hon kände ingen större skam eller blygsel över sin kropp. Det enda som var egentligen jobbigt, var att det var en aningen svalt, ja kallt rent av.

Aine

Hon andades ut när hon sjönk ner i droskans säte, hon drog hans mantel tätare runt sig och var tacksam över dess värme som den skänkte. Hon lyssnade på hans mjuka röst och de båda visste troligen svaret på hans fråga, men det kändes ändå inte bra att göra honom besviken. Kunde känna en viss moloken längtan från honom. “Jag är ledsen, Wreax… men det är inte möjligt och det är för farligt för någon av oss.” hennes röst var en aningen hes av trötthet och hon harklade sig lite besvärat av halsens strävhet. De enda som verkade ha den förmågan eller de resurserna att få kontakt med henne oavsett var hon var verkade vara Famulus.

Hon var inte tränad inom astralvandringar eller teleporteringar, det skulle ta lång tid att lära sig och hon hade inte tid för att sätta sig bakom någon skolbänk. Var hon dessutom villig att göra det för en man som hon känt i ett dygn? Visst kunde hon kunna upprätta en telepatisk länk mellan henne och Wreax, men hon var osäker på om det var säkert för henne eller om det ens skulle fungera över stora avstånd. Hon ruskade mentalt på sig, det där var inte något hon ens ville överväga att prioritera. Men framförallt var hon osäker på om hon ens ville att han skulle kunna kontakta henne, närsomhelst. Aine hade inte emot att ha älskare, men föredrog att hålla dem på avstånd och träffa dem på sina villkor.

Hon drog ett djupt andetag och vred sig mot honom, studerade hans olikfärgade ögon en stund och strök hans haka mellan tummen och sitt pekfinger. Det var några sällsynta få som hade familj och samtidigt tjänade Tredje Ögat. Aine hade inte blivit den hon var genom att arbeta för Tredje Ögat, det var för att hon var den hon var som gjorde henne lämplig för det uppdraget. Hon ville inte ha familj, tanken att hennes förmågor skulle gå i arv gjorde henne sorgen och hon skulle aldrig vilja utsätta ett barn för det lidande hon upplevt. Det hon kunde göra var att lindra och mildra de barn som redan fanns ute i världen, vilsna och rädda för sig själva. Återigen ruskade hon åt sina tankar mentalt. Det var helt enkelt inte på bordet att hon skulle slå sig ner till ro och leva med en man… och hon hade svårt att tro att det var något han skulle vilja göra.

“Om det är någon tröst, kommer jag troligen bli kvar i Me’erisia ett bra tag och du vet vart jag bor.” … nå i alla fall just nu. Boendeläget kunde förändras, men han hade väl tillräckligt med kontakter i staden för att kunna hitta henne om han ville? Om nu hon och Zander skulle behöva ta sig in i slottet, hovet, skulle det ta tid. Broar av tillit byggdes inte på en natt.

Aine

Hon blev överraskad av hans ömhet och besvarade hans kram, la händerna mot hans skuldror och tryckte honom mjukt mot sig. Aine log åt det han sa om vad han ville visa henne. “En annan gång, Wreax… men jag ser fram emot det.”  

Hon ville inte att han skulle vara ledsen, men det fanns många fiskar i havet och hon tvivlade inte på att han skulle möta någon annan en dag, som skulle göra honom lycklig. Aine log mot honom. “Oroa dig inte för mig, det kommer bara göra din uppmärksamhet grumlig och du kan missa något viktigt som står framför dig.” Dels visste han ingenting om hennes kapacitet och dels hade hon snart Zander här. Om Wreax visste vad hon var förmögen till, skulle han snarare oroa sig för alla andra i den här staden. “och vi jobbar sällan ensamma…” sa hon, för att förhoppningsvis begrava hans oro för henne. Bättre att han fokuserade på de så kallade hjul han satt i rullning och sin egna säkerhet. Skulle han låta sina tankar vandra, skulle han bli ouppmärksam. Kanske borde hon, för hans egna bästa, ta bort minnet från ikväll.. ? Det vore kanske säkrast för dem båda två...  Nå, hon hade en stund att fundera på det, det var en bit kvar till värdshuset.

“När vet du om du måste resa till Celeras?” Nog allt hade hon uppfattat det osäkra i “det är möjligt att jag måste resa…”  och kanske skulle de hinnas träffas en gång till innan han reste?

Aine

Hon funderade på om hon orkade säga farväl till honom två gånger, helst av allt ville hon inte att han skulle lämna henne ikväll ens. “… kanske finns det tid för dig att äta frukost imorgon?” flinar hon och kisar nyfiket frågande på honom. Han verkade ha mycket att göra, men hon skulle inte ha något emot hans sällskap i sin säng i natt. “… jag menar.. du behöver inte gå någonstans i natt…” Eller ja, vad visste hon, kanske han inte alls behövde sömn? Eller så hade han mer skumma affärer som han ville ta hand om i de mer skumma timmarna?

Aine

Hon fnös lite åt honom, åt hans sätt att spela svår och upptagen. Hans sluga, suggestiv blick tillsammans med hans skratt, fick henne att småflina fånigt. Hon mötte hans blick, vars hunger fick det att suga till i mellangärdet och hennes blick flammade upp i lidelse. De kyssar som han gav henne var korta och lämnade henne suktande efter mer. Ville frossa i en lång, vanvettig kyss. Hon var precis på väg att lägga sin händer om hans huvud – för att hålla kvar honom där, men han hann före med att greppa hennes haka och vinklade bort hennes huvud. Och hon lät Wreax göra så, Aine var bara följsam och medgörlig i rörelserna. Men hennes blod rann glödande hett i hennes ådror. Hans röst och det han sa till henne fick henne att rysa till av vällust. Vem, av kött och blod kunde motstå en sån förtrollning?! Inte Aine i alla fall. Hon hann inte ens fängsla honom med sina armar i deras slingrande grepp för plötsligt stannade ekipaget framför värdshuset och hon lyftes varsamhet ned från droskan.

Med sin ljusa hand drog hon ihop plaggen som hon hade svept runt sin kropp, men mellan gliporna skymtades brösten, fasta och runda. Ingen av dem sa något. Hans leende var betydligt mer oskyldigt än vad han nyss varit. Hennes glansiga ögon skvallrade om en tillbakahållen lust. Hon knuffade retsamt till honom med armbågen när hon passerade honom, på väg mot dörren. Aine tog trapporna med lätta tassande steg, snabbt var hon över tröskeln och förbi de närmaste borden. Styrde sina steg raka vägen mot trappan till övervåningen. Vid den här timman var det inte speciellt mycket gäster i värdshuset och pigan som halvsov bakom disken vaknade knappt när de steg in i skänkrummet. Hon la handen på dörrhandtaget till sitt rum och tryckte upp dörren. Det såg ut som när hon lämnat det.

Det var en ganska stor våning och de klev direkt in i en kammare där det fanns en stor eldstad, sittplatser intill den, ett skrivbord och ett klädskåp. På ena sidan rummet fanns en dörr, stängd och låst. På andra stod dörren öppen in till en liten sovkammare. I princip fick bara sängen och ett litet sängbord plats därinne. Det fanns inte till syntes mycket av hennes ägodelar framme, en kappa hängde på en krok innanför dörren och såklart breven, pappren på skrivbordet. När hon tagit steget över tröskeln, vände hon sig mot honom och drog honom intill sig, pressade sina läppar mot hans purpurfärgade mun i en ljuv kyss. Hon la sina händer på stället där låren och ryggen möts, drog honom ännu närmare sig.