- This topic has 67 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Aine
Pergamenten sveptes av skrivbordet i den lilla vindpust som uppstod när han svepte upp henne på träskivan. I andlös vanmakt fann hon sig sittande lätt tillbakalutad med honom mellan sina skrevande ben. Knäppte sina händer bakom hans huvud då hans kyssar vandrade neråt över hennes bröstkorg, revben, sidenmjuka mage… Lätta suckar av vällust rann från hennes läppar när hans kyssar träffade den kvinnliga helgedomen. Under tiden som han tillbad henne med sin tunga, slöt hon sina ögon och sjönk tillbaka, halvliggande med sina skuldror mot väggen, med bröst som hävde sig.
Hennes kropp darrade och hon la sina ben i kors bakom hans nacke. Hon skrek till och hennes kropp reste sig upp i brygga i ett häftigt ryck, slog bakhuvudet mot väggen utan att bry sig och pressade sina höfter mot hans mun. Hastiga rysningar av vällust löpte genom hennes smidiga kropp och fick hennes nerver att skälva. “Mm..m..m…m…m..!” Några oartikulerade flämtningar och stönanden var det enda ljud som hördes då den intensiva sinnesnjutningen red genom hennes kropp som besatt. Hon förstod varför den här stunden kallades för Den Lilla Döden, för när hennes sinne klarnade igen så hade hon vräkt omkull allt som funnits på skrivbordet och själva möbeln hade glidit ut från väggen en bit och det kändes som om en livstid hade passerat. Hennes kropp kändes lika skör och svag som den vore nyfödd … eller på dödens rand.
Hennes kastanjebruna hår låg som ett moln över hennes axlar och bröst. Hennes ben hakade loss sig från varandra och hon la en hand på hans panna för att milt fösa honom undan från sig. Hon gled ner från skrivbordet, på tå för att undvika det bläck som spred sig efter den krossade bläckhållaren. Aine tog hans hand i sin och drog med sig honom in till sin säng. “Nu… är det du som står på tur.” Aine klädde av honom med smekningar och kyssar, innan hon bestämt “Var så god, min bäste Situros, sätt er.” samtidigt hon störtade ner honom på bädden. Hon grenslade båda hans lår och började med underbart skruvande rörelser gnida sitt underliv fram och tillbaka och av och an mot honom. Men skulle han göra ansats till att vilja ta kontrollen igen skulle hon snabbt höja ett varningens finger åt honom. Befalla honom att ligga stilla samtidigt som hon skulle glida ner på knä bredvid honom.
-
Wreax
Han lät sig föras till sängen av Aine. “Med glädje…” Viskade han upphetsat som svar, och lät henne göra vad hon ville till honom. Då hon var på honom kände han hur hennes varma mjuka kropp gned sig mot hans egen, vars muskler hade god form. De var båda fuktiga, rent sagt våta då de var så nära intill varandra, och han njöt av hur självsäkert Aine höll honom på sin plats… Kanske hon var den kvinnan han alltid hade att hitta, som vågade ställa sig emot honom då det behövdes. En man som han, som bar mycket på sina axlar, behövde trots allt en stark kvinna som kunde handskas med den vikt. Han höll i hennes höfter och lät varje känsla av behag in i sitt sinne, som hon hade gjort innan. Med en blandning av djupa och ytliga andetag och tyst stönande njöt han.
Då hon ställde sig på knä bredvid honom där han låg gick hans hand längs med hennes höft ner till hennes lår och tillbaka. Med en snabb blick mot hennes ögon och ett leende lyfte han sig upp från bädden, och tog sig bakom henne för att själv vara nu bakom henne stående medan hon var på knä. Han tog i hennes höfter, varefter hans händer gick längs framsidan av Aines kropp, och han tryckte sig mot henne så nära han kunde medan han gned sig mot henne och sökte sin väg inom henne till de innersta nerver han kunde nå. Sakta böjde han henne framåt, och tog i hennes axlar så att han kunde öka på hur hårt han förde sig i henne bakifrån.
-
Aine
Hon gav honom en hård dask på hans ena mörka skinka när han steg upp från sängen …utan att fått lov att göra så. Hennes hand skulle förmodligen lämna en liten, men inte speciellt svidande rodnad på hans hud. Innan han fick tag i hennes höfter, vände hon sig om och satte sig på sängkanten. Inte i protest, men hon var inte klar med honom och när han fogat sig till den insikten, skulle hon placera sina läppar på hans kropps allra känsligaste delar. Hennes mun slöt sig kring hennes åtrås föremål, den rosenfärgade tungan gled kärleksfullt längs den skälvande stången. Om kärlekens tidvatten skulle skölja fram skulle den tas emot av den lena munnen…
Det blev en stormig natt, för de båda verkade utsvultna på kärlek. Så småningom skulle deras resurser sina och Aine skulle ligga flämtande i hans armar. Bara för att strax därpå sjunka in i en stilla sömn. När hon senare vaknade, kände hon sig både utvilad och utmattad. Ljuset från den dagen, som börjat för flera timmar sedan strilade in mellan hennes halvslutna ögon och ögonfransar. Hon vred långsamt på sig kropp, för att se om Wreax fortfarande var kvar eller om han begett sig.
-
Wreax
Hennes lena tunga och hennes varma mun gjorde att han var nära på att tappa kontrollen. Men trots det höll han sig, och euforin sköljde över honom först då han var säker att hon inte velat ha mera av honom den natten.
Det hade varit en lång dag och en lång natt för båda. Wreax hade givit Aine allt han hade orkat – det hade varit mycket svårt för honom att ta sig därifrån efter deras nattliga eskapader. Då Aine vred sig mot honom var han redan vaken. Han hade hållit sig stilla för att inte väcka henne, och höll sina ögon slutna. Han mötte hennes blick då hon såg mot honom.
“God morgon, Aine… Jag ville inte gå härifrån innan du vaknade, utan att säga ett ord. Men tyvärr måste jag begära mig av nu… Jag hinner inte bli kvar för morgonmålet vi diskuterade. De väntar på mig i hamnen redan.” Han gav henne en kyss på läpparna, och plockade sina kläder från golvet till sängen. Han klädde på sig och gav stundvis små lömska blickar till Aine medan han gjorde det. Han beundrade hennes skönhet där hon låg på bädden.
-
Aine
“God morgon… eller passar det bättre med god förmiddag…?” Hennes blick vandrade lite snabbt mot fönstret. Men hon kunde inte för stunden riktigt avgöra vad tidpunkten på dagen var, så hennes blick landade snabbt på honom igen. Hon gned sömngruset ur sina ögon och hasade sig upp till halvliggande, stödd mot sina armbågar. Hur länge hade han varit vaken? “Du kunde väckt mig.” svarar hon med en röst som var trötthes. Med sega rörelser kasade hon sin mot sängkanten och satte sig upp, med benen över kanten. Täcket svepte hon runt sin kropp. “Jag förstår…” Hon svarade lätt på hans kyss och när han sträckte sig efter sin skjorta, som låg vid hennes fötter snodde hon snabbt åt sig den. “Du behöver väl inte den här?” flinade hon. Aine skulle retas med honom och hålla skjortan bakom sig rygg, bortom hans räckhåll, men hon tänkte inte orsaka att han missade sin avgång – så han skulle snart få tillbaka skjortan.
-
Wreax
“Ja, det beror väl på vad man är van vid”, konstaterade han medan han blinkade med ena ögat till henne. “Jag kunde inte låta bli att se på när du sov. Din skönhet är… Förtrollande. Jag hade inte det i mig att väcka dig.”
Han log glatt till henne då hon stal skjortan, och gick på knä på sängkanten så att han grensla henne, och kysste henne passionerat medan han sträckte sig efter skjortan i hennes hand som hon retade honom med. “Du har redan smycket från igår…” sade han efter kyssarna, och förde sin hand ömt längs hennes hals och längs med halsbandet. “… Jag vill att du behåller det. Det är en gåva från mig.”
Hans sinne var bitterljuvt, och då han börjat få sina saker i ordning log han till henne, och han såg ut som att han skulle börja gå iväg därifrån, men att han var motvillig i att göra det. “Jag kommer att sakna dig, Aine.”
-
Aine
Att han berättade att han tittat på henne när hon sovit, fick henne att skratta till. Hon förstod att han menade det i högsta välmening, även om det var lite obehagligt att veta att någon iakttagit en när man sovit, man var ganska utsatt när man sov. “Ditt äckel..!” retades hon och kastade en kudde mot honom. När han kom för att kyssa henne och försöka få tillbaka sin skjorta, la hon armarna om honom och kysste tillbaka. Tvinnande hans mörka hår runt sina fingrar, tills han lutade sig tillbaka och förde smycket på tal. Hon såg ner på det, där det fortfarande hängde runt hennes hals. Hon tänkte protestera, men lät bli. “Tack, Wreax. Det är en väldigt generös gåva. Jag kommer bära det varje dag!” Men hon gjorde en mental anteckning på att hon skulle skicka tillbaka det till honom, när hon väl lämnade Me’erisia. För det skulle komma en dag då hon skulle vara klar med uppdraget här och kallas till något annat. Hon reste sig upp och gick fram till honom. Kysste honom mjukt och ömt, hon lutade sig tillbaka och strök honom med tummen över hans underläpp.
“Och jag kommer sakna dig. Men säg inte sådär, det låter som om du tror att vi aldrig kommer ses igen.” Hon log uppmuntrande mot honom, hon var van vid att hennes förbindelser var tillfälliga. Men hon var rätt självsäker är hon tänkte att de i alla fall skulle träffas några fler gånger innan det var dags för henne att lämna staden under havsytan.
-
Wreax
Han log till att hon tog emot gåvan istället för att vägra – han var mån om att aldrig ta tillbaka något han en gång givit, eller att bli nekad att ge det han ville ge.
Wreax tittade på Aine och log tillbaka, hennes uppmuntrande leende smittade av sig på honom. Han var bättre till mods, men var också realist – få lågor som brann häftigt brann länge. Han var dock också säker på att detta inte var den sista gången de skulle ses. Om han kunde inverka på det så skulle han göra det definitivt.
“Ja.. Då säger vi bara ’tills nästa gång’. Jag hoppas att det är hellre förr än senare.”
Han kysste henne en sista gång, innan han tog farväl. Han stängde dörren till hennes rum på Den Gyllene Sköldpaddan, och lämnade värdshuset. I Antrophelias hamn väntade hans skepp, som skulle ta honom norrut.
You must be logged in to reply to this topic.