- This topic has 23 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Det hade gått några månader sedan monsterjägaren Arand kom till Kaldrland tillsammans med Maeve Ulfhedna. Han hade knappast väntat sig att resan tillsammans med Kaldralnds prinsessa skulle gå bekymmerslöst, men han hade inte förväntat sig att han skulle bli begraven så djupt i intriger som berörde det pågående inbördeskriget – samt konflikter som inte hade mycket med Kaldrland att göra. Ändå tycktes han alltid befinna sig i mitten av allting, och hade beslutat sig för att lämna huvudstaden Frostheim ett tag och resa söderut till Tinderstad – bort från krigets centrum, till mer traditionella uppdrag mer lämpade för hans förmågor.
I denna mångkulturella stad, åtminstone med Kaldrländska mått mätt, verkade inte krigets närvaro speciellt anmärkningsbar. Livet levde på, och det mesta tycktes sig likt bland den brokiga samlingen av byggnader som formade stadskärnan. Så han styrde stegen mot hamnområdet där de mer skumma personer rörde sig. Inte för att han sökte sådant sällskap, men han hade en tendens att smälta bättre in med sitt brokiga utseende där, och uppdrag brukade ha en tendens att uppenbara sig på sådana ställen med.
Utan större plan eller tanke steg han i riktning mot den första värdshusskylt han såg bland byggnaderna som tycktes torna över gatorna – speciellt då flera av dem var något sneda i sin konstruktion och praktiskt taget lutade över gatorna. Norrskensporten. Ett ovanligt poetiskt namn för denna del av Tinderstad, men monsterjägaren la inte mer tanke på det utan steg in.
Han hade ett utseende som de flesta blev varsamma eller misstänksamma emot. Kritvitt långt hår, gula kattögon och ett hårt yttre. Han var klädd i läder som en krigare och runt halsen hängde en medaljong föreställande ett mynt med ett svärd i, Grå gillets emblem som påvisade att han var en professionell monsterjägare. De gula ögonen såg sig om på de samlade i värdshuset, ständigt vaksam, innan han började gå mot bardisken där han hoppades kunna få information eller rykten som kunde leda till en peng eller två.
Monsterjägaren hade knappt hunnit närma sig bardisken innan en röst höjdes i värdshuset bakom honom.
‘Hej, vithår!’ ropade en röst fylld med indignerad ilska. Arand stelnade till och drog ett djupt andetag, och vände sig till hälft om för att se över axeln vem det var som tilltalade med honom.
‘Du dödade min vän!’ fortsatte mannen och närmade sig Arand, och betonade varje ord med ett slag med sin näve mot bröstkorgen. Arand rynkade på ögonbrynen.
‘Gjorde jag?’ undrade han, trots allt hade han inget minne av det.‘Utanför Tinderstad, ditt missfoster!’ sa mannen med höjd röst.
‘Du stred för förrädarna Ulfhedna, och dödade flera av Hrafns krigare!’ Arand suckade inombords, detta var trots allt orsaken till varför han inte ville blanda sig i politik.
‘De anföll oss, jag försvarade mig själv.’ sa Arand sakligt men något känslokallt, trots allt var det i ärlighetens namn vad som hänt, men orden från den barske mannen hade fått några andra att ställa sig upp – säkert andra trogna följare av Turin Hrafn som önskade bli konung över Kaldrland.‘Vet du vad vi gör med utbölingar som blandar sig i våra affärer, missfoster?’ väste mannen ilsket, och drog en klinga. Arand höjde sina händer i en lugnande gest, men backade inte. Dagen hade knappt börjat och höll redan på att eskalera.
‘Bjuder dem på öl?’ föreslog Arand. Mannen verkade dock inte vara på humör för torr humor, och högg mot Arand som av ren reflex tog ett skutt bakåt vilket fick en stol att falla med en duns – och så var kaoset igång. Klingor drogs och svordomar hojtades, och med en irriterad suck drog Arand ett av sina svärd men hade ingenstans mer att backa, då hans rygg tog i bardisken.
Bild av Denise Roos / Maeve -
Från långt bak vid sitt bord där Görmundr satt ensam betraktade han mannen kyligt. Allt stämde in på vad som sagt om mannen ända ner till den torra humorn.
Görmundr slappnade av och lät sinnet sträcka sig ut så att han kunde förnimma människornas sinnen. En del hade fått dödens slöja över sig och andra gjorde snart sällskap.När första mannen som var drucken brakade in i bordet knöt Görmundr sin näve och slog med all kraft han hade mot mannens tinning. Sekunden efteråt drog han sitt spjut och siktade in sig på en annan man i skänkrummet.
I kaoset som medföljde störtade två andra män mot Görmundr som dragit till sig kraften av Ulven så att alla hans sinne nu var på helspänn. Varenda muskel i hans kropp spände mot hans hud. Ett språng senare hade han tagit sig emellan de två männen och satt sitt spjut i den enas rygg och med den trubbiga delen hade han slagit den andre över sidan av ansiktet.
“Utbölingen är min skrek Görmundr ut över skänkrummet, hans blod är mitt att spilla” fräste han ut. Under den sekunden som följde hade han kommit fram till mannen och med sin hela vänstra hand tog han mannen i nacken och samtidigt svepte han undan hans ben.
“Det finns ett gott pris på ditt huvud pojk, men vi ska samtala lite först du vet saker som jag behöver veta”
kaoset dog ut när Görmundr visade sina gulnade tänder i ett morrande mot mannen som pratat och sen vände han sin fulla uppmärksamhet mot sitt byte igen. Han tog två stop mjöd som stod på bardisken “Drick eller dö ditt val valp”
-
Trots att monsterjägaren hade ett skarpt sinne och reflexer mer välutvecklade än de flesta – ett resultat av livslång hård träning – hade han ändå inte riktigt förberett sig för det första slaget som dök upp ur till synes ingenstans. Mannen som träffades verkade lika förvånad som Arand över att bli träffad i tinningen, en uppvisning som fyllde Arand med en hel del skadeglädje.
Märkligt nog kände han medaljongen ge ifrån sig ett vibrerande, magi var i luften men var källan var visste han ännu inte. Hans ögonbryn rynkade sig och han drog ett av sina svärd i en snabb van rörelse då vapen började flyga och blod fläckade golvet. Kaos och oljud fyllde värdshuset, och de som inte tänkte ta del av denna strid verkade rusa åt alla håll.
Arand behövde knappt delta i striden utan såg snarare hur det hela utspelade sig, redo att försvara sig själv om han skulle behöva mot den väldiga mannen som for genom männen som ett åskmoln. Trots det verkade han hjälplös för mannens näve som tog tag i hans nacke och benet som plötsligt fällde honom till golvet.
‘Valp?’ fnös han där han låg på golvet, och tog en hand om sin hals, vaksam, höll fortfarande i sitt svärd men såg ingen orsak till att inte ta emot stopet, och gjorde därför det med en axelryckning, hans uppmärksamhet ständigt fäst på mannen.
‘Du tänkte ändå inte dricka mitt blod?’ hummade Arand, med ett höjt ögonbryn, till synes opåverkad av våldet som utspelat sig omkring dem. -
Görmundr kände hur nackhåren reste sig. Han betraktade mannen han hade framför sig när något inombords sade honom att släppa taget. Med en ansträngd min backade han undan som om någon gett honom en rejäl käftsmäll.
Moder sade han tyst för sig själv. Sen reste han mannen upp vem var han, kunde han hjälpa honom slippa denna värld varför lade sig moder i.
Görmundr kände hur hans blod kokade inombords. Ett, två stop mjöd svepte han omgående utan att se på någon. Han räckte sig efter sin skinnpung som han hade i fickan. Ett antal ametister och andra ädelmetaller föll ur när han kastade den mot mannen.
”Jag vet inte varför, men någon vill spara dig ditt liv. Om du vill har jag ett jobb?” Görmundr släppte ut en suck gudarna spelade honom ett spratt tänkte han och kände en besk smak i munnen.
”Vet detta pojk, jag jagar en namnlös och ansiktslös fara. Jag är en förlorad själ dömd att jaga med flocken, stanna och lev eller följ med och riskera evig fördömelse”
-
Arands kattgula ögon betraktade den väldige mannen med vaksam indignation, ett ögonbryn lätt höjt över enkelheten han hävde mjöd. Fortfarande kände han ett sting i sin hals, men mest mot sin egna stolthet, trots allt var han inte van att bli överraskad på det viset han blivit. Vad mannen talade om som kunde tolkas som ödet skakade han undan med en axelryckning, reste sig vid disken och utan större eftertanke tömde han stopet med mjöd. Hävandet av mjöd var kanske inte något han njöt av, men det förde honom tillbaka till dryckestävlingen han haft med prinsessan Maeve i Karms huvudstad Hannadon – ett minne som fick honom att le ett snett leende. Om mannen vid hans sida tolkade det som om han log över situationen de befann sig i nu brydde han sig inte så mycket om, utan ställde det tomma stopet på bardisken med ett smällande.
‘Ett till stop, värd!’ ropade Arand då han ännu inte såg ägaren av Norrskensporten, trots allt behövde han tala med värden och att beställa ett stop brukade fungera för att fånga uppmärksamhet. Så han vände sig istället om, med ryggen mot disken och bakåtlutad medan han såg på männen som låg och vred sig på golvet efter att den märkliga främlingen vid hans sida tagit hand om dem.
‘Och denna någon, som vill spara mitt liv, fick dig att lägga dig emellan mig och dessa busar?’ undrade han med en något raspig röst och nickad emot männen som startat bråket. En namnlös fara? Det däremot lät som något som passade in i hans arbete.
‘En namnlös och ansiktslös fara, säger du?’ undrade han.
‘Finns det pengar involverade, kan jag vara intresserad.’ hummade han, och gjorde en gest mot halsbandet som visade hans tillhörighet till Grå gillet. Om det betydde något här i norr visste han dock inte.
‘Jag är en monsterjägare. Arand var namnet.’ -
Rösten som ekade igenom rummet fick värdshusvärdens hjärta att slå ett extra slag. Kunde det verkligen vara? År hade passerat sedan hon senast hade hört den mullrande och mörka rösten som fick henne att rysa och le lite åt de många minnen som de hade tillsammans. Fast hon var inte helt säker på att det var honom – även om hon nog hade svårt att tro att någon annan skulle välja vare sig den gråa färgen på håret eller slitna kläderna?
På vägen till bordet hade hon tagit med sig två stop som hon ganska bryskt satte ner på bordet så att ölen skummade. Hon korsade sina armar lite bestämt och sneglade på de båda männen med ett litet ont öga.
“Mitt värdshus är ingen slagfält. Nästa gång ni ställer till med besvär åker ni ut med huvudet före.” sa hon simpelt och placerade istället en hand på sin lite mer kurvade höft för att markera det som hon sa och försökte att låta bli att le lite när hon såg mot Arand.
Det nästan vitblonda håret var uppsatt i en enkel fläta med några håstrån som stretade lite över allt. Ett fåtal gråa hårstrån hade även lyckats dyka upp där, när kvinnan blivit lite äldre och gästerna på värdshuset var långt ifrån enkla att ha att göra med. De klarblåa ögonen var fästa på främlingen och monsterjägaren och hon rynkade lite på näsan med de många fräknarna.
-
Görmundr sträckte lite lätt på sin nacke och drog in lukten av kvinnan. “Förlåt frun nästa gång tar jag det utanför” han harklade lite lätt och lät sin blick glida över på den andre mannen igen. “Det svärdet du bär jag har en skuld som ska återgäldas till de dina, ni har dödat de mina sedan länge” sade Görmundr och kände en ilska i bröstet som växte.
Görmundr harklade sig lite lätt och tömde ytterligare ett stop. Om det han skulle säga nu lät galet var det för att det säkert var så oxå. Inte ens han hade trott på denna skröna om en okänd man kommit upp till honom. “Känner du till Nenya Saelorian hon är roten till mitt onda jag vet att hon eller någon av hennes hantlangare befinner sig norr om för en tid”.
Görmundr pausade för att se om hans ord gav effekt innan han fortsatte. “Min moder Ulven Shira har vädrat dessa otyg och med mitt blod är jag tvungen att försöka dräpa dessa monster”. Ordet monster rullade konstigt över hans tunga för om dom var monster var vad då han.
Görmundr tog upp en liten påse med marker och lite guldklimpar “Om detta räcker vill jag ha din hjälp” frågade han den vithårige mannen.
En konstig lukt slog mot Görmundrs näsa en lukt han inte känt innan och den kom utifrån. “Dom är här jag känner lukten av dessa otyg dra ditt svärd människa blod kommer flyta inatt” bet han av innan han med ett språng försvann ut genom dörren till den annalkande faran.
-
Arand stelnade till något då han hörde värdshusvärdens – eller i detta fall värdshusvärdinnans – röst. Först antog han nästan att han inbillade sig, trots allt… hur många år hade det gått? Det var en av de få röster vars tillrättavisning kunde få honom att spänna axlarna i försvar, och det var så han visste.
‘Länge sedan sist, Iris…’ sa han och såg över axeln mot den ljushåriga kvinnan. Hon hade inte ändrats mycket över åren, vilket nästan var det värsta. Han själv hade nog dragit på sig en hel del år och framför allt en hel del ärr. Tillrättavisningen kommenterade han inte, utan log lite roat istället över hur den stura mannen bad om ursäkt för vad Iris kallade för slagfält. Monsterjägarens ögon föll på Iris ansikte, och om det fanns några grå hår där eller rynkor såg han inte dem. Han såg bara den unga kvinnan han en gång känt, och kom på sig själv att le lite dumt innan han harklade sig och vände bort blicken.
Något ofokuserat återvände han uppmärksamheten till Görmundr. Hade han precis nämnt Nenya Saelorian? Bilden av vampyren som störtade genom det brinnande taget i byggnaden han, Maeve och flera karmanska soldater sökt skydd under slaget om Loradon spelade upp sig i hans sinne och en stund verkade han borta i minnen. Han kunde känna hettan från lågorna, och vampyrens enkla sätt att dräpa krigarna innan han själv flydde. Han hade intalat sig själv om att han inget kunde göra för dem, men ibland undrade han om han hade kunnat besegra Nenya i stundens hetta?
‘Jag känner till namnet.’ sa Arand simpelt, lite stelt, utan att gå in på detaljerna som spelades i hans huvud. Monsterjägarens ljusa ögonbryn rynkade sig lätt då han talade om sitt problem, och han nickade lätt. Mycket var ännu oklart, då mannen talade om saker som kanske var självklarheter i Kaldrland men som ännu för honom var nya. De kattgula ögonen fäste sig på påsen han höll upp, som han antog kunde vara hans lön. Och faktum var att hans egna penningpung kunde behöva påfyllning.
‘Ett avtal kan nog slås.’ sa Arand stillsamt med sin mörka röst, förvånansvärt lugn trots att de inte många sekunder sedan slagits. Han hann precis vända sig om och luta sig mot disken i riktning mot Iris, innan mannen började tala om blod och lukter.
‘Vad?’ undrade han, och rynkade på sina ögonbryn, för inte ens han kunde ännu känna något med sina vassa sinnen. Men utan förvarning rusade den väldige mannen ut och Arand suckade. Med en ansträngning sträckte han sig efter stopet, trots allt var det nog ett tag till innan han skulle få någon vila, och han tog några djupa klunkar medan hans blick mötte Iris.Egentligen hade han hellre stannat och talat med Iris, och han gav henne en ursäktande blick.
‘Försvinn inte.’ uppmanade monsterjägaren till värdhusvärdinnan, innan han ställde ned stopet och följde ut efter Görmundr. -
Den kyliga nattluften kändes som en välsignelse mot Görmundrs hud. Att vara instängd det fanns inget värre, längtan efter att få springa med resten av flocken i skogen var så stark. Nästan så att hans hjärta värkte av saknaden.
Görmundr stod ute på gatan precis utanför värdshuset Norrskensporten när fyra svarta gestalter uppenbarade sig. Han stålsatte sitt sinne för det som skulle komma. Även om det var kväll och skymning såg Görmundr allt han behövde se. Fyra gestalter i svart hade uppenbarat sig “Kom din byracka så ska du få smaka på verklig kraft”
De flög mot honom som om dom var en enda människa med övermänsklig snabbhet. Görmundr spände sina muskler till bristningsgränsen innan han flög mot en av dom med en oerhörd vildsinthet som kom naturligt för honom. Med ett våldsamt brak tumlade båda två runt på marken Görmundr bet och rev allt han kunde innan han tog sin hand och slog den andre i bröstet och kom fri.
Utan en tanke på omgivningen morrade han och blottade sina blodiga tänder. Inom ett par hjärtslag bytte han form till en stor gråblå ulv och släppte ut ett massivt ylande. Sen flög han mot två av sina fiender och slet och rev sönder deras bleka hy.
Folk runtomkring sprang i panik bort från det makabra skådespelet som pågick för fullt utanför värdshuset Norrskensporten även om det var mer eller mindre skrupelfria människors hemvist var detta något helt annat än vad de var vana vid.
Svårt sårad ställde sig Görmundr upp med askan av de två vampyrerna vid sina fötter. Han sneglade mot dörren och hoppades att mannen därinne skulle komma till hjälp och undsättning. Görmundr pustade och fnös när de mindre såren läkte men tre stora sårskador på ryggen skulle behöva sys ganska omgående.
“Moder förlåt mig men min tid har kommit vi syns vid de sällsamma jaktmarkerna igen” mantrade han tyst då han trodde att hans lott i livet hade kommit till ända. Han skulle inte ge sig utan en strid om de ville ha hans liv skulle de få kämpa
-
Arand hade knappt hunnit lägga ögonen på Iris innan händelseförloppet tog henne ifrån honom. Om han var helt ärlig mot sig själv hade han hellre stannat inne i värdshuset med kvinnan, men hans yrkesprofessionalitet kunde heller inte riktigt hindra honom från att följa med den märklige mannen. Knappt hade de kommit ut på gatan utanför värdshuset då mörka gestalter uppenbarade sig om dem, och än en gång vibrerade Arands medaljong lätt under hans läderrustning. Med en övad och oljad rörelse drog han sitt svärd, hans gula och känsliga ögon vandrades hit och dit för att ta in de hotfulla figurerna.
Allt gick så snabbt. Görmundr och de andra flög på varandra efter en kort ordväxling, och Arand tog in åsynen av hur den väldige mannen skiftade form. Han svor tyst för sig själv – hur hade han blivit indragen i detta? Tinderstads gator hade förvandlat till ett slagfält och han var i mitten av det – han som föredrog att planera och välja sina strider, även om det sällan var möjligt. Vampyrer och varulvar, fiender för livet. Kunde han ens med gott samvete välja en sida i denna strid där alla klassades som monster. Monter som var ett hot för människorna, hot som borde elimineras.
Men han kunde ändå inte hindra sig då han hans kropp nästan av egen vilja började röra sig mot Görmundr. Den sårade varulven hade lyckats döda två av vampyrerna, medan de två kvarstående närmade sig med sina vassa tänder och klor. Precis innan de hann överväldiga den skadade Görmundr kom Arand emellan dem med svärdet svingandes i rörelser för snabba för ögat att uppfatta. En oförberedd strid med en vampyr var alltid en risk. En strid mot två var praktiskt taget självmord. Men han hade erfarenhet, och han hade överlevt slaget i Loradon där staden varit fylld av monstren. Efter vad han sett där, under Ayperos ledning, var det lätt att välja sida. Vampyrerna skulle dö, och minnet från striden fyllde honom med aggressiv men fokuserad stridsenergi.
Vampyrerna hade varit så fokuserade på sitt byte att de inte var beredda på monsterjägarens attack. Den ena hann bli av med sin arm och sitt huvud i några snabba hugg, medan den andra nätt och jämnt lyckades undvika monsterjägarens attack. Den gav ifrån sig ett fasansfullt skri av vrede och hot, och långsamt började Arand och den kvarstående cirkulera varandra.
‘Kom igen då, ditt missfoster…!’ morrade Arand med sammanbitna tänder, hans svärd riktat framåt på axelhöjd vid hans ansiktes sida. -
Med ett pustande och frustande drog Görmundr in korta andetag för mer tillät inte hans tilltyglade kropp honom att göra. Sakta började han återfå sin mänskliga form men med det försvann all kraft han hade kvar i sin sargade kropp och mörkret började omfamna honom men ryckvis kunde han återfå sitt medvetande.
Det var med själlös glädje han såg hur en av de två sista helvetsyngel fick plikta med sitt falska liv. Men han visste att där det fanns fyra fanns nog en familj eller klan och hade de fått vädring skulle det inte dröja innan de alla var över dom på minre än ett hjärtslag.
Allt runt omkring dom och människors panik och skrikande var mer en irritation än något annat för Görmundr som försökte att stänga ute dessa distraktioner. tur var det väl att natten nu var deras vän men hast behövdes för att ta sig bort från detta makabra skådespel som utspelat sig.
Görmundr såg förvåningen och avsmaken i den andre mannens ögon men det fick vara för tillfället han var inte den förste som reagerat så. Han kunde bli en bra förvant om inget annat så var det bra nog. För han hyste ingen kärlek till dessa själlösa monster det var i alla fall klart efter hans uppvisning med svärdet.
Hans tanke for ut mot Shira för hon behövde veta vad som hänt denna natt om inget annat så för flockens säkerhet. “Vi måste iväg vän, de kommer flera snart” mer ord han inte lämna hans läppar innan hans ben gav vika och Görmundr for huvudstupa framåt och med ett brak slog han i den kalla marken.
Mörkret kom som en välsignelse och omfamnade honom som en mor omfamnar sitt barn för natten. Hans trötta och värkande kropp protesterade men i sitt töcken hörde han på avstånd ett massivt ylande som talade om att de visste, flocken visste och det var alltsom betydde något som det var nu.
Innan han gav sig helt till mörkret tittade han på den andre mannen och ropade ut Shiras namn och räckte honom en medaljong “Säg till henne att blodseden kan uppfyllas och hennes drömmars kvinna väntar vid horisonten”.
Sen blev allt mörkt och kallt och Görmundr drömde inte ens om jakten utan bara var i en intighet.
-
Arand såg över axeln hastigt hur jätten kollapsade och sträckte fram en medaljong medan han försökte ge ett meddelande åt Arand, fortfarande cirkulerande med vampyren som han höll på avstånd med sin långa klinga – en klinga av silver som vampyrerna hatade och fruktade. Ylet som ekade över Tinderstad fyllde ingen med försäkran, kanske förutom Görmundr, och till och med den ensamma vampyren tycktes bli distraherad för ett ögonblick. Monsterjägaren tog chansen då vampyren var distraherad, och ur sin bröstficka drog han fram en liten flaska vars kork han öppnade med tummen och slängde upp i luften. Kemikalierna i den började genast antändas då den kom i kontakt med luft. Ett halvt ögonblick blickade han bort för att inte förblindas av ljusskenet som fyllde gatan som om solen plötsligt uppenbarat sig.
Medan ljusskenet inte var skadligt fruktade vampyrer ljus, och denna var inte ett undantag. Den skrek i förvåning, förblindad av ljuset, en distraktion som möjliggjorde det för Arand att ta dess huvud med ett svep med klingan. Kanske ljuset skulle hålla borta andra vampyrer också ett tag. Ett lågt hummande lämnade hans läppar, kanske ett nöjt konstaterande över att vampyrerna var dräpta. Han torkade snabbt av sin klinga på den dödas kläder, förde in klingan i dess skida och skyndade sig till den skadade Görmundr.
‘Kanske du ska ge meddelandet själv?’ föreslog han, även om den väldige mannen knappast hörde honom vid detta tillfälle. Han tog medaljongen och stoppade den i en ficka, innan han med en enorm kraftansträngning krokade sina armar runt Görmundrs axlar för att dra in honom i värdshuset.
‘Iris!’ ropade han över axeln. ‘Han är skadad!’ att han nu hjälpte mannen som attackerat honom innan var rätt ironiskt, men han behövde svar. -
Lika hastigt som hon hade sett de två männen, i samma sekund tycktes de försvinna ifrån hennes värdshus. Men med tanke på allt bråk och stök på andra sidan dörren – var det kanske lika bra att inte dra in det här. Värdshusvärden hade äntligen pustat ut och börjat att städa undan i köket men i samma stund hörde hon en tydlig röst som hon kände väl igen.
En suck undslapp hennes läppar och samtidigt som hon försvann ut ur köket drog hon med sig en ren trasa och en flaska sprit. Hon satte sig på sidan av mannen och såg upp mot Arand med en trött blick.
“Så, vad är det som pågår där ute? Vad har hänt denne?” frågade hon rak på sak och började dra upp sina skjortärmar för att inte smutsa ner det vita tyget allt för mycket.
-
Smärtan var olidlig och varje gång trasan trycktes mot det öppna såret blixtrade det till framför Görmundrs ögon. Allt han kunde göra för tillfället var att stöna ut sin smärta.
Striden hade varit kort men intensiv. Ett bedrägligt lugn hade sänkt sig över gränden bredvid värdshuset. ”Vi måste vidare, ingen är säker här” bet Görmundr fram.
Tröttheten var påtaglig men än kunde han inte slappna av hur mycket han än behövde eller ville. Kvinnan som satt ner bredvid honom var som än skänk från ovan. ”Tack” var allt han fick fram. Mörkret som kom och gick för hans medvetande var en tacksam lättnad från smärtan som hans kropp skrek ut.
Hur mycket han än ville säga mer kändes allt futtigt och tafatt. ”Vampyrer” var allt han kunde med sig att få fram. Sen sträckte han ut sitt sinne och när han fick kontakt lät han Bilder från hans sinne rinna över de andra två. Han hade så ont om tid så det var av största vikt att de fick veta allt han visste om dessa djävulsyngel och varför han sökt upp mannen i värdshuset och sen visade han varför det var viktigt att han fick tag på den kvinnliga vampyren han nämnt vid namn. Sen visade han i bilder för de två sinnena vad han han upptäckt om hur de berördes om komplotten han uppdagat och om hur hela Karlrands befolkning var i stor fara av vampyrerna här.
Görmundr andades ut och det kändes som en stor tyngd fallit från hans axlar. Han betraktade kvinnan nu när han berättat och visat allt av vad han visste.
Ett medvetande tryckte på och Görmundr stålsatte sitt sinne i tron om att det var ett anfall som var på väg att ske. Men han andades ut när det var som en välkänd smekning. ”Tag i akt, var inte rädda” var allt som han lämna hans läppar och en tung sömn grep sitt tag.
I utkanten av gränden uppenbarade sig en kvinna i en lång mantel av björnskinn. Under den bar en hon ett bröstharnesk med ett svart ulvhuvud över bröstkorgen. När hon såg Görmundr ligga raklång längs med marken blottade hon sina vita huggtänder. Hon drog två långa smala dolkar. Hon var vithårig med klargröna ögon som hon fixerade på de två gestalterna.
”Vad gör ni med honom” fräste hon fram. -
Arand kunde knappt svara Iris på hennes frågor, och skakade på huvudet.
‘Vampyrer och varulvar…’ sa han lågt, och orden var så gott som en svordom.
‘Kan du hjälpa honom?’ undrade han, även om han inte visste om det var en bra sak eller ej än. Men var han tvungen att välja mellan två onda ting, hade han valt varulvar över vampyrer.Monsterjägarens blick vände sig till den väldige varulven då han plötsligt talade, och han rynkade på ögonbrynen. För ett ögonblick hade han trott mannen var död, men varulvar hade ju gång på gång visat sig tåliga för skador som lätt hade dödat de dödliga.
‘Vidare?’ frågade han. ‘Menar du att det är fler vampyrer på väg hit efter dig?’ undrade han, och för ett ögonblick riktade han en orolig glimt i Iris riktning. Han fick inte något mer svar än det lilla ord han orkade klämma ur sig. Vampyrer. En rysning gick genom monsterjägarens kropp. Han hade fått nog av vampyrer, och än en gång blev han påmind om att det var dags att ta striden till deras mästare.
Då varulven sträckte ut med sitt sinne för att nudda hans vibrerade hans medaljong till lätt, och hans första instinkt var att gardera sitt sinne mot intrånget. Men då han kunde känna att det var den svaga mannen på golvet tillät han bilderna nå honom, och vad han såg bekräftade hans farhågor. Nenya… Han hade sett henne en gång, och var hon här var Kaldrland i fara. Han hade dumdristigt nog trott att han var säker från Kaldrland, som var så välisolerat från omvärlden, men det hade väl bara varit en tidsfråga innan Ayperos skickat sina lakejer hit.
Mer hann han inte lägga tid och tanke på vad han skulle göra till näst, innan en kvinna dök upp. Alla hans instinkter varnade honom om att här var ett monster till, men han höjde sina händer för att visa att han inte tänkte slåss om hon höll sig fredlig.
‘Vi försöker förhindra honom att dö.’ sa Arand lite torrt.
‘Har du ett problem med det?’ undrade han. -
Vampyrer och varulvar? Hade hon inte flyttat till Kaldrland som en av de simpla anledningarna till att slippa det som rörde sig i Karm – för trots allt hade hon hört ryktena om vad som skedde där. Mörka rykten och sådant hade hon fått nog av efter sina resor med Arand. Och nu var han här. Precis som mörkret som var hans ständiga kompanjon, eller förföljare kanske. Att mannen gav ifrån sig skrik när hon försökte badda rent såren, var inget som hon tog notis av. Att få rent och minska hans smärta var prioritet och inte av något annat val.
Däremot överumplades hon något av bilderna som helt plötsligt verkade finnas i hennes sinnen och hon stannade upp i sina beröringar tillfälligt för att försöka få ihop pusslet som lades framför henne. Vad…? Hon hann däremot inte tänka något längre innan en främling röt till dem.
Precis som Arand hade hon lust att spotta ut sig samma fråga, men höll istället tyst och fortsatte att tvätta rent såret för att se mot kvinnan och sin forna vän för att nicka mot en hink vatten och rent tyg vid hennes sida.
“Om du vill att han ska leva och förminska hans lidanade kan du badda hans panna med lite vatten.” sa hon, simpelt och rakt. Utan att presentera sig själv. Trots allt var det hennes värdshus. Däremot var hon inte helt bekväm med tystnaden och allt fokus som riktades mot dem och hon såg sig omkring och fnös för att sedan ryta till.
“Och vad fan glor ni på? Drick er öl och stick näsan någon annanstans!”
-
Kvinnan vädrade mot de två gestalterna. Sen slöt hon sina ögon och lugnade den väldiga mannen. “Som alltid måste jag komma och rädda dig ur dessa knipor” Fnös hon. Shira stoppade ner sina dolkar när hon insett att det var vänner även om det ordet kunde användas med lätthet just nu så var det i alla fall inte fiender och det var gott så för tillfället.
Mannen ögnade hon rejält det var en aura runt den mannen som hon kände till allt för väl. Kvinnan var inget hot men han däremot. Fler gånger än hon kunde räkna hade hon stött på hans gelikar och nästan lika många gånger hade blod flutit. Men något med honom var annorlunda ändå vad kunde hon inte gissa sig till just nu.
“Vad vill du att jag ska göra ?” frågan riktade hon mot kvinnan. Kvällen hade nu lagt sig och mörkret omgav dom alla tre. Hur som haver bort från gatan måste dom och det nu. Görmundrs krämpor och skador hade lugnat ner sig efter att han fått lite av den helande brygden hon hade kvar.
När hotet mot hans liv minskat drastiskt klev hon fram. “Shira är mitt namn jag är flockens ledare, Ni har mitt tack för vad ni gjort här idag” Sen tog hon tag i Görmundrs armar och till synes kraftlöst kastade hon den väldiga mannen över sin axel. “Vi måste bort från gatorna har ni ett ställe han kan vara på tillfälligt?”
Shira drog ett djupt andetag “vi måste talas vid sen” sade hon och riktade sin uppmärksamhet till mannen. Hon kände på sig att han kunde ha viktig information om allt som utspelat sig här ikväll.
Gränden dom befann sig i hade börjat kännas trång och olycksbådande. Runt sig kände hon vampyrers närvaro. “Det är bråttom så ska något ske måste det göras nu och inte senare”.
Med lätta steg skulle Shira börja att gå men såg mot kvinnan “Fly detta ställe, natten kommer att bli den längsta och blodigaste du upplevt, allas liv är i fara i natt” Med de orden såg hon stint på mannen som för att ge eftertryck åt sina ord.
Sorg är vad hon kände i sitt bröst nu. Inte han inte idag vid alla gudar inte han, varför skulle han oxå tas bort från henne hade hon inte lidit tillräckligt, om han dog skulle hon jaga dessa gudar och bränna ner allt de höll kärt det svor hon heligt på. Han var det enda bra med hennes liv.
Tankarna for omkring i allt snabbare takt. Shira kände att hon behövde andas men i denna gränd med piss och ölstank runt henne kände hon bara bitterhet. Flera flugbitna jyckar hade nu börjat samlas runt dom nyfikna på vad som kallat de dit. Med sitt sinne visade Shira vad hon behövde av dom. Och genast lydde de och spred ut sig över gatorna som för att kunna varna om något dök upp.
-
Arand som alltid höll sig vaksam placerade sig lite beskyddande mellan Iris och främlingen, för att sedan dela en blick med Iris då kvinnan närmade sig och inte verkade allt för hotfull mot dem. Det var många vändningar åt det ena och andra hållet i detta sällskap, verkade det som. Han kunde dock inte slappna av i hennes närvaro, inte än åtminstone, för han kunde känna på sig att hon liksom mannen han stridit vid sidan om var av… icke mänsklig natur.
‘Om någon kan rädda honom, är det Iris.’ sa mannen simpelt och steg lite åt sidan så de kunde arbeta på honom om de så önskade. Han var inte den bästa när det kom till läkandets konster. Med armarna i kors lunkade han ltie fram och tillbaka, tills kvinnan presenterade sig själv.
‘Shira…’ hummade han lätt, som för att memorera namnet, hans låga stämma rullande i hans bröst då han sa namnet. Han verkade inte förvånad över styrkan hon visade, trots allt hade han hela tiden haft på känn att hon, liksom den väldige mannen, var en varulv.
‘Iris kanske har något rum, vi kan visstas i tillfälligt?’ frågade han och såg på den ljushåriga värdshusvärden, trots allt vill ehan inte lägga henne i en besvärlig sits, han noterade Shiras ord med en nickning, och la en hand på Iris axel för att leda henne mot trappan i värdshuset som skulle t adem till rummen. Väl i ett av rummen stängde de dörren bakom sig, så de kunde tala ostört.‘Så, vad handlar allt detta om?’ undrade han då de var ensamma i rummet, alla fyra.
‘Vampyrer och varulvar i Tinderstad är inte direkt vanliga företeelser.’ åtmonstone antog han det. -
Värdshusvärden var lite sådär irriterad att blivit indragen i allt detta. Fast samtidigt lite melankonisk, för det påminde henne om sina gamla dagar med Arand. Dagar som hon sällan hade glömt. Faktum var att hon ofta drömde om dem, kanske lite väl ofta i sin ensamhet. Hon följde efter främlingen och Arand för att ställa sig bredvid Arand och satt bestämt sina armar på var sin sida av sin höft för att nicka instämmande åt Arands ord. Trots allt ville hon också få veta vad som rörde sig i området.
Det påverkade henne i allra högsta grad. Både henne och hennes gäster. Om varulvar och vampyrer skulle gå lös i Tinderstad, vem skulle då vara sugen på öl och god mat? Tanken fick henne att sucka lite lätt för att skaka på huvudet.
“Varför här? Av alla ställen!”
-
Trots att natten sakta gått över till morgon och solen färgat himlen lätt rosa kändes det som ständig natt inne i det stora herrgårdshuset. Varje fönster och öppning som släppte in sol var nu övertäckta av tjocka svarta gardiner som hängde tungt.
Herrn i huset var en fet medelålders man vid namn Dager Tysre. Trots sin rejäla hydda och tvivelaktiga beteende bar han med sig respekten som hans familjenamn krävde även om han gjorde mer än mindre för att upprätthålla det eller ge sken av att han brydde sig om någon annan än sig själv.
“Är du vaken min sköna? Jag har med mig din frukost” sade Dager med en bister min och tittade på tjänarinnan som klev ner i sängen med Camil al Viero. Denna kvinna hade sedan länge tjänat Aetas och varit Nenyas barnflicka i många år. Inte ett ljud hördes mer än en hög suck när tjänarinnan blev tömd på blod.
“Jag ska se till din gäst, hämta hit mina kläder är du snäll” sade hon och lade till ett försiktigt leende. Dager log och klappade med sina händer två gånger och två nya tjänarinnor klev in med hennes klänning. “Jag är i mitt arbetsrum kära du, har lite pergament att gå genom innan dagen ska börja” sade Dager och ursäktade sig själva.
Camil valde en smaragdgrön som satt åt runt höfterna och passade bra mot hennes hy. Blodet från tjänarinnan hade hon torkat bort och lät sig nu bli sminkad av tjänarinnorna som fanns där. Denna ritual var en av sakerna som verkligen fyllde henne med ro att få känna sig bortskämd var en lyx hon alltid unnade sig oavsett tid och plats.
Om han följde instruktionerna som han fått av sin okända partner hade guldet han fått i förväg säkrat hans lojalitet för tillfället i alla fall. Nu skulle han bli odödlig och rikare än någon annan i denna värld och den tanken var svindlande och berusande. Kvinnan Camil al Viero betydde inget för honom även om hennes kalla kropp värmde hans säng bra var hon av ringa betydelse för det som skulle komma inom kort.
Alla tjänare hade bytts ut för att passa kvinnan som kommit till honom för många nätter sedan nu. Camil al Viero hade satt upp en hel alkemiverkstad i Dagers källare där några av de bästa alkemister som Talanarien hade att erbjuda jobbade dygnet runt för att få fram en brygd som skulle göra att banden mellan Nenya och Ayperos bröts. Inte ens gammal magi kunde bryta den men något skulle fungera det bara måste.
Annat alternativ fanns inte för Camil al Viero som fortfarande drömde om de dagarna då hon hade den lilla kärleksfulla flickan Nenya i sitt knä. Aetas skulle vara tvungen att ta tillbaka henne i tjänst igen om hon räddade hennes dotter undan demonen som var Ayperos det bara måste hon.
Nenya satt kedjad i en av cellerna som fanns i källaren. Det var tack vare henne som dom hade obegränsad tillgång till vampyrernas blod då hon läkte sina sår förvånansvärt snabbt. Men såren fick knappt läka innan hon tömdes på mer blod. Hennes bleka hy var nu än mer blek nästan på gränsen till genomskinlig nu.
Camil som gått ner till sin gäst stod nu utanför kvinnans galler “Vad jag är besviken på dig flicka att du av alla skulle försöka vara i din herres tjänst efter allt han utsatt dig för” då syftade hon på blodet de delat som berättar för Ayperos om Nenyas planer. “Jag kan inte ens börja med att tala om hur besviken jag är att du skulle dra en sån skam över din familjs namn” Camil lutade sig över Nenya “Tro inte att du kommer undan honom det är mer en förbannelse än välsignelse han gett dig, respektera mig och lyssna på vad jag ber dig om” oron i den gamle barnflickans ansikte lös stark.
En av alkemisterna hade förälskat sig i Nenya och svor på att han skulle hämta hjälp inne i staden även om han inte visste vem han skulle prata med så skulle hon få hjälp.
Det fanns en man vid namn Arand visste han om via rykten som spridit sig av spionerna som var utplacerade runt om i staden, denne monsterjägare som fanns i staden kunde nog hjälpa till att befria Nenya.
Om det fanns någon rättvisa skulle han få hennes välsignelse efteråt att bli en av dom. Om denne man nu var en så bra krigare som han trodde skulle han duga bra för att befria henne och få henne säkert till hennes älskade Ayperos.
Även om Dager var hemsk människa med tanke för inget annat än guld och horeri så uppfyllde han sina syften och hade gett familjen en ny plats att leta bundsförvanter på det fanns gott om tvivelaktiga människor och monster som kunde köpas för en säck guld. Var det något Camil al Viero hade var det guld så att det räckte och blev över efter flera livstider av sparande.
Hon hade även hört att det fanns en flock varulvar och annat i skogarna här i Karlrand så dom var någorlunda skyddade för tillfället. Men Ayperos hantlangare fanns oxå här att döma av tumultet som uppstått inatt var hon säker på sin sak. Denna monsterjägare och varulv skulle passa hennes planer bra kanske kunde hon göra sig kvitt Ayperos en gång för alla.
You must be logged in to reply to this topic.