Ett skratt lämnade Camils läppar och det var på gränsen till hysteriskt. “Men flicka lilla allt har förändrats, din mästare har inte gjort annat än ljugit för dig i alla dessa år” instinktivt ville Camil ta bort hårlocken som klibbat fast sig i Nenyas ansikte. Men av någon oförklarlig anledning hindrade hon sig.

En tjänare hade kommit ner till cellen och stod tyst bakom Camil. Han höll ett hoprullat pergament och hostade lite lätt för att påkalla sin dams uppmärksamhet. Camil tog rullen och läste genom pergamentet innan hon tittade på mannen som inte lämnade ett spår av vad han tänkte på medan hon stod där. “Bra, sänd ut bud till alla monsterjägare i staden om att dom kan bli rikligt belönade om dom åtar sig detta uppdrag”

En man i full uniform äntrade nu rummet och genast blev det trångt inne i den lilla cellen. Camil lämnade cellen men innan hon försvann vände hon sig om och spände blicken i hennes gäst. “Snart flicka ska allt detta vara som en dålig mardröm, jag ska rena ditt blod och du ska äntligen få bli fri även om det så kostar mig mitt liv. Men tänk på detta tror du att jag hade kunnat ha dig här i bojor utan din mors samtycke, tänk på det” sen lämnade hon cellen och gick upp till Dager med soldaten i släptåg.

“Käraste det närmar sig, av allt att döma finns stenen i en varulvslya uppe i bergen. Då är det bra att vi har en biljett in där men han måste skyddas ta hit sällskapet som gjorde massa väsen av sig inatt”.

Dager som redan satt smått berusad vid sitt enorma skrivbord tittade röddrucken upp på Camil. Kontoret var inrett med mörk ek och visade på ett imponerande bokställ där Dager nu rest sig upp och tagit ut en bok. “Om det är till din belåtenhet ska jag bjuda in detta sällskap som du pratar om nu måste vi bara hitta dom”

Görmundr låg raklång och helt naken på bordet i det lilla skjulet. Feberdrömmar plågade hans redan sargade kropp. Utanför vaktade Shira med två andra hanar från flocken som anslutit sig till den lilla gruppen. Även om hon inte ville erkänna det kände hon en oro som hon aldrig känt för någon annan innan. Mannen och kvinnan de träffat som hjälpte Görmundr var bra människor eller en var en bra människa monsterjägaren hade bra karaktär i alla fall.

En liten pojke med knappt en tråd på sin märglade kropp närmade sig skjulet. “Uuursäkta mig damen” sade han försynt och blygt. Han räckte fram en pergament som var förseglat med Dagers familjesymbol. “Mannen som var med er inatt han ska ha detta brev, han med det skinande svärdet” och knappt innan han avslutat hade han vänt sig om och sprungit så fort hans små ben bar honom. Shira som tagit brevet lämnade de två andra utanför och gick in i skjulet.

Skjulet som såg ut som att det knappt bar sin egen vikt hade knappt utrymme till en person till och fick Shira att sucka högt. Men nu var knappast läge att vara fin i kanten. Hon lämnade över rullen till Arand och gick ut lika snabbt för det kändes som dolk i hjärtat att se Görmundr så skadad.

Dagen var nu  i full blom och skulle ge ett visst mått av skydd mot vampyrer men när natten återigen kom skulle det vara en helt annan historia men tills dess fick de ta timme för timme.

Nenya försökte att spotta mot den som hon förr hade sett som…. nästan en vän eller en andra mor i forna dagar men nu fanns det inget annat än hat i blicken. Blixtrande hat som följde henne när hon försvann bortåt.

–

Iris fann det inte helt i sitt tycke när det var så många som plötsligt var runt henne. Speciellt när hon höll på att pyssla om varulven på bordet. Hon hade precis baddat hans panna igen för att se upp mot Arand vid hans ord. Mannen var inte direkt någon som hon visste vem det var. Eller hon hade förstås hört namnet. Hon fnös lite irriterat till.

“Det är alldelles för många personer här…!” muttrade hon för att sedan rynka lite på ögonbrynen.

“Men jag tror att jag levererar alkohol till den där…”