För länge sedan …

Nästan hundra starka hade lämnat Köldhem efter konungens bortgång och drottningen självmant slog följe till riket efter. De hundra gick inte till krig dock, inte till krig mot någonting dödligt åtminstone; ilskan riktades inte mot dvärgarna i väst som förrått kungafamiljen, och inte heller mot syd där vildarna i sanden slukat den ena räden efter den andra, nej den enda som bar skuld här var var Freja och de andra gudarna. I blind tillit hade deras konung banat väg för framtiden gudinnan visat dem och i blind tillit hade blodslinjen deras tagit slut. De flesta accepterade motvilligt detta nederlag, påbörjade sina riter, de samlade sina herrar, de började söka sig till nästa steg framåt, för dessa gick livet vidare, dags att kröna en ny konung och blicka vidare.

Ylva var inte en av dem. Genom större delarna av hennes liv hade hon fått se sitt folk byta riktning, sluta allianser, överge komfort och överlägsenhet för en plats vid bordet, försumma de många sakerna som gjorde norrfolket till den fruktade kraften som de så länge hade varit, allt enligt gudarnas vilja, allt utifrån vad nornorna hade talat om. Allt de en gång varit: Borta. Vilket annat folk kunde en gång i tiden tömma en stad genom blotta skymten av ett av deras skepp i fjärran vatten? Vilket annat folk drev de bosatta till att överge sina hem och riskera vildmarkerna hellre än befästa sin stad? Freja och de andra gudarna hade förlett deras konung och endast sorg hade folket kvar som belöning för deras tillit. Hade norrfolket svikit gudarna på något sätt? Hade nornorna bedragit Kaldrland för egen vinning? Det spelade ingen roll, för hur man än såg på det så fanns det ingenting gudarna hade gjort för folket på väldigt länge. Räderna hade gått dåligt sedan de nya riktningarna, grödorna växte inte, vintrarna blev kallare och nu förlorade de sin älskade konung och hans fru, alltihop en lek för gudarna som i sina salar frossade och firade.

Nornorna hade tagits hand om, för skyldiga eller ej så representerade de en mörk tid, en gudarnas tid, en framtida gårdagens tid. Härnäst väntade de huvudsakligt ansvariga, härnäst väntade gudarna som övergett dem.

Ylva drog sig upp över ännu en kant, hennes trasor till handskar nästan helt sönderslitna från den sista klättringen, de bleka händerna och det bruna lädret båda färgade med blodet från såren i händerna. De gjorde dock inte ont, hon hade förlorat känseln i händerna sina för timmar sedan. Hon sänkte sedan ner handen över kanten och drog upp en av kompanjonerna. Och en till efter den. Och en till. Och så vidare. De var ett dussin kvar av de nästan hundra som lämnade Köldhem, om de inte förlorade ytterligare några under klättringen.

Efter att ha samlat de överlevande klättrarna vände sig Ylva mot berget och grottan de stod inför. Hon levde på hoppet att vättarna inte hade ljugit, men varför skulle de ha? I deras sista stund gav de henne riktningen och i tron om överlevnad önskade de hennes grupp lycka, en lycka som accepterades, men en tro som inte förverkligades. Vättarna, åtminstone dessa, var gudarnas tjänare och fick möta samma slut.

Förhoppningen var att i grottas djup fanns Urdarbrunnen, och i dess närhet Bifrost. Hjärtat slog nästan igenom bröstet hennes så ivrigt det började slå, eller åtminstone kändes det så, när hon började gå inåt grottan, bort från det värsta av kylan och in mot nästa kapitel i deras saga.