Heden. Folkets födelseplats och Folkets död. Men inte idag, inte i ett oväder som denna. Hon hade stannat upp  i skrevans öppning och höll upp händerna något och visade främlingen sina handflator. Hon ville inte främlingen något illa hon ville bara ha värmen som hans eld tillhandahöll. De mörka ögonen studerade honom allvarligt. Hon verkade inte vara beväpnad men utseenden kunde alltid bedra. Hon sa inget när hon försiktigt tog ett steg närmare och satte sig på huk framför hans eld och höll händerna mot elden. Hon hade sett att han haft handen på svärdsfästet men hon hade också sett tvekan i hans blick.
Hon kunde inte vara säker men hon gav honom ingen anledning att hugga ner henne just i det här ögonblicket.
Han bar färgerna och märkena efter en klan hennes inte hade något otalt med så hon tog chansen, risken att värma sig här och nu.
Hon sneglade upp på honom där han stod kvar. “Stormen förvärras” sa hon i den tryckta tystnaden.

Hon såg hur han iakttog henne under tystnad. Vid hennes ord gav han henne inget svar på tal men han tvekade inte heller i sin handling och hon såg det utsträckta brödet. Hon tvekade inte heller när hon mottog det och höjde det lätt till pannan innan hon bröt en bit av brödet och sträckte ut det till honom. En gest på vänskap och tillit i stunden.
Hon smakade på brödet med ett leende och och sträckte sig efter sitt skinn hon hade bundet vid bältet. Dryck att dela med honom.
Hon lät blicken vandra över främlingen och sedan elden.
” Tack, att jag får dela din eld” sa hon sedan med ett snett leende. ” Mitt namn är Polina. Och ditt?” frågade hon och samtidigt som hon tog sig en mer bekväm plats vid elden och rättade till kaftanen.
Utanför skrevan hörde hon vinden ilsket tjuta, som om det var ett levande väsen som skrek ut sin frustration över att inte kunna nå dem här.

• This reply was modified 2 dagar, 7 h sedan by EdenX.

Hon såg honom dricka av hennes dryck och hon åt av hennes bröd. ” Så Yaro från Hranice klanen hur kommer det sig att du rider ensam över stäppen? Jag har inte sett till några andra på dagar inte heller några spår”. Frågan var inte misstänksamt ställd eller ondsint på något vis snarare sakliga. Hon sträckte lite på sig och rullade axlarna  för att lätta upp de stela musklerna.
Vinden ven och hon lyssnade till den, kanske fanns där något annat i vindens yl? När hon bestämt sig för att inget fanns där ute av fara vände hon blicken till hans ansikte igen.
Hon åt med god aptit och och värmde händerna vid elden.

Hon lät tankarna vandra lite och det hade tagit henne emot att söka upp hans eld men stormen hade kommit snabbare och ändrat riktning vilket inte gett henne många lösningar på problemet annat än att söka upp hans sällskap. Som ensam kvinna på stäppen hade det trots allt varit en stor risk men som nu ändå verkade ge utdelning. Hon drog kaftanen lite närmare om sig när hon kom på sig själv med att tänka tanken.

Hon drog på munnen något i kanske vad som kunde tolkas som ett medhåll då han med ett smått ironiskt tonfall talade om – en ensam man och en ensam kvinna – . Ja kanske höll hon med om det komiska i det hela. Men hon trodde trots allt på öden och dagar av ensamhet för att sedan stöta på honom och en värmande eld.. om inte det var ödet så visste hon inte vad det annars skulle vara. Han verkade dock spara på informationen och det förvånade henne knappast. Hon synade honom närmare innan hon drog av sig den tjocka huvan hon hade på sin kaftan. Den besmyckade sjalen glimmade något i ljuset av elden och under den böljade hennes tjocka svarta hår som slitit sig ur flätan hon satt upp det i för att skydda det från stäppens hårda klimat.
De mörka intelligenta ögonen iakttog honom en stund under tystnad igen. Hans historia var hans egen att berätta när han önskade men hon hade svårt att se honom som en man som var på väg att utkräva någon blodshämnd. Hans ögon lös inte av det där intensiva, den där rasande elden. De lös av något annat men inte den.

“Jag försöker rida ifrån mitt öde” svarade hon bara med ett nästan lite roat leende. En rymd brud kanske eller kanske en tilltänkt att döma från hennes kläder. Hon var trots allt väl förberedd för en kall tid på heden. ” Polina. Mitt namn är Polina” hälsade hon honom sedan med en nick och ett litet större leende med kinden fylld av hans gåvobröd.
Hon sträckte sig efter en torr kvist och la den på elden, de ville trots allt vara sparsamma med veden han ändå lyckats hitta men det var en fin balansgång att vara sparsam och riskera att elden brann ut. ” Så.. rider du planlöst över stäppen och letar efter ett syfte eller är det en målmedveten ritt som leder dig? ” frågade hon istället. Hon var inte säker på att hon önskade att slå följe med någon men samtidigt så kändes det ändå som om steppens vindar ändå fört honom i hans väg, eller hans i hennes.

Hon såg på honom då han eftertänksamt talade och verkade låta sina tankar vandra samma stig som hennes egna själv gjort för ett par sekunder sedan. ” Ja..det verkar inte bättre. Jag undrar vad andarna har i sina planer med det här mötet..” sa hon något eftertänksamt men med ett litet leende. Hon drog fram den enkla packningen hon haft med sig och rotade fram ett litet träskrin och visade den åt honom. ” Tycker du om att spela Yaro?” frågade hon honom och öppnade det lilla skrinet för att avslöja dess inehåll. Ett vackert målat bräde, en tärning av ben och röda och vita små stenar. Hon makade sig något närmare honom och elden.
Hon själv älskade att spela spel och hon var inte helt dålig på strategi heller. Något som hon kanske kunde tycka att hennes familj skulle värdesatt högre än de gjort.

Hon tog en klunk av drycken ur sitt skinn och plockade också fram lite torkat kött som hon erbjöd honom. Ett sådant här ödesbestämt möte krävde trots allt generositet och respekt. Hon ställde upp brädet och visade åt honom att hon lät honom börja. Det var ett trevligt tidsfördriv som avslöjade mycket om en person och lämnade också utrymme för hur mycket – eller hur lite konversation som helst. Hon hade varit med om de som berättat och avslöjat hela sin livs historia men också de som suttit tysta i timmar och låtit spelet tala för sig själv. Vilken sort kunde han tänkas vara?

Hon la huvudet lite på sned och nickade. ” Här ute på heden i ensamheten känns andarna ibland närmare än helgonen”. Hon nickade lite med ett leende som att hon inte menade något annat med det än det hon sa. Hon hade väl alltid känt sig nära hedens urkraft, närmare den än några helgon. Hennes familj hade alltid haft en stor respekt för andarna, knytten och de många andra väsen som fanns omkring dem och inte bara helgon. För ibland kunde helgon inte hjälpa en.

“Hmmm säg det. Har han några förslag?” frågade hon med ett leende samtidigt som hon ställde i ordning brädet. Hon såg att han iakttog hennes rörelser och höll en av de snidade pjäserna mellan sina fingrar. ” Men spelet i sig är inget jag är villig att riskera att skiljas ifrån”  la hon till med ett litet skratt. Det var bland det finaste hon ägde, en av få ägodelar hon verkligen älskade. En gåva för så många år sedan som hon omsorgsfullt tagit om hand om.

Hon lyssnade till stormen igen, till eldens sprakande och funderade själv över en mer lämplig vinst.

Hon nickade bara då han talade…eller försökte lära henne om tro. Inget hon och hennes systrar inte hade hört förut men hon log bara och lyssnade ändå uppmärksamt. Han hade ju inte fel…inte helt. Men det fanns många sorters styrka och många sorters tro. Hon slickade sig lite om munnen och mötte hans blick en lång stund under tystnad.
Så nickade hon något och förde upp händerna mot sjalen hon bar kring huvudet och de smycken som prydde det. Hon plockade omsorgsfullt ned ett av de smycken som prydde det. ” Något att minnas vårt möte med då… ett kärt minne och en bit silver..” svarade hon och öppnade försiktigt handen för att visa det mynt av silver på sin smyckade tråd med små pärlor. Värdet kunde diskuteras. För henne mer än bara silvervärdet. För honom? Ja det kunde hon ju inte veta.

Hon lät blicken flyttas från handen till hans ansikte. Skulle han acceptera ett sådant byte? Hon hade inte mycket varken mängder av silver eller hästar. Den hon hade behövde hon för heden och hon hade endast packat det nödvändigaste i sin hast.

Hon såg hur han studerade smycket hon erbjudit honom. Han verkade tycka om den och  sträckte sig efter en båge. Hon höll ut händerna och tog emot den med båda händerna nästan vördnadsfullt. Respektfullt som man alltid var med alla vapen. Hon lät fingrarna smeka lätt vid den släta ytan. Hon såg mot pilarna som stack upp ur deras koger och nickade. ” En bra vinst. Jag accepterar det som motsvarande till mitt smycke. För det är precis som ni säger… den kommer säkert att behövas..” Hon log ett litet leende och la pilbågen på fällen intill sig. Så visade hon mot spelbrädet och lät honom börja.

Det var ett spel byggt på både tur och list. Strategi och ibland känsla. Det kunde svänga snabbt i spelet och han verkade inte heller helt ovan vid det. Det verkade bli ett långt och utdraget spel. “Så Yaro från Hranice klanen vad säger din familj om din ensamma ritt? Var de förstående i ditt avsked eller var beslutet helt ditt eget? ” . Hon la huvudet lite på sned. ” Du får ursäkta, det är inte min mening att vara oartig med mina frågor och du måste inte svara på dem om du inte önskar.”. Hon slog tärningen och spelade med fingrarna över sina läppar innan hon valde att flytta sina pjäser.