Allvaret i Ziyatés ögon gick inte att missförstå och hon höll ett finger upp mot sina läppar medan hon greppade tag om Ailis arm. Fast hur tyst kunde en människa vara? Andetagen, stegen som var tunga nog att få trägolvet att knarra till och visa vart de befann sig. Bestämt drog hon sig flickan till sig och knuffade henne mot fönstret. Det verkade som om ingen var utanför. Inte ännu. Hon släppte flickan och fick upp haspen på fönstret för att försiktigt putta upp det. Hon pekade utåt, för att sedan vända sig om och dra fram sina klingor. Den röda texten blänkte i mörkret i skenet från ljuset och det dröjde inte allt för länge innan de hörde rösten till en okänd man.

‘Vi söker efter en som oss, en gammal kompanjon. Vitt hår, mörk hud – du vet typen.’ sa han, lite släpigt och inte så vänligt.

‘Har ni sett någon sådan, människa?’ undrade han.

‘Nej, ingen sådan har kommit in idag, min herre…” utbrast Ailis fader och man kunde genast höra hur främligen utbrast att människan ljög och snart hade några av dem dratt en kniv. Men innan någon mer skadad blev gjord, drog Ziyaté efter andan och ropade ut till rummet.

“Rethúr. Har du glömt allt jag lärt dig?” frågade hon med ett snett leende. Rösten lockade fram en mörkeralv och kniven glänste i blod. Det var en spänd situation, speciellt mellan lärlingen och den forna mästaren.

“Tystnad är en mörkeralvs störst vapen.”

Om man skulle blicka noggrannt skulle man se en livlös hårig hand som låg vid dörrkarmen. Silverringen avslöjade att det var Aillis far och utan att visa någon empati sparkade mörkeralven, vid namn Rethúr, handen och tog ett steg framåt.

‘Vi är fler än dig.’ sa han spydigt, och riktade sin kniv mot Ziyaté. Utan förvarning hade Aillis bror stampat in, fast hans väg blockerades av mörkeralverna. Brodern gjorde ansats att backa, men innan han hann göra något mer hade mörkeralven tagit tag i hans axel och pressat klingan genom hans mage.

‘Smutsiga människor.’ väste han. Brodern gav ifrån sig ett chockat stön, och föll ihop på golvet.

Rethúrs agerande fick Ziyaté att skaka på huvudet av avsky. Åldern tycks ha gjort henne svag för kärleken och värmen. Eller kanske det var ensamheten? Hon kastade en hastig blick mot Aillis och suckade tyst. Det fanns en väldigt liten chans att de skulle klara sig undan båda två. Men hon kunde inte lämna den stackars lilla flickan och utan någon förvarning hade hon kastat en kniv mot en av mörkeralverna som borrade sig djupt in i hans bröst. Giftet skulle sprida sig fort och dödligt. Men när mörkeralverna tvekade hade Ziyaté dragit upp flickan och försökt att knuffa ut henne ur fönstret.

Tårarna som rann ner från flickan kind fick Ziyaté att stanna. Hon var van med skrik, gråt och ilska. Det var inte en ovanlig känsla som hon skapade kring henne. Men… de hade inte tid för att trösta eller att ta hand om någon nu. En sista knuff och Ziyaté fick Aillis ut genom fönstret. Tur att flickan var liten och rymdes där. Inte en sekund senare hoppade Ziyaté ut genom fönstret. För en gångs skull var det inte allt för långt till marken och hon landade på flickan som inte hade flyttat sig.

Det fanns inte riktigt tid att stanna och reflektera kring det hela och hon ställde sig upp och drog upp flickan. Utan att vänta mer, slog hon med en öppen hand Aillis i ansiktet. Ögonen var allvarliga och intensiva.

“Lyssna på mig. Du måste andas och följa efter mig! Förstår du?” frågade Ziyaté som oroligt blickade mot fönstret som visste att de inte hade många sekunder på sig.

En bränd lukt fyllde Zyatés näsborrar. Hon behövde inte ens kasta en blick bakåt för att veta vad det betydde. Eld. Ett effektivt sätt att förstöra. Utan förvarning tog hon ett tag om hennes hand för att dra henne mot stallet. Förhoppningsvis hade de inte… En lättnad spred sig inom henne. Hennes sto levde fortfarande. Hastigt knöt hon loss stoet och såg på flickan. Knuffade henne fram mot stoet.

“Vi kan inte rädda din mor. Inte nu.” sa hon och det fanns något hårt i hennes röst.

“Men hon skulle inte vilja att du dog. Hoppa upp på mitt sto.”

Utan några fler ord, svingade hon sig upp på hästen bakom Ailis och tog tag i tyglarna. En enkel, men bestämd snärt och hästen började galoppera med ett litet klagande gnäggande. På något sätt fick flickans gråt det att knyta i magen på Ziyaté. Känslan var märklig. Varför skulle hon bry sig om en flicka, en främling och dessutom en människa. Enbart tanken fick henne att vilja straffa sig själv. Kanske det skulle försvinna i slutändan. Omedvetet kramade hon tyglarna lite hårdare och det var som om hon kom närmare flickan, nästan som i en tröstande omfamning. Inte för att hon någonsin skulle erkänna det för någon.

Röken och uppståndelsen hade fått ett par andra, av de närliggande husen att reagera och gjorde det lite lättare att stoppa upp mörkeralverna. Inte för att det skulle hålla dem länge. Hon kastade en blick bakåt och sedan lät hon blicken fokusera framåt. Hästen, eller hon för den delen, hade inte vilat länge och det skulle inte vara möjligt att rida i denna hastighet för länge innan stoet föll ihop av utmattning. Var kunde de gömma sig?

“Vart kan vi gömma oss?” frågade Ziyaté lite högre, som för att se om flickan hade ett förslag.

Rösten var svag och det var knappt som om hon hörde flickan först. För att vara ärlig var det mer än vad hon trodde att Ailis skulle svara henne. Det hela förvånade henne och hon följde den skakande handen mot väderkvarnen. Den sista biten sporrade hon hästen, snart var de framme.  Utan att slösa mer tid, för varje sekunde var värdefull. Vad som helst kunde avgöra, även den minsta detaljen.

Vant svingade hon sig av hästen och såg på Ailis. Hennes blick var allvarlig och hon försökte fånga hennes blick, det fanns något medlidande där även om det inte syntes allt för väl.

“Ta min häst och göm dig.” sa hon och tryckte tyglarna in i flickans händer. Helt i händelsen hade hon tyckts glömt bort att flickan inte verkade van med hästryggen och vände sig om för att börja röra sig.

Inget svar kom ifrån grottan. Stoet rörde sig oroligt under flickan. Det var en främling, men stoet var vältränat och sprang inte iväg utan frustade lite. Lite som att fråga den nya ryttaren vem hon var och vad hon gjorde. Många minuter passerade tills Ziyaté helt plötsligt steg fram ur skuggorna. Hon hade en varsam blick mot flickan och tog ett milt tag om halsen till stoet. Strök det ämt och lugnade henne.

“Vi borde vara säkra här, åtminstone ikväll.” konstaterade hon, enkelt. Lite nonchalant höll hon fram en hand mot flickan, som ett erbjudande att hjälpa henne ner.

Även om flickan inte hade avslutat meningen förstod Ziyaté vad hon menade. Frågan var inte märklig, men den var svår att besvara. Död hade blivit en vardag för mörkeralven. Varthän hon rörde sig verkade det alltid finnas omkring henne. Lite ovant lät hon sin hand stryka flickans rygg och hon klappade hennes rygg lite disträ. Hon hade sett att det var så vissa människor gjorde för att trösta andra.

“Din mor är… likt din familj… på ett bättre ställe nu” försökte hon, det var något hon hade hört att människor tröstade andra med. Men hon hade sällan varit så obekväm som nu.

Som en vägg stod Ziyaté och höll upp Ailis kropp mot sin egna. Det var inte riktigt som om hon tänkte på det däremot utan fortsatte lite disträ att klappa henne i håret. Det var inte direkt något som hon var beredd på. Nog för att död var tragiskt, men människorna borde vara vana med det, deras korta liv borde vara fulla med det.

“Du måste vara hungrig” påpekade hon till slut, ett tappert försök att komma bort från en moderlig roll som hon inte allt för ofta velat fly, inte minst med sin egna son.

Hon suckade lite lätt. Det var aldrig lätt det där. Hon strök en hand genom sitt hår för att leta fram lite torkat kött i en av hennes många fickor på sin väska. Lite irriterat, men bestämt höll hon den framför Ailis.

“Du måste äta. Att inte äta gör dig bara svagare. Tror du att din familj skulle velat offra sig själva i onödan? Vill du inte visa din tacksamhet för dem?” frågade hon med en iskall blick.

“Du måste vara stark!” utbrast hon, lite högre än väntat. Som om alla känslor kom från ett annat ställe.