- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Flammorna lekte vilt i eldstaden som rann genom salens mitt, provocerat av flottet som dröp rikligt från det halvfall bergsget som halstrades ovanför. På bänkarna runt ikring samlades allehanda små varelser och otyg, de vanliga lismarna som sökte skydd i hans sal och smulor från hans bord, men också äkta supplikanter som sökte hans gunst och dom i deras tvister. Bland de som sökt honom var det en grupp av dvärgar som sökte rätt att hämnas för att deras prospekteringsläger plundrats av vättar och ett rå som kommit upp från bergets fot efter att hon och hennes trogna troll angripits av pälsjägare. De yngre raserna spred sig obönhörligt över världen, och nu hade de börjat kräla över hans bergslag. För alla gånger han raserat deras bosättningar och fördrivit deras läger så kommer de snart tillbaka i nya företag. Deras omättliga jakt på mer; mer mark, mer rikedom, mer äventyr, leder deras plundringståg evigt tillbaka till hans berg. Svunnen var tiden då resen härskat obestridligen, både fruktad och vördnad av de lägre varelserna omkring honom.
Å, han suktade efter den ärans tid; när han stod i ständig utmaning mot smitarna och svikarna, de som vänt sina fränder ryggen och lämnat de här när Ymer förråddes och världarna splittrades. Ändå stod hans borg fortfarande lika mäktig och ointaglig på klipptoppen över salen, ändå var hans pansar fortfarande obrutet av Veurernas hammarslag, ändå var hans vapen fortfarande oerövrade av både makt och genom svek; vad var då detta tvivel som jagade hans tankar lika outtröttligt som vargen? Någonstans hade tiden gått honom förbi. När han en gång stod i trots inför väktarna som spärrade hans väg hem så tvingades han numera att mäta sig mot de förkrympta varelser som enfaldigt insisterade att nämna hans dåvarande fränder som gudar. Hans sinne svartnade av tanken och hans blick gick ut över samlingen framför honom, hans ‘hov’. Hur enkelt det skulle vara för honom att greppa yxan som vilade mot tronens sida och få ett utlopp för frustrationen. Ett ont leende jagade över resens läppar, hans sinne stillat något av tanken på våld. Planeringen av hans onda dåd avbröts då av två nya ankomster till salen, han visste inte vilka de var, men de slanka hornen som krönte deras hjässor avslöjade vad de var.
Fortsättning följer…
-
Sorlet stillade sig. Atmosfären i salen vart omedelbart tyngd, även de okänsligaste av väsen upplevde spänningen som gick genom rummet. Resen förbannade sig för att han lämnat Dunkel att vila i valvet. Han övertygade sig att yxan ändå skulle duga, det var bara den ena av de två inkräktarna som var synligt beväpnad med ett silverblankt spjut. Det fick honom att hastigt hejda sig för att avgöra om det var Faderdräparens vapen. Hans korta tvekan gav de båda ovälkomna gästerna tid nog att skrida till handling. Den obeväpnade hälsade mot tronen med en bemästrad nigning. Eldens flammor skimrade i vecken som bildades av rörelsen i den lätta sidensärk som hon bar under en himmelsblå mantel. Den andra var mer sparsam i sin hälsning, med en grund bugning och en näve över bröstet medan hon lätt spjutet vila upprätt motgolvet. Det var båda en tjänares gester. Resen släppte efter på spänningen han låtit bygga upp i sin kropp. Den nigande tog högtidligt till ordet med en klar röst.
“O, store Bergafurst, vi har farit långt från vår frus sal för att anhålla om er audiens å hennes vägnar.”, Hon lyfte försiktigt blicken för att möta resens över eldstadens längd.
Till svar fäster han supplikantens blick med sina egna, misstänksamma ögon, och slänger med handen framför sig för att visa att han tillåter att de närmar sig. En oförsiktighet, må hända, men skulle det visa sig att vara någon list från deras sida så betydde det inte mycket mer än att de skulle befinnas sig så mycket närmare eggen på hans yxa. Ändå kunde han inte undgå att känna något av nyfikenhet, hur tänkte de snärja honom nu?
Fortsättning följer…
-
Medan de två gästerna gjorde sin väg jämsmed eldstaden studerade Resen de närmare. Den ljusas graciösas nigning stod i kontrast till hennes klumpiga och försiktiga steg. Det var rörelserna av någon som aldrig fått en väl rågad näve i ansiktet. Han roade sig med tanken på att få vara den första att stå till tjänst. Den andras gång var tryggare, tillät mer rörelse, klara tecken på att hon var den mer redo av paret. Hennes klädnad var också mer passande, en grov särk bunden med ett starkt bälte under en mörk kappa av ull. Spjutet bar hon upprätt och stadigt, aldrig lät hon det vila mot golvet som om det vore en vandringsstav. Han bestämde sig för att den nätta skulle dö först, hon skulle aldrig hinna värja sig, sen kunde han mäta sig med hennes beskyddare. Resen bar ingen rustning och hon var säkert snabb och skicklig med sitt spjut, men här inne i salen kunde hon aldrig skapa utrymme nog att ta vara på det. Deras kamp skulle bli både vild och kort, alldeles för kort för att mätta honom. Trollkonorna först, sedan resten, det hade han bestämt.
Budbärerskan stannade framför plattformen till resens säte. Även i deras nu förminskade form var de långa nog att stå öga mot öga med honom där han satt, en ovanlighet för jätten som vant sig att se ner på supplikanter. I sina ursprungliga former borde de dock ha stått en god bit över honom. Resen misstänkte att de ändrat sig till deras dyrkares fördel, kanske till och med frångick de hornen i andra sammanhang. Stämningen var åter igen spänd. Resen satt orörlig med blicken fixerad på den sidenklädde, som vargen stirrar på en hjort innan jakten går lös. Det flöjde en kort stund av ovisshet innan sändebudet åter gav en nigning och samlade sig.
“Furste, vår Fru har sänt oss till Er för att be om fred. Mänskorna ber till oss om skydd från bergets vrede, men vår Fru och Herre ser hur de inkräktar på din domän.”, Han kunde inte hjälpa att fnysa åt budskapet. Budbärerskan låtsades inte märka och vände sig till sin spjutbärande följeslagare som skänkte henne ett knyte av rött tyg som var mycket vackert vävt. Resen flyttade ut sin arm något på stödet tills han kunde känna vart skaftet på yxan vilade. Asynjan lättade varsamt på knytet och presenterade honom med ett tunt band av guld.
“Det är vår Frus avsikt att visa sin gunst och med detta låta kröna Er så mänskan ser att Er lag råder i bergen. Hon ber endast att ni lättar och tillåter de att leva i fred kring Ert län.”, Budbärerskan avslutade sitt utlägg med ännu en kort nigning. Resen blinkade undrande, det här hade han inte förväntat sig, vad var det här för list? Han hade inte tid att begrunda det närmare, det tjänade honom inte att verka obeslutsam. Åter igen greppade han efter vreden.
“Er Fru vill låta kröna mig? Jag ser henne då inte, framför mig står då endast två obetydliga lakejer. Far tillbaka till era mästare och hälsa att de för ställa sig framför mig med sina önskemål så kan vi få se vad jag tillåter de!”, Röt resen ifrån sig. Den ljusa ryggade från utfallet men hennes följeslagare visade sig mer ståndaktig och tog till orda.
“Frid, jotun, det är bara en liten gest av fred. Vi vet vart ni står med vår Herre, vår Fru skulle aldrig tillåtas göra denna resa själv. Hon önskar endast skona mänskorna från den vrede Ni hyser hennes make.”, Hon bugade lätt när resen vände sin arga blick åt hennes håll och tillade med ett slugt leende. “För övrigt, tröttnar Ni inte på att ständigt ränna ut de? Det kan knappast kallas för god sport.”
Resen hade ännu inte lyckats utröna vad de planerade, men han skulle gynnas av att inte behöva rota upp inkräktande läger och bosättningar. Han skulle få mer tid till att ytterligare befästa sin borg, och slutgiltigt bereda vägen hem igen. Resen stillade sig och sträckte handen efter guldbandet. “Låt gå, jag accepterar.”
Kronbäraren greppade förnärmat knytet närmare. “Förlåt, men vår Fru var tydlig att hon ämnade för mig att placera kronan på Er. Jag vet att det är en liten sak, men jag vill inte göra henne missnöje, om Ni vill vara så vänlig?”, Resen drog ihop ögonbrynen och suckade lätt, men gav efter och lutade sig framåt för att få det överstökat. Han höll dock uppsikt på den spjutbärande kvinnan genom ögonvrån medan kronan placerades på hans hjässa. Om de skulle ge sig på något förstulet knep skulle det vara nu. Hans uppmärksamhet var dock så mycket fäst vid det sannolika hotet att han missade trolldomsorden:
“I min älskade Frus namn
med Sindres krona
tronsätter jag dig
för all tid
Stenens Konung” -
När Vidur drog ut på sin vilda jakt över himlavalven ekade det genom världarna. Natthimlen lystes upp av av hans vassa spjut som sökte sitt mål i varje knytt och rå. Gripen av skräck hade hon flytt genom den förrädiska mörkveden där igen stig ledde till samma mål. Oljudet av många hovar dånade mot bergen som reste sig ur de evigt mörka lövverken. Flåsande kravlade hon sig fram mellan buskar och klippblock, oförmögen att avgöra om den enögde kom närmare eller drog vidare.
“Rå! Rå!” den gälla rösten kallade genom det vildsinta vädret och hennes klara uvögon sökte snabbt upp den lilla skepnaden vid öppningen till en förfallen gästabudssal. Skyndsamt fortsatte hon framåt, upp över sten och grus och snabbt in efter den lilla vätten. Tystnad och mörker omslöt henne omedelbart.
Först kunde hon inte se eller höra någonting, bara sina egna, snabba andetag som fyllde luften framför henne med rök för ett kort ögonblick. Stormens vinande utanför hade blivit till ett avlägset brus. Långsamt vande sig hennes ögon.
“Skogsfru. Skyddad från Vidur är du här” den gälla rösten fick henne att med skarp blick se ned på vätten som nu stod framför henne med sina händer knutna i varandra. Den var liten, mörk, skrovlig hud och ett fult tryne till ansikte.“Vart är jag?” frågade skogsfrun då hon började söka med blicken upp längst väggarna. Upp, upp, upp gick hennes blick och hon hade fått kröka på nacken innan hon slutligen kunde se taket.
“Du är i Bergafurstens sal. Den stenfäste. Den förrådde” hon fnyste åt vättens ord. Förrådd? Hon hade blivit förrådd. “Kom, kom. Jag ska ta dig till honom”Hennes steg ekade spöklikt i den stora stensalen då hon följde den hukande vätten som skyndade framåt. Längre in kunde hon höra små kacklande, lika gälla röster. Fler vättar.
“Här, beskåda. Bergafursten…!” Vätten hade stannat framför henne och det var nästan så att hon gick in i honom i mörkret. Det gnistrade till i hennes ögonvrå då en annan vätte tände en fackla. Snart följde fler och lågornas sken dansade upp över det väldiga högsäte av sten. Skogsfrun spärrade upp ögonen. Framför henne satt en urturs, förevigad i sten och krönt av en tunn guldkrona.Fortsättning följer…
-
Var det timmar, dagar eller år som passerat? Jakten över himlavalvet hade sedan länge dynat ut men hon hade inte lämnat stensalen. Rädslan att den enögde skulle sitta och lurpassa utanför hade än ett irrationellt grepp om hennes hjärta. Förbannad vara alla asar och vaner! De hade bedragit henne, vänt sig ifrån henne och lämnat henne att dö. Hon fnös där hon stilla vandrade runt i denna uråldriga gästabudssal. Ibland kom spruckna minnen till henne, som genom en dimma kunde hon se en människoflicka vandra ensam i en snöstorm. Ibland kunde hon se ett rå som vandrade genom en vårgrön skog. Var det minnen? Vems?
Oftast undvek hon vättarna, men hon hade ändå sett hur de verkade dyrka den stora stenstaty av den de kallade Bergafursten. De tjattrae om hans glansdagar, hur mäktig han varit. Och en kväll berättade de om hur han ursinningt skulle förgöra de som förrått honom. Asarna och vanerna. När väl trolldomen som han låg under var bruten. De hade försökt sa de, att bryta den, men ingenting verkade rå på förbannelsen. Det fick henne att drömma om nätterna, hur hon skulle kunna bryta förbannelsen, och kunna förgöra deras gemensamma fiende.
En natt kom en ny bild till henne. Genom dimman och sprickorna av ett brutet sinne blåste en kall vind mellan trädstammarna. I mitten av en glänta stod en ung och stark kvinna ovan ett rå.
“Freja! Anmoder! Hör mig, bryt tystnaden och släpp mig fri!” en lång dolk glimmade till då den öppnade strupen på rådaren och dess röda livskraft rann ut i snön omkring dem. Hon öppnade ögonen och satte sig hastigt upp. Blot. Nu mindes hon offrets kraft. Blot var svaret. Med det skulle hon sätta bergafursten fri.“Skogsfru, är detta vägen? Kommer det sätta Bergafursten fri?” vättens gälla röst var ängslig där den stod och vred sig i fackelljuset framför högsätet. Skogsfrun stod framför honom, håret flätat bakåt och halva ansiktet målat svart av aska. Hon nickade.
“Jag svär till dig, ditt offer kommer inte vara förgäves” hennes röst var hög och stadig. De andra vättarna stod tysta där de stod i en ring runt dem, facklor höjda. Hon drog fram en lång dolk med rak egg. Vätten framför henne började darra vid åsynen och vände sig om, ryggen mot henne och blicken höjd mot den stora statyn.“Bergafurst” hennes röst var stark och ekade genom salen då hon långsamt närmade sig vätten “Låt det som binder dig vittra samman” hon la en kloförsedd hand på vättens hjässa. Den kortväxta ryckte till och darrningarna övergick i kraftiga skakningar. Hon höjde blicken mot stenstatyn.
“Ta emot detta offer att bryta det som fjättrar dig” med onaturligt stark hand vred hon vättens huvud åt sidan och placerade dolkens spets mot hans hals. Artären syntes tydligt, pulserande under huden trots vättens skakningar. Hon fuktade läpparna och tryckte in dolken med en hård stöt. Vätten gav ifrån sig ett kvävt ljud och sedan blev det alldeles stilla.
“Med dennes livskraft blir du fri!” hon drog ut dolken vars kalla stål följdes av en flodvåg av mörkt blod. Vätten kved till då hon knuffade honom framåt. Inte ens ett steg lyckades han ta utan föll rakt ner framför statyn där hans livskraft formade en mörk pöl vid de stora fötterna.
“Bergafurst, du är fri!” skanderade hon högt och höjde sina händer till luften.Tystnaden som följde var outhärdlig. Hon kom på sig själv med att hålla andan då hon blickade förväntansfullt mot statyn. Ingenting hände. Flera ögonblick passerade och vättarna med facklorna började att vrida på sig. Långsamt sänkte hon händerna och skakade på huvudet. Varför hade det inte fungerat? Varför!? Ett djuriskt ursinne grep henne och med ett högt skrik kastade hon iväg dolken. Vättarna omkring började skingras vid blotta åsynen av detta råa raseri. Hon slängde sig mot en av dem, klösande och skrikandes ut sitt ursinne, sin besvikelse och när vätten inte kunde göra mer motstånd utan låg lealös på stengolvet vändes hennes ursinne mot statyn.
“Du skulle hjälpa mig! Du skulle hämnas mig!” hennes ord följdes av ett avgrundsvrål som ekade ut ur salen och skogen där allt som hörde det flydde. I blint raseri störtade hon mot statyn, slog och klöste mot stenen till hennes händer blödde. Tillslut gick vreden över och hon sjönk ned på knä framför bergafurstens förstenade uppenbarelse. Blodet från vätten hade redan börjat klumpa sig och fastnade på hennes sälskinnsbyxor. Hennes blick vändes mot den livlösa kroppen.
“Du dog förgäves trots allt” fnös hon och sänkte blicken till sina händer som var täckta av blod. Så satt hon en stund, alldeles stilla. De andra vättarna hade börjat närma sig igen, vapen i händerna, men utan att gå till anfall.“När broder slåss mot broder och löften fallit i glömska, då skall kronan som binder falla till…” orden kom tyst till henne, även om hon inte mindes det sista. Vems minnen var det? Men det gick upp för henne nu och hennes blick höjdes hastigt till den tunna guldkrona som satt på urtursens huvud. Hastigt reste hon sig och klättrade upp på högsätets armstöd. Vättarna började tjattra ilsket nedanför henne men hon ignorerade dem då hon grep tag om kronan med båda händerna. Med sina sista krafter försökte hon rycka av kronan men den var fast i stenen. Ett sista ilsket skrik lämnade henne och hon slog hårt mot det gyllene bandet.
Kronan gav vika och brast itu med en hög smäll.
-
Resen slängde ut sin hand för att stoppa trollsången men hans näve famnade menlöst ut i intet. Salen var plötsligt mörk och stilla. Han reste sig hastigt, rörelsen var osmidig och hans ovana ben tvekade. Det var som om han vaknat plötsligt ur drömmen och han stirrade omkring sig, osäker på vad som varit verkligt. Ljudet från dussinet vapen som slog i golvet med klang och duns drog hans blick nedåt. Omkring honom började små vättedjur falla på knä för att prostrera sig medan de utbrast gälla, osammanhängande skri, och närmast honom, vid foten av hans tronsäte, låg en mycket ovanlig syn. Det var en mänska, nej, två slanka horn följde hennes hjässa och hon såg upp mot honom med de skarpa, djupa ögonen av en rovfågel. Hon måste vara ett Rå, men inte samma som han mindes från innan, från drömmen, eller om det här var drömmen? Några av vättarna hade samlats runtom henne och de drog i hennes pälsar och linnen i euforisk vördnad.
Resen hade snabbt fått nog av lismandet, men när han skulle ryta de till tystnad slöt sig hans strupe. Den var omöjligt torr och hans bröst krampade och skälvde våldsamt efter luft. Han tog ett vågat och ostadigt steg ned för plattformen till salens golv. Rörelsen fick hans uråldriga, sköra bälte att till sist brista och resterna av hans pälsar och pläd rann ner i torra, malätna stycken. Den nu nakne resen stapplade som berusad ut i den bryska bergsluften.
Han föll ned på knä framför källan vid klippans fot och började dricka ivrigt från händerna. Det kalla vattnet kändes som att svälja stenar. Efter flera djupa klunkar kunde han åter dra andan och resen fick ta ett par tacksamma andetag innan han började hosta okontrollerat. Ett fint grått bruk lämnade hans strupe i klumpar och rann ned för hans skägg till marken. Han samlade sig och drog handen över munnen för att torka bort resterna från hostanfallet. Resens blick fastnade på sin arm. Huden grå och hård, sprickor och skåror hade formats i det tjocka, döda lagret. Nya hack bildades och äldre utvidgades när han vände på armen. Han kunde känna flera djupa fåror som smärtade efter ryggen och kring hans bål.
Det här var ingen dröm, och det var inte trolldom heller, tänkte resen och stirrade in i källans klara vatten och fårade pannan. Han var inte på en annan plats, men platsen var ändå annorlunda. Gårdshusen var alla hoprasade, vissa såg han inte ens spår av, även långhuset såg härjat ut med en insjunken vägg. Flertalet rangliga, små hyddor stod en bit ifrån salen som vättarna måste ha byggt med bråtet från de andra byggnaderna. Med den insikten förstod han innebörden och konsekvensen av trollsången. Betydde det att rået brutit besvärjelsen? Resen ställde sig upp så vigt han förmådde och vände sig mot salen där rået stod, omgärdad av vättarna, och iakttog honom från öppningen.
-
Hon hade lyckats! Insikten for genom henne likt ett euforiskt rus när hennes ögon kunde följa sprickorna i stenen framför henne. Hennes fotfäste rörde sig och blev instabilt, hon försökte hålla balansen men ramlade ned från högsätet med en dov duns. Lika väl var det då en väldig hand plötsligt for ut i luften, famlande efter någonting. Storögt såg hon upp på resen och ett segervisst leende sprack upp på hennes läppar för att avslöja hennes rovdjurständer. Hämnden ska bli min.
Vättarna runt henne hade släppt sina vapen och hon fick putta bort dem då de drog i hennes bloddränkta kläder. Likt ett djur morrade hon åt dem men deras fula ansikten var fulla av hänförelse inför resen som nu reste sig med rester av kläder som föll likt stoft från honom. Hon öppnade munnen för att tala till honom men det var som att nattmaran flugit över honom då han rusade ut ur salen.
Hon fräste för sig själv och försökte ta sig upp på fötter, halkande i blodet och svärandes. När hon väl kommit på benen skyndade hon genom den dunkla salen med vättarna hack i häl. Dagens ljus utanför brände hennes ögon som vant sig vid det svaga ljuset. Hon hade inte tordas se ut förrän nu, men hämndlystnad och mod hade börjat fylla hennes hjärta. Asar och vaner skulle falla för bergafurstens hand. Och hon skulle hjälpa honom.
Skogsfrun stannade i öppningen till salen och betraktade resen på håll då han girigt drack från källan en bit bort. Hon väntade otåligt och gnisslade omedvetet tänder. Tillslut verkade han ha sansat sig och långsamt skred hon ned mot honom, vättarna i en svans efter henne, tjattrandes och tjatandes. Ilsket snurrade hon runt mot dem och höjde en kloförsedd hand hotfullt. De tystnade, men oljudet fortsatte så snart hon vänt sig mot resen igen.
“Bergafurst! Jag har befriat dig från dina bojor!” skanderade hon och höjde hakan segervisst. “Men jag är här för att göra mer för dig. Jag kan även erbjuda dig hämnd, ty vi har en gemensam fiende”
You must be logged in to reply to this topic.