Knivskarp smärta hade bränt till i Ulfruks vänstra hand när Geira borrade in sina naglar i den, och det hade fått honom att yttra en ful svordom med sammanbitna tänder. Efter det att hon släppt hans hand hade Ulfruk genast öppnat den stora trälådan lådan för att ta upp bössan. Fullständigt fokuserad hade han plockat ut den och vant börjat ladda vapnet. Utanför ljöd striden, men Ulfruk hade fortsatt med att utan uppehåll ladda sin bössa. Lite eldpulver i fängpannan, resten i pipan, rörelserna hade skett mekaniskt fram till dess att han avbröt sig för att se sig om efter silvret.

Asken låg intill Geira och med ett ryck lutade han sig fram och fick tag på den. Han knäppte upp askens lås med sin tumme och stack ned sin hand bland smyckena däri. Skrapande ljud hördes då utifrån vagnen och ett klickande läte indikerade att dörren höll på att öppnas utifrån. Ulfruk hade precis lyckats stoppa ned silversmyckena i pipan och fått tag på laddstocken som rullat ned på golvet intill honom. Hans blick var fäst vid dörren som gnisslande öppnade sig, samtidigt som han febrilt laddade sin bössa. Dörren öppnades på vid gavel samtidigt som Ulfruk med laddstocken fixerade pergamentpatronen som eldpulvret legat i, och han fann sig själv stirra rakt ut i mörka natten.

Runt omkring dem var tystnaden tryckande. Ulfruk satte sitt knä i golvet och sin vänstra fot framför sig emedan han stabiliserade vapnet och riktade det ut i natten. Han fokuserade kisande sin blick ut i mörkret för att urskönja minsta tecken på liv. En närvaro blev plötsligt påtaglig, kanske på grund av påsen som Geira gett honom, och han snodde runt i samma sekund som en svart hand sköt in genom vagnsdörren bakom honom. Näven missade honom på grund av vridningen av hans kropp, men de rovdjursliknande naglarna slet ett djupt sår i hans bröst när handen drogs tillbaka ut. Ulfruk föll baklänges ned på golvet med ett vrål av smärta.

Han kom skyndsamt på fötter igen och i ljuset av lyktorna kunde man tydligt se hur den tidigare ljusgröna särken mörknade i hastig takt. Ulfruk fräste till, ”Vi är fångade som råttor, kan du känna av kräket!? ”.

Utan att invänta på svar flackade han med blicken mellan vagnens fönster för att försöka se en skymt av deras plågoande. Närvaron han tidigare känt av hade försvunnit, men Ulfruk var säker på att den var kvar. Den leker med oss, tänkte han för sig själv och kramade allt hårdare om sin bössa. I uppgivet ursinne spottade han på golvet, och när han åter såg upp stod inför honom en underlig skepnad utanför den öppnade dörren.

Vitt hår ramade in det mörka ansiktet som såg ut att en gång kunna ha tillhört en alv. De svarta pupillerna kantades av blodröda vitor, och ett ondskefullt flin fick de vassa hörntänderna att om något se ännu mer skräckinjagande ut. Ulfruk svor till, riktade bössan mot dess bröst och tryckte av. Varelsen gav ifrån ett högt skri och vagnen fylldes av rök och doften av eldpulver.

Ulfruk såg hur Geira störtade ut över vagnen och svor till. Det rörde sig flera skuggor i nattmörkret och han föstod att de var jagade av en hel skock av odöda mörkeralver. Geira hade försvunnit ut i mörkret och ljuset i vagnen hade gjort Ulfruks mörkerseende mycket begränsat. Han tänkte dock inte bara stå där och se på när den tokiga odöda jäntan satte sig ännu mer i klistret.

Den sabla yxan fann hann efter en kort stunds rotande under en av sittdynorna i vagnen och stack omsider ned den i bältet. Yxan var så tung att byxorna nästan drogs ned, och han fick dra åt sitt bälte hårdare för att hålla dem på plats. Därefter gick han systematiskt genom alla lådor med skjutvapen och insåg att gamla goda Hruteg hade laddat småbössorna i förväg trots att Ulfruk inte bett honom om det. En flyktig tanke undrade vad som hänt med Hruteg innan han samlade sig för att göra någoting åt deras knipa. Ovanfrån taket uppfattade han ett mycket lågt ljud. Ulfruk misstänke att han hade besök av någon som försökte hålla sig tyst och lyfte upp bössan han gett till Geira i gåva. Han hade sett henne ladda den själv tidigare och hoppades att hon hade gjort det korrekt. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det resonerade han och riktade den mot taket intill den öppna dörren. Återigen hördes en hög smäll och vagnen fylldes av rök. Skriket av smärta bekräftade hans antagande och han tog nu upp sina egna bössor, en i vardera hand, och klev ur vagnen ut i natten.

Hans ovana ögon kunde inte urskilja mycket, Ulfruk kunde höra ljud nära honom som tydde på en konversation. Utan förvarning störtade en mörk skepnad blixtsnabbt ur nattmörkret och in i skenet från vagnens lyktor. Utan att tänka sköt Ulfruk mot varelsen, och mörkeralven föll till marken under höga skrik med sitt söndertrasade vänsterben i slamsor hängande bakom sig. Han släppte lillbössan och plockade istället upp yxan i sin högra hand. Med beslutsamma steg gick han mot det lemlästade vampyrmörkeralvkräket för att göra slut på vederbörande.

Plötsligt fick Ulfruk en förnimmelse och vred sig till sin högra sida precis i tid för att se ännu en vampyr med dragen klinga komma rusandes emot emot honom i ett våldsamt utfall. Påsen han fått av Geira räddade honom för andra gången då han precis i tid hann flytta sin kropp för att undvika klingan och samtidigt rikta sin andra bössa mot den anfallande vampyrens huvud. Ulfruk kramade avtryckaren och belönades med en blodig dusch. Samtidigt kände han hur starka händer greppade tag runt hans ben, och med ett våldsamt yxhugg skiljde han dessa från sin ägare.

Ulfruk vände sig mot vampyren som nu sprattlade med sina kapade lemmar, skränandes av dödsångest. Han lyfte sin yxa för att göra slut på dess lidande när han plötsligt kände hur något likt knivar borrades in i hans skuldror och en stark kraft slungade honom framåt. Ulfruk föll framlänges rakt ned i kullerstenarna och slog i näsan så att den bröts med ett krasande läte. I ursinnig smärta kämpade han för att vrida sig om och svinga stridsyxan mot sin angripare.

Ulfruk kom upp på benen högröd i ansiktet. Han spottade blodet ur munnen som i rännilar bara fortsatte rinna ned från hans brutna näsa. ”Vampyrskit!” skrek han och sparkade till kroppen närmast intill sig. Han sträckte sig därefter ned för att plocka upp stridsyxan som han tappat i tumultet. Ulfruk gav vampyren ett extra hugg över ryggen, mest för att det kändes bra, innan han vände sig om mot sin räddare igen.

Med ena ärmen torkade han blodet ur ansiktet och pekade mot platsen där Geira blivit nedtvingad av vampyrerna, ”Vi är inte klara ännu!”  sade han barskt. När Ulfruk vände sig mot platsen så upptäckte han dock att den var tom. ”Geira!” ropade han högt, men det enda svaret var den tryckande tystnaden. ”Geira!” ropade han igen, den här gången högre, och återigen möttes han endast av tystnad.

”Kräken har tagit min kamrat!” Det var ett konstaterande mer än någonting annat. Han fingrade på den lilla påsen som Geira gett honom, som om han försökte använda den för att ana var deras angripare tagit vägen. Den hjälpte honom dock inte överhuvudtaget, Ulfruk kunde inte förnimma någonting utöver det vanliga. Sakteliga började det gå upp för honom att de hade misslyckats. Visserligen hade de fått jaga vampyrer, men det hela hade blivit ett kolossalt fiasko. Geira var försvunnen och han själv hade inte lyckats hålla stånd mot gruppen. Hade det inte varit för den gulögda mannen hade han själv varit ett lik vid detta laget. Vanmakt var en känsla som Ulfruk inte var väldigt bekant med, så när den nu sköljde över honom bet den tag i honom desto djupare. Ett vanmäktigt vrål bubblade upp ur hans lungor och exploderade ut i den kalla natten.

Frågan avbröt dvärgen i hans självömkan och han såg nu på krigaren som om det vore för första gången. ”Ja” svarade Ulfruk kort, ”Jag är klar nu”. Samtidigt tog han några steg fram mot Arand och bugade sig hövligt. ”Tack min vän, du har räddat mitt liv. Jag heter Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle, och jag står för evigt i tacksamhetsskuld till er”.

Strax därpå pillade Ulfruk upp flaskan med sin grova tumme, och tömde dess innehåll utav omsvep. Det smakade vidrigt, men han litade på att främlingen ville honom väl. Ulfruk gjorde en ful grimas över smaken och såg sig omkring på de lemlästade kropparna spridda över kullerstenarna omkring honom. ”Nåväl Arand, vad skall ni göra nu, fortsätter er jakt eller har ni andra planer, annars så är du välkommen till vårt varuhus? Vi har mat och dryck i överflöd, och vi vet alla att Iserionerna är skitstövlar hela vägen in i benmärgen om man råkar tillhöra fel sorts folk, så även om ni uppenbarligen kan hantera er själv så är vänligt sällskap alltid att föredra, inte sant?”