- This topic has 5 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 1 månad sedan by
.
-
Nirais huvudstad Masei var som alltid ett under av en enorm mängd invånare och besökare av alla dess slag och variationer. Staden som var byggd längs med Solbergen och klättrade ständigt uppåt mot toppen där det kejserliga palatset låg var en fantastisk syn av fantastiska vyer, ständiga trappor och varierande stadsdelar. Så här högt upp hade de nästan ständigt solljus och ett hav av moln framför sig eller de väldiga skogarna och havet bortom nedan på klara dagar, förutom de dagar då molnen samlade sig tjockt runt bergets topp.
I en stad som denna var det lätt att vara anonym, även för mer iögonfallande personer. En av dessa var Catea Sedana, och främst var det kläderna hon bar – exotiska kläder som påvisade att hon var någon slags krigarmunk från Nirais mer avlägsna delar som man inte allt för ofta såg här i huvudstaden längre.
Tygerna som gick i mörkgula och gråblå färger hängde löst om kvinnans kropp, men med tygbitar knutna på kritiska ställen för att inte förhindra hennes rörlighet. Allting kring henne var enkelt, tygerna, hennes utseende, men samtidigt fanns det en målmedveten elegans och ett ovanligt lugn över personen som rörde sig smidigt som en katt bland folkmassorna.
Med de karaktäristiska sneda ögonen var hon uppenbarligen en Niraian, och det kolsvarta håret som var bundet i en krigarknut vid bakhuvudet. Att hon var ung var uppenbart, men hennes ålder var svår att placera, knappast mer än tjugofem. Ett skarpt ansikte, men kläderna och utstyret hon bar påvisade att hon inte helt var vad hon såg ut att vara.
Den lite mer observanta skulle veta att hennes klädsel innebar att hon var från den mystiska Zeredai ordern, en order som sedan länge inte varit placerad i Masei. Över hennes rygg hängde det för ordern märkbara och mytomspunna svärdet som de alla bar, som många påstod hade en egen själ och egen vilja, medan andra bara sa det var nonsens och sagor. Men här i Masei var det lätt för henne att vara anonym, även om hon drog till sig några blickar av de som kände igen hennes klädsel och kanske undrade vad en Zeredaikrigare gjorde i Masei.
-
Ute på Maseis gator så gick en ensam man som såg ut att vara runt 20 år. Om man bara kollade snabbt så såg han ut som vilken annan människa som helst, med långt svart hår uppsatt i en tofs. Men kollade man noga så kunde man se att han hade en käpp som han rörde på marken och en mask för sina ögon. Mannen hette Ren och anledningen till både masken och käppen var för att han var blind. Det var någonting han hade varit sedan han var sju år och mirakulöst överlevt en olycka när han var tio år. Så i början kallades det ett mirakel, men när dom såg att hans ögon blivit röda och att det då och då hände oförklarliga saker när han var i närheten så började dom istället kalla hans olycka för en förbannelse och han började bli mobbad. Han blev då också tvingad att använda en mask så att ingen behövde se hans ögon, och efter det så fortsatte han bara att använda den.
Men nu när han hade kommit fram till Masei så hoppades han att han kunde smälta in och få vara anonym och inte bli kallad fördömd eller demon. Och sedan han hade kommit till staden en vecka tidigare så hade ingenting allvarligt hänt och dom flesta lät honom vara. Han hade dock märkt att det var lite svårare att ta sig fram, då det verkade vara mycket mer folk på gatorna och han råkade också slå till folk med sin käpp, men alla hade varit förstående när han berättade att han var blind.
Men dagen till ära skulle inte vara lika enkel, för medan han gick runt för att lära känna stadens ljud och gator så hade han svängt in i en gränd som var tystare. Han hörde någon ropa någonting och sedan så hörde han fotsteg både bakom och framför honom. Han fortsatte att gå men kände att personen framför honom tog tag i hans arm och sa med en mörk röst
’’Det här är inget område för vanligt folk, så vill du inte råka illa ut så föreslår jag att du vänder om och aldrig kommer tillbaka hit’’
Ren som visste att han skulle ’’råka illa ut’’ oavsett om han vände om eller inte, då det hade kommit upp en bakom honom sa lugnt
’’okej’’ men när mannen hade släppt honom så hörde han mannen bakom honom börja röra sig så han dukade och gjorde en svepande rörelse på marken med sin käpp och kände hur den stötte emot benen. Sedan hörde han en grymtning och hörde att någonting tungt ramla. Hans sinnen var nu på helspänn och han reste sig upp och vände sig sakta om och hade sin käpp i högsta beredskap men hörde flera fotsteg. Så efter det så lyssnade han på om några fotsteg för att höra om någon kom närmare honom. Men när han hörde fotstegen så gjorde han den svepande rörelsen igen, men kände att han fick ett slag mot huvudet och tappade fokus och hans mask ramlade av honom.
-
Cateas sinne var som vanligt på helspänn, speciellt då man rörde sig bland så många olika personer i en storstad som Masei. Medan de flesta i en sådan stad inte beblandade sig i trubbel de kunde undvika hade hon något av en annan inställning. Delvis var hon inte från storstaden, och delvis tillhörde hon en order av fredsbevarare. Hennes tränade öron kunde inte undvika att snappa upp ljudet av bråk, men det var inte bara ljudet utan likväl hennes andra sinnen som fångade upp vad som hände.
Utan tvekan rörde hon sig mot gränden för att se vad som pågick, hennes andetag lugna och stadiga för att hålla hennes hjärta i stadig rytm. Något var annorlunda, men hon var inte säker helt på vad. Men något hade lett henne dit, inte bara hennes hörsel. Hon skulle precis ta steget om ett hörn då hon såg en mask rulla förbi hennes fötter. Ett ögonblick följde hennes blick masken, innan hon steg in i gränden för att se hela scenen framför sig – en scen hon redan sett utspela sig i hennes sinne.
‘Skada honom inte mer.’ sa hon, stadigt och lugnt, trots den uppenbart våldsamma situation som utspelade sig framför henne. Men det verkade inte som om hennes röst uppmanade dem att sluta skada honom i direkt oro för den liggande ynglingens hälsa. Nej, kanske var det för att skydda de som attackerat honom. Det var något… mer med honom. Men än kunde hon inte säga vad. Hennes utstyrsel skulle troligen vara nog för att få dem att tveka. Att attackera en maskerad blind och ensam man var en sak, att hoppa på en kvinna i zeredaikläder en annan. Medan de övervägde sina val steg hon närmare, hennes avsikt att hjälpa upp ynglingen som tappat sin mask.
‘Är du oskadd?’ undrade hon, utan att tillsynes bry sig om de andra – hennes röst lugn men hennes kropp och sinne redo att reagera ifall de andra männen fick för sig att göra något så korkat som att gå till anfall igen. -
Slaget Ren hade fått i huvudet hade gjort honom förvirrad och ofokuserad så han började slå vilt runt omkring sig, med käppen, eftersom han hade ramlat och låg på marken. Men han verkade aldrig träffa någon, vilket gjorde honom väldigt arg. Det var nästan som att någon annan ville ta över hans medvetande, så som det alltid hade varit ända sedan han förlorade sin syn. Men innan ilskan hann ta över Rens känslor så hörde han en lugn röst, som var ljusare än dom andra, säga att man skulle sluta skada honom och efter när dom äntligen hade slutat slå honom så hade hans ilska försvunnit och han tog sin käpp och försökte resa sig upp. Men han kände på en gång att det var ett dåligt val, för han blev väldigt yr och greppade hårt tag om sin käpp och satte sig ner igen.
Han hade nästan glömt bort att en ny person hade kommit och kanske till och med räddat honom, när han hörde samma röst fråga om om han var oskadd. Han antog denna gång att det var en kvinna som pratade, men han kunde inte riktigt bestämma om hon var en av dom som skadat honom eller om hon ville hjälpa så han försökte igen att resa sig upp och denna gång lyckades han att resa sig upp utan att bli alldeles för yr och tog ett hårt grepp om sin käpp ifall dom skulle börja attackera honom igen innan han sakta vände sig om och ”kollade” på kvinnan som hade pratat och svarade
” jadå jag är oskadd, men jag kommer försvara mig och attackera om du kommer närmare,” Men innan han kunde säga mer så blev han yr igen och var tvungen att sätta ner käppen för att få stöd innan han satte sig igen. Han kliade sig i nacken och kände då att hans mask inte var kvar och vände sig snabbt åt andra hållet och började leta på marken runt omkring honom för att försöka hitta den innan han rakt ut frågade ” har någon sätt min mask”
-
Cateas blick såg hårt och utmanande på förövarna som attackerat ynglingen, men hon gjorde ingen ansats att gå fram och hjälpa honom än. Inte innan situationen var över, även om hennes instinkter skrek åt henne att ta hand om honom. Åt ynglingens svar gav hon en instinktiv nickning, men insåg lika snabbt att han troligen inte kunde se den. Turligt nog bestämde sig förövarna att ge sig av, åtminstone för tillfället med frustrerade muttranden – men hon gissade nog att de skulle vara tillbaka senare.
Zeredaimunken fortsatte se efter gruppen av män som attackerat Ren, innan de var borta och hon vände sig om mot honom där han kröp på marken. Det fanns ett stygn av medlidande där, medan hon så gott som ljudlöst rörde sig över gatan.
‘Oroa dig inte, jag vill dig inget illa. Mitt namn är Catea, och jag är en Zeredai.’ det var inget hon i vanliga fall behövde förklara, men eftersom han inte kunde se hennes kläder så skulle han knappast kunna veta det heller.‘Din mask… Lite längre fram, till höger.’ sa hon, något sa åt henne att det var bäst att inte komma mellan honom och föremålet han tappat.
-
Ren reste sig sakta upp med hjälp av sin käpp, så att han inte skulle bli yr igen. Men när han kommit upp så kände han att kvinnan kom närmare, men när hon berättade vem hon var så blev han nyfiken för många äldre hade berättat historier om zeredaimunkar och deras krafter. Men det var ingenting han öppet skulle visa så istället bugade han lätt åt henne och sa
“Tack för att du räddade mig, mitt namn är Ren” sedan gick han åt det håll Catea hade sagt att hans mask skulle vara och började leta efter den. Men det tog inte en lång stund för honom att hitta den då han alltid haft ganska lätt att hitta saker även fast han inte kunde se. Så då satte han på sig sin mask som var av trä och hade små slitsar för ögonen så ingen skulle kunna se hans ögon färg.
Han hade tänkt att gå sin väg men av två anledningar vände han och gick tillbaka; den första var att han hade en känsla av att det vr en dålig idé och den andra var att han ville veta mera om Zeredaimunkar då han bara hört sagor om dom. När han hade kommit tillbaka så kände han att hon fortfarande stog kvar så han bugade sig lätt igen och sa
“Tack ännu en gång att du räddade mig, men hur visste du att jag var här?”, Efter några minuter så fortsatte han så lungt han klarade av på grund av sin nyfikenhet ” stämmer det att ni har speciella krafter som gör att ni kan skydda alla på ett sätt som ingen annan kan?, Alltså att man måste kunna det för att kunna lära sig er stridskonst? Jag har nämligen hört många historier om er från dem äldre i byn, men det var också många som sa att det bara var strunt, så jag skulle gärna vilja veta”
Sedan lugnade han sig tillräckligt och hoopades att hon skulle svara.
You must be logged in to reply to this topic.