Himmeln var grå och molnig, från väst blåste vinden stark, och handelsskeppet Havsmusen drog stor nytta från blåsten genom vilken de hade tjänat mycket tid som tidigare gått i förlust efter att ha låtit stormen driva dem fel. En halvdag av starka vindar hade fått dem tillbaka på sin kurs och sin tidsplan med beräkning att nå land om knappa timmen, när skeppets spejare plötsligt ropade ut om ett skepp i sikte.

Kapten Halvard höjde sin kikare och rapporterade för resten av besättningen som samlats runt honom, att skeppet var illa däran, dess segel trasor och ytan nästan helt förstörd från stormen. Liksom hos Havsmusen flög Celeras färger ovan det främmande skeppet, men olikt Havsmusen var skeppet säkert dubbelt deras storlek, och större än de flesta handelsskepp man kunde finna i Celeras hamnar.

Blinkande kom från skeppets mast, och kaptenen tog fram kodboken för att läsa av vad som sades. Deras lass var värdeful och de önskade inte bli räddade, utan efterlyste förstärkning och indikerade mot öst, mot närmsta hamn. En rysning sköljde över Kapten Halvard när koden sedan nämnde en varning om pirater, vilket nog var orsaken till att skeppet var betyldigt mer slitet än en enkel storm hade kunnat orsakat ett skepp av den storleken, och han vände sig mot sin besättning snabbt.

“Hissa alla segel! Sätt fart mot hamn! De har fallit offer för pirater och vi är nog nästa byte! Vad än det är som kan skada ett skepp som det står vi ingen chans mot!” Hastigt började besättningen springa mot sina stationer och kaptenen fortsatte ropa.

“Våra fränder seglade under Celeras flagga när de blivit anfallna, men har behållit sin lass, så förvänta er att piraterna är ute efter specifikt våran!” Besättningen började jobba som om besatta, springande, ropande, samarbetande. Alla segel höjdes, besättningen beväpnades och med vinden från väst som tryckte på var det bara att hålla i sig. Inom kort passerade de skeppet som piraterna hade förstört och skadorna på skrovet, hålen, de krossade sektionerna där det en gång fanns grovt trä, detaljer som satte skräck i besättningen och väckte på nytt deras kärlek till livet.

Uppe vid det större skeppets reling satt eller stod dess besättning, en trasig, blek, mager grupp med folk som apatiskt stirrade på Havsmusen när den drev förbi, tydligt i deras blickar att de förstod varför de passerade men önskade att de fick följa med. De som sågs var betydligt färre än vad ett skepp av den storleken borde ha i sin besättning. Hur länge hade de drivit runt? Visste de hur nära land de egentligen var? Havsmusen passerade jätten med hast och sorg fyllde besättningen som såg bakåt hur skeppet lämnades längre och länger bakom dem.

Det tog inte länge däremot innan spejaren ropade ut på nytt, och besättningen skakade sig ur sin dimma av förtvivlan. “Segel! Segel akter!” Besättningen rusade akter för att se mot dit spejaren indikerade. Endast ett skepp syntes med blotta ögat, men det var en fläck, och Kapten Halvard kom rusande med kikaren.

“Det är dem! Samma skepp! De hissar nya segel! Celeras flagga är borta!” Utropade kaptenen och vände sig om. “Det är en fälla! De hissar hela segel! Inta era poster, vi behöver nå land!” Vinden blåste till så att masten knakade och Havsmusen fick en knuff som om havsgudarna hörde en bön, och besättningen höll på falla omkull från rycket framåt. Himeln bakom det främmande skeppet mörknade av stormmoln, och skeppet i fråga släppte ut sina segel fullständigt, hela, stora med ett väldigt vinduppfång. För en med kikare gick det att se en helröd, blodröd flagga hissad.

Inom minuter kunde det blotta ögat se hur det stora skeppet närmade sig, och med kikare kunde man se en helröd flagga på det främmande skeppets topp.

“Lasten vår får inte bli deras! Kasta allt tungt överbord som inte behövs! Vi behöver nå Se’las hamn omgående!” Det var en kort dröjsel innan Havsmusens besättning skyndsamt svarade med handling och började springa runt för att kasta allt tungt överbord, tunnor, bord, stolar, reservdelar och allting annat som var över kilot. Ökningen var inte stor, men det var en ökning de hoppades var tillräckligt.

Bakom dem tilltog stormen, himmeln nästan svartnade bakom det närmande skeppet, och stänk av regn och hav började nå Havsmusen genom vinden som sköt dem framåt som en pil. Med vinden och styrman vid hjulet som gjorde det mesta av arbetet kunde resten av besättningen inte göra mycket mer än att se skeppet nordväst om dem närma sig.

“De skiftar söderut!” Ropade spejaren som hade svårt att hålla sig kvar i masten, och ännu svårare att göra sig hörd över mastens knakande och vindens dånande. Kapten Halvard sänkte sin kikare och vände sig till styrman. “De kommer stjäla vår vind! Vi är lättare, låt dem inte ligga bakom! Vej söder!” När kaptenens order nådde styrman lade han all sin vikt på att styra söderut, och med hjälp av två andra kunde de göra en lätt skiftning och undgick att hamna rakt framför skeppet som närmade sig.

“Hamn!” Efter vad som kändes som en evighet hördes spejaren ropade ivrigt och pekade österut, och stora delar av besättningen sprang till andra sidan skeppet. “Förbered er för landstigning!” Ropade kaptenen och vände sig för att se bakåt igen. Stormen hade nästan slukat det väldiga skeppet, men både skepp och storm närmade sig fortfarande. “Signalera Se’las, varna för pirater!”

Varje sekund de närmade sig kändes, för det var också varje sekund som det främmande skeppet närmade sig dem. Men när kaptenen kollade mellan jägarna och hamnen kunde han inte låta bli att le. “Vi kommer hinna! Är Se’las portar öppna?!” Han släppte inte skeppet bakom dem med blicken utan förlitade sig på svar från spejare. “Portarna är öppna, och murarna bemannade!” Se’las hade väntat deras ankomst och var redo att skydda dem och deras last.

Se’las i Iselem var inte deras slutdestination egentligen, men de förstod vikten av Havsmusens last, och var ett inplanerat stopp på resan. “Skär av seglen! Kasta ankare! Håll i er, vi kommer slå in i hamnen hårt!” En kraftig, onaturlig våg från syd slog till mot deras sida med sådan kraft och volym att en från deras besättning sköljdes skrikande överbord. Resten rusade till relingen för att se efter, men havet hade redan slukat honom.

“Håll i er eller låt avgrunden ta er, dårar!” Ropade kaptenen och besättningen omedelbart tog tag i relingen, precis som en plötslig våg från norr slog till mot skeppet. Några tappade greppet, men fick tag i rep när de slungades tvärs över båten. “Vart kommer vågorna ifrån?!” Ropade en från besättningen förtvivlat, men kaptenen verkade inte så fokuseras på det. Vid det skedet slog ankare mot mark, och seglen skars lös av några djärva själar uppe i masten. När sista repet hade kapats lossnade seglet och flög ut över Se’las.

“Hamn!” Ropade spejaren och alla förstod att de kom på tok för snabbt in. Med ett öronbedövande dån slog de in i bryggan som krossades framför skeppets vikt, och snart grep ankaret tag i någonting och hela Havsmusen slets nästan bakåt av det plötsliga stoppet, och man kunde höra hur någonting starkt i trä under dem brast från styrkan av inbromsningen. Skeppet skakade vilt och ytterligare två föll överbord, men fokus nu var inte på andra utan på egen överlevnad när Havsmusen bromsade helt, efter att ha skurit sig igenom stora delar av den trästruktur som var hamnen.

Med samarbete och en livskärlek kunde besättningen snabbt kliva av det lutande skeppet som låg för grunt, med kistan buren, allt annat lämnat kvar på skeppet. De började springa mot Se’las stenmurar och den stora träporten, som hade hamnarbetare redo för att stänga när de var inne i staden.

Fyra från besättningen bar på kistan, resten var redan inne i staden, förutom Kapten Halvard som sprang sist. Han vände sig om för att se vart det jagande skeppet var, och till sin förskräckelse närmade även det sig hamnen utan att sakta in, med stormen som en mantel efter sig, himeln mörkare bakom skeppet än där den var där de sprang.

När de sista nådde porten kunde man höra dånet från när det främmande skeppet slog in i hamnen och fullständigt krossade bryggan framför sig, segel fortfarande kvar och inget ankare som bromsade dess närmande. Allteftersom det började ta slut vatten saktade skeppet in, men det klyvde sand och trä och sten tills dess att det hade helt bromsats av fast mark, endast halva det väldiga skeppet kvar i vatten.

Shockat stod hamnarbetarna och stirrade på det vädliga skeppet som försatt sig själv på grund i jakt på sitt byte. Längst fram på skeppet öppnades fyra luckor, och detta satte fart på arbetarna som började dra igen porten på nytt, ovilliga att få reda på vad som fanns bakom luckorna. Men ut slungades väldiga harpunspjut som var siktade på porten och begravde sig djupt i träet. På de stora spjutens ändor hade grova rep fästs som nu knöt porten samman med skeppet. Initialt hängde de slaka, men spände sedan plötsligt till, och började dras mot skeppet genom luckorna.

Kraften var väldig, och det blev en dragkamp mellan skeppet och hamnarbetarna, någonting arbetarna tydligt höll på att förlora. Besättningar kom springandes för att undsätta, och hjälpte att dra i portarna för att övervinna dragkraften från skeppet, och besättningar gick även utanför portarna för att försöka skjuta igen dem från utsidan samtidigt. Andra från staden kom utspringande med svärd och yxor för att hugga i de lägre placerade repen de kunde nå, och försökte bända lös spjuten från porten.

Stormen nådde plötsligt Se’las, och väder plågade de sjömän som nu kämpade i blöt jord, i vindar som kunde välta dem, och med stormregn i ögonen. Stadsvakterna på murarna kämpade mot den starka vinden och det blöta underlaget, några halkade omkull någon hade släppt sitt armborst för att hålla fast i muren för att inte falla omkull. Bland de som kämpade med att stänga muren kunde man hitta flera besättningar, inte bara Havsmusens, och de verkade närma sig seger i sin dragkamp, då portarna närmade sig stängda.

Detta var när rep slängdes ner från det anfallande skeppets däck och världshärjade pirater av alla sorter med vildsinta stridsrop började sänka sig ner från skeppet, och när de nådde marken drog de vapen och rusade mot folkmassorna som försökt att stänga porten. Många av dessa besättningar bar på vapen, och släppte deras arbete för att istället förbereda sig för strid, och när fler och fler insåg att porten var förlorad släppte även de taget, och medan de obeväpnade sprang tillbaka in till Se’las förberedde sig resten för strid. Rädsla hade fyllt försvararnas och Havsmusens sinnen, men nu stod de samlat med två eller tre andra besättningar och tränade trupper från Iselem, mot en enda piratbesättning.

Kapten Halvard såg mot den kommande striden och skyndsamt rörde han sig mot deras kista och dess eskort på fyra män, även om han gärna hade stannat och slagits med Havsmusens och de andra besättningar. Hans egen besättning förstod däremot hans beslut, det visste han, men vart härnäst? Det var en hamnstad, så en andra port som gick ut mot fastlandet kunde han räkna med på andra sida staden, men de färdades inte snabbt med kistan. Trots allt oljud hörde Kapten Halvard knappt någonting mer än sitt eget hjärtslag och andetag när de rusade genom staden.

–

Längst fram på piratskeppets för kunde man nu se en individ stå, iklädd en marinblå slängkappa som viftade våldsamt i vinden, luva dragen över huvudet men annars obrydd om storm och regn, som såg ner på den kommande striden. Under huvans mörker lös två skarpt blåa ögon, talande för någonting onaturligt. En bred, ljudlös blixt rev över den mörka himmeln och lyste upp för ett ögonblick en kvinnlig människogestalt under luvan, men även de pirater som nu stormade den öppna porten och dess försvar lyste upp, och ilska var vinden i deras rygg, deras krigsrop endast utmanad i sin vrede av de ansiktsuttryck de bar. När blixtens ljus slocknade, hördes ljudet av metall mot metall, och striden var igång.