- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Dexter var högt road där han betraktade sin motståndares frustration framför sig medan han skakade tärningarna i sin vänstra hand. Piraten framför honom var både frustrerad och ursinnig med blicken fäst på Dexters ökande torn av mynt på bordet de satt vid. Dexters hög var stor, så gott som två pennings säckars storlek medan piraten framför honom satt med sitt sista mynt i väntan på att Dexter skulle slå sina tärningar. Visst förlorade Dexter till och fån en omgång men tog snabbt igen det under kommande rundor då lyckan följde denna man oavsett vad han gjorde i sitt liv så visst var det inte förvånande för honom nu när han släppte sina tärningar mot bordsytan och de rullade över för att visa totala siffran 7. Ursinnigt så skrek den andra piraten ut förolämpningar mot Dexter då han kvickt hoppat upp på fötter och drämt näven i bordet, fick en av Dexters mynt torn att falla med ett klirrande mot bordets yta. Dexter flinade bara roat medan piraten ilsket, sparkandes på stolar lämnade puben följd av sina kompanjoner.
Lika roat så skuffade han ner sina mynt i två pennings påsar, med undantag för två som han tänkte använda till mer dryck och knöt sedan fast dem i sitt breda läder bälte då han ställde sig upp från spelbordet. Det hade varit roligt helt klart även om han inte direkt behövde mer pengar i dagens läge men det gav honom nöje att se hur ilsket folk gormade sin väg ut från puben. Bättre lycka nästa gång ~ Han gick fram mot baren och la mynten mot disken. bartendern som kände honom vid det här laget snappade upp dem för att leverera en flaska rom till honom utan glas till så bartendern som sagt kände till denna Dexter. Nöjt bet Dexter av korken och spottade ut den innan han tog ett par rediga klunkar av sin rom medan han snurrade runt på stället för att lokalisera en ny sittplats i den fyllda puben. Han hade spelat klart så spelbordet var ju inte ett alternativ, dessutom hade en man redan satt sig ner på ena stolen i väntan på motståndare.
Dexter promenerade därför över till en bordsgrupp där enbart en dvärg befann sig och utan vidare slog sig ner framför honom. Han hade sett denna dvärg ett bra tag och fann sig intresserad i vad en dvärg gjorde i ett pirat häng. Han såg ju ut att passa in i grupperingen av pirater men en dvärg? Vad gjorde han här? “God kväll kamrat!” Sa han därför nöjt medan hans flaska med rom mötte träytan från bordet och hans blick ogenerat stirrade ut dvärgen, så som han alltid lika ogenerat stirrade ut vem som helst. “Vad har du för dig?”
-
Vilken skitkväll det hade varit, inte nog med att han hade blivit lurad och förolämpad av sina besättningskamrater. De hade dessutom trott att han skulle vara ta lätt på och delta i deras förräderi… Nej nej, han hade istället valt att gå. Det var enklare att ta ett steg åt sidan och undvika den soppan.
Han hade tillslut hamnat på en krog han inte besökt innan, var trevligt med obekanta ansikten, stök och skrålande sång för att hålla tankarna på annat, så nu satt han där och ögnade banditerna som spelade och söp bort sina slantar.Han stirrade nu roat på sin tomma bägare och funderade på om han skulle kalla fram någon för påfyllning eller kanske gå vidare till något annat hak… Han tog tag i sejdeln och förberedde sig på att kliva av pallen när en ung man spatserade fram till honom.
Dvärgen framför Dexter var en svartmuskig man med helskägg, ansat kort för sitt släkte och inte mindre än 5 guldglimmande ringar i vänstra örat, han var klädd i en mörkblå vapenrock och bar det långa mörka håret knutet högt på huvudet.
”Godkväll!” Sa han barskt i en djup men aningen road ton.
”Påfyllning” svarade han kort på frågan och vände instruktivt på sin sejdel för att visa att den sannerligen var tom.
Dvärgens blick gled sedan mot bordet där det nu satt ett bytt sällskap och spelade med tärningarna, han nickade och skrockade muntert. Något glimmade i munnen på honom i skenet från ljuset på bordet.
”Jag studerade dig lite innan, du har sannerligen tur med tärningarna.” -
Dexter var road vilket inte var en ovanlighet när man hade sådant flyt i livet som han hade så när dvärgpiraten visade sin tragiskt tomma penningsäck så drog han fram ett par mynt som han kastade fram på bordet mellan dem båda så att dvärgen kunde fylla sitt stop med vad han nu än kunde vilja ha, han hade ju trots allt vunnit stort ikväll redan. Han må vara pirat men inte för snål för att bjuda en kollega på dryck i alla fall. Livet var till för att lekas om man frågade Dexter.
“Välj vad du vill ha att dricka.” Sa han därför bara roat medan nya spelare satt sig vid bordet bakom honom som han tidigare befunnit sig vid för att spela bort sina mynt. Han hade som sagt aldrig förr sätt en dvärg inom hans yrkeskrets förut och fann sig vara nyfiken på dvärgens historia. Han tog en djup klunk till av sitt rom, det var långt ifrån första flaskan för dagen och man kunde dofta det från Dexter men han hade hög tolerans efter alla år i livet så var väll på sin höjd bara lite små lullig. Det var mycket med denna Dexter som inte helt stämde men om sanningen skulle fram så visste han inte ens själv varför. Han kallade sig i alla fall människa även om han inte ens visste om det stämde men han såg ut som en människa så människa fick det bli.
Vid dvärgens konstaterande om hans lycka i tärningar så skrockade han till aningen och nickade instämmande då det var ett faktum helt enkelt men kunde inte hjälpa att dra ett skämt om saken. “Jag föredrar att kalla det skicklighet.” Man kunde höra på hans röst att han skämtade dock för vem i världen skulle säga att det var skicklighet man ägde i ett tärningsspel? Var ju omöjligt att slå på ett sätt som alltid skulle gynna en själv. “Så.. vad är din historia? Hur fann du dig själv på en plats som denna?” Undrade han roat medan han gestikulerade ut i den fyllda, skumma baren där det sannerligen inte fanns en ända hederlig själ på plats.
-
Dvärgen såg en aning förvånat på de framkastade mynten, men verkade besluta sig för att inte ställa några frågor när det bjöds.
Han gestikulerade åt en av damerna som serverade och gled ner på sin pall igen, och lutade sig mot väggen bakom.”Hämta något redigt starkt” Sa han obekymrat när hon närmade sig bordet.
”Och en hel flaska skulle jag tro?” Nämnde han med en frågande blick på Dexter.Han skrockade när Dexter kallade sin lyckosamhet för skicklighet, det var inte olikt något han själv kunde ha sagt. Fast just tärning var inget Voggh hade spenderat mycket tid på. Visst fanns det ingen skicklighet i själva kastandet, men man borde ju veta när man skulle dra sig ur ett spel och hur mycket man skulle satsa för att skrämma bort vissa motståndare.. Nej, det var inte för honom.
Han hörde den unge mannens nästa fråga mycket väl, men ögnade bara honom tålmodigt medans hans dryck var på väg till bordet.Först när hans krus var påfyllt och betald och han tagit sig en munfull rom tog han till orda.
”Jo men det är inte en så konstig historia.. Jag reste med ett sällskap handelsmän i några år. Du vet att mitt folk har en rik hantverkstradition så jag var anställd för att kontrollera kvalité och värde på diverse ädelstenar och metaller.
Och en dag såg vi svarta segel på horisonten.
Kaptenen på handels skeppet vågade inte kämpa mot dem så vi blev bordade direkt, och det såg ut som att de bara skulle ta varorna tills att någon i besättningen gjorde motstånd och de blev ett djävla liv.Så jag fann mig med en klinga mot min strupe, och utan att tänka så råkade jag fråga piraten varför hans huggare var slö.
Det visade sig vara deras förste styrman, som genast drog med mig för att underhålla deras utrustning.
Och detta var 10 år sen nu.” -
Dexter satte sig bekvämt till rätta på stolen efter han kastat mynten åt dvärgen vilket snart följdes av ett muntert; “Aye, aye!” då dvärgen frågat honom om en ny flaska skulle ställas på bordet då det hade varit en plan som alltid följde med honom; Bjuda andra men inte glömma sig själv. Fanns ju en anledning till att han kastat mer än ett mynt trots allt. Han kollade på kvinnan som rusade iväg för att hämta deras order på ett sätt som talade om att han inte direkt var en blyg person innan hans blick vändes tillbaka helt på dvärgen framför sig. Ännu en klunk från sin romflaska tog plats som om det inte fanns tillräckligt med sprit i världen för honom. Självfallet stämde det inte, han var full väldigt ofta som det var men tog honom därför längre att känna av det nu för tiden. Drycken anlände till bordet och Dexter såg på dvärgen som började tala vilket han självfallet lyssnade på intresserat.
Vilken historia.. Dvärgen hade haft tur att inte bara blivit av med sitt liv i den stunden men det verkade som om han fått grepp om sitt liv igen. Det var ett smittsamt liv. Dexter kände många före detta fångade som tagit till sig livet utan att se tillbaka, var något speciellt med laglös frihet och så mycket sprit trots allt. Han själv hade ju blivit född in i piratlivet så även om han ens skulle ha velat göra något annat med sitt liv så var det för sent för det. Han ville inte lämna livet, inte för en sekund men kunde tänka ibland på hur hans liv skulle sett ut med en annan uppväxt. “Så är det samma du gör nu eller har du helt brutit dig fri?” Undrade Dexter roat följt av en klunk till på sin rom, ohh ljuvliga rom ~
-
Det var ovanligt för honom att berätta sin historia så här rakt ut för en främling, men han kände sig friare än han gjort på länge, och friheten gav honom mod. Även om han stod utan mening eller ordentlig källa för mat och husrum var han lugn. Han hade varit till havs länge och besökt många platser han aldrig drömt om, hans tidigare liv hade varit stadigare, men tråkigare samtidigt.
Han log sorglöst och tog en till munfull med rom innan han svarade på Dexters fråga.”Jag var inte direkt deras fånge länge, men inte heller helt fri att göra som jag ville. Men sista tiden har jag vart som en i besättningen, och de har tagit en hel del dåliga beslut nu i dagarna, så jag lämna dem idag.”
Voggh svepte i sig vad som återstod i bägaren och brast ut i ett ljudligt klingande skratt.
”Idag är en dag att fira förstår du. Och förresten, jag har glömt att presentera mig. Mitt namn är Voggh.”
Han borstade av sig på rocken och sträckte fram en hand. -
Dexter kände hur stämning lös upp mer och mer för varje ord som dvärgen delade med sig av och när dvärgen delade med sig av att han för en gångs skull var fri så höjde Dexter sin halvtomma rom flaska till hyllning. Det var någon man helt klart kunde hurra för, han hade själv en väldigt lojal besättning men passade han sig inte så kunde även den garanterat ändras vilket var något en kapten fick leva med. Allt han kunde göra var att göra sitt bästa och med tanke på hans allmänna lycka så hade det seglat smidigt genom åren. Det kunde man aldrig lite på skulle hålla i sig för all framtid dock, vindarna vände snabbt på havet vilket var något man lärde sig snabbt.
“Trevligt att träffa dig kamrat Voggh, namnet är Dexter.” Sa han muntert medan ännu en klunk trillade ner i hans mage, förvånansvärt nog hade han inte gjort en grimas över den starka drycken men förvisso var han inte direkt en ovan drinkare. “Så hur vrider sig vinden för dig nu då? Dags att söka nytt skepp eller kanske skaffa dig ett eget?” Vem visste kanske var Voggh sugen på att testa lyckan att vara kapten själv? Det må vara ett jävla jobb men man fann sig till rätta med sin plats efter ett tag trots allt.
You must be logged in to reply to this topic.