Innan hon ens hinner knacka så hörs tysta steg på insidan av den bastanta trädörren och bara någon sekund senare glider den upp på tysta gångjärn. Rummet innanför ligger i dunkel och det kala, sparsamt möblerade rummet är endast upplyst av ett enkelt ljus som står på ett bord i dess mitt. Rummet han fått tilldelat av Saskia, palatsets härskarinna och tillika härskarinna över Iserion ligger i en del av den stora pampiga byggnaden som sällan användes. Det var ett önskemål från hans sida för att få vara ifred. Korridorerna utanför ligger öde liksom de flesta av rummen som finns på vardera sida av den. Han har tagit flera rum i besittning men det är här, i det rum han nu släpper in henne i som han sover de få timmar varje dag han får någon ro.

Självklart har Albinon med de röda ögonen vetat om att hon var påväg, kanske till och med redan innan hon själv vetat om att hon var påväg till just honom. Han säger inget men backar några steg från dörren och när hon tar steget över tröskeln står han på andra sidan bordet med ljuset framför sig, ljuset som kastar skuggor i hans bleka, tärda, hårda och vaksamma ansikte. Han håller blicken riktad vid henne. Det har aldrig funnits att buga eller på annat sätt fjäska för henne så som de andra adelssprättarna och tjänarna på slottet gjorde. Nej, det var inte för honom. Så han står kvar, rak i ryggen och iakttar henne. Klädd som vanligt i svart, praktiskt snarare än pråligt. Skillnaden nu mot förr var att kläderna var sydda i fint ylle, var rena och doften var inte avskyvärd. Han hade tagit för vana att tvätta av sig iallafall en gång i veckan.

Den skarpa blicken glider över hennes smäckra figur från kjolfållen och upp över höfterna och den snörade midjan, bysten för att sedan stanna vid halsbandet hon bär. Han känner inte igen det och med några få steg är han framme framför henne, stannar nära utan att bry sig om den personliga sfären och höjer en blek hand för att greppa tag om den, sluta fingrarna om den medan han ser henne rakt i ögonen” Vad är det här? ” Frågar han henne med låg röst, hes som om hans strupe en gång snörts samman för att sedan aldrig riktigt ha återhämtat sig. Ingen hälsningsfras som sig bör, han var ju sällan långt borta ifrån henne så kanske tänkte han att det inte behövdes.

Den bleka handen hindrar henne från att ta annat än möjligen ett halvt steg ifrån honom. Även om han respekterade henne, var henne lojal så var han knappast hennes knähund och deras märkliga relation hade alltid varit spänd. Han balanserade alltid på en tunn lina när det gällde att uppföra sig och inte. Han var en skadad själ, en själ som nog aldrig helt skulle kunna gå att laga även om han fått ett betydligt bättre liv nu än för bara något år sedan.

Han ser henne i ögonen, röda skarpa mot hennes blå sårbara medan han långsamt med en hand hakar kedjan av hennes hals. Han kan känna hennes fladdrande snabba andetag, hon litade inte helt på honom och ändå kom hon till honom. Det var just så han ville ha det, hon skulle aldrig helt känna sig säker på honom, aldrig helt lita på honom för den dagen hon gjorde det ja då skulle han redan vara långt bort från Iserion. Han väger den lilla flaskan i handen, tyst en lång stund medan han lyssnar till hennes ord, huvudet läggs en aning lätt på sned utan att han tar blicken från hennes blå. ” Det är underligt… ” Säger han lika lågt som tidigare, lika hest” Du brydde dig inte om honom när han var i livet.. men nu… sörjer du… ”

Han backar ett steg från henne, med foten skjuter han fram den enkla trästolen mot henne i ett tyst erbjudande om att slå sig ner där medan han själv ställer sig på andra sidan av bordet igen och håller upp den lilla flaskan i sin kedja mot det ensamma ljusets fladdrande låga. Studerar Jareks blod en stund innan han sänker den för att placera flaskan i sin bleka hand igen. Återigen vandrar blicken över henne” Hans blod kan säga mycket om det ges till rätt person. ” Säger han slutligen” Frågan är… vad du är beredd att offra… för din egen sinnesfrid ” Han ger glasburken en kort blick, vet redan vad den innehåller så han bryr sig inte om att fråga om den. Han fångar upp hennes sökande blick utan att tveka” För du är rädd.. att du är nästa offer ” Säger han konstaterande” Din make är död och du står ensam… ”Ett svagt leende över hans smala läppar, hastigt och som snart tonar bort igen” Jag kommer inte låta dem döda dig. Och om du nu, efter din makes död insett att du faktiskt brydde dig om honom ska jag hjälpa dig att hitta svaret. ”Han låter flaskan glida ner i en av hans fickor, hon skulle få tillbaka det som var kvar av det när han var färdig” Ingen kan hitta någon som inte vill bli hittad, särskilt inte om det är en alv. Men det finns sätt…

Medan han lyssnar till hennes låga röst studerar han den lilla burken hon haft med sig med vad han anar är liknande örter som förgiftade hennes make. Hon hade behövt någon nu för det syntes att hon var ensam. Rädd.. om det syntes skulle andra omkring slå ner på henne likt hökar med sylvassa klor och slita henne i stycken. Efter hennes långa utläggning på han fråga eller kanske mer påstående som egentligen inte krävde något svar syns ett litet leende spela över Korpens läppar. Kanske ville han bara pröva henne, kanske var det så att han ville få henne att tala ur hjärtat, kanske månade han om henne. Det gick inte att utläsa vilket och kanske fanns det rentav en fjärde anledning.

Han plockar, fortfarande utan att svara henne, upp glasburken och öppnar försiktigt locket. Doften var mild, inte alls oangenäm och den inbjöd till att provsmaka men han vet bättre. Drar dock in doften, försiktigt” Hjärtrot.. ” Konstaterar han och ser på henne, ser in i hennes ögon” Det behövs inte mer än en knivsudd för att döda en man som Jarek. ” Han stänger locket igen, det hade nog hennes livmedikus redan fått fram så det var ingen mening i att fördjupa sig i det. Han fnyser till lite, blicken hårdnar” Om du låtit mig följa dig på resan hade de inte skadat dig ” Säger han kort, ställer ner burken på bordet igen. Låter händerna, bleka och ärrade med trasiga naglar och nariga nagelband vila mot den enkla bordsskivan av trä” Sprickor… tätar man en kommer det genast en ny.. ” Säger han med ett leende som tydligt sa att han börjat se fram emot jakten, leka kurragömma, smyga, anfall och göra slut på. Glansen i hans röda ögon får honom nästan att se otäck ut.. eller ja, otäckare kanske.

”Offer för att hitta en magiker med tillräckligt med mörk magi inom sig för att få ut informationen du söker ur Jareks blod. ” Säger han med sänkt röst och ser på henne genom ljusets låga. Lutar sig mot bordsskivan, lite över den. ” Vad får jag… om jag gör offret för din skull? ” Frågar han medan han granskar henne, inget kom gratis, inte ens för henne. Vid hennes sista ord breddas leende och han skrattar till” Så… Iserions glasprinsessa har äntligen… äntligenvaknat ur sin dvala? Bra… ” Säger han och rätar på sig. Ta.. det var på tiden att Iserion visade sin makt. Även om Korpen egentligen inte brydde sig om landet i sig men mer makt till landet och Saskia betydde mer åt honom mer frihet…

”Ja, jag vet ” Säger han kort och hest medan han granskar innehållet i burken. Han hade läst på, eller ja, fått det berättat för sig då hans läsförmåga inte var den bästa. Han övade sig, blev bättre men hade inte tålamodet som krävdes för att det skulle gå lätt och smidigt. Giftet var starkt och döden plågsam. Inget han önskade sin värsta fiende… eller jo, det var det nog.

Han ser på henne med allvarlig blick” Jareks död var heller inget vi förväntade oss ” replikerar han men säger inget mer för han tror nog att hon lärt sig en läxa eller två genom överfallet men också i Jareks död. Ingen var säker, det fanns inget lugn om man satt på toppen av berget. Som Iserions härskarinna skulle hon alltid vara föremål för dem som ville ha en förändring, hämnd eller liknande. Och bara hon lät honom skulle han finnas där för att se till så att hon var säker. Han är påväg att kommentera det där om mineralet men ser henne istället i ögonen” här… är det bara du och jag, inget vi. I mina ögon är du en vanlig dödlig människa… inget Vi ” Det retade honom, ville hon tala om sig själv i tredje person, ett Vi framför andra så fick hon göra det men här var det han och hon och han såg dem båda som jämnlikar oavsett vad hon såg dem som.

Släpper henne så småningom med blicken och låter henne ta hans händer. Betraktar henne med sina röda ögon. Det kunde vara användbar i många syften den där mineralen. Att styra en magiker med hjälp av mineralen. Han ler åt det, inget vänligt leende. Han skulle kunna binda en magiker till dem, till sig och Saskia. Det skulle i sanning vara användbart. Han stelnar till när hon kysser hans händer. En lätt rysning genom hans kropp.” Ge mig lite av den mineralen så ska jag hitta oss en magiker. ” Säger han innan han går runt bordet, lägger sin vita beniga hand runt hennes haka och lyfter hennes ansikte lätt så att han kan se ner i hennes ögon, böjer sig sedan in för att lätt röra med sin tunga över hennes läppar, fixerar henne med blicken innan ett vasst leende syns i hans ansikte. Normal är han inte, någonstans bakom den där röda hinnan fanns en pyrande galenskap.

”Och ändå går du till mig ” Han ler kallt mot henne. Jo hon hade många andra men hon kom till honom när det verkligen gällde. Han höjer bara på ett smalt ögonbryn när hon säger att de ändå inte är jämlikar. Det var hennes åsikt, inte hans och han låter orden passera. Hon fick tro det men i hans ögon skulle hon aldrig vara mer än någon annan, hon var en människa av kött och blod precis som alla andra och med ett välriktat hugg eller gift skulle hon dö precis som alla andra. Men det är inga tankar som han delar med henne, det behövdes inte för han trodde sig veta att hon visste.

Han säger heller inget åt hennes ord om att hon skulle gå. Vad hindrade henne? De hade samtalat om det som behövde sägas, tankarna är smått roade medan han tar sig friheter. Han kan inte låta bli att flina till åt henne och orden om hund och han tar upp näsduken när hon reser sig. Ett lätt morrande kan höras från honom” Hund, Korp… avskum… ingen… vad är skillnaden? Kalla mig vad du vill, mig gör det detsamma. Din reaktion säger mer om dig än mig.

Han hindrar henne inte, låter henne gå. Tar istället upp flaskan med Jareks blod och studerar det igen, som om hon inte alls var där eller ens varit där. Självklart hade han fortfarande henne under full uppsikt och han skulle veta vart hon gick och vem hon träffade. Men just nu fick blodet hans uppmärksamhet” Intressant.. ” Får han ur sig med ett svagt leende på krökta läppar.