Liv Hellvidottir

Hon drog den tjocka manteln om sig och rättade till vantarna och den varma mössan hon fått till låns. Eller ja fått till låns och låns.. Vad hon förstått av kvinnorna på gården så förväntade de sig inte att återse sina plagg igen men det tog också emot att få några allmosor så ett lån lät ju bättre än en gåva av medömkan. Kläderna på kroppen var trots allt uppskattade och även om de inte var sydda efter hennes mått och något bylsiga så var de bättre än klänningarna hon fått låna under dagarna hon spenderat på gården hos Hallgrims familj.

Hon tog ett varmt avsked av hans yngre syskon och Gunborg, hans broders andra hustru. Kvinnan som stått hennes mor så nära och som alltid varit varm och generös mot henne ända sedan barnsben. Hertha talade oavbrutet och det var svårt att ta farväl av henne då hon verkade sköta det mesta av själva avskedet och hans yngre bror Torvald sköt henne tillslut handgripligen åt sidan för att komma åt henne. Han hade alltid haft ett otåligt sätt och hon skrattade till kort då han drog in henne i en varm omfamning. Hon hade gett sitt ord på att inte hålla hennes egen situation och otur emot dem, Hallgrim eller hans närmaste följe. Ett löfte som hon motvilligt gått med på för att köpslå om sin frihet även om hon nu stod i skuld. Men hon hade svårt att hålla ett ont öga till Hallgrims yngre syskon. De hade alltid kommit väl överens och var väl så nära man kunde vara utan att ha blodsband. Hon sköt Torvald ifrån sig och tog ett varmt avsked av Gunborg. Kvinnans öde grämde henne och hon förstod mycket väl att hon var en orsak till hennes nu lägre ställning på gården. Även om Gunborg upprepat för henne att hon inte höll det emot Liv på något vis eller klandrade henne. Men inom sig lovade Liv sig själv att hon på något vis skulle gottgöra kvinnan, på något sätt.

Tillslut var avskeden tagna och hon skidade ut efter Hallgrim tillsammans med de övriga männen i hans följe. En tapper skara på 8 man i varierande tillstånd efter de senaste dagarnas festligheter. Hon hade väl sett fram emot att rida på hästen tillbaka till Haukvik men de senaste dagarnas ständiga snöfall hade gjort vägarna omöjliga till häst.
Skidor hade aldrig varit hennes favoritsysselsättning eller färdsätt och i hennes tillstånd var det rent ut sagt en ren plåga och hon oroade sig över hur hon skulle orka hålla deras tempo. Några timmar senare stannade han äntligen och hon hennes kropp skrek i protest och av trötthet. Det värkte i sidan och hon hade svårt att ta de djupa andetagen. Men hennes envishet hade gjort att hon ändå orkat hålla de övrigas tempo. Men hon visste att hon skulle få betala ett pris för envisheten att inte be dem sakta in något för hennes skull. Hallgrim presenterade situationen och alternativen för dem med en blick som dröjde sig kvar vid henne ett par extra sekunder. Hon höll munnen i ett smalt streck. Hon visste att det knappast var hennes plats att bestämma resväg men det vore också klokt att lyssna till hennes råd då hon trots allt var uppvuxen i de här bergstrakterna. Hon lät männen diskutera sinsemellan en stund. ” Ett väderomslag är på väg. Vi gör klokt att inte försöka fångas på den öppna fjorden i det…” sa hon efter en stund då ingen verkat vända sig till henne för att fråga vad hon tyckte. ” Att hålla sig till vägen är det säkrare alternativet..” Hon sträckte lite på sig då männen tystnade något och vände blickarna mot henne. Alla var långt ifrån vänligt inställda. ” Men det är Hallgrims beslut” la hon till sedan och nickade som för att försäkra dem alla att hon inte skulle bli till något besvär trots allt.

Ett oväder var på väg. Hon såg det på sättet snön blåste från topparna och kalla den instinkt eller erfarenhet men hon hoppades bara att det inte skulle bli ett stort oväder som drog förbi. Vid nästa vägskäl fanns en mindre väg som ledde till ett bättre vindskydd. Bergen var fulla av dem om man bara visste vart man skulle leta. Det var inte någon direkt omväg men inte heller den snabbaste till Haukvik men hon kom hellre fram något senare än inte alls.

Liv Hellvidottir

Hon såg hur männen vände blickarna till henne. Några vänligare än andra men alla med en något förvånad uppsyn att hon ens tagit till orda. Men hon tänkte inte hålla tand för tunga när det kanske gällde livet. Och hon hade ändå en känsla av att Hallgrim inte heller var en komplett dåre och ändå överlevt så länge han gjort på andra sidan haven just för att han lyssnat till råd av de som visste bättre. Han gjorde henne inte besviken men där andra kanske skulle avslöjat något i minspelet, en antydan till triumf över att han följt hennes råd höll sig hennes ansikte neutralt och avslöjade inget av vad hon varken kände eller tänkte om saken.
Hon nickade bara då han också kostade på sig en komplimang något som verkade få hans egna bror Halldor att haja till och ge sin bror en lång blick. Men som vanligt så sa han inget utan gjorde sig redo att skida vidare.
Hon själv gjorde detsamma, rullade axlarna något och försökte stålsätta sig för smärtan som väntade. Hon hade fortfarande inte hämtat andan helt och väntade på att männen skulle ta sina platser i ledet. Så mycket hade hon förstått att det fanns ordning i ledet och ålder och rang verkade trots allt vara någon form av styrande faktor i det hela.

När han bjöd henne fram till sig så såg hon upp och mötte hans blick. Hon flyttade sig inte omedelbart utan verkade fundera över något, kanske sökte hon något i hans blick innan hon återigen nickade kort och skidade fram, längst fram. ” Är det för att du ska få en bättre utsikt?” frågade hon retoriskt och gav honom ett snett självsäkert och retsamt flin. Hon hade sagt det lågt nog att inte hela ledet skulle höra men hon kunde se en road glimt i Halldors ögon. Så gav de sig av i hennes takt. Hon ville inte gärna dröja kvar vid undran om det hade varit meningen hela tiden. Att hon skulle få bestämma den takt där hon orkade med i ett bättre tempo. Men Hallgrim hade inte slagit henne som en sådan hänsynsfull man. Han hade andra fina egenskaper men hänsyn trodde hon var den mer sällsynta gåvan hos honom.

Hon ledde dem längst vägen och då och då visade hon med staven åt det ena eller andra hållet för att tala om gårdar och ägor som låg mer eller mindre nära. Hon pekade dock inte ut de alla. De hon höll sig kärast lät hon gå onämnda förbi. Hon hade trots allt knappast glömt med vilka hon reste. Och de gårdarna kanske skulle vara henne viktiga senare och hon ville undvika att bjuda hem döden till deras dörr.
När de närmade sig vägskälet vände hon sig till Hallgrim. ” Det finns ett vindskydd en bit upp längs den norra vägen. En mindre stuga med bäddplatser och ved alltid redo. Eller så finns Njelds gård en bit fram på vägen. Han har inte alltid haft ett gott öga till Jarl Folkesson och många var de rättstvister mellan honom, hans familj och Jarlens. Men om de är vänligt inställda till ett besök är svårt att veta. Njeld…är inte känd för att vara en generös eller pratglad direkt. Men gården är stor och välmående”. Avslutade hon och rättade till manteln något när en vindil blåste upp den. Vinden hade börjat tillta något och hon sneglade upp mot bergstopparna och snön. ” Jag föreslår att vi ökar takten och tar ett beslut snabbt. “

Liv Hellvidottir

Så kom de fram till gården. Hallgrim hade tagit täten och skidade på som för att ta igen förlorad tid. Han hade inte sagt något om hennes tempo men hon kunde riktigt känna alla deras irritation över den långsamma takten. Där en del kanske skulle finna detta obekvämt och stressande kände hon bara ett visst mått av tillfredställelse. Hon skulle ju inte ta ut någon hämnd för det de utsatt henne eller Haukvik för men hon kunde då allt göra små stick där det störde, hon var trots allt inte mer än människa. Hon var glad att hon hade tagit täten så de inte kunde se hennes belåtna lilla leende som trots smärtan och den tilltagande kylan spelade på hennes läppar.
Men så var det tillslut ändå framme och hon andades ansträngt vilket säkert inte gav henne några hederspoäng hos någon av krigarna i följet. Men hon hade gärna sett dem försöka skida över fjället i ett liknande tillstånd. Flera av dem hade redan stannat till under dagen för att kasta upp de föregående dagarnas firande.

Hon höll sig längst bak i ledet, eller näst längst bak. Bakom henne stod en högrest, bredaxlad man med endast ett öga. Han lät det vandra mellan henne, gården och Hallgrim som förde deras talan. Hon kunde inte avgöra riktigt hans inställning till det hela. Han hade inte sagt mycket under dagen heller, där andra kanske hade klagat, delat krigshistorier eller bara utbytt prat om de senaste dagarnas firande hade han själv inte delat med sig mycket. Han hade under hela färden verkat vara vid gott humör dock men också djupt försjunken i egna tankar. Men fjället kunde ha den inverkan på människor. Hon hade själv inte sagt något förrän Hallgrim kallat fram henne för att peka ut gårdar längs vägen.
Hon kunde höra rösterna av männen på gården över hundarnas skällande. Till och med hon kunde höra rädslan i deras tonfall och det också med rätta i dessa tider och vad som skett nere i Haukvik för bara några veckor sedan. Hon kunde förstå deras dilemma men hoppades att de ändå tog sitt förnuft till fånga och bjöd in dem. En vägran skulle inte accepteras och något med Hallgrims tonfall måste ändå gått fram till dem för tillslut verkade de motvilligt bjuda in dem.

De väntade endast så pass att hundarna kallades undan för att skida in på gården. Njelds gård var inte lika stor som Hallgrims familjs men ändå en större och välmående sådan. De hade många får på fjället och Njelds äldsta son hade haft en del framgångar i sina resor och handel. Hon såg en del bekanta ansikten i mörkret som ändå funnit sig sedan solen försvunnit bakom fjällen. Snön hade börjat falla och vinden hade tilltagit något. Hon vände blicken mot himlen och slöt ögonen för en stund, den kalla vinden bekom henne inte när oron lagt sig för var de skulle spendera natten. Men en annan sorts oro hade kommit krypande.
Hallgrim och hans mannar hade bott månader som Jarl Folkessons gäster i Haukvik och de hade huggit honom i ryggen. En natt på en gård…de skulle inte ens höja på ögonbrynen att ta livet av folket där inne.

Hon kände hur någon stötte till henne och hon följde med följet. Själv hade hon inga vapen att lägga ifrån sig, annat än en matkniv hon fått av Hertha att ha i bältet. Hon hoppades att något kanske fanns kvar för henne i Haukvik. Om inte huset plundrats totalt under de veckor hon varit borta. Eller om de brunnit ner helt i tumultet. Hon hade inte vågat tänka så mycket på det. Men om hon skulle ha en chans att betala tillbaka summan hon var skyldig till Hallgrim så var ett svärd en bra början. Därefter… det fick tiden och väven utvisa.

Gården hade ett stort långhus och ett par mindre uthus och förråd. Huvudbyggnaden var varm och ombonad. Det brann både ljus och en härd i mitten av det stora rummet men stämningen var tryckt. Hon kunde se Njeld stå ett par steg innanför dörren tillsammans med gårdens, vad hon gissade sig till, svärdsdugliga män. De var en liten skara. Gården hade två trälar som höll på att duka fram mat och dryck. Njelds hustru och dotter kunde hon inte se till, vilket var klokt. Njeld synade dem när de klev in och lät blicken vila ett par sekunder extra vid henne. Hon bar fortfarande tydliga spår från Haukvik och hon kunde se en igenkännande blick. Han visste precis vem hon var och också vad hon var kapabel till. Hans blick vandrade stilla över varje man innan han tog till orda och välkomnande dem. Men hon kunde höra spänningen i hans tonfall. ” Det är jag som är Njeld. Välkommen till min gård. Det är oroliga tider så jag hoppas att ni förstår varför jag bett er lämna era vapen. Jag önskar en fredlig övernattning. Jag har varken silver, guld eller värdefulla skinn. Mat och dryck kan ni få fritt ikväll och innan ni far imorgon bitti men jag ber er att hedra seden och Oden med en fridfull natt.” . Hans röst var allvarlig. Hon hade nog aldrig hört Njeld säga så många ord i en följd.

• This reply was modified 1 dag, 14 h sedan by EdenX.

Liv Hellvidottir

Hon följde med de andra och slog sig ned vid bordet med de andra männen. De skålade, sjöng och berättade historier men hon precis som Njeld förblev tyst. Hon åt, drack och iakttog och hon märkte nog hur Hallgrims humör vändes till det sämre ju längre in på kvällen de kom. Hon sa inget om saken och det gjorde ingen annan heller. Antingen ville de inte reta upp en björn som sov eller så märkte det faktiskt inte av hans allt mer mörka humör.

Tillslut bröt han tystnaden med sin fråga och sorlet i långhuset dog av något för att höra mannens svar på frågan. Hans egna män verkade skruva lite obekvämt på sig och hon trodde först inte att han skulle svara på frågan alls. Men då han svarade så nickade hon eftertänksamt och kände hur blickarna vandrade till henne då Njeld riktade sitt svar åt hennes håll.
Hon lät också en längre tystnad passera innan hon mötte mannens blick. ” Det kan inte komma som någon överraskning. Min farbror har länge haft ambitionen att öka sin ställning.” Hon kunde se hur Njelds mun blev ett smalt streck igen och han vek inte av med blicken. Hon höll sin stadigt också. En obekväm tystnad la sig dem emellan.

” Det är en skam hur han ordnade med betalningen ” fortsatte Njeld sedan med ett lågt grymtande. Han höll hennes blick fortfarande stadigt men slängde också en menande blick kring bordet innan han tog en klunk av ölet. Hon visste vad han sysslade med. Han hade alltid varit sådan. Tystlåten, om det inte kom till att skapa dålig stämning. Det fanns ingen i trakten som låg i så många grannfejder som Njeld. Det var som om mannen inte kunde låta bli att gräla. Han förväntade sig säkert att hon skulle försvara sin familj, det blodsband hon hade kvar. Men då skulle han få vänta länge. ” Jag håller med dig” svarade hon bara och höjde sitt stop i en tyst skål. Hon drack några klunkar. ” Och det kan vara klokt att undvika tinget. Många gamla oförrätter kommer säkert att lyftas” la hon till med en nick och menande blick och kunde inte heller låta bli att ge honom en verbal känga. För det fanns nog både en och annan som kunde tänka sig att göra sig av med besvär och Gudarna visste att Njeld kunde vara besvärlig. Han såg på henne en stund med en blick som var svår att tolka innan han hummade något som kunde liknas vid ett gillande innan han återigen försjönk i tystnad.

Sorlet återupptogs när det inte verkade som om den gamle gubbtjyven tänkte ta upp den verbala sparringen med henne och stämningen återgick till en muntrare sådan även om spänningen aldrig helt kunde släppas.  Hon åt tyst av maten och sneglade sig om. Hon hade bara varit på Njelds gård ett fåtal gånger och aldrig hade hon satt sitt fot i hans hus. Hon visste inte riktigt vad hon förväntat sig av hans hem men den kändes varmare än hon trott. Säkert hans hustrus verk och hon undrade i vilket av husen han gömt undan henne och dottern sin. Hon undrade hur gammal flickan var nu..runt de 12år kanske. Hon hade sett henne i Haukvik några gånger då Njeld besökt staden med sin familj. Vad hon sett hade dottern ett minst lika surmulet humör som far sin. Stackars den kvinna som var hans hustru om han höll det här tystlåtna och sura humöret uppe även mellan fyra ögon.

Timmarna gick och mer mat och dryck ställdes fram. Hon såg nog att Hallgrims humör inte direkt bättrades men hans mannar verkade inte lida av samma mörka åkomma. De drack och åt med god aptit men hon märkte nog hur de höll en viss skärpa de inte haft under julefirandet. Plötsligt slog sig en av Njelds gårdskarlar ner intill henne. ” Liv.. kan du inte sjunga en sång? Den om Nidhögg..du vet vilken jag menar. Du sjunger den så bra. Det var längesedan vi hörde en sådan ljuvlig stämma som din.”
Hon stirrade på honom en lång stund. Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon hade en bra sångröst, hon hade ofta sjungit i Jarl Folkessons hallar och ölstugor. Eller under resorna med sin far. Det fanns kraft i sång, tröst och hopp. Men hon hade inte känt för att sjunga på länge nu och hon hade verkligen inte velat dela med sig av den till de här männen. Nu hade han satt henne i ljusskenet och hon visste inte vad hon skulle svara.

Liv Hellvidottir

Hon stirrade på mannen som satt sig ned intill henne. Hon visste inte om hon skulle klå upp honom för frågan, fnysa åt det hela eller faktiskt sjunga något. Så hon satt tyst stilla istället och bara stirrade på honom. Hon skulle precis öppna munnen för att säga något då en av Hallgrims män gjorde sitt utrop. Genast vände hon sin skarpa blick ditåt och gav honom en vulgär gest som bara möttes med mer glada tillrop och skratt.
Hon kände sitt egna mörka humör lätta något åt det och varma minnen om ölhallar med sin far och männen som följt med på plundringståg kom över henne. Det hade varit länge sedan nu, ett par år. En känsla av saknad slog rot i bröstet och kanske skulle en sång ändå inte vara så dumt? Hon visste inte bara vilken hon kände för. Hon vände sig till mannen och nickade. ” Du får sköta trumman..” svarade hon tillslut och hörde hur Hallgrims män och även några ur Njelds hushåll brast ut i ett hurrande litet segerrop. Snart letades en trumma fram och hon drog en djup suck. ” Inte den om Nidhögg…” hann hon säga innan mannen satte igång att trumma. ” Den passar inte en natt som den här….” la hon till och försökte fundera ut något bättre.
Hon drack ett par klunkar öl innan hon lutade sig mot mannen och instruerade honom takten. Så började han trumma.

Hon hade sjungit ganska ofta förut. Speciellt med de andra prästinnorna när hon var yngre och det var som mannen sagt att hon hade en röst likt ingen annan. I sin tidiga utbildning hade hon fått lära sig att väva sånger, ge tonerna och berättelserna liv och det var också därför hon hade uppskattats så av hennes lyssnare. Speciellt under de långa mödosamma timmarna till sjöss eller under de ensliga kvällar när hemlängtan slog till på främmande stränder. Eller efter ett slag. Vi bålbränningarna. – Sång är Gudarnas största gåva till oss – hade en av hennes mentorer alltid sagt. Hon hade aldrig förstått vad hon menat när hon var yngre. Men under hennes resor med sin far hade hon lärt sig vad kvinnan verkligen menat. Även här och nu tystnade männen för att lyssna. Alla hörde de sången och tolkade de den på sitt egna sätt. Men för en kort stund, om så bara för ett par toner så föll en behaglig stämning på gården.

Hon sjöng flera sånger. Några som de kunde och några stämde in i. Andra som för dem var nya då hon själv vävt ihop dess berättelser och andra mer ljud än ord. Efter sångerna, när ljusen brunnit ned en bit bestämde hon sig för att det fick räcka. Hon såg sig om i den nu rätt tysta salen och mötte Njelds blick. Han hade inte stämt in i sångerna, inte rört en min under tiden men han gav henne en allvarsam nick och höjde sitt stop. Och hon antog att det inte skulle komma någon vidare större reaktion från den mannen. Men av andra fick hon mer uppskattande blickar, ord och gester och stämningen i den varma stugan tycktes lättare och något lugnare. Hon såg mot några av Hallgrims män som verkade ha fastnat i egna tankar för en stund innan de återgick till ett mer lågmält samtal och några återupptog ett tärningspel. Utanför hade stormen tilltagit och det blåste i taknocken så att det knakade behagligt.

Hon reste sig från sin plats, mest för att röra lite på sig och gick längre bort i långhuset. Kroppen skrek i protest och hon ville inte ens tänka på morgondagens skidåkning. De där skidorna var värre än all drillning hennes far gjort i tvekamp. Hon lät tankarna vandra till det Njeld sagt om tinget och om hennes farbror. Ulf skulle vara där och hennes blick mörknade. Blev han vald till Jarl skulle det bli allt svårare att kräva hämnden som hon svurit på. Samtidigt skulle fallet bli desto större. Hon tänkte på hennes bröder som först protesterat där på gårdstunet och som sedan ändå motvilligt satt sig på hästryggen och lämnat henne där, bunden i smutsen. Hon hade svårt att tro att de hade lämnat henne villigt. Vilket gift hade han hällt i deras öron där? Hon plockade upp en liten figur i en gudasamling där små offergåvor strösslats omkring. ” Vad säger du Oden?..Vad bör jag göra?” frågade hon ut till ingen.