- This topic has 9 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Huvudet värkte efter allt som hade hänt. Öm, nedbruten, skadad… Allt på en gång. Fast det var inte de fysiska skadorna som fick henne att vilja vända sin mage ut och in. Hennes mor var… död och enbart ett skal av det som hon en gång hade varit och samtidigt hade hennes nya kärlek Djan… förått henne. Någon naiv del inom henne hade trots allt trott att han kunde räddats. Om han bara fick se henne. Att hennes ord och beröringar skulle få honom väck ifrån skuggorna.
Allt var gjort i Sharahs namn. Till och med att döda Ismat. Hon gav till ett skrik som hon tystnade genom att sätta sin arm över sin mun och bita i den smutsiga tygbit hon en gång hade kallat klädsel. Precis som henne, sönder och fylld med torkat blod och smuts. Inte för att något sådant spelade roll längre.
Hon var på flykt. Frågan var åt vilket håll hon skulle ta sig. Till vem? Vem kunde hon ens lita på. Trött sjönk hon ner mot palmens grova yta och lade båda sina händer över sitt huvud.
Fem minuter, hade Dastan sagt att hon skulle få för sig själv. Knappt tid att samla tankarna. Men ändå tid att bli galen och förlora sin fattning. Kanske det skulle vara en välsignelse ändå?
För hur skulle de ta sig upp till de viskande bergen – det var knappt som de kunde rört sig över Thel Shaens gator.
-
Att hon inte var död än var inte mindre än ett mirakel och hur hon hade lyckats ta sig ut ur staden utan att bli ertappad kunde inte förklaras annat än genom Sharahs vilja. Hon hade trott att prinsessan och generalen skulle följa hennes råd och bege sig till templet såsom hon bett dem, men efter allt som hänt så var det kanske inte särskilt underligt att planen hade förändrats. Alltså fanns det bara ett sätt för henne att finna dem igen, att genom Sharahs vägledning finna rätt väg innan de försvann för alltid.
Som alltid så försvann synerna relativt fort och enbart det mjuka, luddiga ruset levde kvar inom henne när hon på sandalklädda fötter småsprang den sista vägen ned mot platsen där hon senast sett dem för sitt inre öga.
”Ers höghet, det gläder mig att finna er vid liv.” Hennes röst var lågmäld men lika mjuk som alltid, och leendet över hennes läppar speglades i hennes tonfall. Hur hon hade lyckats glida upp vid Seras sida så tyst var troligtvis en hemlighet hon knappast skulle avslöja i första taget, men nu stod hon där, det svarta håret lite rufsigt efter språngmarschen, hår som föll henne i ögonen när hon bugade sig inför sin drottning.
-
Tystnaden bröts så plötsligt – och även om Ismat ord var så låga kunde hon inte hindra sig själv ifrån att hoppa till. En liten rodnad brände på hennes kinder när hon lade märke till att hennes hand hade knutits till en näve. Redo att slå till om det hade behövts. Lite misstänksamt betraktade hon Ismat framför sig. Kunde det vara en illusion?
Ett trick för att få henne att hamna i sin mors och mörkrets klor igen? Fast å andra sidan kändes det inte riktigt som om det var mörk magi. Kanske ett spöke? Tankarna förvirrade henne och lite försiktigt lät hon sin ena hand falla till sin höft och den andra sträckte hon fram mot Ismat och strök försiktigt undan hennes hår ifrån ansiktet. Mest för att känna att hon faktiskt fysiskt var där.
“Men du är väl… död?” viskade hon, kunde knappt forma orden i sin mun och lite förvirrat höll hon fortfarande tag i hennes hår. Som om hon inte riktigt trodde på det som fanns framför henne.
“Ismat… Vad… vad hände?” frågade hon sedan lite försiktigt och släppte till slut håret och rätade på sig något och kunde inte skaka av sig känslan av att något var fel.
-
Leendet över Ismats läppar mattades kanske av en aning vid Seras ord, men det försvann inte helt. Om sanningen skulle fram så borde hon ju faktiskt vara död, eller åtminstone fängslad, men istället stod hon nu där, framför prinsessan som precis rört vid henne som för att försäkra sig om att hon var verklig. Kanske var det inte så konstigt med tanke på vilka fula knep som drottningen och hennes lakejer spelat henne.
”Sharah villig, än är jag inte död”, svarade hon med samma lilla leende innan också hon sträckte på sig för att möta Seras blick med sin egen. Den verkade något ofokuserad, som om hon såg på något långt bort i fjärran snarare än det hon hade rakt framför sig.
”Drottningens rådgivare… Lät mig gå”, tillade hon efter en liten stunds tystnad. ”Jag tror inte att han gjorde det på order av er mor, utan snarare på eget initiativ, fastän jag ännu inte begriper riktigt varför… Men oavsett anledning så var det knappast genom välvilja”, fortsatte hon innan hon vände blicken från Sera för att se sig om efter generalen som varit i hennes sällskap.
”Är generalen i närheten? Ni borde inte dröja kvar för länge.”
-
“Här.” hördes en röst bakom Ismat. Dastan kom gåendes mot de två med beslutsamma steg. “Du lever.” poängterade han något förvånat. Han tog av sig den stora, söndertrasade kappans luva så hans ansikte blottades i eftermiddagssolens ljus. Hans ansikte var täckt av en blandning av smuts och intorkat blod. Väl framme vid de två såg han på Ismat och nickade instämmande mot henne med en allvarlig blick. “Hm. Rådgivaren är lika korrumperad av mörkret som den falska drottningen. Om än inte värre. Det du talar om är minst sagt oroväckande. ” Konstaterade han grubblandes.
“Men vi får diskutera det vid ett senare tillfälle. Det finns ingenting vi kan göra åt det här och nu. Huvudsaken är att vi alla tog oss ut med livet i behåll.” Han såg kort på Sera innan han vände sin blick tillbaka mot Ismat. “Vad är planen, Ismat? Kommer du med oss?”
-
Lät henne gå…? Hade Djan någon baktanke med det hela, eller hade hans hjärta slått ett slag för henne? Den senare tanken fyllde henne med en viss glädje och hopp. Kanske, bara kanske. Hon hade velat protestera mot Dastans ord. Vad visste han egentligen om det hela? Trots allt hade han väl ingen… sådan kärlek. Och var det inte i alla berättelser att kärleken triumferade allt? Även mörk magi och hemskheter.
Lite oförberedd på generalens uppdykande och ord, hade hon hoppat till igen över ljudet. Hade det verkligen gått fem minuter redan? Tiden tycktes rinna iväg allt för fort nu för tiden. Inte som tiden på Caras Idhrenin, där varje lektionsminut skulle ta sig fram som en snigel i sand.
Fast förvånad var hon inte. Så klart Dastan inte var långt borta och knappast hade han låtit sin blick försvinna från henne. Även om det hade varit ett löfte.
“Jag… jag är glad att du är vid liv, Ismat.” sa hon sedan, hennes röst ovanligt tydlig och säker.
-
Till skillnad från Sera så tycktes generalens uppdykande inte förvåna Ismat. Hon vände bara blicken mot honom när han talade och nickade lite bekräftande åt hans ord. Hon levde, men varför hon gjorde det visste hon inte än. Hon hade varit redo att ge sitt liv för att Sera skulle kunna fly men ödet hade spelat henne ett spratt hon omöjligt hade kunnat förutse. Det gnagde henne på ett vis, ty vad för nytta hade man egentligen av ett orakel som inte kunde förutspå sådana viktiga detaljer? Kanske hade det varit bäst om hon stannat kvar i Iserion, men hon hade inte kunnat motsätta sig Sharahs vilja i slutändan.
”Liksom jag”, svarade hon Sera med ett litet leende innan hon vände blicken bort mot de tornande bergen som Sera suttit och stirrat mot när hon hunnit ikapp henne. Det var en riskabel väg dit, men vad hade de för val? Seras och generalens försvinnande var inte längre en hemlighet.
”Mitt uppdrag var att hjälpa er att fly från Thel Shaen, vilket jag har gjort, men jag följer er gärna på vägen, min drottning, så länge som Sharah och ni själv tillåter mig”, tillade hon som svar på Dastans fråga, även om hennes blick kom att vila på Sera när hon avslutade sin mening. Hon var ingen krigare, men hon kunde kanske vara till hjälp på något annat vis.
-
Dastan nickade utan att säga något och såg upp mot bergen som de strax skulle bege sig upp för. I några korta sekunder lade sig tystnaden som ett täcke över de tre. “Det låter klokt.” Konstaterade han, något frånvarande med blicken fortfarande riktad upp mot bergen. Kort därefter fann han sig åter i verkligheten och vände sitt ansikte mot de två kvinnorna. “Var vi inte rikets mest efterlysta människor tidigare så är vi nog det nu.” Sade han och skrockade något lättsamt. “Det är bara en tidsfråga innan den falska drottningens har män i hela Iselem som söker efter oss.” Fortsatte han, något allvarligare.
Generalen fann sig själv grubblandes i sina tankar igen. “Saker kommer hända väldigt fort härifrån. Vi kommer behöva slå till tidigare än tänkt.” Tänkte han högt och kliade sig i pannan. Hans tankar gick på högvarv. Han behövde få tag på Salim så snart som möjligt. Det fanns så många saker som behövde diskuteras och så många frågor som saknade svar. Men än hade de en lång väg dit.Den smutsiga och nedblodade generalen skakade smått på huvudet och såg på Sera med lugna ögon. Hans röst var fortfarande allvarlig, men något mildare. Lugnare på något sätt. “Sera, det finns så många saker som du behöver få veta. Men jag förstår att det mycket att ta in..” Han tog några steg fram till den numera rättmätiga drottningen och lade sin hand på hennes axel. “Jag vet att det är tungt. Men du behöver vara stark ett tag till, tills vi fått dig i säkerhet hos Salim och vårat folk. Sen ska du få vila och jag ska berätta allt. Du har mitt ord.” Förkunnade generalen och såg något medlidande på Sera.
Dastan vred på sitt huvud och såg på Oraklet. “Säg mig, Ismat – hur lång tid tar det att vandra upp för de viskande bergen?”
-
Att bli kallad drottning av Ismat, kändes lite obekväm och fel. Som en sko som skavde något men istället för att säga emot, eller visa sitt obehag nickade hon lätt och lite eftertänksamt. Trots allt var det detta hon hade velat undfly – och hon hade kastat sin krona i havet. Åt Dastans lättsamma kommentar kunde hon inte rå för att skrocka lite grann för att ge honom ett svagt leende.
“Stark ett tag till? För att sedan bryta ihop?” sa hon, något skeptiskt för att skaka på huvudet. Trots allt var det inte riktigt något som lät som en god plan. Det var väl inte så en drottning gjorde? Men vad visste hon egentligen, för inte hade hon lyssnat på sin mor eller någon av rådgivarna.
Sedan nickade hon lite mer disträ åt allt det andra som han hade sagt och lade sin hand omkring hans för att klämma den till svars och som tack för att han fanns där. Som han alltid gjort i hennes barndom. Samtidigt verkade blicken dra sig mot de höga bergen, som kändes alldelles för stora och långt ifrån dem nu.
-
Hon betraktade de båda där de stod, kanske något fundersamt, som om hon försökte bedöma i vilket tillstånd de båda var i, men slutligen ryckte hon trots det på axlarna och vände sin blick mot bergen igen, ett leende spelandes över hennes läppar.
”Det beror helt på er. Känner ni att ni har ork och är tillräckligt säkra på fötterna så finns det en genväg som skulle ta oss över bergsryggen på någon dag. Den är dock vansklig, som de flesta genvägar… Men med tanke på vem vi har efter oss så skulle jag föreslå att vi tar den vägen”, svarade hon mjukt.
Hon försökte inte låtsas att hon kände till hela planen, men hon hade sett tillräckligt mycket av framtiden för att veta vart de var på väg.
You must be logged in to reply to this topic.