- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 3 dagar, 6 h sedan by
.
-
Hillevi klev in och slängde genast ett par klabbar till på elden för att mata den rikligt då rummet var iskallt och elden nästan död. Hon kunde fortfarande inte lista ut om det var en fasad eller om Turin faktiskt hade förändrats fysiskt efter att ha klättrat ner i Rans säng, kände han faktiskt mindre kyla eller var det något han ville att det skulle verka som? Eller var han bara helt enkelt distraherad och glömde bort att han behövde värme? Hon hade ansett det vansinne att dränka sig själv, men att se honom resa sig ur vattnet återigen var inspirerande även för henne, hon som så sällan lät sig inspireras av andra. Sedan dess hade varje stund med honom varit mer intressant än den förgående, han var inte längre samma man och hon uppskattade riktningen han rörde sig i. Han var klar i sinnet dessutom, inte längre den svamlande, vilsna själ som varit nästan som lera i hennes händer. För många hade detta nog varit en besvikelse, det innebar en tydlig förlust i inflytande för henne att ha deras ledare åter i verket, men hon kunde faktiskt inte bry sig mindre. Att leda var aldrig hennes önskan, att ha makt lockade henne inte, även om det följde naturligt när hon rörde sig genom världen.
“Jag vet inte om Jarl Bodil var den bästa du kunde välja att vaka över Maeve. Hennes folk avskyr kvinnan och Bodil själv beundrar henne.” Hillevi hade läst hundratals böcker från världen runt under sitt liv, varje bok hennes far hade kunnat hitta om filosofi, krigskonst, kultur och världens många folk och platser, men olikt Turin har Hillevi aldrig blivit en diplomat, aldrig har hon förstått hur man navigerar det sociala på ett snyggt sätt, hon hade alltid saknat hans karisma, hans förmåga att vinna allierade, prata med människor och det frustrerade henne.
“Sist jag såg dem stod de och skrattade med varandra vid torget. Jag hade föredragit om vi kedjade Maeve i någon källare tills det var dags för holmgången.” Hon såg mot Turin och satte sig sedan ned vid bordet där maten hade börjat kallnat. Tanken hade varit att de skulle mötas över mat och planera, men hon hade återigen glömt bort sig. Det var en vana hon kämpade med att besegra, då hon länge hade varit van med att styra i hans ställe och inte faktiskt svara till honom.
“Mannen borde vi bara dräpa, honom har vi ingen anledning att hålla vid liv. Han är en mäktig allierad och vad än deras anledning till att låtsas bara vara flyktigt bekanta är, är det inte bra. Han har varit vid hennes sida åtminstone ända sedan Caras Idhrenin för tre år sedan.” Hon syftade såklart på Arand och händelsen i Caras Idhrenin där Kettil mötte sitt slut. Hon glömde aldrig ett ansikte och han hade en särskild stil. Säkerligen hade han varit med i slaget om bergspasset till Ranheim också.
-
Turin satt vid bordet, men han hade distraherat sig med att arbeta på ett halvfärdigt fiskenät som han hade i händerna. Hans uttryck var koncentrerat, men under ytan kunde en nyvunnet lugn anas, som om hans tidigare rastlösa själ hade funnit någon form av harmoni. Även då rummet blev märkbart kallare verkade han inte reagera på det, och det inverkade inte heller medan hans händer arbetade.
Turins händer rörde sig försiktigt när han knöt nätet, en uppgift som för inte så länge sedan skulle ha varit honom främmande. Men nu, med en nyvunnet band till Ran, fann han en slags lugn i den enkla, repetitiva rörelsen. Varje knut han band verkade vara en meditation, ett tyst samtal med den havsgudinna som han nyligen hade funnit sig bunden till.
Han var inte expert, långt därifrån, men han utförde arbetet med en oväntad skicklighet. Trots det koncentrerade han sig intensivt, med ett bestämt uttryck i ansiktet.
“Jarl Bodil,” började han, hans röst låg och stadig, “Hon är ingen dåre. Om hon beundrar Maeve, är det för att hon ser något i henne som överensstämmer med hennes egna ambitioner. Hon spelar sitt eget spel, precis som alla gör i dessa tider. Men det är just det som gör henne användbar för oss.”
Han lyfte blicken från nätet för första gången och mötte Hillevis ögon, en nästan omärklig glimt av ett leende i hans ögonvrår. “Om hon tror att hon kan spela oss, låt henne tro det. Låt henne tänka att hennes beundran för Maeve ger henne någon fördel. I själva verket kan det vara precis vad vi behöver.”
Han fortsatte att arbeta med nätet, men nu med en lätthet som om tankarna flödade fritt tillsammans med hans händer. “Jag förstår din oro för Maeve, men att kedja henne skulle ge oss mer problem än lösningar. Om vi håller henne synlig, särskilt nära Bodil, kan vi utnyttja deras band för att avslöja hennes lojaliteter. Bodils svaghet för Maeve kan mycket väl bli hennes fall, och därmed vår seger.”
Turin stannade upp och studerade nätet, som om han såg något i dess mönster som Hillevi inte kunde se. “Vad gäller den här mannen… Att hålla honom vid liv tjänar inget syfte om inte han kan användas som ett verktyg. Men om han blir ett hinder…” Hans röst blev lägre, nästan en viskning, “Då kan vi alltid låta Ran ta hand om honom. Men vi måste veta mera om honom för att agera.”
Han lade ifrån sig nätet och lutade sig tillbaka, ögonen smalnade av medan han tänkte högt. “Jag vill att du håller ett öga på Bodil. Om hon sviker oss, måste vi vara redo att agera innan hon kan göra någon verklig skada. Och vad gäller Maeve… Låt henne vara i fred för nu. Men vi måste vara förberedda att slå till när tiden är rätt.”
-
Hillevi satte ned sin mat på tallriken och tog några djupa andetag, ögon slutna. “Jag tyckte mer om dig när du var förvirrad.” Suckade hon och petade lite på sin mat innan hon riktade blicken mot honom och nätet han jobbade med. Det var uppfriskande att se honom så aktiv med sina händer och att han faktiskt gjorde något produktivt, men hon hade sakta börjat förakta relationen han ansåg sig ha format till Ran. Hon tvivlade på den och särskilt oroade hon sig för att den skulle ta dem i olika riktningar, för trots all hennes kärlek till några av gudarna, kom de i andrahand efter hämnden mot Ulfhedna.
“Jag inväntar fortfarande besked från mina kråkor. Vi borde snart veta om de snärjt någon, men jag tycker fortfarande att vi borde dräpa Maeve det nästa vi gör och låta mina kråkor ta hand om resten av kungafamiljen.” Hon förstod varför inte, då det krävde viss heder för att skapa ett sammanhållet Kaldrland efter kriget, men hon såg gärna att Ulfhednarna och alla som invände sig deras död likaväl kunde möta samma öde, även om det troligtvis skulle halvera landets befolkning. Vilket, om hon väl tänkte efter, gjorde det rimligt att inte bara döda hela kungafamiljen. Det syntes tydligt när hon och hennes tog hand om Kettil, hur det fick många att omsluta sig hårdare omkring resten av Ulfhednafamiljen. Det däremot hade hon svårt att förstå, då samma familj kunde dräpa hela Hillevis familj och många andra och hyllas.
“Mannen i deras sällskap leder Maeve och Bodil upp i bergen just nu, där de verkar ska bekämpa en draugr. Mina spejare har inte kunnat bekräfta något sådan väsen där, men kanske han kan. Med lite tur kommer de inte levande ner, så slipper vi också hela den här affären med holmgången. Jag har en spanare på dem, men jag tror Maeve så gärna vill se dig död att hon skulle komma tillbaka även utan Bodil och de andra.” Hon stannade i sina tankar och tog sedan en skarp vändning i samtalsämne, medan hon stirrade på nätet.
“Folk överlever drunkningsolyckor hela tiden. Hur vet du att du är utvald av Ran och inte lider av en hjärnskada?” Hon höjde blicken till att möta hans ögon. Hennes röst var lugn som vanligt, men lät lite genuint nyfiken. Det passade inte in på hur hon såg på gudarna och verkligheten och det gjorde det lite svårsmält.
-
Turin hade också sakta börjat äta av maten medan han lyssnade omtänksamt, med en skugga av ett leende passerade snabbt över hans ansikte innan det försvann. “Förvirring kan vara en sorts nåd, Hillevi, men den lyxen har vi inte råd med längre.” Hans röst var fast, nästan som om han påminde både sig själv och henne om det ansvar han nu bar.
När Hillevi ifrågasatte hans band till Ran, stannade Turin upp för ett ögonblick och lutade sig framåt, hans röst blev djupare och mer intensiv. “Jag överlevde inte bara en drunkning, Hillevi. Jag drogs ner i djupet, ner till Ran själv. När mitt medvetande började svikta, var det inte mörker som mötte mig, utan ett kall, ett syfte. Jag såg saker där nere som ingen dödlig borde se, men jag återvände, inte som den jag var, utan som den jag var menad att vara.”
Hans ögon smalnade av när han mötte hennes blick, ett slags inre eld som brann bakom dem. “Ran tog mig, och hon gav mig tillbaka. Det är inte en hjärnskada som driver mig nu, utan hennes vilja. Varje andetag jag tar är en påminnelse om att mitt liv tillhör henne, och genom henne ska jag föra vårt folk tillbaka till vad vi en gång var, innan vi blev försvagade av yttre inflytanden och inre tvivel. Ulfhednarna har redan förgiftat Kaldrland med sina främmande sedvänjor och idéer. De öppnar våra portar för främlingar som inte delar vårt blod, våra gudar, eller vårt sätt att leva. Det är upp till oss att rensa ut det som har ruttnat.”
Han lutade sig tillbaka igen, tankfullt, men hans röst höll en bestämd ton. “Du tvivlar, och det är förståeligt. Men du kommer att se, Hillevi. När stormen väl kommer, kommer du att förstå varför jag gick ner i djupet och vad jag fick tillbaka.”
Efter en kort paus för att låta orden sjunka in, ändrade Turin sitt fokus tillbaka till den strategiska situationen. “Vad har vi för alternativ om Bodil vänder sig emot oss? Om Maeve överlever det där mötet med draugen, vill jag veta exakt vad hon planerar härnäst. Har vi några ytterligare resurser vi kan dra nytta av, eller någon vi kan manipulera för att skapa en spricka mellan Bodil och Maeve?”
-
Till och med nu kunde hon inte låta bli att finna honom inspirerande. “Jag är hälsosamt skeptisk.” Förklarade Hillevi enkelt som svar på påståendet om hennes tvivel. “För inte länge sedan hade jag med ett förvuxet barn att göra och nu är du Rans härold och lika klarsynt som någonsin. Det tar tid att vänja sig.” Hon erbjöd ett leende och skakade lätt på huvudet medan hon fortsatte att peta på sin mat. “Jag hoppas att du har rätt, men det är min erfarenhet att gudarna lämnar oss till vårt och inte gärna lägger sig i.” Hon ryckte på axlarna och lutade sig sedan framåt när ämnet skiftade till Bodil igen.
“Om Bodil vänder sig mot oss har vi inte mycket till svar annat än att driva bort dem. De har lyckligtvis inte många allierade kvar, de flesta dog, flydde eller gav upp under Maeves bärsärk genom byarna, så förlorar vi henne går vi miste om bra krigare under henne, men inte mycket mer än bara hennes by. Hela anledningen att hon äntligen anslöt sig till oss och övergav neutralitet var för att det inte fanns allierade kvar för henne att kalla på och hennes folk avskyr Maeve.” Hon funderade tyst en stund.
“Mina kråkor är utspridda över Kaldrland med en handfull som undantag, två av vilka följer Maeves varje steg. De rapporterar till mig när det finns något att rapportera. Huruvida vi kan skapa en spricka mellan dem vet jag inte, för om inte slaktandet grannbyarna till Frejdal, Bodils by, och utförandet av blodörnar får henne att förakta Maeve vet jag inte vad som kommer göra det. Hennes folk hatar Maeve, men de respekterar Bodil mer och kväver hatet. Kanske går det att göra någonting där. Inte mellan Bodil och Maeve, men mellan Bodil och hennes folk?”
You must be logged in to reply to this topic.