En vacker dag, med solsken, lätta brisar starka nog för att att ta hans skepp längs horisonten tre varv och fyra skutt utöver, minsann en mycket, mycket utomordentligt vacker dag! Måsar som cirkulerade hamnen och inte en enda av deras fallande avlossningar hade landat på däck, det var sådana här dagar, med alla vägars rätt som man började fundera just när, vilket exakt tillfälle en dag som denna, skulle allt gå åt helvete? Vem visste, han hade inte tagit så pass långt ännu. Han vandrade på moln när han dansade upp för trappen till rodret, med ett tag kring en av knopparna svängde han sig runt, världen under fötterna för ack och väl, drömmen snärjde fortfarande tätt intill hans näthinna. Henne hade han inte sett sen de senast spenderat natten tillsammans, även morgonen, med kroppar som sammanfrästa med varandra, fri och luften till hans lungor. Hon hade varit den för honom som gjorde en värld i gråskala till en värld av färg, lika gnistrande och intensiv som vattnet omkring honom, hon var ett hav för honom att segla, att uppleva och dela till det sitt blod, svett och sina tårar. Hon var hans hav.

Men! De levde olika liv och allt för att han önskade att han kunde se henne igen, att han förväntade sig att en vacker dag när de båda två landat på samma plan kunde deras liv vara annorlunda, men det var inte den dagen de sa adjö till varandra, det var inte en vecka senare, inte en månad senare och inte därefter heller. När tiden var inne skulle det ske, men det var ingenting att gå och längta eller älta efter, han tvivlade att hon gjorde det heller. Det vilda havet levde för dagens nu, han såg henne i sina drömmar, de var få men det hände och han nöjde sig med de möten han hade där. Den exceptionella morgonen, det vackra vädret och de icke skit-anfallande måsarna på hans fagra skepp, en enkel dröm kunde påverka så mycket.

Det var dock mer än bara ett gott humör han behövde tänka på idag, i den lilla hamn de tagit sig intill kvällen innan för att… få med sig, diverse, han lovar, icke-stulna och smugglade varor. För nej, han sysslade inte med sånt, denna plats var inte alls veckans topp tio – “bryggor för smugglare!” För vem i sitt rätta vett skulle smuggla på ett sådant viktigt ställe som Universitet hm? Absolut ingen. Det var ett i alla fall, deras originella syfte med att gå i land här där deras smutsiga och “veckor av svett och salt på havet och endast sam-trasor att torka under armhålorna och runt skrevet” var så värst passande. En blick utöver bryggorna sa mycket tydligt att de som vistades här definitivt var mycket renligare än bemanningen han hade på sitt skepp. Daraar började finna sig tillbaka till deras position medan han andades in den friska doften som de fortfarande hade åtkomst till, inte för att han trodde att denna hamn var rå och ruttnande som de flesta andra handelshamnarna var, men hamn hade alltid något av en form av doft som var unik för just den. Oftast halvruttna varor som blev spill, häst och fågelskit, en och annan gatuhund och massor av kattfanskap som hur än snällt man lockade på dem hissade päls, visade tänder medan de frästa och han lovar han såg en av katterna faktiskt vässa de där satans klorna vid ett tillfälle. Okej det kan ha varit alkoholen.

Han förväntade sig inte det här dock, det här var mer städat och djuren var nog inte behandlade fel så de såg människor som illvilliga, nej kanske kunde han klappa en eller två i en mindre hamn som denna. Det rusade i bröstkorgen, han tyckte om djur, han var inte mindre man för att han erkände det. Pluntan smugglades fram ur en dold ficka, om som om den kom från ingenstans hade han den nu mellan läpparna och han tog sig ett svept medan han funderade, när den sedan sänktes och han svalt så tog han till orda.

“Lystring mannar!” Han tog sig en medveten paus så alla skulle kunna avsluta den syssla de hade för sig innan han fortsatte efter deras uppmärksamhet låg på honom.

“Kaptenen här bjuder, ta er ett bad när ni ändå är in på land. Ta inte för er mer än som erbjuds, anpassa er efter där vi är. Våra allmänna regler, var inte dum och glöm dom okej? Lasta färdigt under vår vanliga rotation, vi har även ett sällskap som betalar för att åka med oss, dessa kommer ansluta med oss senare här vid hamnen.” Han drog blicken över mannarna, såg till att de lyssnade. Tur för honom att han kunde ha mannar som förstod i alla fall, svinställe? bete er som svin om ni vill men finare ställen, se till att ni inte hamnar i trubbel. Enkla regler att hålla sig till och det gjorde alla deras liv mycket enklare. Han nickade avslutande och mannarna i samlad klack svarade honom att det var uppfattat.

“Mitter.” Han vände sig till den längre mannen som hållit ställningarna medan han vaknat sent efter sin ordentliga sovmorgon och ‘snabba problemlösning’. Mitter hade redan sin uppmärksamhet på sin kapten, alltid vaksam och med på noterna, Daraar tillät ett halvt men ärligt leende skina igenom mot sin goda vän.

“Inga problem under lastningen än så länge?” Frågade han och sneglade mot det anslutna skeppet som stod för deras lagliga varor, kanske ett par illegala gömt bland mängden. Mitter följde hans blick och nickade, något Daraar uppfattade i sidan. Allting smärtfritt än så länge, mannarna skulle få städa till sig och helt ärligt borde han och Mitter göra det också. Vilket var precis vad han sa efter. Han själv skulle in och leta sig ett bad innan han skulle ansluta sig med sällskapet som skulle med, han hade strikt lagt en tid så all påfyllning av varor och deras egna ransoner skulle vara färdigt redan.

Han stod och sträckte sig vid hamnen medan han väntade in sällskapet. Det hade varit en bekant av en bekant, av en bekant, av ytterligare en bekant som hade varit anledningen till detta. Brist av skepp lämpliga åt Iselem eller något och tillslut hade det kommit fram att en viss Kapten Daraar Warg hade ett skepp lämpligt för deras ändamål. Så lite extra pengar till kassan var inte helt fel och ett kort möte under kvällen innan så hade han tackat ja till jobbet och här stod han. Nu var han definitivt renare än tidigare men kläderna luktade fortfarande av hav och arbete. Hans mannar hade hunnit ta sig genom sina bad och lika så Mitter som var tillbaka på skeppet så att Daraar själv hade kunnat köpa sig ett bad.

“Nämen! Är det sällskapet till Iselem jag skådar!” Han hade fått information som han nästan hade memorerat, kanske like väl mycket alkohol men en paladin eller.. krigare var det? Nisse med en klart utstickande och fin rustning i alla fall, det var inte svårt att missa det.
“Ett sällskap på ett, tu och tre, nog allt pratade han om den där rustningen men waohw.” Han blickade paladinen uppifrån och ned, sen upp igen med en lätt vissling. Sedan svepte han över mot Aine, inte för att då kunde hennes namn, såg lagom oskyldig ut men var hon från Univeristet, ja, kanske inte bara därför, det var allmänt en dum idé att underskatta någon. Sist ögnade han katten de hade med sig och hans blick glödde till intresserad. Minsann det där var något annars än det vanliga, synd att han inte bara kunde ta vara på den och sälja för ett saftigt pris, men sugen var han. Blicken studerade katten kanske någon sekund för länge innan han klappade ihop sina händer och bröt upp den igen.

“Ja! Välkomna ombord på min fartfyllda böna, klarar alla väder och stark som en jätte, något vad hon drar! Jag är Kapten Warg och har gjort i ordning rum åt er ankomst redan. Ni är välkomna att ta en tur runt skeppet om ni önskar att se hur det ser ut, men det är mycket gods eftersom vi precis lastat inför vår kommande handel och mannarna är mån om det utrymme ni har så ta det med god måtta och jag uppskattar det till fullo! Frågor kan ni ställa till mig eller..” Han hänvisade med handen för att peka mot Mitter, även härifrån kunde man se honom vid rodret.

“Min styrman, Mitter. Är ni redo att gå ombord nu är det bara stiga på, vi ska snart lossa så har ni något kvar finns det lite tid för det, eller om ni har frågor så tveka inte, nej icke alls!” Han vred på kroppen en aning, de rödbruna mörka läderkläderna för att täppa vinden följde tätt hans kropp. På huvudet höll hans huvudboning fast det nu mindre stripiga halvlånga håret. Han var dock lättare kädd än vanligt då det inte var någon större kyla för honom att tänka på just nu. Hans ärmar av en mörk tunika var uppkavlad till armvecken och nedstoppad i byxorna, det rödbruna lädret var en väst utanpå och följde samma stil som byxorna. Vapnena hade han synligt, hur de ville tolka det var upp till dem. Sen väntade han, redo att vända kängorna och följa med dem ombord eller stå fast och svara, han hade verkligen ingenting emot att höra mer av sin röst i alla fall.