- This topic has 1 reply, 2 voices, and was last updated 3 veckor, 2 dagar sedan by
.
-
Slätterna runt henne var tysta och ändlösa, med en blandning av gulnat gräs och spridda klungor av vildblommor. Allt böjde sig för vinden. Här och där dök en ensam lind upp som en mörk siluett mot horisonten. Ovanför hennes huvud sträckte den blå himlen sig som en övergiven duk.
Lutan var gammal, med en dov, nästan sprucken ton, men dess röst bar ändå en mjukhet. Bardens melodi var enkel och halvt improviserad, varje strof ändrades i takt med hennes steg och vad som råkade falla henne in. Kvinnan rörde sig längs den smala vägen med en lekfull självsäkerhet, trots det ödsliga landskapet runt omkring henne.
Med ett nöjt leende på läpparna spelade hon på sin luta, och hennes fingrar dansade över strängarna, skickligt och snabbt. Hon sjöng, med ett skratt i rösten. Barden var i den tidiga trettioårsåldern, hennes ögon hade kvar den unga gnistan hos någon som fortfarande såg världen som en plats full av skatter och äventyr.
Hennes steg sparkade upp små, lätta dammoln där hon gick, med blicken fäst vid vägen framåt. Kvinnan var klädd i en smaragdgrön dubbel, något sliten och härjad av alla resor, men kläderna hade ett praktfullt snitt som skvallrade om en kärlek till det extravaganta. De mörka byxorna hon bar var robusta men figursydda, skräddade både för komfort och stil på långa vandringar. Här och där syntes spår av lagningsstygn, ärr efter tidigare äventyr och små olyckor längs vägen. Över ryggen hängde en ryggsäck, kompakt men fullpackad, med små dinglande hängen och fransar.
Lysanne närmade sig en korsning där vägen delade sig i två, en åt vänster och en åt höger. Där fanns en gammal vägskylt… eller åtminstone vad som fanns kvar efter en. Träet var grått och murket, alla bokstäver hade antingen blekts bort av solen eller så hade färgen flagnat. Det var som om självaste skylten hade glömt vad den en gång pekade mot. Skylten stod snett, med en sprucken träarm pekande rakt ner i marken och den andra dinglande hjälplöst från en rostig spik.
Ingen vind, ingen fågel och inga tecken viskade åt henne vilket håll som skulle vara det rätta… Med en suck slog Lysanne sig ner vid korsningen och bestämde sig för att vänta en stund, se om ödet eller kanske en förbipasserande främling skulle hjälpa henne.
-
Snart hörde hon hovar. Inte långt senare kunde hon se en ljushårig figur närma sig ovanpå en mörkbrun häst, inget märkvärdigt kanske om det inte vore för ögponen som glimmade gult.
En bit bort noterade han det svaga ljudet av en melodi som låg och svävade i luften, en mjuk ton från en luta som slog igenom den annars stillsamma morgonen. Han rätade på sig och kisade ut mot dimman, kunde urskilja en vag skepnad där han red över vägen, vid vad som såg ut som att vara en korsväg.
‘Sång och luta, på en öde väg,’ muttrade han för sig själv, rösten låg och dov som en morrning.
‘Antingen en förlorad själ, eller en som inte vet vad slags vägar som ligger framför henne.’ det var kanske ord för sig själv, eller åt hästen, som frustade lite och höjde sina öron uppmärksamt över främlingens närvaro.De gula ögonen såg dock förvånade ut då det han mötte inte var något fult eller hemskt, utan en ung kvinna med flammande hår. Värre möten kunde man ha, det visste han mer än väl.
Han lät blicken glida ut över slätten, över de döende grässtråna och de ensamma träden som sträckte sig uppåt som skrumpna fingrar. En plats som denna, så ödslig och ändå skön, borde vara tyst som graven. Han hade ingen lust att avbryta musiken men närmade sig ändå ljudets källa, långsamt och försiktigt, en vithårig jägare som visste allt för väl att på ödsliga vägar var ensamheten ofta förklädd till något mindre angenämt.
När han närmade sig, sa han slutligen, med en röst något raspig av att inte ha använts på ett tag.
‘Vägen till den som spelar luta är ofta kort, det vet du, eller hur?’ Han höll sig kvar på hästryggen, stannade några steg från henne. Hans ord anspelade så klart på det gamla ryktet som sade att barder, särskilt sådana som reste ensamma och öppet spelar sina instrument, ofta hamnade i trubbel.Det fanns något farligt över honom, sättet han var klädd i läderutstyrsel, med ett svärd fäst i sadeln, det ljusa håret, några ärr i det skarpa ansiktet, men hans röst verkade lugn om än vaksam.
You must be logged in to reply to this topic.