- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 1 dag, 1 h sedan by
.
-
Staden, Narelitha, låg med sina korallhus och slingrande gränder var ett mästerverk både ifrån Me’erisa och alviskt hantverk. Som en glimrande juvel vid mynningen av floden Ellendrí. Floden svepte sig genom Nela’thaënas skogar som en silverorm innan den nådde Narelitha och delade sig i hundratals små kanaler, som mynnade ut i det djupa havet.
Narelitha var inte som andra städer i Me’ersia eftersom dess invånare var lika mycket präglade av floden som av havet. Staden var en plats där markfolk och me’erfolk möttes i handel och diplomati. Små och graciösa båtar, smidda av alviska händer, gled tyst genom kanalerna. Korallbyggnaderna, i skimrande pastelltoner som reflekterade både morgonsolen och vattenytans skiftande färger blandades med marmor och andra färgglada hus. Blomstrande trädgårdar och balkonger med växter som rörde sig ner mot kanalerna och de små vägarna.
Lyreth lutade sig över den smala marmorbalkongen, förlorad i sina tankar och den hypnotiska glansen från vattenkanalen nedanför. Hennes blåa hår föll som ett skimrande vattenfall runt hennes ansikte ner till axlarna. Irriterat rynkade hon på näsan när en envis blomma från en hängande trädgård ovanför henne lossnade och landade rakt i hennes hår.
“Åh, perfekt…” muttrade den unga kvinnan som precis hade fått ut allt trassel och gjort sig redo för dagen. Lite trött på att små saker alltid tycktes ske henne, försökte hon dra bort blomman. Vilket resulterade i att den fastnade ännu mer. Hon slet loss den med ett abrupt ryck, bara för att tappa balansen när marmorräcket hon lutade sig mot knakade oroväckande. Med en klumpig rörelse lyckades Lyreth få tillbaka balansen och landade på rumpan, med den vita kjolen snurrad som en kaotisk virvel runt henne. Hon tittade generat upp och sedan omkring sig men suckade lättat ut då ingen verkade vara i närheten. Eller ja, ingen som hon såg åtminstone.
“Elegant som alltid, Lyreth…” mumlade kvinnan åt sig själv och såg ilsket ner på blomman som rörde sig längst vattnet små vågor. En fnysning lämnade Lyreth läppar och hon borstade av sig dammet från sin klänning. Innan hon reste sig och bestämde sig för att lämna balkongen bakom sig. Det var väl en dag idag med, även om hon mer än allt annat velat gömma sig i sitt rum efter gårdagen. Som vanligt hade hennes far insisterat på hon, tillsammans med sin tvilling förstås, skulle närvara vid en av Handelsgillets middagar. En högtidlig tillställning där de mest inflytelserika köpmännen i Narelitha samlades för att diskutera handel och politik. Uppdraget var enkelt: sitta tyst, le artigt, och helst inte dra till sig uppmärksamhet.
Förstås hade hon inte lyckats med det.
För att vara ur vägen för de flesta hade hon ställt sig för nära en av de stora, svajande kandelabrarna som stod uppställda vid ett av borden längst bort. Fast en ung herre hade hittat henne där och när hon lite skrämt hade vänt sig om för att svara på en artig fråga råkade hennes arm fastna i en av dess utsmyckade fötter. När hon försökte dra sig loss, hade kandelabern vält och dragit med sig hela dessertbordet i sitt fall. Hon kunde fortfarande känna doften av den klibbiga honungsglassen i sitt hår, trots att hon tvättat det tre gånger. Gästerna hade försökt dölja sina skratt, men hon visste att hennes far hade sett det hela och suckat djupt.
Idag kändes som en dag att hålla sig i bakgrunden – vilket var lättare sagt än gjort.
När Lyreth lämnade balkongen och började gå nerför de smala marmorgatorna mot torget, möttes hon av stadens vanliga liv och rörelse. Narelitha var som en tavla som vaknat till liv. De korallfärgade husen, med sina alviska inslag av gracila valvbågar och mönstrade fönster som skimrade som pärlor i morgonljuset. Smala broar av marmor spände över kanalerna, där båtar, fyllda med varor som glittrade som juveler, gled fram i en nästan tyst symfoni.
Doften av saltvatten blandades med sötman från blommor som hängde över murarna och balkongerna. Lyreth kände en viss stolthet över att leva i en stad som var så vacker och levande. Små vattenfall porlade från alviska fontäner, och färgglada marknadsstånd kantade kanalerna, fyllda med allt vad man kunde tänka sig.
När Lyreth äntligen nådde torget, tog hon ett djupt andetag. Platsen var storslagen, kantad av pelare ifrån vattnet och som kläddes av slingrande alger och blommor. Här samlades köpmän, äventyrare och konstnärer, och ljudet av deras sorl blandades med det stilla kluckandet från kanalen där barn lekte friskt. Trots sin pinsamhet kände Lyreth alltid ett slags trygghet här, mitt i stadens hjärta. Hon började röra sig mot ett av marknadsstånden för att kanske köpa en frukt – något enkelt och ofarligt.
-
Lara
Gårdagen hade varit en spektakulär händelse av pinsamheter och klumpighet. Inte från hennes sida, aldrig från hennes sida utan som vanligt från hennes tvilling. Så hade det alltid varit och hon hade mer än en gång funderat över om det allvarligt rådde en klumpedunsförbannelse över hennes tvillingsyster. Men gårdagen måste ändå tagit något pris i förödelse i hennes kölvatten.
Lyreth hade stormat ut från banketten och det hade tagit henne och hennes familj ett bra tag att släta över det hela. Men hon visste, precis som att tidvattnet vände, så skulle det här pratas om lääääänge.
Hon hade också vetat bättre än att försöka trösta Lyreth för Gudarna skulle veta att hennes syster kunde ha ett humör sin naivitet till trots.
Så hon hade väntat. Väntat på att hennes syster kanske skulle söka upp henne men hon misstänkte att det inte skulle ske i det första taget och hon kunde inte klandra hennes syster för det heller. Hade det varit hon som ställt till med en sådan scen så hade hon nog lämnat Narelitha helt och hållet. Så det var väl tur i otur att hennes syster hade för vana att schabbla bort tillfällen.Hon simmade längs kanalen mot Stora Torget där hon hoppades kunna finna henne. Lyreth hade förmågan att kunna gömma sig mitt i det öppna och av någon anledning tyckte hennes syster om att spendera dagarna vid Torget och iaktta livets rytm där. Hon såg det själv mest som slöseri med tid men hade sedan länge accepterat deras olikheter. Hon sköt upp genom ytan och landade på den lilla plattformen intill Torget som fungerade som ankomstplats för de som simmat hit. Längre bort fanns en plats för de smala båtar som kunde ta sig in i kanalen. Hennes skepnadsbyte var klart redan innan hon landat med fötterna på den svala korallen och marmorn. Hon vred ut det lilaröda krusiga håret och drog av det värsta vattnet från de blåskimmrade armarna. Solens värme skulle snart se till att hon var helt torr och i övrigt kände de ändå inte kyla som människor eller andra helt landlevande varelser.
Hon släppte ner klänningen från dess ögglor som höll den uppe i en kortare modell medan hon simmade och lät lagren falla kring hennes våta ben. Klänningens tunna tyg skulle torka snart även den i solen för så var naturen av deras plagg.Så strosade hon över torget och snart drogs hennes mun upp i ett litet leende då hon såg att hennes syster mycket riktigt befann sig här. Hon vinkade något till en bekant men fortsatte förbi målmedvetet och mötte upp henne vid marknadsståndet. ” Jag måste säga att till och med du överträffade dig själv igår..” hälsade hon henne med ett varmt leende och lite roat tonfall. Hon älskade sin syster men precis som alla syskon så kunde hon inte låta ett sådant här tillfälle gå henne förbi utan att reta henne lite först.
-
En djup suck lämnade Lyreth smala läppar när hon hörde den välbekanta rösten bakom sig. Hon hade lite gömt sig vid ett marknadsstånd och fingrat på några exotiska frukter – en enkel syssla, ofarlig och framförallt anonym. Vem som helst skulle klara av det. Men såklart, Lara hade hittat henne. Hennes tvilling hade alltid en förmåga att dyka upp när hon minst velat det, och detta var inget undantag.
Lyreth slöt ögonen för en kort sekund och försökte ignorera hur hennes systers röst ekade av både värme och retsamhet. Kanske om hon ignorerade Lara tillräckligt längre skulle hon försvinna? Ett djupt andetag och hon rätade på ryggen för att vände sig om, för ho visste att det var önsketänkande. Ett försök till ett neutralt uttryck i ansiktet, vilket kanske inte riktigt lyckades. Kinderna brände redan vid tanken på gårdagens katastrof.
“Lara,” sa hon och försökte låta oberörd, även om hennes röst hade en lite högre ton som den alltid hade när hon försökte dölja något eller ljuga.
“Jag förväntade mig nästan att du skulle leta rätt på mig förr eller senare.” fortsatte Lyreth sedan. Lara, som såg lika självsäker ut som alltid. Solens ljus fick hennes blöta hår att glittra som flytande rubiner, och hennes klänning hade redan börjat torka. Lyreth kände en blandning av irritation och lättnad. Det var svårt att vara arg på Lara, även när hon var så irriterande. Men istället för att ta betet bestämde hon sig för att försöka avväpna sin syster.
“Antar att du är här för att påminna mig om gårdagen” sa hon och lade armarna i kors. “Så låt mig bara säga det rakt ut: ja, jag förstörde middagen. Ja, far var inte nöjd. Och ja, jag har fortfarande honungsglass i håret. Är det allt du ville?” frågade Lyreth kanske lite för bittert och rak på sak. För att råka stänga sin knytnäve med frukten som hon hade tagit upp för att se på. Förstås förstördes den och saften sprutade mest över henne, men även över säljaren och tvillingen.
-
Lara
Hon kunde se en blixt av irritation i systerns blick innan hon maskerade den. Hon stod lugnt intill henne med samma sneda, smått roade leende som hon haft när hon hälsat. Hon visste att bara hennes blotta närvaro kröp under skinnet på hennes syster i den här stunden men det kunde inte hjälpas. Det var ofta så..Lyreth fastnade i sitt eget huvud och mörka tankar över de klanterier och klaver hon så ofta fann sig i och Laras uppgift var att skingra de mörka moln som hon skapade av det. Det var en perfekt symbios.
” Det var verkligen en spektakulär föreställning igår kära syster. ” svarade hon bara med ett brett leende och visade de något spetsigare hörntänderna. ” Jag kommer ha något att skratta åt i månader. Den där stroppen förtjänade all honungsglass inför kragen som han fick” Hon skrattade nu hjärtligt och tog ett steg åt sidan precis innan den stora exotiska frukten exploderade i Lyreths händer. Hon fick något över armen men hennes syster och försäljaren var inte fullt lika lyckligt lottade. Hon skrattade igen och skakadde på huvudet. ” Seså… inget att vara så upprörd över. Räcker det inte med att du luktar honungsglass nu vill du bli klibbig av raia frukt också?” hon höjde roat ett ögonbryn och betalade försäljaren ett par mynt extra för besväret.
“Kom.. låt oss ta ett glas istället. Det känns som om det är en dag då du behöver det..” sa hon sedan mer lättsamt och tog hennes syster i armen och drog henne från försäljarens missnöjda uppsyn. Hon styrde stegen längs kanalen, över ett par mindre broar till en av de mindre gatorna som fylldes av små bort och stolar. Varje etablissemang hade sin egna stil på bord och stolar och det var också så man såg skillnad på vilka man besökte. Hon slog sig ned på en ledig plats intill kanalen i solen och slöt ögonen, vände ansiktet mot värmen för ett par sekunder. En servitör kom och de kunde beställa in det de önskade. Hon sippade på sin dryck under tystnad en stund. Iakttog hennes systers något dystra blick. ” Seså… det som skett har skett. Jag måste ändå säga att det sällan finns en tråkig stund i ditt sällskap. Det kan ingen anklaga dig för. Och det var ingen värre skada skedd än att far kunde släta över det hela igår.”
-
Lyreth torkade ilsket av handen mot sin kjol, inte direkt länge den förblev ren. Ändå envisades hon allt för ofta att ha på sig vitt. Saften från den krossade frukten rann långsamt nerför hennes fingrar, klibbig och doftande av en sötma som nästan fick henne att må illa. Hon sneglade på säljaren, vars uttryck av ren förskräckelse nu övergick i något mer missnöjt, och hon kände värmen i ansiktet stiga allt mer. Hon mumlade något ohörbart, en blandning av ursäkt och frustration, innan hon såg på sin syster, som verkade njuta av situationen mer än någon borde.
Varför skulle Lara alltid vara så… samlad? Så perfekt? Lyreth kunde känna det välbekanta stinget av avund, det där som hon alltid försökte ignorera men som ständigt fanns där, precis under ytan. Som när man bara såg vissa stenar under havets yta ibland. Eller den där skygga krabban. Fast nu var hon väl lite… oschysst och hon samlade sig själv och bjöd på ett ursäktande leende mot systern. Dessutom var hon tacksam över att systern ledde henne bort från den missnöjda blicken och den klibbiga katastrofen.
När de korsade en av de små broarna, med den kluckande kanalen under dem, försökte Lyreth samla sig. Solens värme över bron och plaskandet under var uppfriskande, men istället kändes det som om varje detalj i hennes omgivning påminde henne om hur hon ständigt lyckades dra till sig oönskad uppmärksamhet. Eller inte riktigt kunde lyckas med att bli lycklig. De nådde snart en av de mindre gatorna, där små bord stod utspridda i charmig oordning längs kanalen. Varje bord var unikt, ett lapptäcke av färger och former och en skönhet. Men just nu kunde hon inte känna annat än irritation. De slog sig ner vid ett av borden, och Lara verkade omedelbart smälta in, som om världen alltid var gjord för att passa hennes syster.
Lyreth sjönk ner i stolen mittemot och släppte ut en trött suck, som om själva akten att sitta hade kostat henne all den kraft som hon hade. Försiktigt torkade hon av sina händer på en servett som låg på bordet och stirrade ner i kanalen bredvid dem. De små vågorna kastade tillbaka hennes spegelbild – otydlig, fragmenterad, som om vattnet också hånade henne. När servitören kom och Lara beställde något, pekade bara Lyreth på något. Det spelade ingen roll vad hon drack. Hon behövde bara något för att distrahera sig från tyngden i bröstet, från den ständiga påminnelsen om att hon aldrig skulle vara som sin syster. Drycken väl serverad tog hon en lång klunk, smaken bitter och svalkande på samma gång. Hon kände Laras blick på sig men vägrade möta den. I stället stirrade hon ner i glaset, som om det kunde erbjuda henne svaren på hennes bekymmer.
Men det gjorde det inte. Det gjorde det aldrig.
“Jag vet att du tycker det är underhållande.” mumlade Lyreth till slut, mer för sig själv än för Lara.
“Men jag kan inte låta bli att undra varför det alltid är jag. Varför kan jag aldrig göra något rätt?” frågade hon och satte försiktigt ner glaset. Kanske löjligt långt ifrån henne själv. Men med hennes talang för otur kunde hon säkert slå ut det ändå.“Längtar du aldrig bort härifrån, Lara?” frågade Lyreth till slut, nästan i en inandning i förbi farten av ett andetag. Lite som om hon inte riktigt vågade fråga om det.
You must be logged in to reply to this topic.