Ett barn ropade högt i både skräck och förtjusning vilket fick några i byn att rycka till. Några släppte det de höll på med för att röra sig mot barnet som pekade bortåt mot vägen där en gestalt snart kunde synas till. Några män tog med sina verktyg för att ha något slags försvar mot den mystiska vålnaden som kom allt närmare, om än sakta. Många kvinnor hämtade in sina barn medan de nyfikna gömde sig i närheten för att kunna se bättre. Pojkarna i byn försökte leka män och tog sin plats vid barnens sida i ett försök att ge skydd. De skratt och ljud som tidigare väsnats i byn hade nu tystnat och ett mummel hördes i dess ställe men ingen vågade riktigt göra något. Från olika håll och kanter studerade ögon den man som kom in ridandes i byn, några män började följa efter men vågade än inget säga. De höll i sina redskap hårt med muskler på spänn och de stannade upp i en ring kring både hästen och mannen som nu verkade dricka från deras brunn. ” Öuhm vad gör ni så här långt ut min herre?” Den grova röst som pratade kom från en bastant man med stort grått skägg. Han tillhörde det hus som ansågs vara ledare och han hade varit den som behövt samla mod till att prata. De tunga stegen tog sig närmare medan den mörka blicken försökte få någon slags inblick i vem denna man kan vara. Lynette som hade gömt sig inne i sitt hus hade sett hur sliten och trött både hästen och mannen verkat vara och hade utan någons vetskap snott lite enkel soppa från mammans kök och små morötter från källarförrådet innan hon smög sig ut närmare de samlade männen. Det var hennes fader som hade uppmärksammat hennes gestalt först och direkt reagerat med att stoppa henne. ” Vad gör du tös? Gå direkt in igen!” Viskade han skarpt i hennes öra och var inte nöjd med det beteende hon uppvisade. Han försökte gömma henne lite från andras ögon med sin kropp så hon inte gav skam till dem alla. ” Det är du som har lärt mig att vara snäll mot andra.” Viskade hon tillbaka men såg bara hur mer irriterad han blev på dem orden. “Mot dina egna och inte en främling.” Muttrade han tillbaka och sneglade snabbt bakåt för att se om något verkar ha hänt. ” Han kommer dö. Låt honom få lite mat i magen så kan dem ge sig av snabbare.” Sade hon till svar och lyckades på snabba fötter ta sig förbi sin fader som svor tyst efter henne. De andra männen hann knappt reagera innan hon smitit förbi och satt på huk framför främlingen med utsträckta händer. ” Ät.” rösten var bestämd med en mjuk underton medan de blåa ögonen nyfiket studerade mannen som satt på marken. Hans kläder tydde på en lång resa och hästen verkade lika sliten som han själv. Inget gott tydde på vart dem färdats men det fanns inget heller som gav henne en farlig känsla kring situationen.

Den gamla mannen vid namn Abraham muttrade något och sneglade bak på Lynettes far innan han harklade sig och gick fram för att lägga sin grova hand på hennes späda axel. ” Gå tillbaka hem.” Var hans skarpa ord som fick hennes kropp att rycka till i förvåning. Trots att hon gärna ville stanna vågade hon inte trotsa deras ledare och ställde ned det hon hade i handen för att snabbt skynda sig tillbaka till deras hus. Hennes mor väntade med utsträckta armar med en orolig blick. Hennes trygga famn var kortvarig innan hon släpade in dem i huset och stängde den halvt trasiga dörren bakom sig. “Du kommer få en stor örfil när din pappa kommer tillbaka.” Muttrade hon snabbt och gick tillbaka till sina andra barn för att omfamna dem igen där de tittade ut genom fönstret.

Tystnaden började sakta ändras till viskande bland männen men ingen vågade riktigt göra något, alla bara stirrade aktsamt på mannen som inte verkade få ur sig några ord. Ingen hade varit med om något liknande tidigare och därav visste ingen i byn hur de skulle reagera. Abraham drog bara sin hand genom skägget medan han stod i djup fundering men inget verkade riktigt hända i hans huvud då blicken var rätt så tom där han stod. Solen sken fortfarande på dem alla och lite längre bort kunde nu fåglar smått höras i sin ljuva sång, som om omvärlden inte riktigt brydde sig om vad som skedde i denna by bland dessa människor. ” Han är svårt skadad och kommer dö om vi inte hjälper honom.” Suckade tillslut Lynettes pappa fram och tog några steg framåt för att huka sig ned bredvid mannen. “Ta hans rustning och hans svärd, bind fast honom i min säng så kan vi vårda hans sår utan att utsätta oss för fara. Främlingar är inte välkomna men jag vill inte ha en död mans vålnad jaga denna stad. Låt honom bli tillräckligt stark för att resa sig av.” Männen runtomkring började diskutera kring de ord som nyligen talats men alla väntade spänt på vad Abraham egentligen skulle tycka om detta övertramp. Hans käkar var något spända medan han noga övervägde orden mot sin stolthet men insåg ganska snart att en del sanning låg där i. “Nej vår vackra by ska inte ha en vålnad hemsöka oss. Hjälp honom tills han kan resa men låt honom inte stanna längre än det. Dina tre döttrar kan ta hand om honom medan vi fortsätter med skördefesten.” Med dem orden började saker helt plötsligt att hända. Två andra män kom fram för att ta av mannen hans rustning och vapen för att sedan hjälpa honom så försiktigt de kunde till Lynettes hus. Barnen började nu titta fram ur sina hus medan de andra männen gick tillbaka till sitt fält för att återuppta sitt slitsamma arbete. Svetten rann fortfarande från mångas pannor även om vinden gav dem en liten tröst och svalka.

väl inne i huset röjde de undan Lynettes saker och lät främlingen lägga sig i hennes sängen. En arm som var minst skadad bands fast i sängen och även en fot bands fast för att inte låta mannen få för mycket frihet. Lynette hade ifrån sitt hus följt vad som skett och antagit en del av sin faders ord. Redan på bordet bredvid sängen stod en skål med kokande vatten med några rena trasor bredvid. I vattnet låg lite örter för att hjälpa såret lite extra. “Du som är så ivrig att hjälpa till får ta ansvar för honom. Händer något kommer det ligga på dina axlar tös.” Muttrade fadern och borstade av sig lite smuts som hamnat på honom från främlingen. Han gick sedan ut med sin fru för att prata om planen framåt medan Lynette satt vid främlingens sida.

I hennes huvud hade hon tänkt sig någon slags romantisk historia där hon tvättade mannens sår och som tack gav han henne ett vackert smycke. Nu när hon kunde se lite närmare på honom och såren låg bar för hennes ögon höll hon nästan på att spy utav den hemska synen. Hon hulkade sig snabbt och fick med all vilja som fanns i hennes kropp hålla tillbaka det som ville upp från magen. Aldrig i hela sin värld hade hon sett något så hemskt, inte ens i hennes värsta mardrömmar kunde hon fantisera något dylikt. Det började gå upp för henne allt mer att detta var mer än mardröm än en romantisk historia. Hon försökte några gånger att börja tvätta hans sår men fick hela tiden vända bort blicken och försöka hålla sig från att svimma från den fasliga synen. ” Det var du som önskade detta. Gör rent hans sår nu tös.” Den bryska och hårda rösten bakom henne fick kroppen att hoppa till av förvåning medan tårar sakta började sippra fram under hennes ögonlock. “Jag.. jag…” stammade hon fram men kände hur fadern tog ett stadigt tag om hennes handled för att leda den till såret på mannens sida. Hon försökte streta emot men han tänkte inte ta hennes motstånd med välvilja. Efter ett tag av att tvätta mannens sår och tårar som torkat mot hennes kinder klarade hon nu någorlunda av att göra rent utan hennes far påtvingande händer. Hennes mamma stod i köket och fortsatte med maten, systrarna var ute och klädde stången medan fadern nu stod utanför och höll koll. Lynette kunde inte än riktigt se på såret men klarade av att fumla sig fram för att tvätta mannen. Soppan stod på sidan av tillsammans med lite torrt bröd och ett stop med vatten.

Efter mycket om och men var såren tvättade och hennes mamma fick nu hjälpa henne att bandagera om såren vilket gick väldigt fumligt till. Efter mycket om och men hade de äntligen lyckats få såren omlindade och Lynette satt helt utmattad vid mannens sida, lite halvt förskräckt över det hon nyss fått gå igenom. Hennes hår som varit uppsatt i en knut hade brutit sig smått loss, ögonen var röda utav tårar samt kinderna färgade utav ansträngning. Hon torkade sig om pannan och försökte samla sina tankar men vågade inte riktigt vända sig mot mannen riktigt än.

Vid prästens ord lyssnade de i huset noga och Lynette tog emot örtpåsen för att få något annat att fokusera på en kortare stund. Aldrig hade hon trott att något liknande skulle ske i hennes liv och även om fadern och hon själv sätt såren hade ingen ens vågat fråga vad som kan ha åmakat detta. Vad det än var borde det vara långt härifrån för denna man verkade ha ridit på ett bra tag. När prästen fortsatte prata lade sig en stor tystnad kring hela huset då alla stannade upp och tittade förvånat på mannen som låg i sängen. Aldrig hade de haft någon så fin person på besök och även om de aldrig träffat någon hade de fått lära sig vad detta innebar. Fadern svor direkt till och skyndade sig fram till sängen för att binda upp repen innan han ställde sig på knä framför sängen och bad om sitt liv, en syn som gav Lynette kalla kårar efter ryggraden. Aldrig hade hon sett sin fader be för något och att se honom på detta viset skrämde henne något även om nyfikenheten gärna trängde sig på.

” Vi ska ta väl hand om honom.” Lynettes röst var rasslig och svag men hon var ändå bestämd. Detta som de gjort kunde bli en välsignelse eller en förbannelse. Rädda mannens liv kunde göra att de blev belönade men han kunde också sätta sina soldater emot dem, förhoppningsvis kände han sig generös nu när de räddat hans liv och skulle se till att han kom på benen igen. ” Se till att han får i sig allt som han behöver och lämna aldrig hans sida.” Faderns bestämda ord till sin dotter fick henne bara att nicka till som svar medan hon började göra iordning vattnet som örterna skulle läggas i. Hon kom sedan till sängen och tittade på den utslitna kropp som låg där, funderade på hur han egentligen skulle kunna klara av att ens dricka i sitt svaga skick. Hon satte sig försiktigt på sängkanten och tog en ledig kudde i sitt knä medan hon funderade på en lösning. ” Jag ber så mycket om ursäkt om detta kommer orsaka smärta, jag ska vara försiktig och hjälpa dig att få i dig mat och vatten.” med dem orden lät hon sin hand försiktigt läggas bakom mannens rygg och med otroligt försiktiga rörelser lyfte hon honom något så hans överkropp kunde läggas lite emot hennes famn och huvudet lutandes mot kudden. Nu satt han tillräckligt upprätt för att kunna äta även om han var mestadels liggandes. Med en sked skopade hon upp örtvattnet och blåste något för att sedan föra den mot hans läppar. ” Detta kommer göra att smärtan minskas.” Viskade hon med en varm röst medan hon försökte få vattnet i hans mun. Hon arbetade ytterst försiktigt och sakta vilket gjorde att det tog ett bra tag innan mannen fått i sig allt. Hon lät honom ligga kvar i hennes famn ett tag efteråt för att inte röra honom medans han hade alltför ont. Hon ville vänta tills han helt somnat och smärtan lindrats.

Lynette satt länge vid hans sida och när han verkade ha somnat tryggt hade hon otroligt försiktigt smygit iväg för att försöka se de sista festligheterna. Trots det som hänt i byn tänkte de inte låta detta stoppa dem från årets högtid, de åt, dansade, skrattade och sjöng ända in i det sista tills solens varma ljus inte längre nådde dem. Barnen nästan somnade ståendes där de dansade med sina syskon och fler föräldrar fick börja bege sig hemåt för att lägga dem i sina sängar. Till sist var det några få vuxna och ungdomar som pratade, dansade runt stången och lät fötterna röra sig över den mjuka gräset, skulle troligen få höra imorgon från sina mödrar när de drog in skit i huset. Ja alla hade nästan glömt det som hänt under dagen och allt var åter i sin fröjd igen. Lynette hade dansat tills hennes fötter värkte innan hon bestämde sig för att sängen lockade. Det var inte förrän hon kom in till det sovande huset som hon insåg att ingen tom säng väntade på henne och föräldrarna hade inte gjort iordning något annat. Utmattad gjorde hon iordning hans medicin och hämtade två slitna kuddar från en stol, samt en filt. Hon lade den vid sängen på golvet och satte sig där med ryggen lutandes emot träet. Det var inte bekvämt på någon nivå men det dröjde inte länge förrän hon somnade sittandes, som en väktare för denna herre.

Hon sov relativt tungt men vaknade ändå av hans röst som viskades ut i gryningen. Hon hade alltid varit lätt väckt och denna sovställning hjälpte inte precis till. Sömndrucket tittade hon runt omkring i rummet och hörde allas tunga andningar där de sov tryggt i sina sängar, hon behövde vakna till mer för att förstå att rösten kommit från mannen. Gäspandes sträckte hon på sin stela rygg och kände träsmaken i rumpan trots kuddarna. Hon vände sig om på knä och studerade mannan innan hon med en suck reste på sig och kröp försiktigt ned i sängen vid honom. Lika som tidigare rörde hon sig med varsamma rörelser och fick upp hans överkropp i sin famn så hon enklare kunde ge honom medicinen. ” Shush min herre. Inget ont kan hända dig här.” Rösten var varm och ömsint medan en hand strök honom varsamt genom det smutsiga håret. Hon sträckte sig efter medicinen och började så försiktigt hon klarade av att hälla den mot hans läppar men ville inte riskera att han satte i halsen. ” Detta kommer göra att du får vila mer utan smärta och oro.” Förklarade hon även om det inte gick att tyda om han hörde något.

Natten hade fortsatt förbi som om inget hänt i världen, som om inget intressant heller kommer hända. Den försvann ned bakom horisonten för att senare ge ljus åt solens varma strålar som sömnigt tittade fram bakom trädtopparna. Kvinnan hade flertal gånger under natten försökt resa sig men märkt att detta gjort honom orolig, vilket självklart lett till att hon satt kvar där med honom i sin famn. Hennes rygg värkte något men troligen var inte detta speciellt mycket sämre än det hårda golvet hon tidigare vilat på. Till och från somnade hon till men hamnade aldrig i någon riktig sömn, inga drömmar hälsade på och det var inte förrän solens strålar väckte henne genom fönstret som hennes ögon sakta öppnades. En gäspning lämnade hennes läppar och och sträckte lite på sig för att känna hur det högg till i ryggen som en påminnelse om att inte sova på detta viset igen. Det tog ett kort tag innan hon insåg att mannen i sig faktiskt var vaken och ett varmt leende spred sig på sina läppar. “Godmorgon min herre! Så roligt att se dig vaken. Jag hoppas att du mår lite bättre idag.” Försiktigt började hon sakta resa sig ifrån honom och såg nu att andra i huset också började vakna till liv. Vissa såg mer slitna ut än andra, speciellt hennes syster som man kunde tro inte sovit på veckor.  Det bruna håret på systern stod och alla håll och kanter medan ansikten hade märken från kudden, gav ledtrådar till hur tungt hon verkligen sovit. ” Vad sägs om lite mat och din medicin?” Viskade hon för att inte låta för mycket. Hon tassade sedan iväg för att göra gröt till hela familjen som nu började göra sina morgonsysslor så som baka bröd, bädda sängarna, tvätta ansiktet och borsta håret. Det dröjde inte för länge förrän gröt stod på bordet tillsammans med nybakat bröd som lät sin arom sprida sig i hela byn. Lynette gick fram till främlingen igen med gröt och lite bröd som han skulle få skölja ned med medicin. “Vi ber om ursäkt för den simpla maten men detta är allt vi har. Hon satte sig på sängkanten och började försöka mata honom med gröten. Blåste hela tiden på träskeden så inte den skulle bränna hans mun. Hon hjälpte honom få i så mycket han bara orkade och gick sedan iväg för att diska familjens disk medan mannen fick vila. Hon började sedan koka vatten och tappa upp en stor balja.

Hennes moder och fader var rätt tyst genom maten och sina sysslor, de hyschade barnen som ibland frågade frågor om mannen men ville inte ge honom en anledning till ilska då de tog hårt vid prästens ord. De litade inte alls på honom men vågade inte göra något i risk att förargliga mannen. De mumlade bara några ord då och då till varandra för att berätta sina planer inför dagen. Männen i byn skulle fortsätta med skörden medan kvinnorna tog i kapp med sina hus sysslor. Barnen i hemmet fick gå ut och leka eller träffa andra i sin ålder för att viska om gårdagens bravader.

“Vad tror du om att tvätta dig och lägga om dina sår?” Lynette bar den stora baljan till sängen med stor möda och pustade ut när hon lyckades ställa ned den framför sängen. Hon satte sig och väntade på ett godkännande då hon inte tänkte klä av en man mot hans vilja.

Lynette gillade inte helt att han nekade medicinen men hon var inte den person som bråkade heller, speciellt inte med en adelsman dessutom. Istället lyssnade hon till hans önskan och ställde undan allt. När han godkände att bli tvättat väntade hon däremot tålmodigt vid hans sida medan han försökte ta av sig kläderna själv men som hennes förväntan lyckades han inte speciellt bra. Vilken man i det skicket skulle klara av att få av sig sina kläder? Hon skakade bara smått på huvudet och mumlade snabbt. “Hade du inte envisats med medicinen så hade detta varit betydligt smidigare.” Hon var inte arg utan tonen var mer retsam och började lika försiktigt som alltid att ta av hans tröja. Det var inte speciellt lätt då hon inte ville skada honom men fick samtidigt göra lite som ett bandage och rycka av det från såret istället för att dra ut på smärtan. Hon lät byxorna vara kvar och hon hade tagit bort bandagen för att visa de fula såren han hade därunder. Det hade börjat varat lite och hon fick åter igen verkligen anstränga sig för att inte börja böla. Detta var allt annat än trevligt men hon hade trots allt ansvaret över denna man och började tvätta honom ren, eller ja så ren som det gick han att få sittandes i en säng.

Väl klar bandagerade hon om honom igen och allt detta hade varit minst sagt ansträngande, både psykiskt och fysiskt vilket syntes på hennes panna där svettdroppar sakta rann nedför. Vattenhinken var smutsigt från allt skit som funnits på honom men han luktade inte lika illa och såg faktiskt relativt bra ut nu. ” Så, mycket ståtligare!” Log hon varmt och bar ut vattnet för att hälla det på blommor utanför. Det tog lite tid för henne att komma in igen då hon behövde få pusta ut och få lite friskluft. Hon pratade även med några nyfikna personer samt hennes bästa vän men ingen fick komma in i huset, de fick bara titta in genom ett fönster. ” Var han så ståtlig!?” Utbrast en av kvinnorna innan högt fnitter bröt ut mellan dem alla. Lynette suckade bara och rörde sig sedan inåt för att städa undan alla gamla bandage då de behövde tvättas rent. ” Är det något mer jag kan göra för er? Sjunga er till sömns, medicin, mer mat, eller något annat?” Ropade hon ifrån deras lilla slitna kök där hon höll på att koka vatten igen till bandagen.

” Jag skäms att inte kunna svara er för jag vet tyvärr inte men min fader borde veta.” Egentligen borde hon veta men det hade aldrig riktigt funnits ett intresse att hålla koll på namn som inte skulle användas. Lynette nynnade lite på en enkel melodi medan arbetet fortsatte i köket, en melodi i gladare ton men som hennes mor ofta nynnat på vid sängdags. Den kom ofta fram för henne själv när arbete behövde utföras och hjälpte till att göra arbetet enklare. Det som fick melodin att stoppa var fadern som ryckte upp dörren och klev in med oroliga steg. Han tittade på gästen som låg i sängen, nästan övervägde om de skulle chansa att slänga ut honom ur huset. “Fader vad är det?” De späda stegen rörde sig från köket och ställde sig vid sängen som att nästan vara ivägen för Fadern och det som grodde i hans huvud. “Ni kommer hit ridande på en häst som om helvetet spottat ut er och nu ser vi illbådande rök från grannbyarna. Varför får jag känslan av att detta är kopplat till det ni gått igenom?” En frustration låg i rösten men mest oro över sitt liv och sin familj. “Oavsett fader vad han gått igenom är det inte hans fel det som hänt där borta.” Svarade Lynette bestämt och satte sina armar i kors över bröstkorgen, självklart otroligt orolig över det som sagts men ville inte att denna skadade man skulle bli utskickad för en rädsla. Blicken sökte sig dock hela tiden mot fönstret och kroppen vinklade sig något men vågade inte röra sig från platsen. “Han har inte sagt vad som hänt heller, inte ens nämnt om vi är i fara.” Fortsatte fadern och tog ett steg närmare men blev bemött av sin dotter som var nästan ett helt huvud kortare och mycket spädare. “Vår gäst är skadad och behöver vila. Vad han än varit med om kan han berätta när han behagar och inte när du är hotfull.” Rösten var bestämd men lite skakig då Lynette inte alls var van att gå emot sin far, det var han som bestämde i detta hushåll och var rätt hård över detta. Denna gång verkade han inte säga emot även om kroppen var spänd och blicken mötte sin dotters med en ogillande smak. Han ville ge henne en örfil men insåg att orden som sagts var inte fel och därav muttrade han bara argt för att sedan lämna dem i stugan igen. “Varför är våld alltid svaret på allt?” Muttrade kvinnan ut irriterat men tittade man noga kunde det ses att benen skakade något under klänningen. “Jag ber otroligt mycket om ursäkt för det där. Min pappa är en man som agerar lite väl kraftigt. Han menar inget ont i grunden.” Kroppen svängde runt för att se på sin gäst i sängen med ett halvt påklistrat leende på sina skära läppar. Nu däremot vågade hon se ut genom fönstret och skyndade sig fram för att beskåda röken som sträckte sig hotfullt mot den annars vackra himlen. Det såg verkligen hemskt ut och självklart satte det skräck i även hennes hjärta.