Banéren reste sig högt över slätten där de bars fram som ledstjärnor åt de hundra husarerna som i full galopp sprängde fram utmed den väg som skar genom slätten. Vimplar i rött och vit prydde deras långa röda lansar som sträckte sig mot skyn och fladrade i vinden, rustning i stål som sken likt silver och kappor av det finaste röda yllet under rustningen. De var Märehns stolthet, deras bevingade hussarer och dödsänglar med sina vingar på ryggen. Människorna som rste utmed vägen kastade sig åt sidan när ryttarna stred framåt i sin gallop, de väjade för inget eller någon. Många föll rent av ner på knä där i dikets smuts som de förvisats till. De knöt händerna till en tyst bön medan de beskådade de heliga banéren som ledde hussarerna. Broderade med helgon, Izeleths trognaste följare och martyrer i hennes namn var de för bönderna bland de heligaste sett. För dessa banér hade välsingats av prästerna i Märehn i tempel som engång byggts av Izeleth själv. De kannsek var långt från Märehn här i aaa gränsland mot Karms andra provinser men fortfarnade fanns det människor som följde Izeleths ord.

Zygmunt Ledaren för följet av hussarer red sammanbitet, för ritten ahde varit lång och sömnen hade varit kort medan mat hade blivit de som kunnat ätas till häst. De hade ridit outröttligt för dagar och männsikorna omkring honom vidbekom honom inte längre. De var inge rebeller elelr fiender och ej heller hans mål som låg där längst bort på en höjd som reste sig över floden. Där låg hans mål och bortom floden bredde sig saltflodens slättland ut. På höjden höll ett läger på att resa sig och nånstans bortom den sades de att det sista organiserade försöket till motstånd i provinsen försökte samla sig. Han visste inte hur många de var ej eller hur stor deras egna här skulle komma att bli. De styrande familjerna i Agarand måste välja sida, nu fanns det ingen tid för att vara passiv elelr tro att man skulle komma undan med att simpekt vara neutral. DE fanns bara vänner och fiender i denna konflitk som redan hade hunnit rasa i några månader. I början hade det gått enkelt för Agarands regent Oksana, styrande familjer vars lojalitet det fanns tvivel hade gripits och dömtsför förederi. Deras land hade deltats ut till familjer som var lojala mot Oksana och även delade hennes bakgrund samt tro, det sista hade varit Märehn krav. Länge hade tron på Izelehts utövats av många i Agarands vanliga befolkning medan gruvorna och de styrande familjerna följts Hannadons läror.

Med tiden hade dock ryktena spridit sig och allt fler familjer undkommit, samlat sin allierade och krigare för motstånd. I stället för att splittrade strida där Märehns ryttare och Oksanas allierade kunde bestrida dem en och en hade flytt. Till detta fält som skulle bli korparnas bal, Zygmunt visste inte när men medan han red mot fältlägret som tornade upp sig framför honom på andra sidan kullen visste han att det var bara en fråga om tid. Ryttare från Märehn , riddare från Agarand med fyrdens långbågskyttar hade alla samlats här under Oksanas och längre bort hade rebellerna ett eget läger. Vad som ahde hänt låg bortom Zygmunt, det var politik och poliktens värld kunde för honom vara lika högt rest över honom som själva himla valvet. Det var en värld som prästerna och landets hetmans hängav sig åt, han var endast en simpel ledare för de bevingade husarerna. Sänt som en gåva från Vasilij att bistå Oksana i det kommande slaget. Han skulle vara hennes general och hon hans Vojvodina av Agarand, för framför dem väntade den sista striden om Agarand.