Kailan tittade på Angethril som talade om för honom utan ord att lugna ner sig och vara tyst. Kailan var ung och vildsint men även han kunde tvinga sig att lugna ner sig när nöden krävdes. Alver levde ju ett bra tag och med Kailans ålder så hade han garanterat inte end levt en procent av sitt liv ännu, beroende på när han skulle bli dödad det ville säga. Han var ju trots allt en rebell och livsspannet på dem alla kunde ju snabbt bli betydligt kortare än vanligt. Hans blick vandrade från Angethril till dörren i ett rätt så snabbt tempo men det verkade tacksamt nog att han valde att lyssna på den äldre alven denna gången. Han brukade lyssna på de äldre så vida att han inte var för uppskärrad. De äldre visste ju mer än han men att säga att han inte var impulsiv, ouppfostrad och arg skulle ju vara en lögn.

Vorgo sa även han åt dem att gömma sig där nere vilket fick Kailan att ta ett ljudlöst steg bakåt för att dölja sig lite bättre i skuggorna från facklorna. Han lyssnade till Vorgos bestämda steg och stelnade till för att kunna lyssna på vad som sades, redo att flyga till Vorgos försvar om någon kulle vilja honom illa. Rösten han hörde kändes på något sätt bekant men han visste inte vart ifrån men hade han hört den förr? Något sa åt honom att han hade hört den någonstans.. men han visste inte vart eller när dock.

Kailan vandrade med blicken mellan Angethril och platsen där Vorgo disskuterade med den plötsligt anlända alvrebellen. Ja vad denna sa att han var i alla fall.. Man visste inte alltid vilka man kunde tro på trots allt men Vorgo verkade vara säker nog att släppa in den familiära rösten vilket för Kailan talade för sig självt. Vorgo skulle inte släppa in folk i sen timmarna annars eller hur? Trots detta så hade hans knogar vitnat aningen över det hårda greppet han höll i kvasten på som om det skulle vara ett bra vapen för en eventuell fight. Detta trots att det skulle vara lika användbart som en gren i strid mot någon med ett svärd. Han kom snart på sig dock och lättade på greppet om kvasten vilket fick knogarna att återta en mer vanligt färg igen.

Sedan nämnde mannen sitt namn och plötsligt visste han varför han kände igen rösten. Mannen var bara ett par år äldre än honom och de hade ofta umgåtts med varandra under uppväxten i alvslummen. Hans röst hade ändrats en del i uppväxten men man kunde ändå klart känna igen den nu när man fick höra namnet av ägaren. Kailan väntade tills han hörde dörren stängas om dem innan han lämnade skuggorna med blicken riktad upp mot övervåningen. Han hade inte sett sin forna vän på ett antal år, vart hade han befunnit sig?

“Revulethel är okej.. Jag växte upp med honom..” Förklarade han utan att ens fått frågan från Angethril men ändå såg han aningen bitter ut i sin uppsyn där ansiktet var riktat upp mot övervåningen. Jo Rev hade ju hastigt och lustigt bara övergett honom för ett antal år sedan och han hade inte haft en aning om varför. Vart hade han befunnit sig egentligen?

Kailan hummade lågmält till innan hans lika lågmälda ord dök upp. “Såvida han inte ändrats under alla år.. Men med tanke på hur han var förr så.. ja låt oss säga att det skulle vara en total helomvändning.” Ja en total vändning var ju inte direkt vanligt, folk brukade ändå ha lite av sin förra karaktär kvar inom sig även om de ändrats brutalt eller hur? Hans tveksamhet var väll mest för att han var bitter på att ha lämnats ensam alla de där åren sedan.

Vorgos röst hördes vilket fick Kailan att behöva göra det omöjliga och trycka undan sina unga känslor vilket man kunde bokstavligt se ske även om man var blind. Hans ögonbryn verkade rycka till smått irriterat medan han ändrade sin kroppshållning, liksom rätade ut ryggen för att sedan börja gå upp för trappan. Trots allt var ju han städpersonalen här så det skulle ju inte vara allt för konstigt att han befann sig på plats eller hur? Med ett fast grepp om kvasten så tog han sig upp och gick ut i barrummet med ögonen som fästes på sin forna vän. Bibehåll lugnet nu.. Även om han försökte så såg han minsann inte direkt lika nöjd ut som han trodde sig synas. Skulle Revulethel ens komma ihåg honom? Kanske var bäst att låtsas som ingenting? Men vad skulle han säga ifall att?

Han satte sopen mot golvet och började borsta över brädorna igen, blicken lätt fäst på smutsen han sopade ihop medan han snabbt bestämde sig. “Revulethel, det var inte igår, vad förde dig hit?” Jo han hade hört orden från undervåningen men det förklarade inte hur Ha’rail hade skickat hit honom? Ledaren av rebellerna var inte någon man stötte på varje dag trots allt. Han sopade vidare men kastade en blick upp på Rev lite dömmande av två anledningar; Misstänksamhet och forntidens förrådande. Kailan tunn från sitt liv i slummen men med det där klassiska bittra som de flesta tenderade att ha med hans bakgrund.

Kailan sopade golvet på ett sätt som tydde att han brukade göra det vilket talade om att han brukade hjälpa till Vorgo med sysslorna. Han kastade ingen blick ner mot källaren han kommit ifrån mest för att låtsas som om rummet var tomt i fall att saker ändrats igenom åren. Vad som helst hade ju kunnat ske trots allt. Rev hade kanske blivit tillfångatagen och omvänd till motståndet under alla dessa år. Visst var det ganska otroligt med tanke på hans tidigare tankar men man visste aldrig, allt som krävdes var väl att trycka på rätt punkt? Han lade märke till Vorgos placering men likte källaren så reagerade han inte synligt på det där han sopade ihop smutsen i en hög. Vad kunde man egentligen tro på i dessa tider?

Han lyssnade till Revulethel och undrade lite vad han skulle fråga för att vara säker på att det inte låg något dolt i hans tankar. Kailan var trots uppbrusning rätt bra på att hålla masken när det kom till viktiga ting vilket var en bra sak att äga. Han må lätt tappa temperamentet men åtminstone spillde han inte ut hemligheter för det. “Och du kom hit? Varför hit av alla ställen?” Han tänkte att beroende på hur han svarade så kunde man nog sänka garden en aning då detta stället hittills inte var känt för fienden. Visst fick de ibland en genomsökning av Vorgos värdshus men ingenting hittills hade visat vad stället faktiskt höll på med.

Kailan sopade smutsen till en vrå för att ta hand om det i slutet som alltid innan han greppade en trasa från bardisken och började torka av bordsytorna i väntan på svaret.

Kailan var ung och brusade snabbt upp sig så det var inte konstigt att han även nu brusade upp med sin kylighet efter att forntidens vän dykt upp. Kanske var tillfället inte det lägligaste; trots allt borde han vara glad för att få en till allierad med rebellerna då de helt klart behövde det men det var inte lätt för honom. Med livet han haft i slummen så hade man inte mycket och då en vän som varit som en broder utan ett ord försvann, som nu var tillbaka, så var det svårt för honom att släppa det hela. Han greppade en trasa för att fokusera på sitt jobb för dagen och började torka av borden inne i värdshuset då han faktiskt sagt att han skulle hjälpa till för natten innan morgonens kunder dök upp. Det var nog bra att han höll fokuset mestadels på städningen för annars skulle han säkerligen övergå från bitter till arg och det behövdes inte precis.

Snart dök Angethril upp bland dem, svag om benen och med greppet om en av stolarna vilket fick Kailan att sluta skrura borden för ett par sekunder för att se så hon inte föll omkull. Hon talade om att de kunde lita på honom vilket för Kailan kändes som en sanning med modifikation då det berodde på hur man såg det.. Man kunde ju tydligen inte lita på att han skulle stanna i krokarna.. Jo bitterheten spelade som sagt in hos ungalven Kailan där han fortsatte att rengöra borden då han insett att hon skulle hålla sig på benen. Han skulle inte avbryta hennes frågostund och arbetade vant av städningen medan de disskuterade med varandra, avslutade sitt varv hos Vorgo och kastade en blick på honom medan han lutade sig mot bardisken, blicken riktad mot samtalet. Stod där brevid dvärgen medan han drog åt sig resten av sin mat för att fortsätta äta det som givmilt erbjudits av vorgo.

Trots att hon inte hunnit vila mycket efter sin långa färd rörde hon sig ändå bestämt mellan mörka gränder för att uppfylla det hon haft i uppdrag. Hon hade lyckats befria en alv, fått dess information och nu presentera det för en grupp rebeller i hopp om att få deras samlade stöd att kunna förändra framtiden. Hennes stora kappa med huva dolde det mesta på hennes kropp men där under hade hon en väldigt utstickande rustning som visade på hennes bakgrund. Den var rätt utmanande med sina gulddekorationer och röda ädelstenar där skyddet inte stod högst upp på listan. Det av rustningen som inte var guld hade istället svarta färger på sig som gav större konstrast till ädelstenarna medan tyget hon bar under också var svart. Flertal dolkar fanns gömda i sina hylsor som satt runt om på henens kropp i läderband medan ett större svärd hängde vid hennes höft. Hon var beväpnad inte för att slåss men för att försvara sig om det skulle vända till något dåligt. Hon hade ingen tanke att attackera eller hota men hon hade lärt sig att vapen ibland behövdes i oväntade situationer.

Det var inte många ute och rörde sig nu vilket alltid vad en lättnad för Almithara som inte behövde anstränga sig lika hårt att hålla sig osynlig. Platsen hon var påväg till behövde hållas hemlig från nyfikna ögon och det var även därför hon tog omvägar för att säkerställa att ingen följde efter henne. Hon visste redan hur hon skulle ta sig in då en kollega till henne tagit reda på alla ingångar som fanns att veta om denna krog, hon ville ogärna ta huvudingången om det absolut inte behövdes. Tillslut hade hon lyckats ta sig till en innergård där dörren in hittades. Hon behövde inte anstränga sig mycket för att ta sig in och snart stod hon i ett litet kök som troligen använts väldigt flitigt. Med otroligt tysta steg rörde hon sig mot salen där röster hördes medan hon viskade tysta ord, lät sin vilja omkonstruera verkligheten runt henne till bara en skugga som smälte in med bakgrunden. Detta krävdes mycket ansträngning men då tiden hon behövde hålla den öppen var kort så skulle detta inte skapa större problem. Utan att göra ett ljud ifrån sig smög hon sig in där andra verkade stå och prata men inget hon hörde tydde mycket på att de hade vilda diskussioner om detta rebell.

” Jag hade hoppats på lite mer diskussioner.” Hon stod nu i ena hörnet av rummet med ryggen lutandes mot väggen medan hon lät sin illusion försvinna samtidigt som hon drog huvan nedför hennes ansikte, lät omgivningen beskåda de smaragdgröna ögonen och det rosa hår hon ägde. Leendet på hennes läppar var avslappnat medan elden från de lampor som lös på väggarna gav en varm ton mot hennes annars ganska kalla hud. Armarna lades i kors över bröstkorgen men kappan dolde en vad som fanns där under. ” Mitt namn är Almithara, jag är här för att erbjuda hjälp efter att ha varit ute på uppdrag för att få tag på hjälpsam information.” Orden var mjuka medan blicken studerade varje individ som fanns i rummet. Hon hade väntat sig fler men samtidigt så var det lika bra om inte för många var här redan, allt skulle bli så mycket stökigare om det fanns fler viljor att övertyga. Hon rätade på sig och drog undan ena sidan av kappan för att lägga sin hand mot sin höft, leendet fortfarande vackert prydande på hennes läppar. Hon försökte inte verka hotfull, men visst kunde hon erkänna att visa rustningen och de vapen som dolde sig där under, inte gav en sådan bra övertygelse om detta.