- This topic has 42 replies, 5 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Den mörkhårige alven nickade lite åt kvinnans ord och han lade hennes namn på minnet, Angethril. Han kunde inte komma på om han hört det innan, men han tvivlade på det. Då hon började röra sig mot trappen så sneglade Revulethel mot Kailan, denne var säkert fortfarande sur men som sagt så fick han ta det med denne vid ett senare tillfälle. Mannen skulle få en förklaring till varför han försvann som han gjorde, men deras tid var inte nu. Om nu Kailan ville veta varför, kanske var han för långsint för att ens vilja ha en förklaring?
En plötslig röst fick Revulethel att stanna upp och den ljusa blicken föll på en figur i hörnet av rummet. Hon hade inte stått där innan, eller hur? Han lade snabbt en hand på handtaget till svärdet, men drog det inte ifall att hon var en av sällskapet som han nyss kommit till. Av hennes ord att döma så var hon, likt Revulethel, helt ny här och visst var han en aning skeptisk.
”Vad för hjälpsam information?” frågade han lite barskt och den gula blicken studerade kvinnans gröna ögon samt rosa hår. Men sedan såg han lite osäkert på Vorgo och sedan Angethril, mest för att se om de var på samma sida som honom, en aning osäker på främlingens plötsliga framträdande i hörnet av rummet. -
Kailan hade redan tyckt att situationen börjat övergå mot det kaotiska där han avslutade sitt jobb för ögonblicket då Vorgos bar nu befann sig i dugligt skick igen efter kvällens eskapader vilket inte direkt gjordes bttre då ännu en ny röst ringde genom luften. Han, likt Vorgo hade en reaktion att beväpna sig det första men även han hade problem med det då inget direkt vapen befann sig i hans närhet för ögonblicket. Han svor till för sig själv att han lämnat kvasten borta i sitt hörn där han istället greppade kniven till sin halvuppätna maträtt lite slarvigt med blicken som fästes på den nya alven. Sedan kom Revulethels fråga vilket fick Kailan att sucka till över alla chocker för kvällen och lägga ner sin kniv brevis tallriken igen då han inte uppfattade smygaralven som ett större hot i detta ögonblick. Innan någon hann svara på frågan så sa den unge Kailan lätt irriterad över allt som skedde; “Svara på det i källaren, annars kan vi lika gärna börja marschera med flaggor på torget vid det här laget.” Jo det var inte svårt att irritera Kailan som var så explosiv i sig och lägg på lite stress på det så kom gärna utslag som dessa. Självfallet skulle det inte vara så att de viftade flaggor och skrek om saken på torg vilket var exakt anledningen han yttrade sig. De behövde vara betydligt försiktigare än så här för att ens överleva natten. Visst var det inte den största risken att bli påkomna denna timmen men det räckte med att en ända stadsvakt gick förbi vid fel tillfälle så var allt kört för dem.
Han greppade irriterat sin brödbit han fått av Vorgo för att ta en stor tugga av den medan han gick bort mot Angethrill som stod i öppningen på källaren, gick förbi henne och tog sig ner för trappen ner i källaren bestämt. Liksom visade helt klart sin synpunkt på hela alltet genom att bara göra detta.
Väl nere i källaren så satte han sig ner på en stol som han tippade upp på bakbenen där han väntade på att de andra skulle ta sig ner på den säkrare platsen. Tuggade på sitt bröd medan han försökte stilla sina ungdomliga nerver som så lätt triggades som sagt. Källaren luktade källare men var uppvärmd från dagens och kvällens besökare. Ljusen brann och lös upp inredet även om natten gjorde att hörnen var mörkare än resterande källaren. Skuggorna kastades på väggarna runt omkring och skulle tala om för honom när de andra var på väg ner mer än den knarrande trappan.
-
Angethril måste verkligen ha tagit ut sig, hon borde ha märkt, känt, om någon smitit in i samma rum som dem alla. Hon vände sig om när den nyanlända talade, men vände sig lite för snabbt och svajade åter till. Hon tog stöd mot väggen vid dörröppningen mot källaren och såg minst sagt frustrerad ut. Det borde inte ha tagit så här mycket energi att läsa denne Revulethel, något verkade vara fel. Hon försökte skaka liv i huvudet och följde Kailan med blicken när han gick förbi henne ner och såg sedan på Almithara med svårtydd blick. Hon suckade trött. “Nå, som jag sa, och som min vän Kailan här så väl uttryckte det, är det nog säkrast om denna diskussion fortsätter undan feta människoöron. Men dramatiken kan du lämna här uppe.” Hennes blick var likgiltig och avslöjade inget om vad hon ansåg om nykomlingarna – även om hennes kommentar var något syrlig. Hon blundade sedan och tog sig för pannan, en skarp värk började gnaga i hennes huvud. “Jag tror… Jag tror dock att ni får fortsätta utan mig. Jag måste nog… Vila mig…” Hon kikade ner i källaren och höjde rösten så mycket hon vågade. “Kailan, vill du vara snäll att ta över denna diskussion?” Han var visserligen inte den mest rutinerade i organisationen, men den ende som möjligtvis kunde ta över i hennes ställe just ikväll – om inte Vorgo skulle känna sig manad. Hon litade på att Kailans misstänksamhet och engagemang skulle hjälpa honom att avgöra om dessa personer gick att lita på.
Så tog sig Angethril kvickt och tyst ut genom bakvägen.
You must be logged in to reply to this topic.