Mathilde

Lyssna gärna på lite stämningsmusik…  upptäcka läskiga katakomber

Katakomberna under Hannadon var ett virvlande nätverk och många hade gått vilse här nere. Många av de som irrade bort sig här skulle aldrig se dagsljuset igen. Mathilde hade varit listig nog att knyta fast en garntråd vid ingången och nu bakom hennes hälar ringlade snöret från ett nystan i rockens ficka. Hennes rock, en stadig läderrock som nådde henne till hennes anklar, hade funnits med henne länge. En gång hade den tillhört hennes far. Den var slitsad för att inte utgöra något som helst hinder i hennes rörelser, men den var ändå tjock nog för att erbjuda ett visst skydd. Både från vädrets makter och vassa klor. Rocken hade överlevt hennes far, men den bar spår efter våldsamma konfrontationer.

Hon hade hittat en väg ner till katakomberna genom ett benfyllt, skulpterat mausoleum i de äldsta delarna av huvudstaden. I en kyrkogård som var bortglömd, obesökt och vildvuxen. I månskenet hade hon nedstigit trappan i den förfallna gravkammaren. När hon studerat mausoleet hade hon känt en stegring av motvilja. Den dystra exteriören var märkt av gudlös ålder, av irriterande klumighet och av hemligheter som aldrig borde uppdagas. Vampyrjägaren stapplar genom spindelväv, nedför mörka trappsteg, under stenar som utgjorde gatorna i staden ovanför. I det rådande dunklet kunde Mathilde endast med möda använda sin känsel för att ta sig framåt. Vid varje steg fick hon treva lite framför sig, för att försäkra sig om att hon inte gick blindo rakt ner i en bottenlös avgrund. Putsen från väggarna rasade och när det genom öppningen kom en svag, men egendomligt motbjudande odör visste hon att hon kommit rätt.

Då det verkade som att hon nått trappans slut, sjönk hon ner på huk och drog av sig sin ryggsäck. Hon tände en lykta och hon band tråden från ett garnnystan i en vittrad staty. Garnnystanet stoppade hon i rockens ficka innan vampyrjägaren krängde på sig ryggsäcken igen. I ryggsäcken hängde ett knippe vitlök synligt, men innehållet i ryggsäcken var också effektiva verktyg för att ta hand om ett vampyriskt hot, såsom pålar, heliga reliker och välsignat vatten. Det mest effektiva var såklart armborstet som hon bar lutat hon hennes ena axel. Skäktorna vilade i ett koger vid hennes höft. Men de var kraftiga nog tillsammans med dragkraften i armborstet för att ha samma effekt som en påle på en vampyr. Lyktan kastade en cirkel av ljus runt henne och lyfte upp det som fanns inom en radie av en meter.

Hon gick genom den välvda, illaluktande korridoren med försiktiga steg, kvinnan var härdad av gamla upplevelser och skrämdes inte lätt av gamla gångar. Däremot ville hon inte braka genom murkna golvtiljor eller ramla i någon fälla. I dessa underjordiska, men stenlagda gångar tycktes det som att ljuden förvrängdes. Ibland stannade Mathilde upp i tron att hon precis hört ett samtal i någon av kryptorna hon passerat eller att någon viskat i hennes öra. Att något krafsat mot golvet eller i väggarna. Men då hon stannat och hållit andan för att lyssna, hade inget annat än tystnad fyllt den fuktiga korridoren.