Airikr Vidarsson

Airikr hade vandrat länge i Fae nu, i alla fall enligt hans egna mått mätt. När han hittade sprickorna mellan världarna hade han tendens att följa dem som fiskar följer den varma strömmen tillbaka till de tropiska haven under vinterhalvåret.

Självfallet hade han passat på att fylla sina bältesväskor med diverse svampar, blad och blommor, då han vid det här laget visste att de på andra sidan slöjan gärna betalade väl för att få tag i dem, då de själva inte kunde göra vad han kunde – att kliva över till andra sidan. Så vitt Airikr visste, så var han nog den enda som kunde gå fram och tillbaka nästan som han ville, det vill säga, att hitta sprickorna genom att följa känslan efter dem.

För de som kunde lukta sig till magi, skulle troligen känna sig väldigt nyfikna på honom, då han så gott som alltid gick med en aura av fae-stoft på sig. Det fanns i hela hans väsen ända in till byggstenarna som gjorde honom till.. honom.

Det osade magi ju längre fram i slöjans ström han gick och det tog inte länge innan han blinkade och klev igenom till Kaldrlands vida slätter. Han såg sig om några varv medan han mumlade för sig själv, han såg bergskedjor, en del närmare än andra, vilket gjorde att han misstänkte att han var någonstans mellan Drakbergen och Frostheim, men troligen mycket närmare Frostheim.

Det luktade vår även om kylan i luften var klar och ganska krispig, vilket gjorde att Airikr nös till av den friska luften i ren reflex. Fae hade varit betydligt varmare än så här, men å andra sidan, där växte det jättelika svampar som skulle kunna jämföras med de gamla urskogarna i Talanrien, men det var det inte många som visste.

Airikr fortsatte mumla för sig själv, snurrade runt några varv på den vårblaskiga marken, stoppade ena pekfingret i munnen för att sen lyfta upp det i luften för att se vart vindarna rörde sig. Han klurade lite till och kliade sig i det smutsiga skägget innan han snodde runt på hälarna och tog ut en riktning och siktade mot Frostheim som inte borde ligga för långt bort, då han kände lukten av vatten, vilket borde innebära att bergsforsen från Drakbergen borde ligga rätt nära honom.

Airikr svepte kläderna närmare kroppen och lyfte upp hättan över huvudet, gjorde några undermedvetna rörelser med fingrarna innan han vandrade mot syd-sydväst. Det skulle bli spännande att se hur många år som gått den här gången! Det var alltid så olika och det var helt oberoende på hur länge han varit på Faesidan av skapelsen.

Han fnissade lite för sig själv när han sakta men säkert vandrat i några timmar, mumsande på vad som såg ut som klibbigt sjögräs som inte någon vid sina sinnes fulla bruk, frivilligt skulle stoppa i munnen. Han kunde nästan ana Frostheim i fjärran. Tid var irrelevant i hans värld och benen gick av bara farten ändå så varför inte ta en trevlig, men något fot-blöt promenad i det sakta vaknande vårvärlden i Kaldrland?