Branden i Thel Shaens palats hade förändrat saker och ting på ett vis som ingen av dem hade förväntat sig. Deras väg hade till en början varit öppen och fri, och hon hade varit förväntansfull, fylld med ett nytt, ljust hopp om framtiden. Men nu, efter branden och det som orsakat den, så var saker och ting inte lika ljusa längre.

Manfred var skadad och även om alvdrottningen helat honom så gott hon kunde så hade han fortfarande kvar ärren, och mer ofta än sällan så såg hon honom rynka på näsan av smärtan de orsakade honom. Som hon orsakat honom.

Hon hade ännu inte förlåtit sig själv, och kanske för att dämpa skuldkänslorna så hade hon låtit sig upptas av tanken på hämnd. Det var en för henne bekant tanke och hon närde den liksom en mor när sitt barn vid sitt bröst. Hon skulle se till så att hennes kusin aldrig skulle glömma vad hon gjort mot hennes Manfred, skulle radera problemet. Sen, efter det, så kanske Manfred skulle kunna förlåta henne, i varje fall var det så hon såg det.

Han hade gått upp tidigt i vanlig ordning, men hon hade legat kvar i sängen de delade, djupt försjunken i en sömn som mer kunde liknas vid en dvala än något annat. Det var först när fåglarna började sjunga mer högljutt utanför och solen letade sig in genom fönstret som hon vaknade till liv igen.

Han satt som vanligt utomhus, utanför ytterdörren till den lilla stuga som de tagit i besittning, och för en kort sekund så glömde hon vad hon var och inbillade sig att detta var hennes verkliga liv, att det var ett liv som de kunde ha haft tillsammans om hon inte varit sådan som hon var. Den tanken ryckte henne ur fantasin och hon steg ut genom dörren för att ställa sig bredvid Manfred.

Hennes hår hade växt sig längre under resan till Nirai och nu räckte det henne ned till brösten, alltjämt lika blekt som annars. Hon hade dragit på sig en enkel tunika när hon rest sig ur sängen och den räckte henne till mitten av de annars bara låren. Hon hade lagt armarna i kors och betraktade solen som höll på att sakta gå upp över morgonhimlen.

”Vad för skvaller lyssnar du på idag?” Frågade hon hest, men inte utan ett visst mått av värme i rösten.

Det leende han gav henne och viset på vilket han klämde lätt om hennes arm mjukade upp hennes sinne en aning och hon tycktes märkbart slappna av där hon stod. Med en liten suck och ett leende så satte hon sig ned bredvid Manfred och tog hans ena hand i sin, mest för att försäkra sig om att han faktiskt var där bredvid henne.

”Nå, du är ju här, så en Korp finns det i alla fall”, sade hon lite retsamt, dock väl medveten om att det var en hamn han tog allt oftare. Det bekymrade henne en aning, men hon förstod också varför. Kanske var det mest av själviska skäl som hon oroade sig, ty när han var i korphamn så kunde hon inte ha honom nära på samma vis, kanske var hon rädd att han skulle förlora sig i den formen och en dag överge henne.

Hans fråga fick henne att rynka lite på näsan, för visst hade hon mardrömmar. Varje natt. Samma bilder som spelades upp inför hennes sinne gång på gång, natt efter natt, men hon hade inte hjärta att erkänna det för honom.

”Som en död”, svarade hon bara istället, ett snett leende över hennes läppar som avslöjade ironin i det hela.

Hans skratt fick hennes flin att bli lite bredare, men det stannade där, blev aldrig riktigt ett skratt, men helt klart på skalan. Han hade ett charmigt skratt som hon uppskattade, särskilt efter det som hänt i Thel Shaen. Om bara inte den där monsterjägaren dykt upp så hade saker kanske gått annorlunda, kanske skulle hon inte ha blivit så nervös, men han hade skrämt henne, skrämt henne så som inget annat skrämt henne på många, långa år. Kanske var det för att hon visste att han kunde göra henne illa och avsluta det andra liv hon blivit given. Hon skakade på huvudet, som för att skaka bort de mörka tankarna.

”Charmigt? Kanske det”, sade hon roat innan också hon reste på sig. Hon var knappast klädd för att gå en promenad, men stugan låg avsides och vädret var ännu behagligt, så hon tog hans arm för att låta honom leda henne dit han ville gå.

”Du vet hur den går. Det är fortfarande samma”, svarade hon, och kanske fanns det ett litet mått av bitterhet i rösten. Hon trodde inte att hon skulle klara av så mycket mer än det han lärt henne, särskilt inte nu, inte efter Thel Shaen. Det hon gjort för att hitta de minnen som tillhörde Fyfa hade också resulterat i det som hänt Manfred och sedan dess var det som en blockad, en spärr hon inte kunde ta sig förbi igen.

Hon ryckte lite på axlarna åt hans ord, men han hade kanske rätt, han var ju den enda av de två som var skolad. Hon skulle nämligen aldrig bli insläppt i Caras Idhrenin, inte levande i alla fall, eller nå, så levande hon nu var.

”Kanske… Fast å andra sidan så borde jag kanske inte dra till mig mer uppmärksamhet. Att den där mannen med de gula ögonen vet att jag existerar är illa nog. Det skulle inte förvåna mig om han dök upp en dag för att göra slut på det hela”, tillade hon med en liten suck, men hon log fortfarande där hon gick bredvid honom. Hans arm var varm även genom hans kläder och liksom en katt som söker sig till värmen på ett soldränkt fönsterbleck så hade hon kommit att uppskatta det, även om hon själv inte frös.

Han hade förstås rätt. Allt för ofta lät hon sig själv upptas av tankar på vad som skulle kunna hända, särskilt efter det som skett i Thel Shaen. Hon fastnade alldeles för lätt i tankar om hämnd, om vad som skett och vad som skulle ske snarare än att skjuta upp det till morgondagen och njuta av tiden hon hade nu, i denna stund med Manfred.

”Du har väl rätt… Men det är svårt, att slappna av menar jag. Jag är inte riktigt van vid… Nå, det här”, sade hon och gjorde en vid gest med sin fria hand för att indikera det stilla landskapet, floden som sorlade framför dem och sjöfåglarna som guppade omkring och förde oväsen. Det var så idylliskt, det var som hon alltid hade drömt att hennes liv skulle bli innan det tagits ifrån henne så brutalt. Och nu hade hon det, eller i alla fall en liten del av det, här, med Manfred. Hur länge skulle de stanna här?

Hon brottades med sin egen önskan att stanna här för alltid, så länge som de kunde, i stillhet och ro, och med sin önskan att jaga ifatt sin kusin och klämma varje droppe av liv ur henne som hämnd för det hon gjort mot Manfred.

Hans ord fick henne att skratta och plötsligt hade hon åter glömt sina sorger och laster, liksom tanken på att han inte skulle tycka om henne längre på grund av det som skett. Nej, allt var plötsligt bra igen, i varje fall för en liten stund. En tillräckligt lång stund för att hon skulle känna sig nöjd med livet såsom det var just då, tillräckligt länge för att hinna syna Manfred när han fundersamt fäste blicken i vattnet. Hon kände honom tillräckligt väl vid det här laget för att veta att hon hade förlorat honom till någon tanke, och just då störde det henne inte. Hon lutade sig bara in mot honom och slöt ögonen, tills ljudet av hovar nådde hennes öron.

Hon slog upp ögonen lika snabbt som hon hade stängt dem och vred på huvudet för att se vart ljudet kom ifrån. Hon kunde inte se något ännu, de höga, smala träden var ännu i vägen men att det var hästar på väg åt deras håll var uppenbart.

”Manfred!” Väste hon och drog honom lite vårdslöst i armen för att påkalla hans uppmärksamhet. Det var verkligen inte läge just då… Hon var knappt klädd och hade inga vapen och han var distraherad av något hon inte kunde se.

Med en hastig in och utandning blinkade hon till och antog en annan, mer normal form, en som inte skulle väcka lika mycket frågor som den hon annars bar. Åter såg hon ut som om hon levde, som om ingenting var fel. Hon kunde bara hoppas att det skulle räcka, att de som var på väg mot dem inte letade efter just dem och att hennes förklädnad skulle verka tillräckligt väl för att inte väcka några misstankar.

Hon kastade en hastig blick mot fågeln som flög upp i luften, snurrade ett varv och sen åter landade vid dem och lät sådär underligt som svanar gör. Hon förstod förstås ingenting, men Manfred upplyste henne utan att hon behövde fråga.

Som svar på hans fråga så skakade hon på huvudet.

”Jag tror det är bäst att jag stannar. Hinner de få syn på mig när jag springer så kommer det bara verka mer misstänksamt. Vi får hoppas att de inte letar efter just oss, i värsta fall kan vi säkert skrämma bort dem”, sade hon med ett litet flin, ett som inte såg så tokigt ut nu när hon såg mer mänsklig och levande ut än vanligt.

”Och om det inte går, nå, då löser vi det då”, tillade hon med en liten suck innan hon klistrade på ett behagligt leende över de nu fylliga, röda läpparna och strök en svart slinga bakom ena örat. Låtsas som ingenting, det var det bästa, och om de ställde frågor behövde hon bara spela dum.

Vakter helt uppenbart, men de verkade inte leta efter dem, snarare tycktes de förvånade över att finna någon där. Perfekt, tänkte hon och lutade sig in mer mot Manfred, armen i hans och fortfarande med det där behagliga leendet över läpparna.

Vaktens ord väckte dock hennes intresse, det lät som hennes kusin, om det nu inte fanns flera eldmagiker i just det här området, vilket förstås också kunde vara en möjlighet, men då borde de veta vart hennes kusin höll hus.

”Eldmagiker?” Frågade hon hastigt på Nirais eget språk. Att hon kom från gränsen mellan Nirai och Mahadwen skulle vara uppenbart för de som var bekanta med området, hennes ord hade en något annorlunda klang, liksom hennes utseende snarare var en blandning mellan det klassiskt Niraiska och det som fanns i hästfurstarnas land.

Det var oartigt, hon visste det, att tala på ett språk som inte alla i sällskapet förstod, men det var uppenbart att denna vakt inte behärskade handelsspråket särskilt väl och det här var information som hon desperat behövde, som hon desperat ville ha.  Hon fick be om ursäkt till Manfred senare.

”Har hon setts i närheten? Vi har mycket tillhörigheter och min man har svårt att färdas snabbt, vi kan inte ge oss av genast”, ljög hon, allt för att försöka få mer information om vart hennes kusin kunde befinna sig i nuläget. Om de bara hann före dessa vakter… Hon kunde inte låta någon annan ta hennes hämnd ifrån henne, ta Manfreds hämnd ifrån henne.

”Han säger att de utrymmer området och hoppas på att hon drar vidare, de råder oss att resa vidare till nästa stad”, översatte hon hastigt för Manfred, men utelämnade det hon själv sagt. Det hade börjat krypa inom henne nu, på det där viset som gjorde det svårt för henne att vara still. Hon ville ge sig av genast, ville be Manfred skicka alla fåglar han kunde övertala att leta efter hennes kusin.

Han hade sagt för mycket, men det visade hon inte honom. Istället nickade hon bara och bugade sig för honom som brukligt var.

”Jag tackar er, vi skall ge oss av så snart vi bara kan”, sade hon med ett mjukt leende menat att lätta hans hjärta och få honom att känna sig mer säker på att inget av det han sagt skulle kunna försätta honom i trubbel. Och det skulle det nog inte heller, ingen skulle ju veta att det var just han som fört den känsliga informationen vidare. Moira såg på honom när han tog på sig hjälmen och red iväg, tillbaka till sitt sällskap och lämnade henne och Manfred ifred.

”Senare…? Manfred, vi vet inte när vi får en chans som den här igen, vi kan inte låta henne komma undan, hon måste betala för det hon gjort!” Utbrast hon, kanske inte förvånad över att det var den vägen Manfred skulle vilja gå, men fortfarande frustrerad och tyngd av skuldkänslor som hon bara trodde skulle kunna lätta om hon hämnades honom.

”Vi vet inte… jag vet inte när tillfället kommer igen. Bara tanken på att hon går runt och lever sitt liv efter vad hon gjorde mot dig…” Tillade hon i lite mjukare ton och vände sig helt om för att möta Manfreds blick med sin egen, blekt blå. Hon lyfte en hand och lade den ömt mot hans kind. Men han hade rätt… Vad för skick var de egentligen i? Hon suckade hon lät blicken falla från honom.