Hon förstod att hon befann sig i Drömvärlden så fort som hennes sinne trasslade sig loss från de förföriska, sövande trådarna. Hon förstod också att det var en onaturlig sömn, en troligen påtvingad, eftersom hon inte kunde lösgöra sig från drömmens bojor. Aine kunde inte vakna. Till en början hade hon svårt att tygla den stegande paniken, den klaustrofobiska maktlösheten och skräcken av att vara totalt avskärmad sin kropp. Just nu var hennes kropp helt oskyddad och hon visste inte om någon skadade henne eller i värsta fall dödade henne. Men hennes kropp kunde lika gärna ligga ostörd kvar i bädden, så med den tanken intalade hon sig själv om att allt var som det skulle. Att det inte var någon fara med henne, att hon inte skulle hitta en väg ut om hon lät känslorna styra.

När hon stillat sig tillräckligt kunde hon börja ta in omgivningarna, även om de i Drömvärlden var vaga och ständigt föränderliga. Men hon stod mitt i ruinerna, de pyrande ruinerna av Loradon. När hon tog ett steg framåt märkte hon att hon vadade genom aska, stora förkolnade bitar av djur och de bott i staden. Stora askgrå flagor dalade från den kolsvart himmel. Hon förstod att det var sot, som snö täckte världen i ett gråvitt täcke. Flingorna av sot lämnade svarta spår på hennes ljusa hy. Världens konturer blev mjuka. Det smakade bränt i hennes mun och en stickande metallisk doft stack i hennes näsa. Aine bestämde sig för att fortsätta gå framåt, men mer betydligt mer aktsam på var hon satte fötterna och hela tiden känslan av att något rörde sig i hennes ögonvrå, men hon hjälplös att göra något åt den orubbliga och hastiga förkänningen av katastrofen, som kanske stundande längre fram. En viskning var det, en eländig suck. Som i det fördolda tillkännagav en katastrof som var förutsedd, men inte oundviklig.  När hon kom närmare det som skulle varit stadskärnan, såg hon att det enda som fanns kvar var en enorm krater. Ett stort hål.

Brisen som rev i hennes hår och kläder var varm. Vindstötarna tycktes komma från avgrunden, den som en gång varit en livlig stadskärna. Hon stannade inte förens hon stod på kanten till den stora revan, kratern. Vad måste jag göra? undrade hon och blickade ner i mörkret. När hon såg ner i mörkret såg hon Ingenting, hon stirrade rakt ner i avgrunden. Där Ingenting existerade, där fanns varken ljus eller mörker, levande eller dött. Aine skrek, i tron om att där nere fanns inget som hörde henne.  Inget hörde henne och skrek tillbaka, på det sättet som tystnad kunde vara öronbedövande. En impuls meddelad av en främmande kraft. Hon vacklade några steg bakåt från kanten, hon snavade på en sönderslagen vagn och föll handlöst bakåt. Hon rasade genom det decimeter tjocka täcket av aska, utan att slå mot gatan. Hon föll, och föll och föll… föll… föll, faller… faller… Askan dunsade bort, bleknade eller byttes ut mot moln. Istället föll hon från skyarna och marken närmade sig mer rasande fart. Vinden piskade mot hennes ansikte och stora blixtar sköt förbi henne, missade henne med ett ögonblick. Hon såg att himlen var uppsliten, sönderriven och något rann ut. Färger hon aldrig sett förut rann ut ur revan i världens himmel.