- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Ett ilsket muttrande kom från den unga kvinnan som vandrade längs Spillerhamns gator. Den som råkade komma riktigt nära den bittra figuren kunde höra att det mesta som kom ur hennes mun var svordomar och förbannelser, men att det var väldigt oklart vem de var riktade emot. Salt var på ett uruselt humör. I flera timmar hade hon på måfå vandrat genom Spillerhamn utan någon verklig plan för vart hon var påväg. Under större delen av tiden pratade hon med sig själv, förbannade piraterna som samma förmiddag bokstavligen kastat av henne från skeppet som varit hennes hem i nästan två år.
“tsk… piratuslingar… finns ingenting man kan lita på… dumma, idiotiska, sjörövarjä-”
KNORR.
Salt stannade upp och höll om sin skrikande mage. Hon var utsvulten. Senast hon åt någonting hade varit vid middagstid dagen innan och nu hade solen nästan helt gått ner bakom horisonten utanför Spillerhamns kaj.
“Jag måste äta någonting.” muttrade hon, “och få tag på rom. Var kan de gömma all rom egentligen?”Det tog inte lång tid för den landsatta piraten att hitta var romen fanns gömd. Det var egentligen en ganska lätt uppgift då var enda värdshus och pub i Spillerhamn serverade det. Salt hade tagit sig till första bästa värdshus hon kunde hitta och beställt ett lagom stort mål av grisleverpaj och en stor flaska rom. Inte fullt lika bitter satt hon nu och slukade maten och halsade drycken. Egentligen hade hon inte alls råd med det hon beställt, de mesta av det hon kallat sina ägodelar hade hennes före detta besättning behållit ombord på skeppet efter att de slängt av henne och seglat iväg. Det skulle helt enkelt få bli en springnota denna kvällen, av den anledningen hade hon satt sig ganska så nära värdshusets dörr. Att hon var bland de första man såg för den som satte foten innanför entrédörren kanske också var anledningen till att hon fick sällskap den kvällen.
“Hallå där tjejen, tycker du inte att det är lite trist att sitta ensam?”
Salt tittade upp från sin måltid samtidigt som två män oinbjudet slog sig ner vid hennes bord. Den som talat till henne bar en huva och hade en långt vitt ärr rakt över ansiktet, den andra var snaggad med flera mindre ärr över både armar och ansikte. Båda två sug ut att vara minst dubbelt så gamla som Salt själv. Trots att hennes sinnen bedövats lite grann av att ha druckit hälften av romflaskan så kunde Salt kvickt ana ugglor i mossen av de två männens sällskap.
“Stick.” sade hon mycket surt och tog en till tugga av pajen.
Den huvklädda mannen skrattade åt hennes kommentar.
“Inte så inbjudande, kanske därför du sitter själv?” sade han med ett brett leende utan att göra någon ansats att följa Salts uppmaning, “men inte kan vi väl lämna en liten tjej helt ensam, huh?”
Den snaggade kumpanen nickade medhållande åt det hans vän sagt.
“Dra åt helvete.” morrade Salt, men männen bara skrattade.
“Hon är inte lite bitsk den här!” skrockade huvmannen, “men kanske lite rusdryck kan få dig på bättre tankar!”
Innan Salt hann förstå vad han menade stod fem flaskor fulla av rom, mjöd och annan alkoholhaltig dryck på bordet framför henne. Antagligen hade de två männen beställt redan innan de satt sig vid Salts bord, men men i det onycktra tillståndet hon befann sig i för tillfället hängde hon inte riktigt med på det hela. Männen grep tag om varsin flaska och började medan Salt såg på. Mannen i huva var första att sära på sin mun och flaskans öppning med ett förnöjt “ah!” varpå han torkade munnen med sin arm. Därefter vände han sig mot Salt igen och höll upp flaskan mot henne.
“Kom igen tjejen, det är inte förgiftat, du såg mig ju just dricka det!”
För full, för ensam och för lockad av rusdrycken tänkte inte Salt mer på det hela utan grep bara tag om flaskan och drack flera stora klunkar utan att tveka. Leendet på den huvklädda mannen blev bredare ju mer flaskans innehåll tömdes.Resten av kvällen var för Salts del väldigt luddig. Hon kom ihåg bitvis om hur det blivit en hel del drickande av alla möjliga olika drycker. Hur hennes vanliga barnsliga, lättsamma personlighet kommit tillbaka och hur skönt det varit att prata av sig för de två männen. Hon hade berättat allt om hur hennes gamla besättning kastat av henne från skeppet, tagit de mesta av hennes ägodelar och lämnat henne ensam på Spillerhamns kaj. Sedan hade de alla tre skrattat över hur opålitliga pirater var och att det enda man kunde lita på i världen var gott rom. Vad Salt inte kunde komma ihåg var hur sällskapet flyttat sig från värdshuset de mötts på och hamnat på en sunkig pub, i någon helt annan del av staden. Hon hade inte heller reflekterat över att så gott som alla som vistades på denna pub var klädda på ungefär samma sätt som de två männen hon var i sällskap med och att de alla talade med ungefär samma udda dialekt. Inte heller märkte hon hur de två männen hade slutat dricka med henne och istället enbart såg till att hennes bägare alltid var full. Det var inte förens under småtimmarna, då Salt tyckte det var dags att hitta någonstans att sova som de mycket avdomnade varningsklockorna började ringa igen.
“Jag t- tror- hick… att… hick… jag vill- hick… sova nu!”
Hon fumlade för att ta sig ner från barstolen hon satt på. Balanssinnet var dock inte på hennes sida för tillfället vilket resulterade i att hon snubblade så fort fötterna nuddade golvet och föll rakt på mannen i huva som satt bredvid henne. Båda männen skrattade vilket fick Salt att också fnittra.
“Jasså vill du det?” sade mannen hon fallit på, “vi som har det så kul? Är du säker på att du vill ge dig av redan?”
“Jaaaa… hick… hihihi…” Salt försökte resa på sig ordentligt utan stöd från mannen men upptäckte efter några försök att han höll fast henne. Fnittrade försökte hon ta sig loss men utan att lyckas.
“Jag kan ju inte sova här!” ropade hon högt åt mannen och fnittrade åt det hon själv sagt. Vad lustigt om hon skulle sova rakt där på bargolvet! Båda männen skrattade.
“Nej förstås!” sade den som höll fast henne, “vad sägs som att du följer med oss så kan du sova där vi håller till?”
“Nääää- hick…” Salt fnittrade igen, “det vill jag- jag inte!”
Mannen i huva skrattade igen.
“Men vad synd då.” sade han och nickade åt sin snaggade kumpan, “då får vi helt enkelt bära med dig då!”
Salt fnittrade igen. Bära med henne? Det lät roligt-
Ganska direkt efter den sista tanken kom hon på att det inte alls var kul. En säck drogs över hennes huvud bakifrån och gjorde hela hennes synfält mörkt.
“Fan.” var det sista som kom ur hennes mun innan ett hårt slag i bakhuvudet även gjorde hennes medvetande svart.Nästa gång hon vaknade var det med en smällande huvudvärk och kraftigt illamående. Efter en bra stund av att bara försöka stå ut med värken upptäckte hon att hennes händer var bakbundna och hennes fötter fastkedjade i stenväggen bakom henne. Säcken hon haft över huvudet var borta, men lika så var puben hon svimmat i och männen som varit hennes sällskap. Istället hade omgivningen ersatts av kalla, fuktiga stenväggar och sällskapet som erbjöds var en ekande ensamhet. Dessutom var det mycket mörkt överallt. Det enda ljus som kom in var ett dunkelt fackelsken som lös in genom ett gallerförsett fönster på rummets enda dörr. Ett mycket irriterat läte kom från Salts mun.
“INTE EN GÅNG TILL!!!” skrek hon ut i mörkret följt av en lika hög och arg svordomsramsa. -
“Dämpa dig, människoyngel!” Väste Gorja från ett av rummets hörn, väl dold av rummets mörker. Hennes röst var hes, hon hade nog inte druckit vatten på länge och hade sannolikt skrikit en hel del. “De kan skriva böcker om huvudvärken jag krigar mot just nu.” Mellan hennes svarta och vita klädsel, hennes omöjligt bleka hud och ljusa hår så passade hon både in bland skuggorna och de kalla stenväggarna, smälte in faktiskt, men där låg hon. Låg. Det hade visat sig att hon inte var mindre farlig i en position som Salt hade blivit placerad i och lämnat många blåslagna, så för att ha en chans att leverera henne till slavhandlaren utan att själva förlora män hade de tagit handfängslen och fängslat hennes högra arm bakom ryggen mot hennes vänstra bens fotled, armen och benet fixerade mot hennes rygg på grund av den korta kedjan på handfängslet. Detta gav henne bara rörlighet med ett ben och en arm, och för att hindra hennes fria arm från att vara ett hot hade de tagit åt sig nöjet att bryta den, vilket resulterade i en omöjlig böjning som helt plötsligt var böjd.
“Inte en gång till? Händer det här dig ofta? Har du rymt från något sådant här förut?” Hon lade sig ner på golvet och började obekvämt hasa sig mot Salt. Väl ute i ljuset visade hon sig väldigt blodig, sitt egna blod för det mesta, med mångtaliga skador, skärsår, blåmärken och säkerligen ett flertal brutna saker än bara armen. Hon vred sig så att hon kunde se Salt i ögonen, men ställningen blandat med smärtorna gjorde det svårt att rikta blicken ordentligt, eller så hade svårigheten att se Salt med blodet som runnit in i ögat att göra, från såret i pannan där de tidigare slagit Gorja medvetslös. “Snälla säg att du kan befria dina händer och kan dyrka lås på handfängslen … eller har nog med rörelse för att räta min arm igen innan den läker fel. Eller någon talang alls som hjälper oss.”
-
Salt hoppade till då en hes röst hördes från ett av rummets mörka hörn. Trots att den genomträngande gröna färgen på hennes ögon ibland kunde uppfattas som lysande, så kunde hon tyvärr inte se bättre än någon annan människa i mörkret. Fram tills medfången som talat hasade sig fram mot henne i mörkret så kunde Salt inte se någonting av denna. Hon kunde lokalisera vart ljudet kom ifrån men inte mer. Dock, när personen som var inlåst tillsammans med Salt väl lyckades ta sig fram i ljuset så önskade Salt nästan att hon hon stannat i mörkret. Kvinnan som hon delade cell med var muskulös och bra mycket större än Salt. Hennes hy var så ljus att det tycktes lysa i skenet från facklan utanför dörren, ögonen var röda och öronen spetsiga. Kvinnans fysik och utseende var helt klart inte mänskligt och trots att hon tycktes illa skadad skrämdes Salt mer över vetskapen att de var fast i samma cell, snarare än faktumet att de var fast i en cell. Hur hade slavindrivarna ens vågat ge sig på denna varelse?
Salt svalde hårt och hoppade lite diskret längre mot väggen då kvinnan kom närmare henne. Fast, det sista hon sagt var kanske inte så hotfullt dock? Hjälpa oss? Betydde det att hon kanske inte skulle äta upp Salt trots allt? För det såg verkligen ut som hon kunde bara handfängslet kom loss…
“Lite då och då.” svarade Salt på den första frågan som ställts, “Det händer ofta när olika piratbesättningar drabbar samman att den förlorande sidan säljs av den vinnande. Fast min besättning lyckades alltid slå tillbaka innan det hände. Sen blev jag såld när jag var liten också. Och då blev jag såld på riktigt. Samma ägare i flera år och allt. Men det var länge sen, och jag SLOG MIG FRI DÄRIFRÅN.”
Den sista meningen vrålade hon ut med ansiktet vänt mot dörren, både i frustration och som någon typ av hot mot vem som än kunde finnas på andra sidan med en nyckel. Sedan vände hon sig mot den skadade kvinnan igen. Den gröna blicken gled över hennes sår och skador.
“Det där är ganska fula skador du fått.” hon lade huvudet på sned och gav den andra kvinnan en skeptisk blick, “du kommer inte att äta upp mig om jag får loss handfängelset? Vad är du för något egentligen? Ett troll? En vampyr? Både ock? Något annat?”
Salt rynkade pannan och tycktes helt ha glömt bort att hon alldeles nyss varit livrädd för sin skadade rumskompis.
“Jag kan nog inte komma loss själv men du kanske kan bita loss mig? Bita i repet alltså, inte mina händer. Du ser ut att ha vassa tänder till skillnad från mig.” hon log ett överdrivet stort leende för att visa sina ganska ofarliga, icke-vassa människotänder.
“Jag har massa talanger!” fortsatte hon, precis som om hon helt glömt bort situationen de befann sig i, “jag kan simma som en fisk, dyka bättre än typ alla andra, vara under vattnet jätte, jätte, jättelänge, ganska bra på att fixa brutna ben och skärsår, jag kan hjula och gå ner i både split och spagat… hmm vad har jag mer för talanger? Åh! Jag kan laga jättegod kycklinggryta!”
Salt log stolt mot kvinnan på golvet.
“Jag heter Salt förresten. Eller Socker. Kan aldrig bestämma mig för bara ett av dem så jag använder båda.” hon lade huvudet på sned igen, “vad heter du?” -
När Salt ropade högt var det som att någon förde en kniv rakt genom Gorjas huvud och några tårar tog sig ur ögat. Gorja vilade ansiktet platt mot det svala, sköna, fördomsfria stengolvet medans Salt pratade, och väntade tills hon var helt klart med att göra någonting alls. Men det var intressant det Salt pratade om, vissa av sakerna åtminstone, så som att hon var en pirat, eller viktigare att hon var bättre än alla på att dyrka … eller vänta, sa hon dyka? När Salt pratade på och på insåg Gorja att relevansen i orden dog ut för länge sedan och hon tog ett djupt andetag för att inte tappa humöret och skrämma undan kvinnan från att hjälpa henne fri.
“Jag vet inte vad hjula, split eller spagat är, men din kycklinggryta ser jag fram emot. Hjälp mig bara att slå mig ut ur fängelset.” Hon försökte försäkra människan om en framtid. “Jag kan ta hand om dina rep, befria mina händer sen bara, så kan jag få ut oss så snart jag läkt.” Hon rullade längst golvet upp till där Salt var fast. Hon besvärade sig inte med att presentera sig själv, då hon inte räknade med att Salt skulle överleva flykten. Människor gick sönder så lätt.
“Tror du att alla som ser annorlunda ut vill äta upp dig?” Hon pressade sig själv mot väggen för stöd så att hon kunde komma upp och balansera på knäet och hoppade sedan klumpigt över till Salt och lutade sig mot hennes kropp för stöd. Hon stönade till av smärta när hon använde sin brutna arm för att vifta bort sin långa hårfläta från ansiktet så att hon inte bet sönder håret sitt när hon skulle bita i repet. “Inget troll, ingen vampyr, någonting annat. Fortsätt gissa.” Sa hon enkelt i hopp om att hålla den nervösa människan lugn när hon började bita i repen runt händerna.
-
Salt såg på medan den skadade kvinnan kämpade sig upp vid hennes sida. Frågorna som ställts hade fått den före detta piraten att helt glömma bort att hon precis varit livrädd för vad än medfången var för något. Lika mycket tycktes hon även ha glömt att de båda tillfångatagits av slavhandlare då den tidigare frustrationen var som bortblåst när hon svarade den andra kvinnan igen.
“Hjula är precis vad det låter som, man gör sig själv till ett hjul. Typ. Jag hade visat om jag inte satt fast i väggen. Splitt och spagat är att man kan sträcka ut benen till max på olika sätt. Typ. Skulle visat det också om jag inte satt fast.” Salt snörpte på munnen och sparkade med sina kedjade ben, “Åh, om jag gör kycklinggryta så behöver du inte äta upp mig sen heller!”
Leendet var tillbaka på Salts läppar.
“Nä, jag tror inte att alla som ser annorlunda ut vill äta upp mig. Men man vet ju aldrig? Min gamla kapten brukade säga ‘Oy! Socker! Du ser så söt ut att man får lust att äta upp dig!‘ Men hon åt ju mig aldrig så det var väl tur det. Hon kanske skrämdes iväg av att jag också heter Salt? Trodde kanske att det bara var utsidan som var söt men att insidan var sur eller något? Har aldrig funderat på det faktiskt…”
För ett ögonblick gled Salt iväg i sina egna funderingar över sin före detta kapten, men avbröts av sin medfånges plågsamma stön vid hennes sida. För ett ögonblick kom hon tillbaka till cellen och situationen de befann sig i.“Går det tror du?” frågade hon och försökte flytta sina bakbundna händer närmare kvinnan utan att putta på den skadade för mycket. Hon verkade trots sin uppenbara styrka vara i mycket smärta.
“Om du får loss mina händer kan jag böja tillbaka din arm och se om det går att fiffla upp handfängelset. Den ser lite rostig ut. Om det inte går att lirka upp den så kanske vi kan ha sönder den istället?”
Salts ögon granskade skärsåren den andra kvinnan hade över så gott som hela kroppen. Själv var hon inte skadad mer än antagligen en bula i bakhuvudet från slaget som fått henne att svimma kvällen innan. Dock mådde hon väldigt illa, var lite yr och törstig som bara den. Hade hon blivit drogad kvällen innan eller var det bara en baksmälla? Förresten, kom hon också på, hade mötet med de två männen skett kvällen innan? Eller hade hon varit avtuppad längre än så?
“Hm, inte vampyr och inte troll?” Salt funderade medan hon kunde känna vassa tänder gnaga på repen som höll henne bunden, “du har ganska spetsiga öron men jag tror inte du är en alv. Varken mörk eller ljus. Såna har jag träffat förr. Lite för stor för att vara en dvärg och lite för mänsklig för en vätte. Kan du kanske vara en jätte? Någon sån har jag aldrig träffat!”
Vid det sista tycktes hon skina upp en aning.
“Åh! Betyder det att du kommit hela vägen från Kaldrland!?” hon lade huvudet på sned, “fast, nog för att jag aldrig träffat en jätte men du känns lite för liten för det faktiskt. Men kanske blandad jätte och något annat? Ork känns det inte heller som, inte för att jag träffat någon av dem men vad jag vet så är de gröna och inte vita? Kan jag kalla dig för Snövit förresten? Eller Rödöga?” -
Nog hade hon fått henne att prata allt. Det gjorde nästan lite ont i örat att höra allt snack, men med målet i sikte gjordes allting mer uthärdligt. Repet var vidrigt, men hennes tänder var vassa nog att hon ganska snabbt kunde orsaka ganska märkvärdig skada på det. Hon valde att vara tyst hellre än svara på massa frågor för att få det att gå snabbare att bli fri, även om hon förstod att det kunde anses otrevligt. Just nu var säkerligen även Socker ivrig på att komma loss och hade nog förstått att Gorja inte tänkte äta upp henne åtminstone i det här skedet. Hon slet och rev och gnagde loss lite åt gången innan hon började få ett ordentligt djup i sitt arbete och kunde bita och gnida med sina tänder och nästan knivskarpt börja skära igenom.
Med ett stön föll hon sedan omkull från sin egen vikt när hon inte längre höll sig uppe genom sin muns grepp om repet som gick av. Hon spottade ut det som hamnat i munnen och trots sina smärtor rullade hon sedan över på mage. “Okej Socker, din tur! Få loss min hela arm så kan jag ta hand om resten!” Hon vred sig så att bojan som fäste hennes fot och hand tillsammans bakom hennes rygg var vänd mot medfången.
“För att svara på dina frågor …” Hon tänkte till på vad som hade sagts och var tyst en kort stund. “Jag är inget troll, vampyr, ljus eller mörk alv, jätte, vätte, dvärg eller heller från Kaldrland. Du har rätt att orker vanligtvis är gröna och inte vita, och får du ut mig ur bojan får du kalla mig precis vad du vill. Kedjan ser skör ut, men positionen är för genomtänkt för att jag ska kunna investera någon som helst eget kraft för att kunna skada den. Om du kan göra dig av med kedjan på bekostnad av smärta till mig är detta fullständigt acceptabelt. Förutsatt att ingen kroppsdel lossnar kan min kropp läka skadorna.” Åtminstone alla skador hon hittills genomlidigt.
-
“Riiiiiyyyaaaaah!!!”
Salt sträckte på sig med armarna högt över huvudet då repet som band dem lossade. När det kändes som var enda muskel i hennes rygg fått röra sig och allt som gick att knäcka var knäckt drog hon ner sina armar igen och tittade på handlederna. Även om repen suttit hårt syntes inte mer än några röda märken. Förutom baksmällan efter vad än hon fått i sig då hon kidnappats så mådde hon fysiskt ganska så bra. Till skillnad från sin cellkamrat i varje fall. Det andra kvinnan hade redan rullat över på rygg för att Salt skulle kunna återbetala tjänsten hon just fått. Salt, i vanlig ordning, blev dock något distraherad först.“Oooooh så du är en ork alltså! Vad häftigt jag har aldrig mött någon tidigare!” ropade hon förvånansvärt förtjust över upptäckten. De flesta andra människor skulle haft en lite (mycket) mer nervös och skrämd reaktion – de känslorna fanns inte hos Salt för tillfället. Hon lade huvudet på sned och granskade kvinnan bredvid sig.
“Fast du verkar inte riktigt som en ork. Inte så som jag hört om i varje fall. Allt jag hört är att orker är gröna, fula och korkade. Fast du är vit och kanske nästa snygg om det inte vore för alla skador.” fortsatt nonchalant över sin oförskämd het drog Salt en hand över en av orkkvinnans vita flätor och förvånades över mjukheten, “fint hår har du också!”
Hon släppte kvinnans hår och lade huvudet på sned igen.
“Du har inte heller sagt något korkat än så jag tror det jag fått höra om orker är fel faktiskt. Å andra sidan så har du inte sagt något jättesmart heller. Men, det har nog inte jag heller.”
För en sekund flöt Salts tankar iväg åt andra håll innan hon äntligen kom ihåg att hon skulle få loss kedjan som band hennes cellkamrat.
“Juste!” ropade hon, “jag skulle ju hjälpa dig också, det höll jag på att glömma.”Salt lyfte och vred lite försiktigt på den andra kvinnans hand och fot för att studera handfängelset. Låset såg lite gammalt ut och var lite rostigt, men inte tillräckligt för att det skulle gå att slita eller slå sönder. Under en lite stund gjorde dock Salt sitt bästa med att försöka just detta. Hon slog i konstruktionen, drog, försökte lirka och dyrka upp låset och testade alla möjliga olika sätt att ha sönder det på men utan framgång. Till slut gav hon upp detta, suckade och lutade sig tillbaka en liten bit. Det fanns dock en sak hon inte provat än…
Nervös slängde hon en blick mot fängelsedörren för att se om någon vakt stod utanför och såg vad hon gjorde. Därefter lutade hon sig försiktigt över kvinnan som låg med ansiktet bortvänt från henne.
“Du Snövit?” frågade hon lite tveksamt, “du kan inte se mig eller handfängelset va?”
Efter ännu en hastig blick mot dörren släppte hon sedan kedjan och förde båda sina händer till sin mun. Därefter spottade hon ett flertal gånger i nävarna innan hon hastigt lutade sig över kvinnan och handfängelset igen. Med flinka, snabba fingrar började hon sedan att ordentligt gnida in sitt eget saliv i låset och på alla ställen där det fanns rost. Då och då slängde hon en nervös blick mot fängelsedörren i fall att någon skulle råka dyka upp.
“Kom igen, kom igen, kom igen…” mumlade hon för sig själv medan hon gned in spottet. Lite mer rost hade nu börjat krypa ut ur nyckelhålet på låset och de rostfläckar som funnits där sedan tidigare blev gradvis större. Hastigt släppte hon låset och spottade i sina händer en gång till för att sedan fortsätta gnida in även det i metallen som bad orkkvinnan. Efter en stund av gnidande hade till slut hela låset blivit helt rostigt och med lite kraft lyckades Salt bryta sönder det så att hennes medfånge fritogs.
“JAH!” ropade Salt högt när kedjan lossade i hennes händer. -
Vred lätt på huvudet men vände snart tillbaka igen efter Salts fråga. Vad spelade det för roll om hon kunde se henne eller inte? Det lär inte som att hon var på väg att skada henne. Hon svarade dock inte ens, och Salt påbörjade sin grej. Hon förstod inte först vad kvinnan gjorde, men gradvis började hon lista ut det och hon kunde faktiskt inte bry sig mindre om vilken metod som användes. Att det ens var en konstig sak att befria Gorja på sättet som hon gjorde var märkligt för Gorja, som såg varje lösning som en bra lösning.
“Jag hade varit förolämpad av dina ord om det inte vore så att människor knappast är i en ställning att kommentera vem som är ful eller korkad, ni är alla inget mer än pinnar med rynkor i överflödiga hem och befästningar.” Sade hon enkelt och så fort bojan gick sönder släppte hon ut ett tyst, försiktigt firande ljud. Hon rullade över helt och hållet på sin rygg och trots kedjans skramlande sträckte hon på sig så att hela kroppen knakade, särskilt armen och benet som varit bundna samman. Hon tog sedan tag i sin brutna arm och med ett hopbitet skrik som trots den stängda munnen blev väldigt högt så började hon vrida armen till rätta. Hon skulle troligtvis behöva bryta den en gång till mer noggrant senare så att den kunde läka rätt, men att räta den istället för dess böjda tidigare läge hade stor betydelse för smärtan.
“Ni människor och det värdet ni sätter i era ägodelar. Många av er skulle låta er granne brinna för att skydda ert guld, ert silver och era samlingar. Vackra är ni inte.” Hon satt sig upp och pekade mot Salt. “Ta tag i min arm och dra med all din kraft, jag behöver få den rätad.” Hon höll fram sin brutna arm och kisade lite från smärtan. Utanför cellen i fjärran kunde hon höra väsen, men om det var en fyllefest till eller om det var vakter på väg hitåt efter allt väsen, det var osäkert. Tiden fick avslöja, men viktigast nu var armen.
“Om vakterna kommer och du måste göra dig redo för strid, försök positionera dig nära den långa, skalliga människan med ett ynkligt skägg, blåa ögon och nyligt bruten näsa. Han är diskret halt på höger ben, sannolikt från en allvarlig gammal skada som inte läkt, av haltandet att döma. Får du till en smäll mot knäet borde du kunna övermanna honom. Men börja med att hjälpa till med min arm.” Hon var lugn i rösten trots smärtorna som korrigeringen av armen redan hade orsakat.
You must be logged in to reply to this topic.