Det hade sannerligen varit välbehövliga dagar. Lugn och ro, skratt och gott sällskap, kanske också lite för mycket mjöd men det hörde till. Trots allvaret i vad de red mot hade ritten till tingsplatsen varit angenäm trots att hösten redan var här. Väl framme ser hon ut över tälten, fanorna och myllret av folk. Hon hade alltid tyckt om ting men den här gången kändes allvaret redan när de nådde fram till den yttersta ringen av tält. Hon sneglar mot sin bror, tacksam över att han hunnit hem i tid för tinget, hade inte alls sett fram emot att stå där ensam utan honom. Nickar bistert åt hans fråga” Jo jag ser det… ”Rynkar pannan en aning, samlar tyglarna lite. Vad innebar det? Ett övertag helt klart om inte Ulvhedna sänt någon från sina led att tala på tinget för sin sak. Känner hur spänd hon är. Hästarna tjudras, hon skulle se till dem senare, sadla av och ge dem hö men nu fanns inte riktigt tiden eftersom de varit en aning sena iväg. Hon hjälper honom med packningen och tältet, lägger in sovskinn och filtar, säcken med deras kläder och vapen. För första gången någonsin känner hon ett sting inombords över att behöva lämna sitt svärd i tältet. Hon byter om lite snabbt, drar av sig sin restunika och får på sig en av de nya hon köpt i Frostheim. Hennes och Brands egna färger, stolt drar hon handen över den innan hon slår bältet kring midjan.

Tillsammans med sin bror intar de sina platser. Hon nickar till Erngissle då han ser åt deras håll, hälsar på dem. Det var flera veckor sedan som hon talat med honom nu men det känns ändå bra att de fått en sådan hedrande tältplats likaså som platsen här vid tingsringen visade på att Erngissle satte värde på dem. Hon nickar hälsande åt flera av hirdmännen och några kommer fram för att dunka Brand i ryggen, hälsa honom välkommen hem. Hon är stolt där hon sitter intill sin bror och rak i ryggen, ser sig runt. Facklorna indikerade att det skulle komma att bli en lång kväll.

Lägger sin hand på Brands arm” Jag hämtar något att dricka och något att tugga på. Jag vet inte hur det är med dig men jag är i alla fall hungrig och det kommer nog dröja innan vi får mat. Något mer du behöver? ” Frågar hon medan hon reser sig upp. I ringen har lagmannen tagit sin plats. Det var ännu en liten stund kvar tills allt skulle börja vilket skulle ge henne gott om tid att hämta dryck och mat och sedan återvända tillbaka till sin plats

Hillevi att som representant för Hrafn, så som hon gjorde i väldigt många frågor, de var en liten grupp som närvarade, Hillevi och ett fåtal andra varav bara två satt med Hillevi i ringen på var sin sida om henne beskyddande, en man och en kvinna. Hillevi satt med sina händer i sin famn, obeväpnad. Hillevis blick vandrade bland de närvarande och aktivt observerade all rörelse.

Iklädd läderskydd med åtstramande remmar, smutsig klädsel och hy med rufsigt kort rött hår och tecken på torkat smutsblandat svett utmärkte hon sig från många i hennes omgivning, hon kunde likaväl precis ha krälat ut ur ett slagfält och satt sig i ringen baserat på hennes tillstånd, och samma kunde påstås om de som satt med henne, smutsiga och slitna, till synes obrydda om att vara städade under sitt deltagande. I tystnad satt de rakryggat och bara väntade.

Leida nickar stilla till sin brors ord. Vad han än tänkte säga på tinget så litade hon på honom. Litade på att han inte skulle säga något hon inte var med på. De hade talat länge tillsammans, vänt och vridit på allt men inte kommit fram till något egentligt beslut. Däremot hade de blivit lite klarare med vad de båda kände, tänkte och tyckte. När Torfi inleder tinget tystnar sorlet som varit och allas blickar vänds mot cirkeln. Så även Leidas. De mindre spörsmålen intresserade henne inte och skulle ge henne en chans att driva hungern på flykten. Hon hoppades, likt Torfi, att Ulvhedna skulle sända någon att tala för sin sak. Det var aldrig bra att höra endast en sida av en konflikt.

Blicken mot Hillevi då hon talar. Så Hrafnr hade inte sänt sin ledare, vad sa det egentligen? Var inte ätterna som samlats här viktiga nog för det? Leida rynkar pannan en aning, söker sin brors blick men säger inget. Rätar lite på sig där hon sitter och ser åter mot Torfi när denne än en gång har orden efter det att Hillevi satt sig ned.

Några små fejder… en stöld. En träl som rymt och fått skydd hos en annan ätt. Två timmar senare var de små sakerna avklarade och det märks på tystnaden att det är allvar nu, att det är det här man har väntat på. Än var ingen Ulvhedna på platsen, Leida lägger lätt en hand på sin brors arm” Nu gäller det… ” Viskar hon

Hillevi satt neutralt för det mesta genom ceremonin, hennes tankar verkade nästan vara någon annanstan, hon log lite smått när den var färdig och nickade bekräftande åt paret när deras blickar råkade landa på henne. Därnäst talade Brand, och detta orsakade knappt en förändring i Hillevi, annat än att hon hade slutat le när de nyvigda inte längre var i fokus. När hon snart blev erbjuden ringen reste hon sig upp, tog eden och klev sedan in i ringens centrum.

När hon började tala var hon artig, artikulär och talade med ett lugnt tempo.

“Tack, lagman Torfi. Då Ulfhedna inte är här för att föra sin talan vill jag göra dem rättvisa. Deras frånvaro är inte förvånande, och det säger jag inte som deras fiende. De har ett rike att styra och ett krig som härjar, så deras resurser är sträckta tunt, de behöver ha krigare över hela riket. Deras familj sörjer förluster, och rädsla fyller folket, ovisshet om deras egna säkerhet. Vägarna i Kaldrland är inte längre säkra för Ulfhedna familjen, och att resa hit skulle innebära stora risker utan en större styrka som eskort. Det innebär inte att de inte kommer, men omvägar och försiktighet har blivit deras liv, då de känner sig otrygga.

Ni kanske förväntar er att jag kommer hetsa mot ett beslut att slå ihop er med oss, eller önskar höra motiveringar på varför ni ska ansluta er till Hrafn istället för Ulfhedna, men det finns inte mycket jag kan säga som en intelligent person inte skulle se som propaganda. Ulfhedna är ett starkt släkte, en kompetent familj med många talanger, och deras krigare är många av dem legendariska. De är en skrämmande fiende, och ett styre som säkert har behandlat er rättvist, jag skulle inte vilja motsätta mig dem om jag var er. Jag är inte här för att tala om för er vad ni borde göra, jag är inte här för att forma era åsikter till mina, jag kom för att vara en motvikt till vad Ulfhedna skulle kunna ha sagt på tinget, och för att jag ser ett värde i att göra oss tillgängliga för frågor ni kan tänkas ha.

Jag vill inte konvertera någon, för det här kriget är bara början. Har man inte anslutit sig till oss redan är det sannolikt för att man inte håller med om våra metoder eller att man drömmer om fred. Krig är inte rättvist, och vi låtsas inte annat, vilket många rykten om oss säkert talar för. Ulfhedna tog min familj, vi tar nu deras, och cirkeln fortsätter om vi sedan tar makten. Besegrar vi dem och berövar dem alla på liv tar kriget bara en ny skepnad när vi söker reda på nästa fiende, och denna söker sedan i sin tur hämnd mot oss.

Kaldrland innehåller styrkor resten av världen borde avundas, och Jarl Turin Hrafn avser göra världen påminda om det. Jag är inte här för att rekrytera, då ett imponerande tal sporrar impulsiva handlingar och vi är inte ute efter ytliga allianser som bryts när magen knyter sig då det upptäcks vad som krävs från en underlägsen här för att vinna ett krig. Kaldrland är inte vad vi en gång var, och döden väntar många som tar vår sida, om inte nu så om ett år. Krig är ingenting för de motvilliga, och krig är i Kaldrlands framtid med Jarl Turin på tronen.

Önskar ni fred är det bäst att ni ansluter er till Ulfhedna. Världen skiftar mot sammandrabbning. Karm blöder, Iselem växer i mod, de döda återvänder med illvilja och svartalver har setts inom våra gränser. Audgisil är en duktig diplomat, och desto större styrkor han har, desto bättre allianser, desto bättre kan han bli fredsmäklaren Audgisil.

Jag rekommenderar att vi väntar och ser om Ulfhedna önskar representanter på detta ting, och att dessa helt enkelt är sena. Under tiden finns jag här för att svara på frågor, rykten och anklagelser, under flera dagars tid om det behövs ifall ni önskar tala med en representant från Ulfhedna innan era beslut.”

Hon gav en nick mot Torfi och mot Brand och Leida innan Hillevi klev åt sidan och satt sig där hon tidigare suttit, benen i kors, rak rygg och hennes följe stirrande på henne i ren förvåning. En av dem lutade sig in mot henne och viskade upprört något, hon höjde sin hand lätt avfärdande och såg inte ut att ge något svar, utan lät hennes fokus förbli mot ringen av deltagare.

Hon nickar till sin bror, ja… av det hon hört av talet nyss kändes det hela än mer förvirrat så när brodern reser sig gör hon också det. Rak i ryggen och med säkra steg går hon intill honom bort mot Hillevi med mjödstopet i handen. Det hade blivit tomt lite för fort. Väl framme nickar hon mot Hillevi och de båda krigarna i tur och ordning, de kanske skulle vara fiender i framtiden men här var de fortfarande fränder och landsmän. ” Ja… Jag är Rands syster Leida ” säger hon med stadig röst medan hon möter Hillevis blick, mäter henne som om hon skulle mäta en fiende på ett slagfält. Inte ovänligt dock, mest värderande för att försöka se vem hon är och var hon står. Hon låter Brand leda de första frågorna men även om hon är tyst och låter honom betyder det inte att hon inte fokuserat lyssnar på det som sägs som svar från Hillevis sida.

Hillevis motfrågor låter hon dock vänta en aning, slår sig långsamt ner på marken framför Hillevi, att stå och se ner på någon vid en sån här diskussion kändes sällan bra. Benen lätt i kors med den mjuka tunikan över” Så att Kaldraland har blivit ett bortglömt rike är ert skäl till att starta ett inbördeskrig? ” Frågar hon, på samma sätt som sin bror inte med någon fientlighet i rösten utan med en uppriktig undran i att försöka förstå.” Det låter i mina öron som ett märkligt sätt att försöka stärka vårt land på. Om det kommer till strid kommer båda sidor att förlora många krigare vilket i sin tur kommer göra landet svagt. Vi kommer att få dåliga skördar och det i sin tur kommer påverka vårt land i många år framöver. Det kommer knappast att locka ambassadörer till oss och… behöver vi dem ens? ”Hon ger Hillevi en frågande blick, ena ögonbrynet höjt. Hon talar långsamt, ser kort mot sin bror om han önskade lägga till något innan hon återigen ser på Hillevi.” Finns det fler anledningar till att starta ett inbördeskrig? Personliga skäl?

”Vad gäller våra egna önskemål.. Som min bror sa vid tinget så önskar vi återigen bli erkända som en självständig ätt. Det är endast vi två kvar och framtiden är oviss. Jag har länge flackat runt på olika uppdrag och likaså har min bror. Jag kan inte tala för min bror men jag är, trots att jag är krigare, trött och färdig med krig. Jag anser att ett inbördeskrig inte gagnar någon och jag önskar fred. Jag ser inte fram emot att behöva ställa mig på någon sida. Det kommer innebära, hur jag än väljer, att jag måste vända fränder ryggen. Skapa fiender där jag förr hade vänner. Jag tycker inte om det, inte alls. Så… vad händer om jag väljer att gå med er? Eller mot er? Att stå utanför ett inbördeskrig och se fränder blöda är inte ett alternativ.

Hillevi såg lite fundersamt på Leida och sedan Brand. Hon lät båda tala till punkt och samlade sedan deras frågor i sina tankar för att formulera sig så bra som möjligt. “Kriget pågår inte för att bevisa någonting för resten av världen. Familjen Ulfhedna tog hjälp från utländska krafter och mördade vår kung, och begravde alla som var lojala till det gamla styret. Vi är i krig inte för att Turin vill visa sin styrka, utan för att hans, min och flera andra familjer förlorade nära och kära, och riket fortsatte med sin vardag. Min far vad en handelsman, men kunde inte ignorera kungamordet, och är nu död. Vi är svaret på en orättvisa, men det betyder sedan inte att vi inte skulle innebära en förändring. Vi är öppna med detta, och att Ulfhedna lämnar oss sårbara till resten av världen genom att avla svaghet med främmande stater.” Hennes uttryck var allvarsamt, kanske till och med innehöll tecken av sorg när hon såg på Leida.

Hon såg till Brand. “Vi vill ingenting hellre än att avsluta kriget och börja på nytt som rike oavsett hur lång tid det tar, i vilket rike det kommer finnas mycket utrymme för bönder, och många starka män som förpliktat sig till den rådande situationen men som även de kommer söka sig till stabilitet när vårt uppdrag är slutfört.” Hon vände blicken till Leida sedan, ett genuint leende sakta formande på hennes ansikte. “Men en kvinna är större än antalet avkommor hon lämnar bakom sig. Även män kan utöka ett släkte, snabbare till och med, och bör aldrig styra över vad vi gör med våra liv.”

Hon reste sig upp och erbjöd Leida en hand för att även hjälpa henne resa sig, och såg mellan dem medan hon pratade. “Ni är redan en ätt i sin fulla rätt men kommer alltid bara vara så självständiga som ni gör er. Idag var ett stort första steg för er, men livet är ingen gåva, det är en belöning. Jag kommer inte erbjuda er någonting Ulfhedna inte också kan, för söker ni er dit istället för till Turin kommer även de kunna ge er land och fred, och ni gör er säkerligen lika förtjänta Valhall eller Folkvang under deras styre. Jag har ingenting att säga som inte skulle låta som propaganda.”

Hon log åt dem och ryckte lätt på sina axlar. “Vad händer om ni går med oss? Ni kanske dör. Sannolikt även. Särskilt om det stämmer att Kung Audgisil är i samråd med svartalverna, för trollkonster från en av deras mästare skulle kunna kosta oss hela kriget om historierna stämmer, och Ulfhedna behöver bara luta sig tillbaka. Vilket slags rike Kaldrland blir under ett styre skuldsatt till svartalverna däremot, det går inte att svara på. Men de är sadistiska nog att de kanske inte ens väntar sig någonting i gengäld för att kväva upproret.” Hon placerade en hand på deras axlar. “Jag är ledsen att jag inte kan lova er ett lyckligt liv, men att göra det skulle vara en lögn. Jag vet inte om Ulfhedna kommer visa någon nåd alls, då deras styre är grundat i förräderi och det kommer alltid att växa ett motstånd ur det faktumet, men jag vet att förutsättningarna för er att bli gamla på en gård finns oavsett vilken sida ni väljer. Det är aldrig lätt att välja en motsatt sida från en vän, men är det inte mer skadligt att välja en sida man inte tror på. Ni behöver besluta vad som är rätt för er, inte vad vilken sida kan ge er. För båda sidorna kan ge er lika mycket, ni är där endast begränsade av er själva.”