- This topic has 13 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 8 månader sedan by
.
-
Det var en varm förmiddag i Älvskogen, mossan fuktig och växternas blad glittrandes från nattens regn. Solen stod redan högt men bara ett fåtal strålar tog sig igenom lövkronorna vilket gav skogen ett dunkelt och mystiskt ljus. Det var dagar som denna då inte mycket hände och fick det att krypa i trollgummans svans där hon satt utanför sin boning, puffandes på sin pipa.
“Nä, vid alla bergakungar… Här kan jag ju inte sitta och bli till sten” Mumlade hon för sig själv och hoppade upp på fötter. Hennes hastiga rörelse fick några småfåglar att fly i panik in bland buskagen och det i sin tur fick henne att brista ut i ett hjärtligt skrockande. Sölva släckte sin pipa och såg fundersamt ned längst stigen som ledde från hennes boning. Undra vem hon skulle tänkas stöta på en dag som denne? Med lite tur kanske några vilsna män. Tanken fick henne att le, det hade ju varit alldeles fantastiskt! Så det var med förväntan som hon plockade ihop lite saker att ta med sig som alltid kunde komma till användning. Eller snarare bruk.En kort stund senare gav hon sig av längst stigen utan någon egentlig slutdestination i åtanke, utan snarare ett litet hopp om att stöta in i någon rolig filur eller stilig karl. Ju längre hennes färd gick desto muntrare blev hon och stämde snart upp i en glad sång. Visst, hennes sångröst var nog inte alls lika fager som älvornas men texten var rolig och melodin kunde nog få de allra flesta mungipor att peka uppåt. Eller det var vad Sölva själv tyckte – varelser av lite finare karaktär flydde i rena förskräckelsen av det oväsen hon förde.
Det var inte en lång stund som passerat förrän Sölva kände sig lite trött på vandrandet och slog sig ned på en förmultnande trädstam för att vila fötterna. Hennes sång gick över till ett nynnande medan hon förberedde sin pipa med ny tobak. I den vindstilla skogen stannade röken som ett stort moln kring henne vilket retade fram ett par hostningar. Tristessen började krypa i svansen på henne igen där hon satt och blåste rökringar.
“Nu måste väl ändå någon rackare dyka upp, rackartyg vill man ju inte göra ensam!” Muttrade hon och blåste ut en stor och grann rökring. -
Älvskogen, på något vis tycktes han alltid återvända dit. Varthän hans bara fötter vandrade, lyckades de alltid återvända till Älvskogens behagliga klimat. Värmen som för honom var som en lockande dam efter några glas vin, allt för frestande för de flesta. Vem ville inte fly från vinters rusk och kyla? Magin var för honom vanligtvis det som ställde till med besvär i världen, men just i denna skog var det en uppfriskning. Som om det var en naturlig del av vardagen, inte något som skavde som nageln i ögat.
Gormkäft, som var skogstrollets namn, hade precis lagt sig tillrätta i en mörk läderväska som hängde i en av de lite mer robusta grenarna. Det silvergråa håret stod åt alla håll, tovigt och verkade nästan gå ihop med de stora ögonbrynen. Två trollöron stack ut från röran, klädda med mängder av guldörhängen. Fast inget av det syntes från väskan, utan det var enbart hans svans, lite krokig av åldern, som lades märke till.
Lite irriterat öppnade han sitt ena gräsgröna öga för att stirra på mörkret omkring sig i väskan. Vad var det för någon med en stor käft som väckt honom? Eller hade det redan blivit ljust? Resan hade varit lång och Gormkäft misstänkte att hans tupplur hade blivit längre än väntat. Typiskt. Inte för att tid var något han hade ont om. Han bara föredrog att vara vaken. De stela lederna knakade till lite och metallringarna på både svansen och öronen klingade till när han försökte få någon pli på hur han satt. Pergamentrullarna prasslade till och till slut hade han fått upp locket och tittade sig omkring.
Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid allt ljus och en grimas som visade de få vassa tänderna han hade kvar täckte hela hans ansikte. Sedan drog han efter andan. Vilken underbar tobaksdoft. Där var det en idé, han fick upp sin pipa och tände tobaken som luktade gammal skog. En njutnings suck lämnade hans läppar medan han fäste sin blick mot flickan framför sig. Ja för gammal, det såg hon inte ut att vara. Men svans hade hon trots allt, så något vett skulle det väl finnas i skallen.
”God morgon, god morgon” hälsade han. Gormkäft hade både etikett och hyfs trots allt. Om det var morgon, var han osäker på men det var morgon för honom. Dessutom hade han hälsat två gånger, så som enligt skogstroll etikett visade på trevliga tecken. Han kliade sig på hakan något. Om kvinnan hade sagt något innan, hade det farit förbi honom redan.
”Och vem har vi här?”
-
Den välbekanta lukten av tobak och ljudet av nynnande som dansade mellan träden fick Tei att styra stegen ditåt, och snart fick hon syn på trollgumman som såg ut att sitta så fridfullt, motsatsen till hur hon själv kände sig.
En liten kvist med ljusgröna blad hade nästlat sig in och bosatt sig i hennes svarta hårsvall och såg ut att höra hemma där precis lika mycket som de sporadiska och toviga små flätor som kikade fram här och var. Ett slitet tygband hängde över hennes bara axel och höll uppe den lilla säck hon brukade fylla med saker hon hittade i skogen, men idag var den bara halvfull.
“Sölva!” utbrast hon bestört med gråten i halsen, och förfäran stod som skriven i hennes bleka ansikte. Hon slog sig ned bredvid skogstrollet, som var en av hennes absoluta favoriter att umgås med i hela skogen, och kände sig lite lugnare av att inte vara ensam. “Jag hittar inte Mäster!”
Mäster, ja det var ingen mindre än den randiga skogskatt som för närvarande låg hoprullad och sov uppe på Teis rygg. Och det var klart hon tappat bort honom, han hade inte setts till på timmar och inte gjort minsta väsen av sig där han låg och sussade sött medan tauren irrade runt och sökte.
“Jag..” hon avbröt sig när en röst som bestämt inte tillhörde Sölva hördes, och hon vände blicken mot ett av träden där något eller någon hängde från en gren. “En talande väska,” konstaterade Tei förbryllat och strök med sin smutsiga hand en tår ur ögat så att ett mörkt streck lämnades över kinden.
-
Friden var, till Sölvas stora förtjusning, äntligen bruten när hon hörde hur någon hälsade god morgon på trollvis. Så en förfärad och bekant röst som utbrast hennes namn. Det var konstigt att först hälsa hövligt för att sedan skrika så tyckte hon och försökte vifta bort molnet av tobaksrök så hon kunde se bättre.
“Nämen Tei, vad säger du?” Hennes förtjusning över att stöta på Älvskogens bästa taur byttes ut till oro när hon såg hur upprörd Tei verkade. Sölva strök tröstande sina ringbeklädda fingrar över taurens hår.
“Men Mäster då, vi måste hit-” Hon tystnade mitt i meningen för att även hon se åt det håll den obekanta rösten kommit.Det var med ytterligare några viftningar med handen för att få bort röken omkring henne som hon fick syn på den väska som hängde från en gren framför dem. Först var hon alldeles ställd, en talande väska? En snabb och förbryllad blick åt Teis håll innan hon åter såg mot väskan, lätt kisandes mot röken och det dunkla ljuset. En piparökande väska med svans och… trollhuvud! Sölva brast ut i ett både lättat och glatt skratt.
“Nä inte är det där någon talande väska… Morrn’ morrn’ bäste gammelfar!” Ja, inte var han hennes far men hon kände det artigt att hälsa på de äldre så. Försiktigt la hon ned sin pipa bredvid sig och log hövligt mot gammeltrollet i väskan.
“Jag är Sölva Toftsvans, dotter till Grymte och Fjördis Toftsvans! Kom och sätt dig här med oss och hälsa på skogens orakel” Hon gjorde en gest mot Tei, redan glömt bort vad Tei hade varit upprörd över alldeles nyss. -
Gammelfar? Han rynkade på pannan så att hans toviga och långa ögonbryn gick ihop och skapade fler rynkor i ansiktet – inte för att det syntes i ansiktet som redan visade tydligt hans ålder. Han drog in ett djupare andetag från pipan och blåste ut röken medan han fundersamt såg ner på trollet och det som hon påstod var ett orakel. Lite förvirrad kastade han sin blick på en större groda som satt på hans axel.
”Gammelfar, jag? Inte är jag väl varken gammal eller far?” frågade han, kanske lite förvirrat. Som om han inte var helt säker på om det var sant eller inte. Grodan gav ifrån sig ett litet kväkande som fick det äldre trollet att nicka lätt åt det. Kanske han fann något svar i det ikke svaret. För vem kunde egentligen tyda grodans kväkande.
”Du har väl rätt, Bufo…” hummade han och med ett litet besvärande läte hade han låtit sin svans greppa tag om grenen för att kunna svinga sig ner från väskan och landa på sina bara fötter. Lite damm for omkring honom.
” Mitt namn är Gormkäft och detta är Bufo, ett nöje att träffa er båda” fortsatte han helt enligt etikett och gjorde en cirkulär rörelse med sin svans framför sig medan han sedan lade den bakom sig, likt en arm och böjde sig framåt med pipan i mungipan. Egentligen var han inte säker på om det var ett nöje än, eller om det skulle bli ett nöje… Men inte kunde han säga något annat. Dessutom hade de redan väckt honom med sitt gormande och ståhej.
-
Tauren tryckte sig tätt intill Sölva och sökte tröst. Hur detta hade skett.. ja, det var ingen större förvåning. Katter hade en tendens att gå som de ville och även om Tei inte var så bra på att räkna så räckte en hand inte till för att summera antalet gånger hon inte kunnat hitta Mäster bara idag. Det var inte helt ovanligt att han befann sig hoprullad och lugnt sovande på hennes rygg, precis som han gjorde nu.
Men sedan väskan gjort sig till känna fick hon i alla fall tankarna på annat håll. De mörka ögonen spärrades upp när hon till sin förvåning såg en gestalt, tämligen liten för att kunna få plats i en väska, ta sig ur den och på nakna fötter landa på marken nedanför.
“Ett väsktroll!” utropade hon förtjust och slog båda händerna för ansiktet så de av tårarna blöta kinderna blev ännu smutsigare. Nyfiket betraktade hon honom uppifrån och ned i några sekunder, och sedan grodan på hans axel.
“Herr Gormkäft och Bufo råkar inte ha stött på Mästern?” frågade hon och försökte le samtidigt som hon snörvlade ljudligt. Sedan insåg hon att det var oartigt av henne att inte hälsa först.
“Förlåt.. Mitt namn är Æistëa,” hon presenterade sig med en liten nick, och rodnade sedan ända ut i öronen när Sölva kallade henne skogens orakel.
-
Sölva, som först inte sett grodan på hans axel, blev först lite förvirrad – talade gammeltrollet till henne? Det var först när hon hörde det kväkande till svar som hon upptäckte grodan och då förstod att det var denne som han talat till. Hon stängde då sin öppna mun och sänkte de förvirrade ögonbrynen då hon själv först tänkt svara på frågan.
När han hoppat ur väskan och vid Tei’s utrop log hon förtjust och plockade upp pipan igen för att dra sig en puff. Det började pirra i hennes långa trollsvans igen, men denna gång av förväntan. Nu skulle det nog bli liv i skogen.
“Välkommen till Älvskogen Herr Gormkäft och… Bufo!” Sölva utelämnade herr eller fru då hon var osäker på om grodan var en herre eller en dam.Mäster ja! Han var borta och det var därför Tei varit så upprörd! Sölva hade glömt det för en kort stund men nu mindes hon.
“Ja, Herr Gormkäft, Mäster är borta – skulle ni kanske kunna hjälpa oss leta efter honom?” Hon lutade sig ivrigt framåt och nickade samtidigt som hon frågade, hennes buskiga ögonbryn i en oroad krökning. -
Ett tag undrade han varför denne Sölva stod med öppen mun. Det var längesedan han hade haft den effekten på någon. Sanningen var väl att han aldrig hade haft den inverkan på någon. Inte för att han skulle erkänna det. Spegelbilden som han såg i de flesta vattenpölar var att han var ett ståtligt skogstroll i sina bästa år, med en lång tjusig svans. Men tankarna försvann så fort oraklet talade.
Mäster? Vem var nu det? Han rynkade sina ögonbryn och kliade sig i pannan medan han funderade. Inte hade han väl redan glömt av om de berättat om honom. Nej… Detta var nog något som de såg som självklart, men han som en främling inte förstod. Han drog ett djupare bloss av pipan så att röken samlades kring honom. Lite tankfullt slog han undan röken med sin svans och sin ena hand.
“Mäster? Jag ska se vad jag kan göra, fröken Sölva och fröken Orakel Æistëa…. Men vem är denne Mäster?” sa han till slut. Fast ärligt talat var han inte den som var bäst på att söka saker. Trots allt var han inte högre än någon meter. 1,01 för att vara exakt. Det var knappt som om han nådde till Æistëas höft. Många saker kunde fara förbi hans huvud utan att han lade märke till något.
-
Än en gång torkade hon tårarna ur ögonen, hon hade slutat gråta nu och log istället över engagemanget och stödet hon bemöttes av. Dessutom var Sölvas röst som alltid så lugnande för henne och hon fick hejda sig för att inte kasta sina armar kring henne i en brysk omfamning. Istället reste hon sig kvickt upp och placerade händerna på var sida om midjan så att de små skära tuttarna kikade fram. Gormkäfts längd bekom henne inte det minsta. Snarare tänkte hon att det var utmärkt i sökandet; Mäster var ju inte heller så stor.
“Jo, Mäster är en kissekatt, ungefär så här stor,” började hon och gestikulerade för att visa den storlek man i princip alltid kunde vänta sig att en katt skulle vara. Hennes rödgråtna blick följde Sölvas rörelser när trollet plockade upp sin pipa igen. Medan Tei pratade andades hon in båda deras piprök och hon suckade nöjt över lukten och känslan den medförde.
“Jag var på väg till björnbärsgropen för att leta där. Nu vet jag inte om Mäster gillar björnbär och jag har då aldrig sett honom där innan men jag vet inte vart mer jag ska leta!” Tei vände blicken mot Gormkäft, hon började snyfta igen och slog båda händerna för ansiktet medan hon skakade på huvudet.
-
Halvälvvätten Pil (som inte var längre än en handflata) vaknade till av allt ståhej, klättrade bland Gormkäfts lockar, ställde sig på tå och tittade upp från hans kaluffs med en sur min.
“Jaha, ska man väcka folk så här tidigt så åtminstone bjud på kaffe… “, Pil synade sällskapet och rynkade på sin runda näsa som tillsammans med hennes smala ögon, ruffsiga hår, små hörnhuggtänder och muskulösa kropp var det som fick en att ana att det inte bara var älva man hade att göra med.
Pil tog ett skutt och vecklade ut sina lila vingar och svävade över Gormkäfts huvud,
“Vad är det där?! Är det äventyr på gång?”, Pil pekade på den underliga väskan, “jag är med!”
-
Rösten fick honom att hoppa till. Det ryckte i hans ena öron, som om ljudets vågor fick det att darra till. Till slut ramlade poletten ner. Ah! Så klart. Hur kunde han glömma det? Kanske det var mer än de silvergråa lockarna som visade hans ålder. Förhoppningsvis hade väl inte Pil hört att han inte hade introducerat henne. Det var ju oartig och etikett var något han värdesatte högt. Han harklade sig och nickade lite bestämt med ett hastigt leende.
”Mina damer, detta är Pil.” presenterade han vänligt. Inte för att Pil inte var en dam, det var väl bara något som han aldrig tänkt på i en sådan här presentation och möjligtvis att han redan hade glömt damernas namn. Ack, ack! Det var något med dessa namn i Älvskogen, om de inte var korta och enkla, som Pil, var de komplicerade och nästan omöjliga att uttala om man inte var nykter.
”Och det verkar som ett äventyr börjar bubblas upp. Vi ska på jakt efter mäster!” utbrast han och hötte ett finger i luften. Lite för dramatiskt för stunden. Så fort orden lämnade hans mun, ångrade hans sig. Jakt? Nej… Det var väl fel ord för ett sådant här äventyr.
-
Vad var detta, en ny röst? Hon såg sig förvirrat omkring tills blicken landade på Pil. Hon hade sett många älvor innan, men denne såg inte riktigt ut som de andra hon mött. Detta störde henne dock inte det minsta. Tei tog ett steg framåt för att oblygt och förundrat betrakta Pil.
“Ååh, en flyg…person!” utbrast Tei förtjust. “Jo, jag kan bjuda på kaffe sen, men just nu är jag hemskt orolig för Mäster. Vill du hjälpa till?” Ju fler par ögon desto bättre.
-
Pil satte händerna i midjan och sträckte på sig under presentationen, men sneglade misstänkt på Tei…
“Peta inte då hugger jag eller värre!”, tänkte Pil, och smög ner ena handen i bakfickan på kjolen som var ett lapptäcke av glänsande, glittriga och vackert mönstrade överblivna tygbitar hon hade hittat lite här och där, hon fick ju aldrig vara med älvorna, men hade tjuvat några stuvbitar här och där. Hon skopade upp en näven nysochförvandelse-pulver ur fickan, redo om Tei skulle våga peta.“Jag kan väl hjälpa till… men flygperson?” Pil brast ut i ett stort skratt så hon studsade så mycket i luften att nysochförvandelse-pulvret började yra överallt.
“Åh nej!!!” Utbrast Pil och spärrade upp ögonen för synen av…. -
Alltid skulle det vara något, Gormkäft trodde dock att det var smulor som ströddes över honom först. Det hade inte varit första gången som någon hade spillt sin mat över honom. Han drog ett andetag in, mest av reflex. En sliskigt söt smak fyllde hans mun och fick honom att grimasera. Det här luktade ju som… Nej! Inte ens ett ögonblick längre innan det kliade i hans näsborrar och han öppnade sin stora käft för att nysa.
För ett ögonblick blev allt svart och en smärta kändes när benen ändrade form. Fiskhuvud, ännu en nysning och det verkade som om han gick igenom de flesta djurskepnader och till slut när nysningarna hade lugnat tog han sina händer och kände över sitt huvud med en irriterad grimas. Trots allt hade han aldrig tyckt om skepnadsskiftande och var väl en av de få troll som inte använde sig av det. Varför skulle han vilja ändra på sin egna skönhet?
“Vad ska det där vara bra för?” väste han till, lite irriterat och hade en krypande känsla att det var något som inte stämde fortfarande.
You must be logged in to reply to this topic.