- This topic has 59 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
Djan höjde hakan och såg riktigt belåten ut när Akila klappade på honom, som en lydig hund som var stolt över att få beröm. Med en klunk vin och ett skratt som nästan fick vinet att komma tillbaka ut höjde han på ögonbrynen.
“Genomresa..!?” Det där hysteriska skrattet hotade att brista ut igen, men han lyckades svälja ned det med lite mer vin. Han började bli berusad på riktigt nu, ögonen glansiga och ena lite mer slutet än det andra.“Du har några… intressanta förmågor” Djan skrattade igen och vände sedan bort blicken som om han hört någon prata bakom honom och lyssnade till det. Leendet blev bredare på hans läppar. “Det känns” Sa han släpigt och drack återigen av vinet, och glaset var nu åter tomt.
-
Genomresa? Precis som Djan fann hon det lite skrattretande men till skillnad från sin rådgivare höll hon en god min. Ett litet flin fanns på hennes läppar och hon tog en klunk till.
“Se så, Xarnir. Vad har du för anledning tt dölja sanningen från oss? Så länge du inte tänkt störta oss… vill säga, men det vore väl för tråkigt, Djan?” sa hon med en spinnande röst och skrattade glatt till
-
Den mörka blicken såg kallt över Djan som uppenbart var full, vilket kanske var tur för denne för fyllon kunde ju ursäktas. Förmågor? Jo ja tackar. Han hade fler än han själv tänkte delge de två. Han var mycket skicklig på väldigt många olika ting.
“Man är en ganska skaplig trollkarl.” Visst han kunde ju vara ödmjuk också om han ville.Lite imponerade att drottningen uppfattat han lite vita lögn det var han inte helt beredd på. Men han fann sig fort och log lite mjukt.
“Nej, då det är ingen fara min dam, störta er är inte en plan. ” hans röst vart mycket mer mjuk och musikalisk nästan skämtsam. Men se sanningen tänkte han nog att de knappast skulle förstå. Vad förstod vanliga människor om magi eller underliga händelser?
“Vad får er att tro det?” Visst för att kanske högt uppsatta personer ofta blev attackerade här, men han frågade ändå. -
Djan hickade till och såg på när tjänaren fyllde på hans glas, ena ögat blinkade ofrivilligt. Vinet var så likt… blod. Djan vände tillbaka blicken till herren och flinet växte sig brett åt erkännandet att han var magiker. Gick ju knappast att ta miste på det.
“Mmhm… det är gott” Han skrattade och fuktade läpparna. “Du vet att vissa –hick– magiker tömmer andra på blod –hick-” han harklade sig irriterat och skrattade högt åt sig själv och hickningarna. “…för att absorbera deras kraft” Djan smålog och drack av vinet, det rykte lite i det öga som inte var halvslutet av berusning. -
Vad som fick henne att tro det? Vem skulle inte vilja ta hennes plats. Äga det bästa riket i Talanrien och hennes makt… Hon skakade nätt på huvudet och försökte att förtränga de paranoida tankarna som smög sig på henne. Andas. Försökte hon åtminstone att påminna sig själv, hon log bara snett.
“För all del, det var ett skämt. Om jag trodde att du skulle störta mig, skulle ditt huvud vara borta från din kropp” sa hon och lät sin nagel dras över hennes hals så att en liten strimma blod syntes. Inte för att det verkade beröra henne. Hon drog sitt finger över såret hon nyss skapat på sig själv och slickade upp det med ett litet skratt.
“Djan… Djan, det du föreslår är mörk magi. Tror du verkligen en trollkarl så…” började hon och försökte finna orden och gestikulerade mot Xarnir en stund innan hon återfann orden.
“som bäste Xarnir här behöver det?”
-
Fortfarande ingen som erbjudit att slå sig ned, han suckade lite tyst och bytte fot där han stod, för att sedan dricka mera vin. Han satte nästan vinet i halsen då Djan började tala om blodmagi.
Xarnir försökte att inte visa sitt förakt för Djan, men det där var väl att ta det hela lite väl långt även för att vara full. Man kunde nästan känna av kylan omkring honom. Tur att Djans ‘matte’ flikade in där innan den gamle magikern gjort något han skulle ångrat.
“Precis min dam, mycket mörk magi, och inget jag sysslar med.” sade han torrt. Han lyckades visst hålla sitt humör i schack bättre än vanligt. -
Djan lät den slöa blicken gå från drottningen till den vita herren. Han höjde axlarna lite avvärjande.
“Äsch, det är bara en hörsägnen.” Han skrattade högt “Va inte så tråkiga nu” Han drack av vinet med ett belåtet lite leende, som om han gjort någonting jätteroligt och var stolt över sig själv.“Såå… om du inte sysslar med mörk magi, vad -hick- sysslar du med?” Djans blick var fäst vid kapplöpningsarenan framför dem och plötsligt spärrade han upp ögonen som han fått en idé. “Spelar du tärning?” En blandning av förväntan och illvilja lyste upp hans ansikte.
-
Ingenting som Xarnir sysslade med, så klart. Hon kastade en liten road blick mot Djan, som om det fanns ett internt skämt dem emellan dem. Mörk magi hade en god bitter smak som fall henne i smaken som en delikat kaffe till dessert. Hon skrattade tills hon lät drog sitt finger över halsen där såret som skapades av henne innan läktes. För att sedan dra handen över Djans hår, nästan som om han skulle vara en katt för att sedan kittla honom lite retsamt under hakan med ett brett flin.
“Ja, varför inte tärning?” frågade hon, först hade hon tänkt varna denna trolkarl. Men tänk om denne skulle stå i skuld till dem båda? Vad skulle de kunna åstakomma tillsammans då?
-
“Elementmagi, mesta dels” Svarade Xar kort, det var väl den enklaste beskrivningen på större delen av hans magi. Varför nämna mer? Han kunde lite av varje och sin besvärjande röst ville han inte avslöja, han hittills inte behövt den men det såg ut som han skulle bli tvungen.
Spela tärning va? Nog för han var bra på att fuska med magi och fingerfärdig som en ficktjuv om han inte använde magi. Men Nej, inte med de två. Xar behövde inte ens läsa parets tankar för att förstå mer än han ville. Verken drottningen eller hennes tjänare var pålitliga. Lite lockande kanske att sätta dem på plats men han visste bättre än att verkligen göra det nu.
“Det händer väl att jag spelar tärning. ” Han såg lugnt på dem medan hans röst vart mjukare än honung, en mycket behaglig röst “Men jag har ingen större lust med det just nu.”
Han lämnade det dock öppet för senare, åtminstone lät det så. -
Djan lutade huvudet mot drottningens hand, blicken mot den vita herren. Han hade ett snett flin på läpparna och ena ögat var nu nästan helt stängt för att han skulle kunna fokusera blicken.
“Mmh-mh, senare då kanske.” Han skrattade och tog en klunk av vinet. Det hade börjat få en sur eftersmak, det blev svårare att svälja. Han behövde nog sitta ned.Tänkt och gjort, Djan sträckte lite på sig och gick för att sätta sig på en av de mindre pallarna intill drottningens stol. Han lutade sina armbågar mot knäna och ställde ned vinglaset på brädorna framför sig.
“Elementmagi säger du…” Rösten var låg och han öppnade ena handflatan där en stadig låga tog form. Förvånansvärt var det att han kunde kontrollera det med tanke på sitt druckna tillstånd. Långsamt drog han fingrarna genom lågorna, flinande för sig själv. Såg gäspade han och slöt näven och elden var borta. -
Elementmagi, det som en gång varit grunden till all magi. Allt det senare var väl egentligen ett påbygge, en efterkonstruktion. Hon verkade obrydd om nekande av tärningspel eller hur Djan så enkelt skapade en eld. Hon smuttade lite på sitt vin och smackade lite lätt för sig själv.
“Och vad skulle vi kunna göra för dig, Xarnir? För all del, ensam i ett främmande land är inte den mest ideala situationen att vara i” konstaterade hon med ett litet leende och gjorde en gest så att en tjänare fyllde på Xarnirs glas och sedan Djans.
-
Trevligt att det verkade ha fungerat, det fanns ju ett fåtal som stod emot hans röst trotts allt, hade han tur skulle han slippa fler frågor om tärningsspel.
Xarnir följde Djan med blicken, såg på elden och suckade väldigt tyst för sig själv. Eld var verkligen inte hans element snarare tvärt om. Verkligen inte illa att kunna styra det så där pass påverkad som mannen tycktes vara. Lite motvilligt imponerad vart han nog även om han inget visade.“Ja precis elementmagi, mesta dels” svarade han lite lågt men verkade inte visa upp något själv i den vägen utan smuttade bara på sitt vin och såg mot drottningen igen.
“Det kan jag hålla med om att det inte är den mest ideala situationen, min dam. Vore det för mycket att fråga om man får stanna ett tag?”
I värsta fall kunde han ju betala det på ett eller annat vis, då han fått tid att ta reda på vad han fått med sig hemifrån. Vanligen hade han ju alltid något eller kunde hämta det. Men han ville ha tid och avskildhet att se vad han kunde göra i deras värld. -
Djan blinkade upp efter tjänaren som fyllde på hans glas, sedan ned på glaset, tveksamt. Han förhandlade lite med sig själv en stund, om han verkligen kunde dricka mer. Tydligen vann ja-sidan och han tog upp glaset i sina händer igen och drack en klunk. Det var lättare nu när han satt ned.
Uppmärksamheten vändes åter till de andra, om än en drucken sådan.
“Ååh, du är så välkommen så. Vår drottning här har ett – hick- …” Han stannade upp och fick svälja ned hickan igen “… eminent bibliotek med skrifter och böcker om elementmagi innan ens människor kunde nyttja den” Kanske inte helt sant, men ibland fick man väl sälja in saker och ting. Han drack en till klunk, snurrade på glaset och snörvlade till lite ofint. Ett plötsligt skratt lämnade honom, som åt et skämt bara han hört. -
Ett accepterat erbjudande. Det var alltid en bra början. För trots allt även om värdskap handlade om att ge och bjuda. Kom det självklart till ett pris. Mestadels för att gästen ifråga kände sig tvungen att bjuda tillbaka. Inte för att Akila skulle säga nej till en sådan möjlighet.
“Självfallet, Xarnir. Och som Djan här säger är mitt biblotek och hem till ditt förfogande.” sa hon och hon hade svårt att inte rätta främlingen. Min dam. Det var som en förolämpning. Hon var ingen dam, hon var en regent. Onåbar för de flesta personer och undersåtar.
“Hur länge håller detta spektakel på?” frågade hon lite irriterat, vad skulle de stå här bland alla sand?
-
“Låter trevligt”
Han kunde inte låta bli ett litet leenden han äskade bibliotek och böcker över lag, det var inte ett oävet erbjudande alls även om han visste han skulle behöva bjuda tillbaka vid tillfälle då.
“Man tackar, ers majestät.” Xarnir gillade inte alls att behöva säga såna ord; han var en mycket stolt person och ansåg sig vara lika mycket värd som alla andra även kungar och drottningar och så här artig hade han helt enkelt inte vart på åratal! Om han nu någonsin varit det.. Men han fick väl försöka även om det tog emot, för tacksam var han ju. Speciellt för ett erbjudande som innefattade bibliotek.Bra fråga, hur länge skulle de stå där i solen? Nästan så även han kände sig varm, vilket var en ovan känsla.
-
Djan log för sig själv, sådär stolt igen över att ha lyckats bete sig. Han lutade sig mot stolens armstöd och blickade bort mot kameler och folk, fnittrande som en ungmö.
“Tjaa… Det är du, åh ärade drottning, som bestämmer det -hick-” Fnittret övergick i det där hysteriska skrattet. Djan lutade tillbaka huvudet över armstödet och bokstavligen låg över pall och stol med blicken upp mot paviljongens tyg ovanför, fortfarande skrattandes. Det blev riktigt obehagligt och vakterna runt omkring vred obekvämt på sig. En full och oberäknelig magiker ville man helst inte ha något att göra med. -
Drottningen väntade inte en minut mer på att resa sig upp och med en gest fick han alla vakter att reagera. Även fast vakterna var rädda, var de glada över att få något nytt att tänka på. Det dröjde inte många sekunder innan hon hade tyglarna till sitt vita sto i sina händer. Hon svingade sig upp och såg ståtlig ut rakryggad på hästryggen. Som den krigardrottning hon en gång var, eller fortfarande såg sig som.
“Då så, mot palatset.” konstaterade hon simpelt och verkade inte tänka på om främlingen kunde rida. Hon verkade inte vänta på dem andra utan snärtade till med sina tyglar och försvann bort i ett sandmoln mot den vita staden.
-
Nu gick det snabbt, lite väl snabbt kanske.
Xar stirrade lite på hästen som läts fram till honom; han svor lite tyst för sig själv. Rida var inget han var bra på och vissa hästar brukade ha viss ovilja mot honom dessutom.
Men just nu hade han uppenbart inget val. Hans stav hängdes på något vis upp på hans rygg, för nu behövde han båda händerna.
Det tog en liten stund men han lyckades kravla upp på hästryggen utan hjälp, han såg föga imponerade ut som omväxling desperat hållande i tyglarna. Tur för honom var hästen vältränad och följde med sin kamrater. Nu var det bara att hoppas på att han inte skulle ramla av på vägen det vore otroligt nesligt! -
Djan hade väl hoppats på att få sova lite där, men icke. Vinglig och dan fick han dansa efter drottningens pipa. Hästar var uteslutet för honom numer, de djuren blev alltid oredliga och vildsinta vid hans närvaro, så det var en lite mer beskedlig kamel som han kunde kravla sig upp på. Det fina med kameler var ju att de la sig ned när man skulle bestiga dem.
Så där satt han med benen i kors på den enpuckliga kamelen som lunkade fram vid sidan om den äldre herrens häst. Djan hade smugit med sig sitt vinglas som han drack då han såg ned på herren med ett roat flin.
-
Lite motvilligt hade drottningen saktat ner. Hon tyckte om fart och att komma fram så fort som möjligt, men hon insåg att det skulle upplevas som oartigt. Inte för att hon egentligen brydde sig, men hon kunde känna en stor kraft i från denne man. Och vad vore inte dumt om inte en mäktig trollkarl vid hennes sida?
“Så, bäste Xarnir, börjar du bli hungrig?”frågade hon och kastade en blick på Djan och hans vinglas. Hon drog in tyglarna på hästen igen så att hon kom i mitten av dem.
“Åtminstone är ju din törst släckt, Djan.” kommenterade hon simpelt, lite roat
You must be logged in to reply to this topic.