- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 1 månad, 2 veckor sedan by
.
-
Iselems slum hade blivit som en myrstack de senaste dagarna av rykten och springande alver som skulle föra ord vidare till sina grannar och vänner. Ingen kunde väl undgå att en paladin vid namn Caspian Astor hade kommit från Karm och utmanat en av den alviska slummens mest besvärliga överhuvuden, garnisonmästaren Lazar Verhec. Garnisonmästaren hade så klart ett dåligt rykte, en riktig tyrann som utnyttjade slummens alver på alla sätt möjliga och få sympatiserade med honom. Men många var ändå oroliga över om detta intrång på dagliga rutiner skulle göra livet för de redan utsatta alverna änn hårdare. Rykten hade börjat sprida sig om att Caspian Astor var alvernas räddare, som skulle frita dem från förtrycket. Andra påstod att det handlade om en kvinna som de båda männen åtrådde, och många andra vilda teorier som blev ännu vildare ju mer de spreds. Kort sagt var den alviska slummen en löpeld, och allt tycktes peka på ett namn. Neila.
Zanarigan, oftast kallad Zana, var en av alverna som känt Neila längst. De hade vuxit upp på samma gata, var födda bara ett år emellan. Lekt tillsammans i den åldern man ännu var omedveten om livets orättvisor. Då ryktena nådde honom, en alv med skarpt ansikte och ljust hår, stormade han till Neila för att söka upp henne i hennes hem.
‘Neila?’ frågade han med sin mörka röst då han knackade på hennes dörr och steg in, fylld av både oro och ilska. Trots allt hade han hört att hon blivit bestraffad hårt av garnisomnästarem och var oförmögen att arbeta. En bra orsak att besöka henne, och ta reda på vad som egentligen pågick. Liksom så många andra arbetade han för att tjäna, han en i tjänstepersonalen för en av Iserions forskare som hade sin klinik en bit utanför slummens murar.
-
Nelia
Halva huset, ja om man nu kunde kalla det lilla skjul hon bodde i för ett hur, skakade då alven bankade på dörren.
Hon visste direkt, bara på sättet han bankade på hennes dörr att det var Zana. Inte för att han använt den ilskna bankningen på hennes dörr förut men för att han klev in utan att vänta på svar.Hon hade hållit låg profil. Ja hon skulle ju verka död eller åtminstone döende så hon hade inte lämnat hemmets fyra väggar annat än att smita ut för att få tag i den sista ingrediensen till teet som kanske skulle bli hennes dyrköpta biljett ur Iselem. Då han stormade in låg hon i bädden och drog av sig den enkla och tunna filten då hon såg att han var ensam.
” Välkommen in Zana” svarade hon honom med ett snett leende och skakade på huvudet. ” Ditt bankande skulle kunna väcka de döda. Eller det kanske är det som är meningen?” Frågade hon honom och klev ur sängen uppenbart friskare än vad hon skulle vara om ryktena var sanna. -
Zanas närvaro verkade fylla hennes lilla skjul. Orolig var han, vilket resulterade i ilska och frustration på grund av hans oro. Som om han krävde att hon skulle veta bättre än att hamna i trubbel. Snabbt var han vid hennes sida, nere på en ranglig pall som knarrade under hans tyngd, förvånad över att hon inte var så döende som ryktena påstod.
‘Alla talar om dig, Neila, och någon frälsare och att du ligger på dödsbädden. Vad är det som sker, hm? Du vet bättre än att blanda dig i sådant!’ utbrast han snabbt med orden susade övrer läpparna, oroligt och frustrerat på samma gång. Kanske fanns det en gnutta avundsjuka, om det faktiskt var så att hon var i samspel med någon frälsare som han inte skulle kunna tävla med. Han, en alv, som alltid brytt sig om henne men hade för svårt att visa sådana känslor. De gråblå ögonen sökte hennes blick, oföstående och oroliga, något hetsiga. -
Nelia
Han var snabbt framme vid hennes bädd och den lilla pall som stod intill. Han var lång och fyllde hennes hem med sin närvaro men det var inte bara hans fysiska storlek som plötsligt fick hennes hus att kännas som en hundkoja.
” Sen när börjar du lyssna på skvaller Zana?” Frågade hon honom nästan retsamt och fnös. Hon skakade på huvudet och satte på tekannan över den lilla öppna eld som fanns.
Hon visste hans favorit, en sträv blandning som doftade lika mängder tjära som fläder. Hon kände honom också nog för att veta att hennes svar bara skulle elda upp honom mer så hon höjde sin hand i protest innan han hann fortsätta.
” Caspian är ingen frälsare. Men han är godhjärtad..snäll..” hon kände hur hon fick ett varmare leende på läpparna. Hur kinderna måste få en rödare ton då de kändes så varma. Och hon kände magin i magtrakten rycka, som en osynlig tråd och hon visste, VISSTE att han fanns där på andra änden. Säker.Hon visste inte om Zanas känslor. Kände inte till honom annat än som den broder hon aldrig haft på riktigt. Men han var så nära man kunde komma. En del av hennes skämdes över hur hon lämnat honom utanför. Men allt hade skett så hastigt med Caspian, med Garnisonsmästaren. När skulle hon haft chansen?
Hon letade fram den lilla gömman av söta brödstycken och la upp två på ett fat. ” Vad säger de.. mer exakt?” Frågade hon och inspekterade sedan teet. Hon rörde sig ljudlöst även över de mest knarrande golvplankor.
-
Precis som hon gissade höll han på att elda upp sig sekunden hon talade på sitt retsamma vis, fortfarande sjudande men för tillfället avväpnad av hennes tekok och handgest. Hans fot stampade i golvet i en hetsig takt, hans armar låg i kors över den breda bröstkorgen.
‘Så, det är sant? Du kallar honom vid förnamn. En människa.’ tanken var osannolik och otrolig, kanske fanns det sanning i de många rykten som florerade ändå? En tanke som gjorde honom mer bister än han förväntat sig. Sättet hon pratade om hur snäll och gjodhjärtad han var med sitt lilla leende och rodnad på kinderna fick honom att koka. Som om han inte varit godhjärtad och snäll mot henne hela sitt liv?
‘Vad de säger?’ fnös han som om han inte ens visste var han skulle börja och rullade med ögonen.
‘Mytiska sagor om en ängel som kommit för att frita oss från slaveri. Nonsens, så klart, vad annars? Andra pratar om en riddare som såg dig bli illa behandlad av garnisonmästaren och försvarade dig, och blev så förnärmad att han utmanat garnisonmästaren på duell. Andra sa att du var död, ihjälslagen för att garnisonmästaren var arg över att du lockat riddaren med din kvinnliga charm.’ han suckade lite otåligt, med en känsla av olust inom sig.‘Jag hörde från kokerskan Kalka att du fått en rejäl bestraffning, och var nära döden, tills paladinen i fråga kom och använde magi för att hjälpa dig.’ han var tyst en stund, medan han tänkte på det, osäker riktigt på vilken av alla dessa sagor han egentligen trodde på. Hon såg rätt välbehållen ut, vilket ju var en lättnad.
‘Så… vad är det riktigt som står på?’ frågade han i ett försök att låta så opåverkad som möjligt.
You must be logged in to reply to this topic.