Revan spretade sig i tre olika riktningar när man väl såg sig om och medan hon funderade över vilken riktning som var rätt, kom packningen ner och hon lossade den så att Merel kunde dra upp repet igen och få ner sig själv. Hon lös med facklan i de olika riktningarna och försökte lista ut i vilken riktning norr var. Hon återbesökte deras vandring ner hit i sitt huvud och när hon listade ut vart norr var väntade hon in sin väninna.

“Känner du,” Började hon entusiastiskt när Merel kom ner och andades in långt genom näsan, hennes ögon slutna. “Luft oberörd av ovanvärlden sedan kanske årtusenden.” Hon log och pekade sedan ledande i den norra riktningen och plockade upp en av väskorna Merel hade sänkt ner och slängde den över ryggen.

“Vi borde börja norrut och jobba oss neråt. Människan erövrade södra delarna först enligt mina källor, så det borde varit naturligt för en djurisk art som Meoierna att söka sig norrut även om de gick under jorden.” Hon började vandra norrut och studerade bergsväggen hon gick längst, strykande med en hand över den grova ytan. Gången smalnade ganska snabbt och den var inte ens bred nog för dem två att gå i bredd.

“Ruinerna vi hittade i Thir Rilma antydde att en av Maoiernas prästadömen sökte sig till dessa grottor i flykt från människans brinnande vrede och tog med sig sina läror. De var utmärkta klättrare, så vi behöver nog hålla koll uppåt så väl som längst marken efter tecken på forna liv. Jag kan tänka mig att det finns fickor i stenen där de förvarade saker de inte använde regelbundet.” Hon såg uppåt men möttes bara av mörker, då facklans ljus bara nådde en bit av höjden ovanför dem.

“Trots allt lär de ha levt här, inte bara förvarat information. Undra hur långt den här gången sträcker sig.” Hennes tankar var lite hoppiga, ofokuserade, men hon var bara så ivrig att vara här.

“Inte mycket att skriva om för dig ännu. Vi får hoppas på någon magisk väktare eller så att passera, så att du får lite spänning till din poesi och sånger.” Hon log åt Merel och var tvungen att nu gå lite böjt för att rymmas i den tränger och trängre gången.

“De var en primitiv kultur, jag vet inte hur höga förväntningar vi borde ha på konstruktioner. Jag tror de använde det som fanns tillgängligt för dem, och fickor i berget hade i så fall varit perfekta för förvaring.” Hon gissade, hon kunde inte så mycket om Meoiernas förflutna, men även idag var folket en aning … enkla. De gånger hon försökt läsa på om deras historia var saker inte mycket annorlunda nästan hur långt bak man än forskade. De hade några intressanta stunder, men i det stora ett oimponerande folk som inte lämnat mycket av ett intryck på världen. Hon förstod såklart att förändringar hade skett och alltid sker, men det fanns inte många böcker i Iselem om dem. Sedan visste hon såklart att många i Iselem såg rasen som smutsig och ovärdig, så alltför mycket forskning har nog inte investerats i dem.

“Ingenting är omöjligt, de kan fortfarande finnas här nere även om jag tvivlar. Det kan finnas tunnlar och fiskevatten som går genom berget som vi inte känner till. Dessutom lär de ha burit på magi, så de kan mycket väl ha skapat ett system för överlevnad.” Hon funderade tyst en stund. “Men vilket sorgligt liv, att leva under ett berg i årtusenden.”

När Merel gjorde sin upptäckt av inristningen hoppade Keziahs hjärta ett slag och hon rasade ner på knän framför upptäckten, så pass att det sved i knäna från mötet med stenen. Hon böjde sig så lågt att hon var bara centimeter från inristningen och tog fram grovt papper som hon sedan ristade in mönstret i.

“Du har rätt! Du har hittat någonting! Slump eller avsikt, så är det här helt klart gjort av någonting annat än väder och tid, av någon annan.” Det kunde vara en del av ett språk, det kunde vara en karta, det kunde ha en religiös betydelse … det kunde vara klotter från tristess … oavsett vad så var det inte naturligt hur det kommit till.

Efter att hon ristat in mönstret i pappret fortsatte hon längst gången, krypande på knän för att se om hon kunde hitta fler inristningar. “Vad tror du det betyder?” Hon höll pappret och pennan i ena handen mot bröstet och använde sin andra hand och knäna för att ta sig vidare. I sin iver lämnade hon däremot facklan på marken när hon kröp vidare, som om hon glömde bort att hon behövde ljuset när de gick djupare in.

“Säg till om du ser fler!” Hon började själv söka lägre nu istället för högre och blev ivrig att hitta mer. Efter bara en kort stund av krypande, vilket såklart gjorde det mörkare omkring henne och fick henne att inse att hon lämnade facklan hos Merel, så upptäckte hon även att gången började bredda sig igen. De var på väg mot en mer öppen yta. På bergsgolvet kunde hon hitta små spår av vassa klor som rivit genom stenen, vilket stärkte hennes uppfattning om att Meoierna faktiskt hade varit här. Hon visade spåren i marken ivrigt för Merel, och bara antog att Merel skulle ta med sig facklan när hon kom.

“Väggen öppnar upp sig, borde vi slå läger i det mer öppna utrymmet och använda det som bas?”

Keziah rusade till där Merel var och ställde sig på knä framför inristningarna. Hon förde handen över dem för att memorera känslan och kunna återskapa dem och gick på knän längs klippväggen för att följa dem. “Jag vet inte. Det ser nästan ut som instruktioner till en dans, eller ritual. Hade det varit ett enkelt konstverk hade de säkerligen inte gjort det så tydligt att det är sekvenser.” Hon studerade symbolerna och försökte ivrigt tyda dem. “Jag tror att allting är instruktioner, eller åtminstone en transkribering av dansen. Jag kan inte utesluta att det inte var gjort i ren tristess, men jag undrar om inte symbolerna innebär upprepningar eller tidsintervaller.” Hon satte sig på marken en bit ifrån dem för att få lite av en helhetsbild av dem.

“Kanske är det en skyddsdans? Meoierna slogs inte bara mot Sharahs heralder. Det finns uråldriga texter om demondyrkare som även de levde i dessa länder och detta kan ha varit någon form av vidskeplig rit, en skyddsbesvärjelse de utförde för att hålla demonerna borta.” Det var en vild antagelse, men hon hade inga bättre idéer. “Det vore rimligt att skriva ner den och att göra det nära grottans ingång. Om det var skillnaden på att bli jagad av en demon eller inte så var det nog viktigt att få varje steg rätt innan man klev in till resten av folket om man varit bortanför berget av någon anledning.” Hon log åt Merel.

“Bra fynd! Det känns rimligt att vi slår vårt läger här. Inför natten vill jag prova dansen, om jag kan tyda symbolerna, men vi ser om vi inte kan hitta någonting mer lite djupare. Lämna packningen här, så rör vi oss snabbare.” Hon log åt sin vän och började gå djupare i grottan.

“Undra om de blev hittade, eller om de bara helt enkelt lämnade berget så småningom. De var mäktiga magiker, men knappast kunde de mäta sig mot de halvgudar, Sharahs härolder, som våra historieböcker pratar om. Med lite tur kanske det finns artefakter kvar här nere som människorna bedömde obetydliga. Mäktiga som vi var, var vi trots allt ganska primitiva.” Hon log lite lätt och började söka sig vidare.

“Tänk om vi hittar resultatet av en misslyckad ritual och det tog sig in en demon hit.” Hon skojade, men tanken på att stöta på en demon var spännande. Hon började mer och mer tro på sin tolkning, även om hon visste att teorin var förhastat och att hon egentligen inte grundade den i något annat som bekräftade den.

“Hade du inte velat leva i dessa tider? En värld full av kaos, innan släkten Tenir klev in och skapade ordning. Gnoller och Meoier i stora samhällen och konflikter, demondyrkare överallt och Sharahs härolder, första präster. Vilken tid.” Hon förde handen längst väggen och såg över sin axel glatt mot sin vän.

Keziah hade inte tänkt på det alls, en av de smärtsamma delarna med att vara henne, hur många sociala signaler och andra sanningar som dolde sig tydligt för alla att se men för Kez att missa även när de var rakt framför henne. Hon tackade istället varmt för erbjudandet om att dansa tillsammans och fram tills dess att Merel nämnde demoner var Kez förlorad i sina egna tankar medans hon undersökte ytterligare några spår från klor. Hon reste sig upp och började försiktigt gå efter hennes vän medan hon studerade sin omgivning.

“Det beror på vart du läser om dem. I officiella och heliga texter härifrån Iselem beskrivs de ofta som ren ondska, en naturkraft av illvilja och smärta som förkroppsligas för att straffa de som inte går i Sharahs spår.” Hon stannade upp och fokuserade sin blick framåt mot de två gångarna de kunde välja mellan och började gå nedåt utan att ge svar på den frågan från Merel.

“Läser du däremot om myterna från Kaldrland så är det trott av många att demoner är gudar som inte längre dyrkas och gudarna i deras tro är föga mer än mäktiga människor. De kan dö, föda och göra misstag lika ofta som vi dödliga. Bland dem är demoner lika mycket en person som guden de var innan. Demoner bland dem kan också beskrivas som helt enkelt ett ont väsen, där illviljan mot andra är det gemensamma.”

Desto längre de vandrade desto mer fundersam blev hon om de gick i rätt riktning. Skulle meoierna som bodde här verkligen göra vandringen till deras hem så omständligt?

“Dvärgarna till väst pratar ofta om demoner som fientliga väsen som döljer sig djupt under bergen. Inte naturligt onda, men ogästvänliga. Människorna i Nirai kan beskriva övernaturliga väsen som sprider ett mörker och är ett hot mot solen och det heliga styret som demoner.” Hon flinade sedan till.

“Sedan har världen två levande demoner vad jag vet redan, som tjänar bättre än något annat som svar. Ayperos, vampyrernas fader som nyligen gifte sig och rapporterades inte bara ödmjuk, utan lycklig. Sedan har vi motvikten, Lloth, mörkeralvernas moder, som sades ha anfallit Ayperos som del av något slags maktspel under ceremonin. Avundsjuka, kärlek, stolthet, feghet, vi ser allt detta och mer i våra väldigt levande och agerande demoner. Min slutsats?” Hon stannade upp sitt vandrande och såg mot Merel med ett brett leende.

“De är inte så annorlunda från oss, men med betydligt mer makt. Sedan tror jag att liksom i vår värld så innehåller demonernas värld olika grader av intelligens, godhet, glädje och ilska. Runt hörnet kan vi möta en demon som ställer oss mot gåtor i utbyte mot belöning, eller så möter vi något djurisk, formlöst hot som driver oss vansinniga bara från att se på dem.” Hon ryckte lite med axlarna och rundade ett hörn, bara för att omgående stanna upp och stirra rakt fram.

“Eller …” Framför dem fann de en väldig grotta som breddade sig kraftigt och som fortsatte neråt men betydligt högre till tak, en oval form. Längst taket och väggarna kunde man se glödande stenar som skapade en form av naturlig belysning, vilket tillät dem att se grottan sträcka sig kilometer. Längst väggarna, en bra bit upp fanns hundratals hål längst hela sträckan. Det gick nog inte för dem att enkelt ta sig upp i något av hålen, men när Keziah närmade sig ena sidan av grottan så gick det att se att märken från klor indikerade att meoierna definitivt tog sig upp till hålen regelbundet.

“Eller så hittar vi en forna bosättning.” Fortsatte hon, lite tystad och ödmjuk av den väldiga synen. Hon såg upp längst väggen hon gick bredvid och märkte hur stenen fick en blekare färg på en höjd precis innan hålen började förekomma.

“Jag tror det brukade färdas vatten här.” Tillade hon och började gå nedför den stora grottan. “Om de kunde frammana det känns det som ett mäktigt försvar ifall de blev upptäckta. Hålen måste vara gjorda av dem.” Hon såg uppåt och sedan tillbaka till Merel med ett leende. “Jag tror minsann att vi kan hitta spännande saker, antingen om vi tar oss upp till hålen på något sätt, eller om vi fortsätter neråt. Vad borde vi lägga vår energi på, tycker du?” Hon stannade upp och såg sin vänn rakt i ögonen, väntande tålmodigt på ett förslag.