Aralian hade hållt sig borta en lång tid från huvudstaden vid denna tidpunkt men det var inte direkt ovanligt. Han föredrog att hålla sig själv ute i skogarna då allas tankegångar var långt ifrån lätta att blockera ut, om sanningen skulle fram så var det svårt att blockera en persons tankar och om man då tänkte på hur många som bodde i huvudstaden så var det inte konstigt att han höll sig för sig själv. Visst tänkte djur men inte på samma sätt som mänskliga varelser vilket gjorde så att skogarna var hans fristad.

Dagen i ära så hade han promenerat bort från hemmet, skogen var fylld av en lätt vind och man kunde känna att regnet låg dem nära. Om det skulle falla eller inte var ju en annan fråga dock men det låg helt klart på lur ovan träden.. Bidade sin tid för att falla. Han var klädd i mörkare färger än vad man vanligen såg hos en alv där han gick i en mörkgrå skrud vilket många andra alver kände igen honom på.. ja det och hans svartvita hår och olikfärgade ögon självfallet. Han tog sig rakryggat över mossa och snår utan en direkt plan på vart han skulle ta sig, han hade bara känt behovet av att promenera vilket var det han gjorde.

Snart började surrandet av tankar nå honom vilket gjorde det klart för honom att han inte längre var ensam ute bland träden. Dovt till en början men högre och högre ju mer han gick framåt tills punken han såg den skyldige till dessa tankar. En ung kvinna satt på marken, klädd i en vit rock och sjungandes på en sång han vagt kände igen. Han stannade upp cirka fyra meter framför henne med blicken fäst på henne, lugnet som verkade smitta av sig på skogen runt omkring dem trots att hans hjärna inte längre var lugn själv. Han såg åtminstone lugn ut. Han böjde huvudet till hälsning mot kvinnan, hennes tankar rusande igenom hans huvud hur mycket han än försökte blockera dem men han höll sig lugn till det yttre. Han kände av att hon inte kunde alvernas språk vilket fick honom att säga på det allmänna språket; “Var hälsad fröken, varför befinner ni er ensam i skogen? Behöver du bli visad vägen någonstans?” Hans röst var lika lugn som han såg ut och utan ett tecken på farlig natur.

Aralian mötte sällan någon ute i de här delarna av skogarna, vilket var anledningen till att han bebott sig här som sagt så det var förvånande att stöta på någon annan här mitt i ingenstans. Vem skulle egentligen befinna sig mitt i urskogen? Så långt borta från allt och alla, detta var helt fel plats om man letade efter att hjälpa någon annan men det verkade som om att hon hamnat på villovägar. Han försökte att blockera ut hennes tankar men det var som alltid lika svårt och även om han lyckades döva orden så kände han fortfarande hur hon inte visste om saken själv. Han log förstående ändå innan hennes ljudliga ord nådde honom och han vände blicken upp mot trädkronorna kort innan den föl tillbaka på henne.

“Jag antar att ni inte är petig på vem som ska hjälpas, men jag måste erkänna att du är rätt långt ifrån allt för närvarande.” Sa han medan vattendropparna blötte ner honom från den plötsligt öppnade himmlen. Det gav honom smärre gåshud då det kalla vattnet träffade hans hy, men han hade förväntat sig regn idag trots allt efter att himlen varit grå hela dagen hittills. Han höjde sina händer lätt med handflatorna riktade uppåt och ett mjukt skrockande lämnade honom följt av att han sänkte händerna igen för att fortsätta tala. “Jag vet inte hur du vill hjälpa men tillsvidare; låt mig hjälpa dig ur regnet åtminstone.” Det fanns massor med ställen att ta skydd på men det bästa låg inte för långt bort vilket gjorde att han gav henne en nick och började röra sig mellan träden bort mot platsen där ett stort, skyddande träd skulle befinna sig.

Han talade lätt medans de rörde sig mot platsen. “Det finns många sätt att hjälpa på men inom vilket område erbjuder du hjälp? Jag kanske kan peka dig åt rätt håll.” Skogen de befann sig i var magisk med stora, vackra träd och oändlig grönska trots att vintern var på väg vilket helt klart var ett tecken på att man befann sig i alvernas rike.