Inte för att hon visste om det men Luka hade sällan agendor över huvud taget och det var nästan otroligt hur naiv han faktiskt var till och från. Hon hade sagt att det var alldeles för farligt och inte bett om hans hjälp vilket självfallet ledde till att han accepterat hennes ord. Det var liksom så han fungerade, hade hon talat om för honom att hon skulle vilja ha hjälp att få tillbaka sitt arv så hade det gått på annat sätt. Han kunde aldrig låta bli att hjälpa de i nöd trots allt och tog folk på sina ord, för.. varför skulle de ljuga för honom? De hade ju ingen anledning till det, eller hur? Ja det fanns många nackdelar med att vara en sådan person och det var inte direkt första gången som stackars Luka blivit lurad till saker som egentligen inte var så oskyldiga som det talats om.

Då hon ville skåla för hårda uppväxter så såg han förvånad ut och visste för en sekund inte riktigt varför man skulle skåla över en sådan sak men snart så skrattade han till lätt och höjde sitt stop mot henne. Han hade aldrig trott att han skulle kunna skåla över det som han hade fått genomlida under uppväxten men det fanns kanske alltid en första gång till allt eller hur? “För bättre tider.” Sa han därför glatt då han var så gott som oförmögen till att ljuga innan han tog en till klunk av sin öl. Kunde redan känna hur alkoholen tog sin verkan och gav sig själv en mental notering att ta det lugnare nu. Han var varken van vid att dricka alkohol eller en storväxt man vilket båda var saker man skulle se upp för när man drack. Han skulle antagligen däcka någonstans om han inte var försiktig trots allt och med den tanken så ställde han ner sitt så gott som fyllda stop igen. Var kanske bara 7-8 klunkar som saknades från hans stop.

Han lyssnade till hennes historia och nickade uppskattande mot vad han fick höra. Han själv hade inte direkt mycket av värde som han ägde då han spenderade så gott som allt han tjänade på att hjälpa andra. Många hade inte råd att betala för hjälpen så mycket togs från hans fickor vilket var en av anledningarna till varför han sovit i ett stall från första början idag. Men han fick det han behövde helt enkelt och skulle han någon gång bli rik så skulle han antagligen inte ändra på något, mer än att han kanske skulle ha en säng att sova i varje natt. “Låter som ett bra sätt att leva sitt liv på om du frågar mig! Jag kan inte tänka mig något viktigare än att hjälpa andra, även om man lider lite själv för det.” Sa han glatt, utstrålade sådan där genuin lycka trots att han så gott som inte ägde mycket alls i sitt liv. Rätt fascinerande faktiskt om man skulle vara ärlig.

Luka, aningslös och små-berusad hade inte märkt att konversationen snart skulle få ett slut med Ferin då den långe mannen närmade sig deras bord bakom honom. Jisses han hade valt rätt då han nu kände att han började bli varm i hela kroppen, trots att det antagligen var samma temperatur här inne som innan. Det var bra att han inte drack mer med andra ord då han hade en tålighet för alkohol likt ett barn, han drack ju sällan alkohol utöver sådana här tillfällen där han kände att det skulle bli mer oartigt att tacka nej, så kroppen visste nog inte vad den skulle göra med bruset ännu. Jösses, vad varmt det var! Han höjde stopet och låtsades ta en till klunk även om läpparna var tight förseglade för att vara säker på att ingen mera alkohol skulle sväljas. Han tänkte att det inte skulle vara lika otrevligt om hon i alla fall trodde att han fortsatte att dricka med henne, speciellt då han faktiskt bjudit henne på en runda. Sedan att hon tagit det största, tillgängliga stopen var ju en annan sak. Han vände blicken till stopet medan han ställde ner det på bordet igen och fann sig smått fascinerad att han ens orkade lyfta det!

Sedan dök mannen upp i Luka’s synfält vilket fick honom att titta uppåt på honom både förvirrat och välkomnande utan att egentligen veta varför mannen hade kommit fram, oviss som han själv tenderade att vara, men i vilket fall som helst så hade han inget emot mer sällskap! Luka älskade att träffa nya personer trots allt och undrade vad denna mannens historia var. Luka blinkade lite förvirrat till då mannen la sin hand över Ferin’s axel och med sin mörka röst frågade hur läget var med dem. Andra skulle kanske bli oroade över en mystisk man som kom fram till dem men Luka kände inget hot alls, visst var det sällan han kände sig hotad i allmänhet men denna mannen skrämde honom inte alls vilket fick honom att bryta ut i sitt genuina, glada leende som nästan verkade lysa upp hela krogen de befann sig i. Clueless liksom tittade han från den ene till den andre innan han åter blinkade till lite förvånat då Ferin redan tackade för sig utan att ens dricka klart sitt stop, hon kändes inte riktigt som den typen av kvinna som övergav ett stop, var det något han missade? Då hon tackade så hjärtligt log han bara på sitt genuint snälla sätt och höjde en hand i luften för att vinka ut henne. “Det var väldigt trevligt att träffa dig, Ferin! Ta hand om dig och var försiktig i mörkret!” Sa han då hon verkade ha bråttom ut och tittade då lite betänksamt tillbaka på mannen som räddat hans skinn utan att han ens själv visste om detta.

Mannen verkade lite nervös där han stod aningen stelt framför honom med händerna i bältet och det var nästan så man kunde se hur Luka väldigt smått tippade huvudet lite på sne medan han tänkte. Det tog bara någon sekund innan han brast ut i ett välkomnande leende, som sagt; inget med mannen skrämde honom hittills i alla fall. “Hallå, vill du göra mig sällskap?” Frågade han därför glatt, i hopp om att mannen skulle slappna av lite. Luka hade ju trots allt redan blivit väckt av Ferin och därför var han pigg just nu, så bråttom att krypa ner i höt hade han inte. “Mitt namn är Luka, vad heter du?” Han vart nästan lite generad över att vara aningen onykter då han träffade nya personer då han visste vad som kunde ske. Han var även mer glad som full (om möjligt) och tenderade att skämma ut sig lättare vilket fick honom att dagen efter ångra hela sina existens en stund. Det var som om det lilla filtret han hade som nykter helt raserade vid öl intag och kunde få honom att bli MYCKET chattrig. Nu måste han försöka hålla lite schack på sig så han inte skrämde iväg den stackars mannen.

Luka hade ett utseende som stack ut en hel del i vanliga sammanhang. Det bruna håret hade tjocka, kritvita slingor i sig och förgylldes ytligare med de olik formade ögonen. Han hade ofta som barn blivit mobbad just för detta då det sågs som en form av mutation vilket i så gott som alla samhällen inte direkt var en bra sak. Men även om de andra barnen hade mobbat honom så hade han haft det som värst hemma vilket väl dolda, kvarstående ärr talade tydligt om. Det hade gått så långt att inte ens han själv hade kunnat läka skadorna vilket sedan alltid dolts av honom själv. Annars var han en androgyn man och om sanningen skulle fram så kunde han inte ens växa fram ett skägg likt mannen framför honom kunde. Som högst så fick han ett par strån hittills.

Yamashita, Yama. Presenterade mannen sig som och Luka vart glad över att mannen VILLE presentera sig eftersom det verkade finnas en trend här där männen mest bara höll sig till sig själva. Luka visste inte varför men hoppades ändå att de hade det bra i sina liv, en butter utsida betydde ju inte att insidan var av samma natur, det hade han lärt sig sedan länge. Det var nästan ett under att Luka hade klarat sig så pass smärtfritt igenom livet hittills med tanke på hur snäll och öppen han faktiskt var, speciellt i en värld som denna. Han hade befunnit sig i otaliga, farliga situationer i sitt liv men alltid kommit undan så gott som utan en skråma. Kanske var det för hans snälla natur som folk gärna hjälpte honom ur knipor men i vilket fall som helst hade Luka sällan blivit sviken i stunder av nöd. Detta tillfälle verkade ju inte vara så annorlunda heller, även om Luka inte känt till den fara han höll på att befinna sig i.

Yama satte sig ner och Luka kunde inte hjälpa än att le glatt över sin nya kompanjon och då Yama verkade slappna av lite med så kändes det automatiskt ännu bättre. Luka sköt ifrån sig stopet aningen nu när han var säker på att han inte skulle få ett höjt ögonbryn riktat mot sig från Ferin då han kände att det helt klart skulle vara det bästa draget för tillfället. Annars skulle han säkerligen tuppa av någonstans och vakna upp rånad, det hade ju hänt förr trots allt. Yamashita ställde honom en fråga vilket fick Luka att e lite förvirrad ut vilket bara i sig självt nog var svar på frågan i sig. Han vände blicken från Yama mot dörren som Ferin hade försvunnit ut från lite fundersamt men verkade inte komma till någon större insikt med vad han menade för något. Vände snart tillbaka huvudet mot Yama igen då tankarna olösligt tog slut för närvarande. “Nå.. Hon var skadad så jag helade henne och bjöd henne till en dricka..” Började han lite fundersamt vilket blotta synen av honom var något som skrek oskyldighet och ovisshet över folks sanna natur, i alla fall det flesta folket. “.. Sedan pratade vi mest, hon hade ett problem med sitt arv och jag erbjöd mig att hjälpa henne men hon sa att det var för farligt och sedan kom du hit.” Han gick igenom händelserna medan han funderade men förstod inte riktigt vad Yama menade med sin fråga. Vad hade hon velat egentligen? Den glade Luka bröt ut i ett av sina klassiska, glada leenden igen och tittade nu lite nyfiket på Yama med den blanka men ändå klara, goda blicken. “Jag antar att jag missade något?” Ja han må vara naiv men i alla fall inte dum då han faktiskt antog att det var något han hade missat med hela händelsen i alla fall. Det var trots allt inte ovanligt när det kom till honom att missa saker som var glasklart för andra. Det var nästan lite sorgligt att man kunde säga vad man ville till Luka och han trodde på vad de sa, både lite ledsamt men ändå uppmuntrande att det faktiskt fanns en så pass godhjärtad fläck på världens yta. Kanske lite av en blandning av de elementen?

Luka lyssnade till vad Yama sa och såg lite förvirrad ut medan han gjorde det. Det var inte så att han var dum, han förstod vad som sades men det han inte förstod var hur någon annan skulle ens tänka så. Han förstod inte varför folk ville utnyttja och göra livet svårare för varandra vilket var just varför han såg så förvirrad ut. Han borde veta bättre med tanke på vilket far han hade haft men i sitt osyldighets tänk så trodde han inte att det skulle finnas många av den typen som hans far hade varit. Det smärtade honom var gång då han fick reda på att det fanns personer med elaka tankar men på ett annat sätt så boostade det även hans vilja att sprida så mycket gott han kunde i världen under sin tid i världen. Det behövde jämnas ut trots allt eller hur? Detta var ett av många tidigare tillfällen som talade om det för honom men han skulle aldrig förstå VARFÖR folk inte tog hand om varandra.

Han kunde inte mycket mer göra än att ge ifrån sig en liten suck över hans förklaring medan en av hand händer drog undan en slinga hår i från ansiktet på sig själv. “Nå, det är tyvärr inte första gången det sker och jag skulle tvivla på att det är den sista, men jag kommer fortsätta att försöka. Världen behöver lite extra omtanke verkar det som. Önskar bara att jag kunde se vilka som försöker att utnyttja en, kanske skulle man då kunna prata dem igenom situationen.” Jo det var nästan hjärtskärande att höra, speciellt då Luka’s leende efter sucken hade trillat tillbaka på plats igen. Han ville helt enkelt allt och alla väl.

Vid mannens fråga så sken Luka upp helt igen och nickade till på ett osedvanligt sött sätt. Han var stolt över att kunna hela trots allt då det ofta hjälpte honom i hans livsuppdrag att hjälpa folket, sen fick man ju inte glömma att han var småberusad heller, självfallet. “Jo visst är jag det!” Sa han glatt med den tvefärgade blicken på sin nya kamrat. “Jag kan läka sår, skador och även benbrott men tyvärr har jag inte listat ut hur jag helar sjukdomar, vet faktiskt inte ens om jag ens skulle kunna lära mig det heller vilket är synd. Men ja kommer fortsätta att försöka och tills dess så brygger jag även mediciner för att i alla fall ge folk lite lindrig på sina besvär.” Medan han sa detta så hade han fiskat upp sin packväska för att ta fram en mindre flaska med ett gyllengult innehåll för att sträcka fram den till Yama. Som sagt berusningen gjorde honom sällan skygg. “Denna är rätt simpel, lindrar huvudvärk men tro mig när jag säger att den är den mest använda av mina mediciner.” Jo det verkade ju som att många led av huvudvärk så även om han hade mediciner för infektioner och dylikt så var denna komiskt nog mest användbar.

Han tittade glatt på Yama på sitt vanliga, smittsamma sätt innan han intresserat skuttade framåt på stolen med blicken fäst i Yamas. “Vad gör du för något? Något spännande yrke du sysslar med?” Frågade han genuint uppmärksam, trots små berusningen. Han ville verkligen veta vad Yama gjorde för något!

Luka var så öppen med allt vad han var och inte skygg alls, om inte i sällskap med något farligt men även då var det ovanligt och Yama verkade ju inte det minsta farlig för Luka. Så här satt han glatt, småberusad, och pratade på som om de hade känt varandra sedan barnsben. Yamas tankar var rätt där med; Det verkade så gott som omöjligt att vara så som Luka i denna världen men ändå så satt en sådan glad typ framför Yama. Pratade på om sitt liv som om det var det enklaste man kunde göra och tekniskt sätt för Luka så var det ju just det; Lätt att vara sig själv och inte leva i greppet på lögner.

Då Yama böjde sig framåt mot honom så lutade även han själv aningen framåt för att intresserat lyssna på vad det var som Yama tänkte säga. Det var trots allt ganska fyllt med folk i baren och han ville inte att Yamas röst skulle dränkas i bakgrundsljudet. Luka kunde inte hjälpa att vittna att Yama var en stilig man men försökte att dölja den tankegången med tanke på att det var en av hans stora osäkerheter i livet; Hur han tyckte att han inte förtjänade att tänka på sådana saker. Dessutom var det inte vanligt i normala sammanhang att det ens skulle bli besvarat så han skämdes nästan att bara erkänna för sig själv att Yama var stilig. Det var svårt att inte bli generad över den tanken och såg man noga på honom kunde man nog till och med se att han var aningen generad för något otydligt. Men han hade ju även alkohol i blodet vilket skulle kunna vara orsaken till hans lätt röda kinder också.

Han log strax glatt igen och nickade åt Yamas ord då man helt klart kunde hoppas på att man förgyllde livet en aning med sina handlingar. “Man får hoppas!” Sa han därmed lika glatt där han hade sin vikt mot armbågarna som befann sig på bordets yta utan att dra sig tillbaka igen, detta var ett bättre sätt att kunna lyssna på Yama trots allt, speciellt då folket började bli berusade och högljudda runt omkring dem. Gud? Luka hade aldrig riktigt funnit det kallet med tanke på alla olika gudar som fanns, hur skulle man veta vilka som fanns på riktigt liksom? Han hade alltid trott att det fanns något men ville inte riskera att be till någon gud som kanske inte alls fanns, men nyfiken blev han, var detta rätt gud? Hur visste man det? Med tanke på att han själv kunde prata med folk som dött sedan länge sedan så hade han inget tvivel om att ting som gudar fanns.

“Hur är Sei som gud?” Undrade han därför sedan med ett nyfiket leende på läpparna medan han skuffade fram stolen lite närmare Yama. Genuint intresserad i att höra vad Yama trodde om guden Sei.

Solen? Luka tittade snabbt upp i taket men vände snart tillbaka blicken igen då han kom på att man inte kunde se solen inomhus.. eller på natten.. Kände sig lite dum över sin dumhet men kanske kunde han skylla det på ölen? Men då han fortsatte att förklara hur han såg Sei så lät det rätt logiskt om man frågade Luka för hur annars skulle han själv kunna läka med ljus om kroppen inte var ljus? Det var vad han trodde dock men visste han? Nej verkligen inte men även själar hade ju sitt ljus med.. Var det egentligen själen eller kroppen han läkte? Det måste väll vara kroppen eftersom det var den som läkte sig? Varför tänkte han ens på allt detta? Han trodde inte han skulle förstå det oavsett hur mycket han tänkte på saken trots allt.

Vid Yamas yttrande att det inte alltid var lätt så log Luka mjukt mot honom och gav en plötslig nick. “Livet är inte lätt om du frågar mig. Se på mig; jag vart nästan lurad till att hjälpa någon med mörkare avsikter innan du kom till undsättning. Men frågar du mig så händer allt av en anledning; utan att ha träffat Ferin så hade jag inte träffat dig och det skulle ha varit synd om du frågar mig. Så allt hamnar på plats efter vad vi gör, det är i alla fall vad jag tror.” Sa han vänligt och det var säkerligen både fascinerande och skrämmande att höra någon som Luka’s åsikter på livet. Han var genuint god vilket för det mesta visade sig leda till problem.

Vid knuffen som Yama fick av den alkohol doftande mannen så kunde Luka se att han vart lite besvärad men sa inget om det, log bara tryggt mot honom och vid hans fråga så nickade Luka som svar för att resa sig upp men fick ta tag i bordet för att inte falla ner direkt igen. Jisses, det märktes att han inte var en van drickare. Han höjde ena handen lite skrattande för att visa att det var okej för att sedan föra upp samma hand mot pannan medan han rätade på sig helt. “Förlåt, jag är ingen van dryckes hanterande. Men jag är okej, kom så ta vi lite luft.” Sa han glatt med den där vänliga blicken fäst på Yama medan han började gå utåt, kollandes så Yama följde efter honom, vart skuffad likt en liten boll mellan fyllon där han stannade upp för att se till att Yama kom med men det verkade inte störa honom alls.

Väl utanför så gav Luka ifrån sig en lättad suck och riktade huvudet mot månen som halvt lös igenom ett par tjocka moln med ett brett leende innan han ände blicken mot sin nya vän. Sorlet från puben blev dämpat efter dörren stängts bakom dem och det var enbart en sovande man lite längre bort på gatan, annars verkade de för närvarande vara själva. “Ahhhh… det var betydligt svalare här ute.” Sa Luka nöjt medan han sträckte lite på sig innan han helt tittade på Yama igen med sitt lilla leende.

Luka vart faktiskt lite generad över sitt stapplande och gav Yama en ursäktande blick. Han hade inte ätit mycket under dagen, mestadels för att han hade glömt bort mat under dagens uppdrag vilket gjorde lättviktaren Luka ytligare lättviktad. Han visste inte riktigt varför men han ville inte ramla ihop framför Yama av alla vilket antagligen var anledningen till att han så snabbt höjt sin hand för att visa att det var okej men trots detta värmde det honom att se hur Yama instinktivt hade sträckt fram sin hand för att hjälpa honom. En man med gott hjärta utan tvekan.

Jo Luka var inte överdrivet lång, mer på den kortare sidan av medellängden för mänskliga varelser vilket var en av MÅNGA anledningar till varför hans far sett honom som värdelös. Han hade velat ha en stor, stark och manligt butter son och så hade han fått Luka.. Det var tur att Luka lämnat så pass tidigt för annars visste han inte om han skulle leva vid det här laget. Men allt hände av en anledning, var det inte så?

Vid Yamas skrockande så sken den lille fisken upp igen då nöjda vänner var något han själv blev nöjd över och ja han såg redan Yama som en vän vilket var ännu ett av alla saker med någon som Luka. Han kunde inte mer öra än att nicka uppskattande till Yamas ord innan han ens utan att tänka först glatt sa; “Jo även de mörkaste platserna har ljuset i sig om man kollar nära nog.” Han hissade upp sin packning på ryggen medan han nyfiket såg på sin stiliga kamrat som verkade bli generad nog för Luka att uppfatta det. Vad nu? Han vart nyfiken över denna genans i den andre mannen som gestikulerade mot gatan som de sedan började gå på. Yama fortsatte och Luka kunde inte låta bli att skuffa lite kamratligt mot Yama med sin axel med ett glatt “Mhm!” som lämnade honom. Han ville inte att Yama skulle känna sig generad vilket fick honom att öka takten lite och snurra runt för att gå baklänges framför Yama med ett glatt leende. Lite instabil på fötterna men helt klart fungerbart oavsett.

Han såg nästan ut som en stråle solsken där han gick bakåt som om det var det mest normala som man kunde göra i dagens samhälle. “Vet inte riktigt om ljus kan kontrolleras men jag vet även att ljus frodas när det utsätts för ännu ett ljus! Så i min logik så borde det ju betyda att om man sätter bara ett nytt ljus i världen så är det genast mycket ljusare än vad det var stunden innan.” Nu var det Luka’s tur att bli lite generad då han la märke till hur det kunde låta då han inte alltid var den bästa på att sätta fram sina tankar. Han stannade upp och tittade upp på Yama’s ansikte lite nyfiket. “Vad brukar du göra för att ge ljuset en boost?”

Luka var glad, vad annars var nytt? haha! han hade funnit en ny vän och gjorde sitt bästa för att få honom att slappna av en aning men märkte att det verkade ha motsatt effekt till och från. Vad gjorde han för fel här? Han ville inte att Yama skulle känna sig stressad på något sätt av deras nya och snabba vänskap. Yama var väldigt beskyddande av andra vilket betydde att Luka kände sig trygg i hans sällskap och snabbt befann sig framför honom igen efter att Yama hade tagit tag i honom och försökt flytta honom åt sidan, antagligen för att fisken inte skulle snubbla över sina egna tassar och kyssa jorden de gick på. Sant, Luka hade inte tänkt att hans plötsliga stopp skulle få dem att nästan krocka, lite för mycket dryck för lättviktaren att puzzla ihop att om han stannade tvärt så kunde det leda till en krock. Så plötsligt befann han sig så gott som näsa mot näsa med Yama vilket fick hans kinder att lysa till lite över hans egna feltänk. Han kände en varm pust av andedräkt i ansiktet och kände det nästan som att håret i nacken reste på sig vilket inte direkt hjälpte hans genans i det hela. Så pass nära hade han inte varit någon förr vilket fick honom att nästan bli lite skakig på benen då han nästan skuttade tillbaka ett steg.

Så När Yama tog ett steg bakåt så skrattade Luka till lite nervöst medan han kliade sig lite i håret över sin egna klumpighet. Märkte att Yama blev lite oroad vilket fick honom att snabbt höja händerna i en ursäktande gest och vifta dem lite hastigt framför sig. Det var ju inte menat att de skulle krocka trots allt. “Det var inte meningen, jag vet inte hur jag tänkte att du skulle hinna stanna!” Fick han lite nervöst fram och kände för första gången som om han ville smälta ner i jorden och gömma sig, vanligtvis vart han inte generad men det där hade blivit lite för nära för att inte skapa tankar. Just därför var han glad när Yama tog till orda med svar på hans tidigare fråga. Jisses vad varmt det vart ute denna höstkväll!

Luka’s kinder lättade lite över att ha något annat att fokusera på där han snurrade runt ett helt varv mest för att bekämpa genansen han kände just nu. “Meditera?” Sa han lite förbryllat och fick ett tankspritt ansikte då frågan fick honom tillbaka på mer bekväma tankegångar igen. “Kan inte påstå att jag mediterat förr, visst har jag befunnit mig ute på havet och flutit omkring ett par timmar men inte mediterat i alla fall. Jag vet nog inte ens hur man mediterar om jag ska vara ärlig.” Sa han sedan med ett nervöst litet skratt då det inte verkade som om han helt kunde skaka ifrån sig den genanta sekunden en liten stund sedan, men han var säker på att han skulle komma över det. Kanske?

Luka hade knäppt händerna bakom ryggen och gick med sitt lysande leende med blicken riktad mot månen innan ett roat, genuint skratt lämnade honom vid Yamas fråga. Jo det skulle säkerligen låta besynnerligt om Yama trodde att han var människa att höra att han flöt omkring mitt ute på havet som om det inte var något stort alls att tala om. Han kikade nyfiket på Yama, nästan lite lurigt innan han bestämde sig för att inte låta tystnaden överta dem. Han var allt för trevlig att prata med trots allt. “Jo jag är av me’erfolk karaktär, så inte så galet som det låter.” Sa han muntert medan hjärnan långsamt började motarbeta bubblorna han hade druckit. Jo visst var han ett me’erfolk och det var inte allt för många år sedan som han först vandrat upp på land trots allt.

Han lyssnade på Yama och hummade lite smått men instämmande. Det låg ju sanning inom det trots allt, han kände sig aldrig lugnare än vad han gjorde när han flöt omkring utan en ända tanke på annat. Allt bara flöt iväg likt han själv gjorde av vågorna. Han kände att en gäsp var på ge och sträckte därför på sig med en kvävd liten gäspning. Han hade ju trots allt blivit väckt av Ferin och därför inte fått den sömnen han behövde men han kunde inte klaga alls då både Ferin och Yama var folk han skulle ha gått miste om då. Han sneglade lite på den stilige Yama innan han helt vände huvudet mot honom med ett glatt leende. Skadade ju inte att fråga eller hur? “Yama? Finns det en chans till att jag kan tigga till mig en sovplats för natten, eller ja, morgonen? Jag vart plötsligt väckt så är rätt trött just nu om sanningen ska fram.” Jo skulle det vara för mycket att be om skulle han hitta en annan lada att sova i trots allt men han kände sig motvillig att separera från Yama just nu.. Det var en skum känsla.. mer skum än han hade trott att det kunde vara.

Luka log bara obekymrat mot Yama och skakade på huvudet för att visa att det var okej då till och med Luka visste hur det hela lät om han inte skulle vara me’erfolk. Som sagt så skulle man garanterat ifrågasätta hans mentala hälsa ifall han var en människa som för omkring mitt ute i ingenstans. Han gillade att umgås med denna Yama så det vanliga, lätta leendet var ännu lättare än vanligt där han umgicks med sin nya vän. Inte ens tystnaden som uppstod mellan dem var obekväm och genansen frpn ett par minuter tidigare hade redan lagt sig, för honom i alla fall.

Luka var inte blyg, naiv visst, men inte blyg så hans ton var i sitt normala, glada läge när han ställde en fråga likt denna efter det tysta uppehållet. Han betraktade fascinerat byggnaden som Yama visade honom med en tanke på hur olika byggnaderna var från hans egna uppväxt. Det var en STOR skillnad mellan undervattenslivet och livet ovan trots allt och efter alla dessa år så fascinerade det honom fortfarande att man inte bara kunde simma upp och plocka bort något som hamnat på sitt tak eller att diskuterande folk inte befann sig ett par meter ovanför hemmet.

Luka log bara glatt mot Yamas tal och ryckte lite charmigt på axlarna över det han hörde. “Jag sov i ett stall som luktade hästgödsel i kliande hö så jag kan inte påstå att jag är petig med vart jag sover. Finns det ett golv med ett tak så funkar det lika bra.” Det kunde ses som fascinerande hur opetig Luka faktiskt var, inte en tanke på vart han sov oavsett om det var en lyxig säng eller ett hårt stengolv. Han fortsatte sedan lika lugnt och för att inte tala om ärligt. “Det skulle inte göra mig något alls om jag sov under samma tak som dig men jag är inte petig.” Allt han behövde var ett par timmars sömn inte mer än det.