Luka visste inte om den inre striden som Yama genomgick men hur skulle han egentligen veta om det? Han kunde ju trots allt inte läsa tankar så när han vart accepterad att sova i Yamas rum så sken han upp ytligare och gav en lika glad nickning mot Yama för att acceptera välkomnandet. Ja han skulle få betydligt bättre sömn utan att brottas med andra för sin sovplats trots allt och han behövde bara ett par timmar till för att ha tillräckligt med energi för kommande dag.

Han nickade mot Yama då han berättade att de behövde smyga, var inte första gången han hade praktiserat sina smygar skills trots allt och han förstod att en munk kanske inte var helt accepterad att ha vänner som sov över. Religoner var knepiga på det sättet trots allt. “Låter bra, jag behöver bara ett par timmars sömn till så kanske kan du väcka mig efter din bön? Oroa dig inte, jag är rätt snäll på morgonen!” Sa han lite roat då man nog kunde säga att som han var nu var antagligen det mest otrevliga han kunde vara, vilket i sig sa en hel del. Han drog sin hand genom sitt brunvita hår och fann sig se fram emot att få sin resterande sömn, han var ju fortfarande trött efter gårdagens eskapader. Han såg upp på Yamas ansikte, kände av ett glatt litet bubblande i magen som han självfallet ignorerade och försökte tänka på annat så med den tanken så log han bara innan han sa; “Efter dig!” 

Luka mötte Yamas blick med sin egen genuint goda åsyn och kunde inte hjälpa att känna sig varm i kroppen över denna Yama. Det vart inte direkt lättare att kontrollera då Yamas ord nådde honom och fick honom nästan att känna sig lite skyldig över sin egna natur, men bara nästan. Han hade inte varit arg en ända dag efter tonåren och den misshandeln som han hade upplevt i sin barndom. Inte sedan dagen som han slutligen hade samlat styrkan och varit trött nog på hela sin existens för att lämna hemmet utan en blick tillbaka. Han saknade ingen punkt av sin uppfostran och hade sedan länge sagt upp kontakten med sin far utan minsta tanke på att någonsin titta in och se hur det var med honom nu för tiden. De broarna hade varit brända sedan länge nu. Nu inriktade han sig på ett gott liv istället och för att hjälpa alla han kunde och förhoppningsvis dämpa många smärtor i andras liv.

Det var spännande att smyga in i byggnaden utan att bli sedd och med rummets plats avslöjad så visste han precis vilken riktning han skulle röra sig åt. Han höll sig tätt bakom Yama som utan tvekan visste om den här platsen bättre än honom och fick kväva ett förvånat utrop då han blev indragen bakom ett träd. Han gjorde detta genom att charmigt nog lägga ena handen över munnen innan de bar av igen, smög genom korridoren likt en grupp av ninjor. Luka var lätt på fötterna men försökte även göra sig lättare för att göra ifrån sig så lite ljud som han bara kunde då de for framåt mot Yamas dörr och då de kom fram fick han kämpa mot att inte fnittra till en aning. Han hade aldrig vare sig brutit in eller ut någonstans vilket komiskt nog fick honom att känna sig lite som en rebell eller en skurk, fast på ett betydligt bättre sätt än vad man först tänkte på. Han drog tyst efter andan över ljudet från en dörr som öppnades men hann inte mer än så innan han blivit indragen i rummet av den snabbtänkte Yama och så hur han tyst stängde dörren efter dem.

Han såg sig sedan om i rummet, såg det vackra skåpet först följt av sängen och sedan bordet. Golvet var mjukt med mattor och när Yama vände sig mot honom så kikade Luka nyfiket på honom. Snart sprack Yamas ansikte upp i ett plötsligt leende vilket fick Luka’s mage att göra en volt inom honom. Ett leende! Ett fint sådant dessutom vilket fick Luka att genuint glatt bemöta det med ett eget leende. I detta ljuset kunde han bättre bevittna hur stilig Yama faktiskt var dessutom vilket fick honom att känna sig lite nervös med tanke på hur nära de stod varandra. Sådant vackert leende, sådan snäll man och ensamma i ett rum tillsammans. Det skapade nästan panik inom honom då han aldrig brukade visa att han gillade andra män med tanke på att han aldrig ens träffat en annan man som gillade det samma. Det var bäst att inte övertänka situationen och bara… Yama kom närmare honom vilket avbröt hans inre kamp och hans ögon låstes i Yama’s då han lät sina fingrar stryka igenom hans hår. Utan att han ens hade tänkt på det så hade Luka’s hand placerat sig mot Yamas bröst, deras blickar möttes och han kände det som att han skulle förvandlas till gelé vilken sekund som helst nu. Det var svårt, om inte omöjligt för Luka att ens tänka på något annat just nu så visst var det inte konstigt att Luka långsamt lutade huvudet närmare Yama för att sedan möta upp hans läppar med sina egna.

Ja han var gelé helt klart, vad annars skulle kunna förklara denna explosion av känslor som gjorde uppor inom honom? Luka, han som aldrig ens tänkt sig detta scenario förr, som alltid undvikit situationer som dessa tills nu hade förvandlats till gelé på insidan där deras läppar möttes. Han ögon hade slutits och all oro smälte bort för honom, helt uppfångad i ögonblicket. Hans kinder blev röda då han motvilligt avslutade kyssen efter något som känts som bara en sekund även om han visste att det tagit längre med tid. Långsamt öppnade han ögonen igen medans ett nervöst litet skratt lämnade hans gelé klump till kropp. Pulsen hade skenat iväg inom honom och han kunde inte hjälpa att lägga sina armar runt Yamas midja och luta pannan mot hans bröstkorg i en tight omfamning. Vem hade kunnat tänka sig detta egentligen? Inte han i vilket fall som helst och han fann sig nästan mållös där han stod omfamnande Yama.

Snart såg han upp på Yama igen, röd som en tomat i ansiktet men med ett glatt leende oavsett, lite osäker på vad han skulle säga till först innan han öppnade munnen till tal. “Ehum.. D-du borde nog gå till din bön..” Påbörjade han medan han höjde sin ena hand för att försiktigt stryka Yama’s ena kind, så många känslor som hade tagit över honom och ingen som egentligen ville att Yama skulle lämna rummet. Sedan kom det fram igen, han rullade upp på tå för att ge Yama en till kyss för låt oss vara ärliga här; han kunde inte hjälpa det och nu när dammen brutits så var det svårt att motstå. Vad jobbigt det blev på ett bra sätt nu.. Tog en stund till innan han lyckades dra sig undan för att kunna ge Yama chansen att inte missa sin bön. Men ville han dra sig undan? Nej inte direkt…

Vad höll han på med egentligen? Hans glada yttre hade fått en värme i sig då de separerade från kyssen och Yama tog ett steg tillbaka. Han kände sig minst like dant som Yama där han knäppte händerna bakom ryggen och aningen generat tittade ner på mattan under honom. Då Yama gestikulerade mot sängen så tittade han upp och log glatt med den röda nyansen över kinderna följt av att han nickade som svar. Kyssen hade varit otroligt mysig för honom men han kunde inte hjälpa att känna sig oroad för Yama. Hade han gjort fel att acceptera kyssen från början? Hade han råkat förstöra något för Yama eller var det okej ändå? Han skrattade lite nervöst och kliade sig lite i håret vid Yamas kommentarer och sträckte sedan på sig en aning med ett upplyftande leende. “Ha en bra bön.” Sa han fortfarande varmt generat medan Yama backade ut från rummet efter sina upprepande kommentarer att han kom tillbaka senare.

När Yama lämnat så sjönk Luka ner med en liten glad suck på sängen för att snöra av sig sina skor för att undvika att få smuts på sängkläderna följt av att han tog av sig överrocken och ställde undan skorna och ihopvikt rock mot väggen. Sedan kröp han ner under täcket och efter ett par minuters funderande över vad som faktiskt hänt så föll han sedan till sömns.

Luka sov gott och betydligt längre än vad han brukade göra. Kanske var det för att han varit vaken så gott som hela natten eller kanske var det så att han fann sig till ro för en gångs skull då han befann sig på en trygg sovplats. I vilket fall som helst så sov han fortfarande då Yama kom insmygandes i rummet med brickan i sina händer och han hade ingen aning om vad Yama för närvarande tänkte på då han var i sömnens grepp. Sängen var varm och skön och betydligt mjukare än något han sovit på de senaste veckorna vilket kanske var ytligare en anledning till att han sov så otroligt gott just nu. Yamas röst hördes långt bort i fjärran vilket fick den nu halvsovande Luka att svara på uttalandet med ett litet sömndrucket “Mhm..?” medan ögonen långsamt öppnades för att mötas av ljuset som avspeglade sig på väggen framför honom. Ett charmigt litet gäspande lämnade honom och följdes av det där genuina, godhjärtade leendet då han vände sig om mot Yama där han satt på sängkanten vid honom.

Som om det hela inte var tillräckligt redan så sträckte han glatt på sig för att sträcka ut de sömn-stela musklerna från sin goda natts sömn. Eller skulle man kalla det morgon sömn? En vit hårslinga stod lite charmigt upp på bakhuvudet på honom då han satte sig skräddare upp klädd i sina svarta byxor och linne. “Morrn!” Fick han sedan glatt ur sig då han lärt sig detta slang under sina resors gång mest för att det lät roligt i hans eget huvud. Ja Luka hade inte ljugit, han var helt klart snäll även som nyvaken. Han doftade i luften nästan lite som en hund och ögonen vandrade från den ännu stiligare Yama i solljuset till en.. frukostbricka? Han såg snopet tillbaka på Yama men kommenterade det hela inte ännu, det fanns viktigare saker att fråga just nu. “Hur var bönen?” Ja för Luka var det alltid viktigast att se hur det var med sin nya vän.. eller ja Yama hade ju redan blivit mer av ett kärleksintresse om sanningen skulle komma fram, även om Luka var rädd för att erkänna det för sig själv bara så där.

Luka såg lite oroad ut när Yama erkände att det inte hade gått så bra med bönen och tänkte inte direkt på vad den sanna anledningen var till detta. Han visste inte mycket om religon i allmänhet och kunde väll inte påstå att han visste mycket om hur munkar levde heller då han blivit uppväxt utan religösa utbildningar i livet. Han visste enbart att de var högst religösa om sanningen skulle fram vilket bara var en ytterst liten del i livet som en munk. Han var inte outbildad men var inte extremt utbildad heller, någonting av en medelpunkt kunde man väll säga.

Han kunde även höra hur trött Yama var på rösten, hur länge hade det gått sedan han sist sov? Han vart erbjuden teet och tog emot den varma koppen, kände stinget av värmen i fingrarna men brände sig inte mer än så då det svalnat till en lite mildare temperatur, antagligen från färden till rummet. Han höjde koppen, blåste lite på teet innan han tog en klunk från den smakrika drycken, sa inget då han fick en känsla av att Yama behövde lätta lite på hjärtat, kändes fel att avbryta med tack just i detta läget. Han såg varmt på Yama dock med en blick som sa mer än vad ett tack kunde göra. Då Yama började prata och vände sig mot honom så lyssnade han och utan att han ens tänkte på det själv så hade ena handen släppt koppen för att lägga sig mot Yamas knäskål i en varm gest.

Ja Luka var inte den som direkt kysste någon över huvudtaget då han för det första inte kände att han var värd närheten men också för att han aldrig hade vågat att ens försöka tack vare anledning ett. Hans far hade ju visat honom sedan barnsben att han inte var värd något och sådant var svårt att skaka av sig. Fast med Yama hade det känts annorlunda.. Då Yama hade böjt sig fram för att kyssa honom så hade dammen brustit, en damm i hundra lager hade blivit besegrad från Yama utav alla personer vilket inte var något som skulle underskattas alls. Så när Yama pratade så fick Luka nästan brottas med att inte låta ögonen tåras, här fanns Yama, en man som lyckats få honom och sänka garden och faktiskt ville fortsätta träffa honom? Trots att hans far sagt åt honom att något sådant aldrig skulle ske i hans liv så hände detta ändå?

“Yama..” Fick han fram trotts brottningen inombords från att försöka att inte börja gråta likt ett litet barn men man kunde helt klart se vattnet i hans blick även om han fått fram ett genuint, lyckligt leende. Det var som sagt mycket Luka kämpade mot från sitt liv och att höra en sådan här värmande sak hände inte varje dag precis. “Det skulle göra mig otroligt glad att även lära känna dig bättre. Jag var rädd att jag skrämde bort dig.. Om sanningen ska fram så händer detta aldrig mig och jag är glatt överraskad att du faktiskt vill lära känna mig bättre.” Han höjde handen som vilade på Yama’s knä för att stryka tummen lätt över Yama’s kind på ett tillgivet sätt, blicken fäst i hans. Han lös upp på sitt snälla sätt och betraktade Yama’s trötta ögon. “Ska du kanske sova en stund? Du ser rätt så trött ut, när sov du senast?”

Luka’s rädslor hade velat tränga sig fram för visst hade denna lyckliga valp en hel del rädslor även han. Kanske inte alltid lika ‘farliga’ rädslor som andra kunde ha men han hade i alla fall sin egen hög med olika ting. Största var ju att det som hans far hade sagt åt honom hela hans liv var sant; att ingen skulle kunna älska honom för den han var. Varje gång hade han blivit förvånad dock, inte inom romantik dock, men han hade ju fått vän efter vän som låg honom varmt om hjärtat likt kentauren Dhrach. När det kom till romantik dock hade han aldrig haft en större lycka så att veta att det nu fanns någon som var intresserad som han själv var intresserad i tillbaka var helt nytt för honom. Han kunde se hur en spänd Yama slappnade av medan han pratade och det verkade till och med som han hade glömt bort att andas under hans talande? Hade han varit så nervös? Luka kunde inte hjälpa att le med de tårfyllda ögonen som glittrade i morgonljuset med en lugnande blick. Visst hade de inte känt varandra länge men han ville visa Yama att detta inte var något som var normalt för honom och att han helt klart inte såg detta som en engångs sak. Det var ju så att han hade varit rädd för att Yama skulle ta sitt pick och pack för att fly trots allt.

Luka lyssnade på Yama och kunde inte hjälpa att skratta till medan han skakade på huvudet åt frågan som Yama ställde honom. Nej han var ju frilansare om man kunde kalla det för så, han spenderade sina dagar med att resa runt i världen, hjälpa de som han kunde utan att kräva att bli betalade för det hela. När han fått tillräckligt för att resa vidare så gjorde han det liksom så det var inte direkt så att han simmade i mynt, men det var ett liv som fyllde honom med glädje oavsett. “Nej jag har ingenstans jag behöver vara, jag lever lite udda kanske men har inget direkt jobb. Jag reser från stad till stad och hjälper de som behöver just hjälp sedan kommer jag och går som jag behagar.” Sa han nöjt innan han mjukt greppade tag i Yamas ena handled medan han skuffade sig in mot väggen, drog med sig Yama i sin färd lite lekfullt. “Lägg dig ner.” Sa han glatt som om detta inte var en stor sak, kröp upp mot väggen så pass att Yama hade tillräckligt med plats att lägga sig ner på bredvid honom. Luka menade ingenting mer än vänligt med det hela men i andras ögon kunde det ju ses på ett annat sätt men när Yama väl hade fallit ner med huvudet på kudden så placerades Luka’s huvud mot hans bröst så att de båda fick plats i sängen. Låg där och kramade om Yama i den smala sängen på ett sätt som nästan gjorde det som att Yama låg själv i sängen, ja förutom en kelande liten fisk på sig det vill säga.

Han drog ett andetag med ett plötsligt litet nervöst pirr i magen då det var sällan han tänkte igenom saker helt innan han gjorde något och nu vart påmind att Yama kanske inte alls skulle känna sig bekväm med hans plötsliga val. Hans puls ökade något där han låg halvt på Yama då han plötsligt insett hur nära de nu var. Han var tyst en stund innan han lite nervöst tog till orda igen innan han skulle låta Yama falla till sömns. “..Om du inte vill att jag ska röra mig ut i staden så länge medan du gör dina ting? Jag kan nog hålla mig sysselsatt i staden om du är mer bekväm med det?” 

Luka kände hur Yama stelnade över hans lilla val han hade gjort och vart för någon minut oroad att han gått för långt men då Yama började slappna av igen så gjorde även Luka detsamma. Luka var inte direkt skygg på det sättet, han visade gärna andra att de var omtyckta men ville självfallet att de skulle vara bekväma med det om det så nu var Yama eller vänner. Var ju inte så att han träffat någon som Yama förr så detta var helt nytt för honom. Han ville ju inte skrämma Yama trots allt. Så det var skönt att Yama nu verkade bekväm med Luka’s tillfälliga impulsivitet.

Han kunde inte hjälpa att le lite fånigt då Yama’s trötta röst nådde honom innan han slöt sina egna ögon för att somna om. Lyssnade till Yama’s hjärtslag och föll långsamt med stadigt till sömns. Under sömnens gång hade Luka kramat om Yama mysigt och kände sig tryggare än vad han någonsin gjort förr, han hade ju trots allt så gott som alltid sovit på mindre pålitliga ställen, själv med risk för att bli attackerad. Vissa gånger var det minde farliga ställen som stallet han sovit i förut men andra gånger kunde han befinna sig under en bro eller liknande.

Han hade ingen aning om hur länge det gått men snart vaknade han till av att dörren öppnades vilket fick honom att sömnigt öppna ögonen för att se vem som kunde ha öppnat Yama’s dörr. Hmm?

Luka sov behagligt intill Yama, vaggad till hans hjärtslag och bröstkorg och man kunde ju inte säga annat än att han aldrig känt sig så säker som han kände sig nu. Det var helt annorlunda att sova med någon än vad det var att sova själv med ena ögat öppet liksom, här och nu kunde han helt slappna av. Det vill säga tills dess att han långt borta hörde dörrhandtaget vrida sig och dörren som öppnades. Vad nu? Han hade enbart börjat öppna ögonen när Yama for upp vilket nästan fick Luka att skrika till, men bara nästan. Den plötsliga uppfarten fick det att för en sekund snurra en aning i den sömnbesatta Luka medan han desperat kämpade med att fokusera blicken på den korta skuggan framför dem. Snart klarnade blicken med ett blinkande av de klara, olikfärgade ögonen och han såg både förvirrad och nyfiken till först på den runde mannen.

Yama försvann plötsligt vilket lämnade Luka ensam i sängen där han satt med samma vita hårtes upp i luften. Han uppfattade snart hur delikat situationen var vilket fick hans hjärna att löpa iväg hos honom. Mäster Eichi? Betydde det att han var högt uppsatt? Eller i alla fall högre än Yama kanske? Eller kallades de alla mäster? Luka tog sig upp från sängen lite försiktigt bakom Yama med de klara ögonen fästa på Eichi, avbröt ingenting men lyssnade på vad det var som pågick. Kunde höra paniken i Yamas röst och kände sig högst skyldig från hela situationen.. Tänk om Yama skulle bli utkastad tack vare honom? Hjärtat sjönk i bröstet på honom, han måste göra något.

När Eichi bad om Yamas skåp så märkte självfallet Luka hur bister Yama blev och tänkte att det var bäst att försöka göra vad han kunde. Han hade inte mycket men han hade medicinerna, kanske kunde de hjälpa? “Ehm Mäster Eichi?” Började han med tanken på att det var bäst att visa Eichi så mycket respekt som han bara kunde. “Jag har en hel del dyrbara mediciner mot det mesta, om du vill kan du ta dem alla? Kan hjälpa dig ur många knipor och vissa går inte ens att få tag i på andra sätt då jag uppfunnit dem.” Sa han med ett lugn som inte avspeglade stressen inom honom över Yamas knipa. Han hade gått fram till sin packning medan han pratade för att ta upp ett dussin olika mediciner, alla han lyckats hitta ingredienserna för som han nu sträckte fram till Eichi. Alla månader som det tagit att finna allt erbjöd han bara sådär i hopp om att det skulle fungera. Varje liten flaska med skrift på för att tala om vad det hjälpte mot. Han log lite försiktigt mot honom i hopp om att han skulle acceptera dessa istället för Yamas skåp.

Luka ville inte att Yama skulle bli av med sitt skåp tack vare honom så självfallet skulle han hellre offra sina egna ting för att hjälpa honom ur knipan. Det må ha tagit tid att samla ihop alla ingredienser och få tag i det vattnet som behövdes för att inte göra skada på någon annan men han kunde göra fler. På något sätt lyckades han alltid klara sig ändå så han var fast i sitt beslut att hjälpa Yama ur situationen som han faktiskt satt honom i. Lets be honest. Han verkade ha uppfattat situationen aningen fel med vilket fick honom att blinka lite förvånat till över Haru’s uttalande men vart inte generad, det var ju åtminstone en positiv sak. Då han fick bugandet mot sig så besvarade han det nästan lite klumpigt då det tog honom i överraskningens grepp, hela världen hade olika seder och han hade inte varit beredd på att buga i sitt nyvakna tillstånd.

Han kände som om denne Haru inte direkt skulle ge sig lätt vilket han snart fick sanning på när han såg Haru’s skadelystnare blick. Men han förstod det inte helt, skulle inte munkar sträva efter att bete sig väl? Varför var denna Haru så girig? Vid Yama’s kommentar och hans hand på hans axel så log Luka bara mjukt mot honom med ett lugnt skakande på huvudet som utan ord talade om att han var okej med att lämna över sitt levebröd. Det skulle på något sätt lösa sig i alla fall, så fungerade Luka’s hjärna. “Det är okej Yama, jag kan skapa fler. Du ska inte behöva lämna över ditt skåp.” Sa han utöver den lugnande blickens tysta ord och log glatt innan han nästan motvilligt lämnade Yama’s stiliga ansikte för att se på Haru som snart kallade honom… pojke?

Han blinkade förvånat till över att bli kallad pojke, han var trots allt betydligt äldre än vad han såg ut att vara även om han enligt hans far var en defekt form av man. Han var inte maskulin nog till det yttre för att hans far skulle acceptera det helt enkelt, men pojke? Han valde att inte kommentera detta dock och gav ifrån sig ett smittsamt, glatt leende som det var svårt att inte bli tafatt från. Vände ner sina olikfärgade ögon mot flaskorna för att berätta en efter en vad de hjälpte mot. “Det är lite blandat just nu, de som jag har att erbjuda hjälper mot huvudvärk, sår läkning, rengöring, magproblem, smärta och denna sista är om man skulle vara olycklig att ha fått parasiter. Alla fungerar utmärkt och kommer ofta till bra användning, ta dem alla.” Sa han efter visat upp flaska efter flaska och  mötte Haru’s ansikte med ett leende. Jo det var svårt att inte gilla Luka, de ända han haft problem med var de illasinnade personerna i Talanrien trots allt.

Luka av alla personer i världen hade börjat känna sig aningen oroad över Haru’s reaktioner och det var inte för att han på något sätt kände att han själv hamnat i farligt vatten utan mer att Yama var den som skulle få lida över det hela. Han kunde skapa mer drycker så det var inte hela världen, visst att det tog tid men han visste åtminstone vart han kunde finna ingridienserna men det han inte gillade var att höra att denne Haru verkade vilja hålla detta över yama’s huvud från och med nu. Ja till och med naiva Luka kunde känna av detta vilket var en stor sak då han vanligtvis inte hoppade till slutsattser bara så där. Han hade trott att hans erbjudan skulle ta bort stress från Yama men det verkade som om det kanske bara hade gjort det hela lite värre.. Han såg på Haru som roffade åt sig varenda flaska med sin oroväckande kommentar och såg efter honom i tystnad då han försvann ut från rummet. Hur mycket knipa hade han nu försatt Yama i?

Han gillade inte känslan alls och kände pulsen stiga i bröstet på sig själv över stressen som detta orsakade honom. Möjligen så var det kanske svårt att utpressa Yama mer efter att Luka lämnat templet då det inte fanns egentliga bevis på att han varit här från första början så det skulle vara om de bara tog honom på orden. I en perfekt värld så skulle inte något sådant vara till skada för Yama men till och med Luka visste att världen inte var perfekt. Efter en stunds tystnad hördes Yama’s röst igen och Luka vände huvudet mot honom lite försiktigt. Yama verkade inte kunna se på honom just nu, hans huvud var riktat mot golvet och hans ansikte stirrade rakt fram vilket fyllde Luka med känslan av att han ville göra det lättare för Yama, men hur?

Snart så la han armarna bakom ryggen dock och vände huvudet uppåt med blicken fäst på taket innan han började prata. “Yama.. det är nog jag som behöver be om ursäkt. Jag ville inte att du skulle hamna i knipa tack vare mig, jag ångrar ingenting utöver det som senast hände dock och jag är verkligen glad över att ha träffat dig..” Han vände försiktigt ner huvudet för att fästa blicken på Yama igen medan han böjde sig aningen framåt för att få en bättre syn på Yama’s besvärade ansikte medan han gick lite närmare honom. “Faktiskt.. så skulle jag inte byta bort mitt möte med dig för någonting alls, oavsett vad jag blev erbjuden, jag bara önskar att jag inte gjort det så svårt för dig..” Han hade kommit fram till Yama vid sina sista ord och bara så där så kramade han om den andre i en häpnandsväckande varm omfamning som både tydde på att han var ledsen att han skapat dessa problem och genuin närhet. Varmt och tryggt så kramade han om honom tätt utan att säga något mer, bara fanns där för hur länge som Yama nu än skulle känna för med en känsla av totalt lugn. Även detta kändes lite udda för honom då han aldrig kramade om en annan person på detta viset, bara lugnt och genuint varmt utan att känna en antydan av att det skulle vara fel för honom alls.

Om sanningen skulle fram så fick han en enstaka kram som tack ibland från folk han hade hjälpt men det var oändligt långt ifrån hur detta kändes. För Luka kändes det bara.. rätt.