Jo visst hade han rätt där, Luka såg inte för sin inre syn att någon av dem skulle backa och säga att det var den andres fel vilket egentligen både betydde en hel del plus av att det nog var sant. Det var nog kanske ingen av dems fel trots allt utan mer den tjocke munken som bara kommit in på det där sättet. Vem visste egentligen? Det var dock inte i Luka’s natur att skylla på någon annan om inte sig själv det vill säga, tyvärr. Av någon anledning var allt fel som hände i hans närhet hans fel även om han tekniskt sätt visste att det inte direkt kunde vara så. Luka kände sig trygg i omfamningen och ville inte att den skulle ta slut men lät ändå Yama dra sig tillbaka med ett försiktigt litet leende på sitt ansikte. Yama såg trött ut och det där suckandet talade om för Luka att Yama var bekymrad vilket fick det där hugget i magen att uppstå igen. Hur mycket hade han strulat till det för Yama egentligen?

Han ville inte att detta skulle visas dock vilket fick hans leende att bli lite starkare igen där han nickade som svar på att en ordentlig frukost inte skulle vara fel och märkte hur hungrig han faktiskt va nu. Medan Yama gick bort mot sitt skåp så såg sig Luka omkring lite för att ta in detaljerna av Yama’s rum och funderade tillbaka på hur länge sedan han haft ett eget rum själv. Det var länge sedan och på havets botten i en me’er stad så det fanns inte många likheter direkt, speciellt med tanke på att vatten tenderade att få saker att flyta mer. När han hörde Yama’s röst igen så tittade han nyfiket mot honom och såg den stora penning pungen vilket chockade honom en aning. Han hade nog aldrig sett så mycket pengar på samma ställe förut om sanningen skulle fram. Istället för avundssjuka så vart Luka varm i kroppen av att veta att Yama åtminstone hade pengar vilket aldrig var en dålig sak! “Skönt att se att du har så du klarar dig!” Sa han ärligt med sitt strålande leende som fick honom att se sådär nästan onaturligt, ärligt god ut. Han förstod nu varför Yama inte hade velat ge mannen skåpet helt klart!

Vid Yama’s uttalande så sträckte Luka lite på sig som om han värmde upp inför ett race innan han nickade muntert mot honom. “Redo!”

Luka klagade inte alls på att få sin hand hålld utan kramade tillbaka mot Yamas hand där de snart tog sig igenom staden på jakt efter mat. De må inte säga mycket men det betydde inte att det blev ansträngt mellan dem dock, snarare motsatsen där de for över gatorna. Luka kände sig bekväm och glad vilket kanske inte sa mycket då han vanligtvis var glad men detta var ändå annorlunda på något sätt. Snart så tog Yama till tal vilket fick lilla Luka att skina upp likt solen själv över lyckan i den andre mannens röst. Svarade snart på frågan han fick lika glatt som han såg ut. “Jag äter det mesta! Förutom fisk!” Jo han hade ju en viss anledning till detta som Yama ännu inte kände till men han skulle dela med sig av det när tillfället kom. Han hade aldrig kunnat äta fisk för det skulle kännas som kannibalism för honom. Han visste att vissa me’erisians åt fisk men det var inte så vanligt som man kunde tro. De levde ju mer på havets grönskor, ja många i alla fall.

Det fanns garanterat fisk fri mat dock och doften av maten fick hungern att slita sig inom honom. Det luktade minsann kryddigt och det fanns en hel del folk som åt en skål från restaurangen och de såg minsann nöjda ut! “Överraska mig med något som du verkligen gillar!” Sa han nöjt och kunde knappt vänta på att få lite mat. Det var ju inte alltid som det skedde liksom.

Luka märkte inte att Yama smygtittade på honom utan stod mest och drog till sig utsikten av staden och restaurangen. Det var svårt att tro men det var inte allt för många år sedan första gången han på riktigt tagit sig upp på land för att undersöka hur det här livet var. Han hade till och med bott utanför huvudstaden vilket betydde att han befunnit sig i sin me’erform så gott som hela sitt liv och det fanns fortfarande mycket som han inte kände till om livet över vågorna.

Snart var de framme vid sitt bord och Luka sken upp då Yama drog ut stolen för honom och satte sig därför ner på den, mötte det där finurliga leendet med ett eget leende innan Yama gick fram för att beställa mat åt dem. Luka såg sig intresserat omkring i restaurangen och på alla de Nirai människorna som befann sig där. De klädde sig annorlunda men fint på ett sätt som skillde sig mycket från de andra platserna han varit och undersökt. Det var fascinerande hur modet ändrade sig runt om i världen. Där han kommit ifrån så var de ju bara i sin me’erform utan direkta kläder, en sjögräsväska på sin höjd men annars bara i sina fjäll. Han visste att huvudstaden hade olika moden med fjäll och även kläder stup i kvarten vilket gjorde det svårt att hålla reda på då han så gott som aldrig befann sig där.

Snart kom Yama tillbaka med deras mat och Luka sken upp. Det luktade otroligt gott och han lyfte snart bort det varma locket så att ångan steg upp från nudlarna på ett högst behagligt sätt. “Åh tack så mycket!” Han kollade runt på bordet efter bestick men såg bara två pinnar vilket fick honom att förvånat kolla mot Yama igen. Hur åt man maten här? Han hade sett hur Yama tog pinnarna och tog upp sina egna lite förbryllat. “Hur.. hur använder jag dessa?” Undrade han lite chockat och såg på Yama med sina olikfärgade ögon.

Luka var aningen klumpig när det kom till att använda pinnar till mat men lyckades i alla fall med Yamas hjälp att få ett hyffsat grepp som i alla fall gjorde att han fick maten till munnen, om än klantigt så. Men för den delen så hade det tagit tid för honom att lära sig äta med kniv och gaffel med. Det han hade haft lättast med var skedar men det var ju inte det svåraste eller hur? Maten var otroligt god, kryddstark men god vilket än en gång fick honom att älska livet uppe på land. Så gott som allt under ytan åts kallt och var ganska svårt att krydda på det rätta sättet med tanke på att.. ja… det flöt omkring under ytan.

Sedan började Yama med sitt tal vilket fick honom att nyfiket titta upp och lyssna på nervositeten i Yamas röst. Ju mer han pratade om saken ju nervösare verkade han bli vilket på sitt egna lilla vis var riktigt charmigt att uppleva. Han blinkade till lite med sin nyfikenhet innan han bara log brett till var över Yamas stackars panik. “Det är ingen fara Yama!” Sa han glatt i hopp om att det skulle lugna ner den stackars mannen något då han verkade befinna sig i en form av panik. Han fortsatte lugnt att prata. “Jag ser ut som nu fast med fena istället för ben och mer fjäll. Tänk dig en svart och vit koi fisk med basen som är svart. Det har sedan alltid varit rätt konstigt då min mor var regnbågsfärgad och den man kallar min far hade fena som en haj. Så jag sticker ut en aning om man säger så.” Ja det var tydligt att Luka inte direkt var villig att kalla sin far för för vilket inte direkt var konstigt om man visste omständigheterna. Hela hans rygg var ju bevis över vilken typ av person hans far var; fulla med ärr då han aldrig var den sonen som han hade velat ha.

Han såg på Yama med ett glatt leende, inga tecken på det traumat som han gått igenom under sin uppväxt alls då han var typen som försökte lämna det forna bakom sig. Han fiskade upp mer av sina nudlar och slurpade rätt så charmigt i sig dem innan han svalde de goda nudlarna. “Du kan helt klart få se det om du vill! Det är bara att säga till.” Ja Luka trivdes minsann med sin Yama och fann honom otroligt charmig till och med när han var nervös och panikfylld, och det formade något hos honom som han inte kännt av på väldigt, VÄLDIGT länge. Yama var speciell helt klart…

Jo Luka försökte minsann att använda sig av de tradionella ‘besticken’ och det vart minsann lättare ju mer tiden gick även om han inte direkt var ett proffs. Han tänkte inte på att det kanske var oförskämt av honom att befinna sig i Nirai men inte veta hur man åt här men han hoppades att hans vilja att lära sig var tillräckligt. Sedan hade han inte en aning om att Yama tyckte det var charmigt heller vilket kanske var bra då det antagligen skulle få den sällan generade Luka att rödna till. Detta var ju helt nytt för honom, att falla så för någon annan. Han hade ju hela livet hört hur ingen skulle gilla honom och hur dålig han var så detta var helt nytt för honom då han aldrig förr försökt på kärlek så här. Det var nytt och spännande. Han hade aldrig känt av fjärilar i magen på detta viset heller för den delen.

Han slurpade i sig nudlar, kände hettan av maten och hur varm det gjorde honom men det var inget han tyckte illa om. Visst var han van med att vara kall eller sval men lite hetta var mer som en helt ny upplevelse. Varende gång han åt varm mat så var det alltid på samma sätt.

Vid kommentaren om han behövde klä av sig så var det för första gången lite nervositet som fyllde honom. Då han aldrig tänkt romantiskt förr så hade han aldrig något att ‘skämmas’ för men nu? Han svalde sina nudlar och betraktade Yama som även han verkade lite nervös för frågan i sig innan han svarade. “Jo.. jag behöver klä av mig och befinna mig i vattnet..” Han kände de där nervösa fjärilarna fladdra till vansinne inom honom. “..Annars blir det lite jobbigt när fenan sliter sönder byxorna.” Sa han ärligt och lite generat av omständigheter som inte behövde förklaras mer. Han tog modet till sig och undrade varför han plötsligt blivit så här nervös. “Vi kan gå iväg efter maten om du vill det?”

Luka hade som sagt vanligtvis inga bekymmer med att klä av sig till sin födelsedagsklädnad men nu plötsligt så fanns det ju andra känslor i spel. Han kunde inte bry sig om det annars då det var en naturlig sak med att vara en me’erisian men han kunde inte hjälpa att känna en viss typ av.. otillräcklighet helt plötsligt. Han visste ju att han inte direkt var lång, muskulös eller direkt ‘manlig’ vilket fick honom att känna den nyfunna osäkerheten.. Men något talade ändå om för honom att han inte trodde att Yama skulle bry sig om sådanna ting?

Yama tog hans hand och lite av oron svepte iväg för att lämna plats för den genuina värmen istället som Yama verkade medföra till honom vilket fick honom att faktiskt känna sig lite säkrare igen. Han lade ner sina pinnar och sedan placerade sin lediga hand över Yamas med ett glatt litet leende följt av ett nickande. “Jag borde inte vara nervös för det men du är speciell.. största rädslan jag har är väll att skrämma bort dig och det är ingenting som jag vill.” Sa han sedan ärligt med det där fina lilla leendet på ansiktet. Det var ju kanske inte bara hela saken med att vara naken framför Yama heller, det var ju även saken med att hans ärr skulle synas om han hade otur och han ville inte chocka Yama heller.. Men kanske skulle det hel slut bättre än det han fasade för?

Luka vart även han röd vid nämnandet av att vara speciell då det inte direkt var vanligt att han fick höra de orden, var till och med nästan så att han kände sig lite skyldig över det. Det var mäktigt hur djupa spår barndommen kunde sätta i en där man alltid fått höra att man var värdelös på allting, verkligen allt. Sedan vid Yamas lilla skämtande så kunde inte Luka göra mer än att le och roat skaka på huvudet lugnt. Nej det gjorde han definitivt inte, han var inte direkt välkänd för elaka drag om sanningen skulle fram.

Han blev bättre och bättre på att använda pinnar och åt upp sina sista nudlar tills Yama började berätta om sitt liv vilket fick honom att intresserat lyssna till vad han hade att säga. Han la ner pinnarna medan Yama började prata och lyssnade på ett sätt som talade om att han var med till hundra procent vilket också var svårt att stöta på. Vanligtvis så fortsatte ju andra att pilla på något eller liknande medan de lyssnade men Luka hade all uppmärksamhet riktad mot den andre.

Det Luka hörde förvånade honom märkbart men han såg till att inte avbryta den andre som berättade sin historia för honom. Det var svårt för honom att se Yama som mer än en god man men visst var det som Yama sa; man ändrades med åren. Att han hade kommit så långt från kriminalitet och våld var högst imponerande då alla inte direkt hade styrkan att lämna det bakom sig. Som kvinnan han mött under natten till exempel. Men skulle han låta dum om han erkände detta? Han hoppades att det inte skulle verka allt för idiotiskt och öppnade därför munnen till tal.

“Jag måste säga att jag är imponerad. Det är inte lätt att lämna sitt förra liv för ett nytt sådant och jag måste erkänna att jag aldrig skulle kunna ha gissat detta om dig. När man väl har hamnat på en bana så är det otroligt svårt att komma ur den, tro mig.. jag vet.” Ja han var ju ett offer själv för vanor och han hade inte alls haft samma styrka som Yama att lämna det helt bakom sig. Visst hade han kanske aldrig varit kriminell eller haft det lätt till vrede men han hade ju som sagt vanan inlärd att han inte var värd något alls. “Hur tog du dig ifrån detta? Var det stället du bor på som hjälpte dig eller gjorde du annat med?”

Luka kunde inte hjälpa att känna samma typ av att vara imponerad som Yama gjorde, även om de inte direkt kunde veta vad den andre kände. Det var helt klart ett imponerande steg som han hade gjort med sitt liv och som sagt långt ifrån det enklaste man kunde utföra. Han lyssnade intresserat på hans kommande ord och kunde inte hjälpa att skrocka roat till vid nämnandet av mycket meditation. Kunde inte hjälpa att tänka tillbaka till när han själv låg ute mitt i havet och bara flöt omkring i timmar då det nog skulle klassas som meditation det med. Sedan när hans nästa ord kom så vart hans kinder aningen röda då det inte direkt var så att det var en mening som han brukade höra. Förföraren Luka, jo det hade ju varit något haha med tanke på att han var så gott som helt oflörtig.. tills nu när han stött på Yama det ville säga..

Han visste inte vad han skulle säga ens vilket gjorde det bra att Yama hittade ett sätt att byta samtalsämne men han kunde inte hjälpa att känna en nervös värme inom sig efter det han hört. Fortfarande med aningen röda kinder så nickade han glatt som gensvar medan han reste på sig, mätt och belåten från en god måltid. “Ja jag måste säga att jag inte varit i havet på allt för många dagar så det låter perfekt!”

_

De gick tillsammans ner mot stranden och han kunde inte hjälpa än att gå nära Yama med handen som till och från snuddade hans då han inte visste om för det första om han ens ville hålla handen och för det andra om han ens var tillåten detta. Men han kunde inte hjälpa att tillgivet i alla fall snudda vid hans handrygg då ochh då. Synen av havet gav alltid samma positiva känsla hos honom trots att han bott där så gott som hela sitt liv. Det diamantlika havet som glittrade i solen och den blotta doften av det fyllde honom med både glädje och en känsla av tillhörighet som landet sällan gav honom. Ja tills nu dock. Han vart erbjuden att sitta ner vilket han accepterade och sjönk ner på Yamas jacka följt av att han höll upp handen för att om det skulle behövas hjälpa Yama ner brevid honom. Den varma sanden omslut hans stövlar vilka snart togs av så han istället kunde begrava sina fötter i den varma sanden.

“Det är uerbart att befinna sig så nära vattnet igen.. låter kanske konstigt när jag levt så gott som hela livet under ytan men kanske stämmer det när de säger att hemma alltid har en speciell plats?” Log han fram. Visst hade hans undervattenshem säkerligen raserat vid det här laget men det var inte direkt det bästa som han haft oavsett, mest ett ställe han rymt till som tonåring för att komma bort från sin far. “Har du varit ute i havet mycket?” Kunde han sedan inte hjälpa att undra med den tvefärgade blicken fäst på Yama.

Ja det var helt klart speciellt att befinna sig på den här platsen med en man som han hade så starka känslor för redan.. det var nästan skrämmande då han aldrig tillåtit sig att tycka om någon annan på det här sättet förrut.. Sedan var ju havet alltid en speciell plats för folk som Luka även om havsbottnen var som egna kontinenter i allmänhet så ansåg han att enbart havet var hans hem, spelade ingen roll vart i havet han befann sig för att han skulle känna sig hemma. Kanske var det annat för landsfolk? Eller tyckte Yama att en speciell plats på ytan kändes mer som ett hem än en annan?

Luka log åt hans svar. Han hade menat mer om han hade hoppat ner i havet, vid en båt självfallet, och bara simmat runt men han förstod att han kunde ha ställt sin fråga betydligt bättre med. Men oavsett så fick han svaren han letat efter även om det var ur en annan riktning vilket gjorde honom nöjd ändå, gissade mer på att han mest hållt sig ovan vågorna än under dem. “Det finns många underbara havsplatser att befinna sig på, kanske, om du känner för det, så kan jag visa dig några någon dag?” Ja det fladdrade fjärilar i magen på honom vid blotta tanken på att faktiskt börja se en framtid redan med den andra mannen, trots att han annars alltid fokuserat på att hålla sådanna tankar borta. Men plötsligt så mötte man ju helt klart en person som faktiskt var värd risken eller hur?

Då Yama började klä av sig sina kläder så kunde inte Luka hjälpa att le lite nervöst då han för första gången började känna nervositeten att klä av sig dyka upp. Vad var det med honom egentligen och vad spelade saken egentligen för roll? Men ändå så kunde man utmärka rodnanden på hans ansikte där Yama blev mer och mer lättklädd framför honom. Kom igen Luka; det är inte första gången som du klär av dig dina kläder inför andra och det hade aldrig förr varit nervöst så varför var det så nu? Med den tanken i huvudet så började han, fortfarande lite nervöst, att klä av sig med. Under den gröna tunikan hade han ett svart linne och ett par svarta byxor och linnet var det andra plagget som fick lämna honom. Hade Yama inte befunnit sig på andra sidan av honom så skulle han garanterat se de långa ärren på hans rygg vilket självfallet var en viss lättnad för honom att Yama ännu inte kunde se dem.

Luka var inte direkt muskulöst byggd utan bara smal utan ärr om man bortsåg från hans ryggtavla. Han drog av sig byxorna och underkläderna för ja.. han kunde inte direkt förvandla form på ett bra sätt med underkläder i vägen men som sagt så var han mer nervös än vad han borde vara just nu. Han försökte att inte låta det visa sig dock där han tog sig efter Yama och snart var halva han nere i vattnet vilket i alla fall tog bort lite av den nervösa känslan från honom, medveten att hans nakna form i alla fall nu var täckt av havet till största delen. Självfallet kunde man dock se ärren på hans rygg nu när han kommit ifatt Yama ut i havet. Som Me’erisian så stördes han inte alls av temperaturskillnaden från den varma ytan och det svala vattnet vilket betydde att han missade helt gåshuden som brukade dyka upp innan kroppen vant sig vid den nya temperaturen. Ja det kunde vara iskallt och han skulle inte reagera vilket i alla fall var en positiv sak.

Han log mot Yama med ett litet blinkande innan han började att ändra sin form framför ögonen på honom. Det var inte allt för synligt ännu då han var så gott som dold under ytan men det hudfärgade blurret underhonom ändrades till en kolsvart färg med klara, vita fläckar här och där i smeten. Svarta och vita fjäll täckte få delar av hans överkropp med och visade sig vara i ett liknande mönster som Yamas koifisktattuering hade. Luka dök ner under ytan vilket gjorde att man såg den graciösa fenan dyka upp i luften och skimmra i den glimmande solen ovan innan den försvann ner under ytan en kort stund. Det vart tyst och tomt en stund medan Luka svepte fram under ytan i en vid cirkel runt Yama innan Luka med bakåtslickat, blött hår lite lekfullt dök upp bakom Yama för att skvätta lite vatten mot hans bakhuvud. Detta följdes av att han vände sig på rygg mot ytan och höjde fenan så gott han kunde så att Yama kunde få sig en bättre syn på den svartvita koifenan. “Så, vad tycker du? Verkar ju passa din tattuering aningen eller vad säger du?”

Han svepte runt framför honom, flöt där en sekund innan han gjorde en bakåtvolt för att dyka upp precis framför Yama med ett glatt litet leende på läpparna. Han tyckte om att befinna sig nära honom och något sa honom att detta inte borde ändras på ett bra tag.

Det var nästan magiskt att befinna sig ute i vattnet med Yama speciellt där han så glatt skvätte tillbaka mot honom efter hans lekfulla lilla natur dykt upp. Men havet i allmänhet var underbart så det förgylldes ju självfallet otroligt mycket av en helt underbar man. Det var som att vattnet sköljde bort hans oro över allt som hade med romans att göra och bara lämnade dem tillsammans ute i vattnet. Hans fars ord om att han aldrig skulle vara bra för något eller någon låg måhända inom honom men han brydde sig inte om det för tillfället. Allt som spelade någon roll just nu var den underbara Yama.

Han ville fråga vad koisisken betydde för Yama men när de efter hans bakåtvolt befann sig så nära så försvann den tanken för ögonblicket då det fanns annat som hände. Yamas ansikte närmade sig honom vilket fick hans hjärta att göra volter i bröstet på honom men istället för att rygga tillbaka så lutade han sig inåt och mötte upp Yamas läppar i en kyss. Detta fick honom att känna sig lite som en manet; som att alla hans ben i kroppen bara smälte bort och lämnade honom till en sladdrig gelébit vilket nog sa mer än tusen ord bara det. Han la försiktigt sin vattensvala hand om Yamas nacke medan kyssen gick vidare ett tag tills han motvilligt drog sig tillbaka bara någon centimeter med sina ögon fortfarande slutna. Det tog en sekund för honom att få grepp om verkligheten igen innan han öppnade ögonen för att möta Yamas blick med sin. Ett mjukt leende spred sig över hans ansikte där deras överkroppar efter kyssen möttes innan hans hand lämnade Yamas nacke för att vandra ner över hans skuldror tillsammans med hans andra hand innan han omfamnade sin Yama.

Det kändes som att hela scenariot var taget från en dröm. Aldrig hade han trott att något likt detta kunde ha hänt honom men trots detta var det nu en situation som han befann sig i. Han nästan gömde sig i kramen de nu delade då man måste erkänna att han var lite rädd för att det hela skulle vara för bra för att vara sant nu när hans fars röst började bryta igenom igen. Yama verkade dock inte direkt misstycka över allt som hänt vilket fick honom att i alla fall försöka lugna ner sig en aning. Fick därför fram ett litet leende i kramen innan han motvilligt släppte Yama för att se på honom igen. Yama var inte direkt den enda som tyckte att den andre var fantastisk och han ville låta honom veta detta. “Du är otrolig, du vet det eller hur Yama? Jag har aldrig fått höra många uppskattanden i mitt liv men med dig.. så känner jag mig som att jag faktiskt betyder något.” Han log varmt mot Yama innan han fortsatte, det var dags att dela med sig lite mer av sig själv. “..Enligt in far så skulle jag aldrig kunna göra något bra eller få någon att tycka om mig och han skadade mig bara för det. Jag var aldrig sonen som han hade förväntat sig och var därför inte värd mycket alls. Du är en av de första som faktiskt får mig att känna att jag inte bara är ivägen.” Ganska ironiskt att han tänkte på detta sättet med tanke på alla som han hjälpt under sitt liv men gammla sår satte minsann sina spår.