Yama lade sina stora armar om Luka i en omfamning som kändes naturligare än något han någonsin tidigare känt. Det kändes som att allt han tidigare gjort och känt i sitt liv bara varit på låtsas, en charad. Hela sin uppväxt hade han blivit fostrad att hålla tillbaka, kontrollera sig, men när de ramarna blev för trånga och han slog sig ut hamnade han ändå i oärliga och falska kretsar.
Tanken skrämde Yama. När skulle allt komma ifatt honom? Han kramade Luka hårdare. Att de stod bröst mot bröst utan något mellan deras nakna våta hud kändes inte alls lika skrämmande. Han kunde känna Lukas hjärta slå om han koncentrerade sig – eller var det hans eget?

När Luka lösgjorde sig lite såg Yama ner på honom med ett milt leende. Det blev dock lite mer osäkert när han kallade honom otrolig. Hans ansiktsuttryck blev mer allvarligt när Luka började prata om sin bakgrund. Han tog lugnt Lukas händer i sina och såg honom allvarligt i ögonen. “Som jag sa igår – Tvivla aldrig på att du gör skillnad! Du betyder… Så mycket… För mig…” Trots den öppenhjärtighet som präglat deras relation hittills var det svårt för Yama att formulera sig. “Det bor ett sådant ljus i dig… Och jag är bara lyckligt lottad som får bada i det ljuset.” Han skrockade till när han kom på ironin i liknelsen och likheten med situationen de befann sig i. Yama kysste Luka igen, log brett och drog honom sedan med sig ned bakåt i vattnet med ett plask.