Han har rest ensam hit. Där fanns ingen kvar när han kom tillbaka. Inget.

Obsidiah stirrar in i de smala lågornas vilda dans och pappersarket som han offrat för värmen och ljuset har sedan länge brunnit upp och med en rök slingrat sig upp mot ett stjärnklart himlavalv. Kanske ser hon elden och möter honom här innan morgonsolen kysser bergen i horisonten. Kanske har han önskat det för ofta på senare tid. Kanske har det gjort honom klumpig och oförsiktig. Han sitter på en sten, varvid han grävt gropen för elden i kall sand som skydd för vinden, det hjälper inte mycket till men det är något.

Åsnan står och trampar bunden vid en urholkad vält gammal trädstam, död och grå av sol och näringsbrist. Hans packning ligger inte långt ifrån. Men han hör det, rörelser i närheten och han sitter inte länge till när han hör åsnans höga klagande. Obsidiah sträcker sig efter spjut och vandringstav när han reser sig och där finns inga tecken till rädsla eller försiktighet. Han ser och hör den svarta manteln fladdra som en vålnad hemsöker honom.

Han vinklar spjutet och vrider ansiktet i en avvaktande men spänd gest. “Vem är du som går där i mörkret? Visa dig.” Han markerar med spjutet i en lägre vinkling men rätar det snart fullt. Han har hört historierna av demoner och spöken av äldre generationers andar men det är inte första tanken som slår honom. Ansiktet.. får honom att rygga tillbaka en anning i överraskning och tecknen kvinnan bär i ansiktet får sig en lång granskande blick. Någon form av.. häxa? Medicinkvinna? Obsidiah lägger försiktigt ned spjutet att luta mot stenen bakom sig. Det ger honom ett par sekunders betänketid. Är det ödet som stämmer träff med honom nu i natten, efter offergåvan till elden? Var det en god gud som ville vägleda honom genom mörkret till klarhet. Kvinnans leende besvaras inte i mannens smala ansikte. Inte direkt. Men sedan. Stelt. “Främling.” Hälsar han, på något vis försök till artigt men plumt och obestämt vilset. Ska han buga?

“Det är inte mycket till en eld.” Konstaterar han i ett bittert mumlande. “Men plats finns i sanden.”Dröjer svaret långsamt efter. “Jag har inte mycket filtar heller att låna ut…Vem vandrar ensam i mörkret i öknen såhär?” Han höjer sin spetsiga haka frågande, markerande för främlingen att presentera sig mer. Men med en handgest bjuder han in närmre elden. Och sätter sig ner på stenen.

Små glimtar kastar han sin nyfunna gäst. Ögat som sytts igen. Öronen som smyckats.. med ben? Han granskar henne oblygt, oförsiktigt som ett mysterium för honom att lösa. “Vad för dig hit ut? Det finns inget här….” Han sträcker sig till den del av packningen han lagt intill stenen. Han har inget ätbart att dela med sig, inte ens vattnet. Det lär han behöva när morgonen kommer. Obsidiah sjunker ihop i sin hållning. Armarna är smala och seniga, ansiktet magert men framhäver vackert hans kindben. Men de mörkbruna ögonen är trötta när de söker sig till elden igen som att hennes svar inte tjänar mycket till.

Kvinnan presenterar sig med ett okänt namn. Koncentrerat rynkar han pannan och betraktar hennes vita tatueringar i ansiktet. Det otäckt igensydda ögat och sättet som hon smyckat sig med saker som kunde liknas vid små ben. Kvinnan vandrar ensam utan häst eller sällskap i öknen mitt i natten, det kanske måste till en galning för en sådan utflykt. Hennes ankomst förbryllar ändå. Vad för galning? “Obsidiah är mitt namn…” svarar han henne.

Sanden är kall mellan hans tår när den letar sig in i hans enkla sandaler. Om sanden brände på dagen var det som snö på natten. Inte för att han någonsin upplevt det eller sett det med egna ögon. Hade kvinnan inte dykt upp hade han nog virat in sig i en filt för att vila ögonen en stund. Nu vilar de trötta på henne. Hans kastanjebruna ögon. De smalnar något vid hennes kryptiska svar utlagt som en gåta. “Jag är inte vilse, om det är din fråga.” Det är inte mycket till svar det heller. “Men sitt om du vill sitta.”  Ännu en gång gör han en enkel svepning med handen. mot gropens kant. Nära honom eller långt ifrån tvärs över elden spelar honom ingen roll men i ljuset kan han iallafall få möjligheten att granska henne närmre. Han följer hennes stillsamma väg till sittandes och nickar i ett svalt leende.

Han knyter sina smala fingrar och gräver i väskan han håller närmast sina fötter. Ett skinn med vatten, ett med öl. Ett knyte torkat kött, knappt en handfull. Och ett med torkad kaktus. Det är inte att kalla gott men det är näring. Han kastar ett öga över främlingen och räcker henne en bit torkad kaktus. Som en sed av hans familj att alltid bjuda sina gäster på mat. Vare sig man önskat deras ankomst eller inte.

Åsnan klagar igen och kort därefter hör han ylandet igen. Men denna gång låter det som om det kommer från en mänsklig tunga. Lite närmre än förut.
“Det stryker rövarband i området.” Kommenterar han det kort men inte kan det vara överraskande för kvinnan? Han vet det säkert men än har de inte gett sig på honom. Istället  fortsätter de cirkulera som gamar. Hånandes ett döende djur. “Jag väntar på något. Ett tecken. Något.” Han ser mot kvinnan och det flackar i hans blick ett stråk av osäker nakenhet i sanningen. Obsidiah stryker sig över ansiktet. Han minns inte när han tvättat sig sist och det slår honom hur smutsig han är. Ibland inbillar han sig åsnan klaga över hans lukt. Eller är det inbillning? “Berätta nu vad du gör här.” Han tar en bit av torkad kaktus och tuggar låter blicken glida ut i svärtan efter ljuden han hört. Visst hörde hon dem ned?

Det knaprar för hans tänder, den torkade biten kaktus som har en kombination av både syra och beska men i en oförlåtligt svår sammansättning. Obsidiah tuggar dock växten vant. Van vid hungern och de få knep som finns att ta till i den karga öknen.

Egentligen är det bara tacksamt med sällskapet även när det kommer lika oväntat som den tatuerade kvinnan mitt i natten. Faktumet gör honom dock osäker men plats finns likväl vid hans eld och kanske är det säkrare här vid lågorna än ute i det bäcksvarta mörkret.

Hans bruna ögon vandrar över hennes torra händer som bara lyses upp av tillfälliga flämtningar från elden. Hon tycks lika försiktig som han men ändå måste hon vara mer så mer världsvan. Hon ser sådan ut. Tatueringarna är främmande. Han sitter tyst. Koncentrerar blicken till elden igen och dess värmande förenande kraft. Fridfull att vila blicken i trots den sorgliga offergåvan han givit.

När Zaria besvarar hans fråga pressas ögonbryn samman när han lyfter henne sin blick. Vad söker hon efter? Vad saknar hon.. ja annat än det uppenbart igensydda ögat. “Tror du att du hittar det här..?” Frågan ställs skeptisk men inte avsiktligt kritiserande. “Vad är det du saknar?” Frågan ställs nyfiket snabbt innan han hinner tänka efter vad som kanske är passande att säga. Han biter ihop käken stelt. Bytt bort….? Han håller ett andetag kort medan han funderar men kan inte bita sig i tungan snabbt nog.“Vad.. har du bytt bort….?” Stämman så pass osäker, vill han verkligen höra det? Något säger honom att hon ruvar på en otäck sanning. Det är egentligen då han lägger märke till de märkliga dockorna i hennes bälta. Vad är hon för någon egentligen?

Det ylar igen, till väst om dem och snart nog följer en mindre kör av mansröster in i ylandet. Han vill tycka sig höra skrattande. Men de är inte nära nog att man hör hästarnas hovar klappra genom stum ökensand. Snarare som vålnader som jagar inte minst hans inre. Får honom att ifrågasätta sitt förstånd. Det förvånar honom egentligen efter alla dessa dagar att de inte gett sig på honom än. De tycks så nära och samtidigt så långt borta. Kanske väntar det rövarpacket på något också. Kanske har de sitt läger i närheten. Obsidiah vet inte och han är inte övertygad om att det är något han vill undersöka. Även om desperationen under kalla natter ibland drev honom dit i tankarna.

Obsidiah studerar sin gäst invid elden. Hur mycket han bör dela med sig av sin historia. Men vad har man annat än historier att dela vid en lägereld om natten. Han suckar. Petar med sandalen i sanden.* Jag kom tillbaka till vårt läger…och.. *Han stryker sina smala fingrar kring en smutsig haka. Oron glänser i hans vilsna blick* De var borta. Min familj. Mina barn.*Han må vara en ung man själv men här var det inte ovanligt att gifta sig och skaffa familj tidigt.* Alla är borta. Samhället. Som att de släppt vad de haft för händerna och gått. Så rörigt.. vält och utspritt… *Han gestikulerar som att han ser bråten utspridd för sina fötter i tältstaden av de fattiga i hans låga kast. Gångvägen mellan tälten förvandlad till en ökengrav av tillhörigheter omkullkastat som en soptipp. Han vill tro att det är ett plundringståg. Men var hade alla tagit vägen? De kan inte bara försvinna i tomrum. Inte ett spår har han funnit, inte ens blod. * Men inte i vårat tält. Det var urplockat.. och tomt. Jag vet att hon lever.. mina döttrar lever.. *Markerar han bestämt i sin ångestladdade berättelse. Hon hadehade lämnat en lapp. Men mest är det ett krampaktigt hopp han lever fast vid. Att de lever. Att någon av dem finns kvar. Någonstans.* Jag väntar på ett tecken. Något om var de tog vägen. *Han skakar envist men långsamt sitt huvud.* Jag flyttar mig inte förrän jag vet varför.

Obsidiah

Obsidiah har svårt att slita ögonen från kvinnan en bit ifrån. Det finns så mycket att studera som känns främmande och samtidigt otäckt bekant som att de levt nära i ett tidigare liv. Kanske är det mörkret och hans egen ensamhet som drar fram tankarna men det är också något sorgligt över hennes gestalt som gör att han försöka hitta en knytpunkt för dem. Han ser hur hon borrar ner händerna i den kalla sanden istället för att hålla fram dem till värmen. Han kan lika lite hindra sig själv från ett undrande uttryck. Det får honom att tänka att hon kanske var en vålnad av något slag. Inte för att han tror på sånt, inte alls egentligen. Men det är lätt när mörkret ligger på och man som han bara har sig själv till sällskap många nätter att man hör och ser ting man inte tycker att man borde.

Obsidiah särar läpparna och silar luft mellan tänderna vid hennes svar. Hennes själ?! Han får anstränga sig att inte gapa över det. Det snurrar som sega kugghjul bakom hans ögon när han tänker och rynkar pannan men sedan svarar han mer bestämt. “Man kan inte förlora sin.. “ Men oavsett hur bestämd han till en början låter är det som att orden rinner ut i sanden i en växande osäkerhet. Visst kan man inte…..? Byta bort sin själ? Förlora den på vägen? Det är inte som en packning man klär på sig, eller för en åsna att bära för den delen. Det är inte som keramik man kan sälja och byta bort. Eller värre ändå, vem köper en själ och ser det som en vinst? Det är långt över hans förstånd.

Själen är ju något som följer med i födseln. De första skriken. Något som sitter i huden eller under. I hjärtat kanske eller strax bredvid. Eller i ögonen. Glansen där. Obsidiah spanar tvärs över. Synar hennes bärnstensfärgade öga. Har ögat tappat sin glans? Hur ska han se skillnad? Men sen efter en del funderande inser han och böjer hakan något bakåt. “Som en liknelse menar du…?” Han nickar med rynkad panna. Ja, det kan han greppa när han tänker på det mer. Bytt bort sin själ. Ja. Ruskigt…

Han själv kanske inte känner detsamma som att han sålt sin själ med sin situation men snarare den här otäcka ekande frågan om vad som hänt om han aldrig gett sig av. Om han aldrig varit borta från tältlägret så många dagar och än mer, varför han alls kommit på tanken att lämna sin familj där.

Men det väcker också fler frågor. Vad har hon då gjort för onda handlingar om det kändes som hon sålt sin själ. “Vill du.. prata om det..?” Är det varför hon vandrat runt ensam i öknen i natten. Av ångest? I behov att lätta sitt tyngda hjärta. Obsidiah vet inte om han törs med att höra. Det är något otäckt över kvinnan men han håller sig på tå. En annan känsla han får är att deras öden på något vis är mörkt sammanflätade. Hade hon något med att göra med hans folk i tältstaden som försvunnit? Nej det är befängt.

Han suckar. “Öknen är full med vakande ögon.” Han kan bara hålla med. Vålnader är kanske att ta i men det kanske de kallas också i andra sammanhang, vad vet han. Han sväljer vid frågan och handen fångar hans spjut. Snurrar dess spets i sanden vid hans ena fot. “Jag.. vet inte säkert. Jag tror min familj flydde innan något hände. Men jag vet inte. Det är som att de gått upp i rök, de andra. Som en förbannelse.” Hans sinne har snuddat vid andra tankar, mörkare tankar. Om att den lilla tältstadens invånare kidnappats av slavhandlare. Det vore inte första gången någon försvann på det viset i öknen. Men ett helt samhälle. Samtidigt? Han lyfter henne inte blicken utan stirrar med intensitet på spjutspetsen. “Jag var inte ens borta så länge.”

Obsidiah

Hon ler mot honom till svar om liknelsen. Obsidiah kan inte dölja sin förvirring eller osäkerhet kring det. Det hela känns bara konstigt. Eller gör han sig dum på egen bekostnad? Säkert det senare. Oavsett verkar hon inte känna sig manad att berätta och det finns inte mycket han kan göra åt det. Att han nu berättat sin historia känns nästan onödigt blottande och ångerfullt återvänder hans mörka blick till elden. Pannan läggs i rynkor när han koncentrerar sig mer på lågornas dans. Kvinnan behövde kanske inte mer än en plats att vila ett slag och sedan vandra vidare och han tänker för den delen inte stoppa henne.

Det drar kallt i luften och Obsidiah lägger ifrån sig sitt spjut och lägger armarna i kors. Lutar sig bakåt något mot den kalla stenen för att det inte ska dra lika mycket över ryggen. Hade han varit här ensam hade han plockat fram sin filt och virat om sig, lagt sig nära elden och inväntat sömnen men det får vänta i sällskapet. Hans tunna kropp spänner sig av kylan. Artigt får han nog vänta ut och låta henne sitta sin stund tills hon beger sig igen.

“Hur kan man göra något annat?” Frågar han i en lite kortare ton. Hur kan han inte klandra sig själv när hela hans samhälle försvunnit. Det är bara ett under att han funnit lappen i sanden som hans fru hade lämnat. Hur kunde de annars bara resa sig att gå, utan att ta med sig något väsentligt? Vad lockade dem bort? Vad drog dem? Vad hände? I hans huvud avlöser frågorna varandra och han finner ingen ro i det. Hur ska han någonsin kunna? I elden ser han sina döttrars glittrande ögon. De han kanske aldrig kommer se igen. Och hans frus…

Det är då han hör det som en åskmuller. Klappret av hovar i sand som antågande oväder och något mindre är det inte. Obsidiah kastar en blick åt Zaria med pulsen hög i hjärtgropen. Nu händer det. Och trots att han haft dagar på sig att mentalt förbereda sig är det inget som kan. Det lyser upp som dansande eldflugor när de är där långt borta, deras facklor. Fyra är de minst om inte fler. Obsidiah reser sig men inte väldigt hastigt. Är de verkligen påväg hit? Han sträcker sig efter sitt spjut. Men vad ska han göra när de väl är där? Han kanske är en van jägare men han är ingen krigare. Han är inte något muskulös. Snarare tanig. Det är kanske i denna stund det lyser igenom hur oerfaren han ändå är, Obsidiah.

Fyra ryttare kommer emot dem, varav två viker av för att omringa dem. En riktar in sig på åsnan och hans större packning. Obsidiah vet knappt vad han ska ta sig till. “Låt henne vara!” Ryter han, mer oroad för sin åsna än själva packningen och han tar ett par steg fram med riktat spjut framför Zaria. Han kan inte tillåta vare sig Zaria eller åsnan komma till skada av ett gäng banditer men pulsen slår våldsamt i halsen.