Tara Broin

De stora hovarna smällde ner mot den smala skogsvägen. Grenar bryts av, gruset krossat och fåglar tar till flykt. I luften virvlar några enstaka gulbruna höstlöv och vattenpölar efter dagens snöblandade regn samlas på rad längs med vägen. Den enorma stridshästen som kom skrittande på stigen bar en ryttare. Såhär med eftermiddagens sol i ryttarens hår såg det ut som om det rosiga ungdomliga ansiktet var inramat av spunnet koppar.

Tara var klädd i en ofärgad linnesärk under ett harnesk i läder. Över särken och harnesket bärs ett långt tygstycke (vävt i blått, grått och rött) svept runt midjan och över hennes ena axel. Ett typiskt plagg för en högländare. På hennes axlar vilar en brunsvart päls, troligen ifrån en varg och en välanvänd brun mantel. Ett tvåhandssvärd har funnit sin plats i sin skida och hänger på hennes rygg. Hennes underarmar skyddas av armskenor i härdat läder. Hennes rödbruna hår är vildvuxet, men inte längre än till hennes axlar. I håret kan man hitta några flätor som man prytt med små pärlor och fjädrar. Hennes ögon skimrar grönt som hennes hemtrakters frodiga platåer. Det finns några enstaka ärr på hennes panna och kinder. I sadeln hänger några packade sadelväskor, en packrulle, en bodhran (en slags skinntrumma) och fodralet till en luta.

Hästen gick på lång och slapp tygel, faktumet var att de låg orörda över hästens hårrem. Istället i ryttarens händer fann man en harpa… Det var inget fel på hennes spelande och sjungande, tvärtom var de nektar för öronen.

Nu ska vi sjunga en redier bit, om en pojk som i en svinstia bor…
Som klär sig i palter och stinker av skit och har aldrig gått uti skor!

Det är en ohygienisker pojk som aldrig tatt sig en tvätt…
Det känner man på flera meters håll hur han stinker av skit och av svett!

Ibland när han viljat ha lite kul har det allt  hänt…
Att han byggt ett litet näpet skjul och på hö’t vänt!

Och dragit med sig sin syster dit in för att visa henne skjulet..
Och sen har de varit där inne en stund och gjort något ganska fult!

Den blåruttna tungan spelar mellan de malätna gaddarna på’n…
De fattar man ju att det ingen finns som vill ha ett sånt fån…
… som den svartfågeln, Turin Hraaaafn!

Tara skrälade de sista noterna och skrämde ett par kråkor på flykt, hon flinade åt sig själv. Det var dags att ta en vätskepaus, så hon sänkte ena handen och fattade tyglarna. Drog lite lätt i dem för att hästen skulle göra halt, in till en bäck hon fått syn på…