Hon står fortfarande upp, har ingen tanke på att sätta sig ner igen men händerna har lättat om sitt hårda grepp om bordsskivan. Blodet rusar och pulsen är hög efter utbrottet och benen känns som gelé. Men rösten är en aning lugnare nu när hon svarar honom” Det du säger att du vill göra, gör du bäst som min rådgivare och högra hand, som spindeln i mitt nät och inte som kung. En kung ger dig en titel som du inte kommer kunna smyga i skuggorna med för jag antar att det är vad du gör, är bra på. Så varför skulle jag vilja ha dig som kung när den titeln endast skulle hämma dig? Jag förstår ditt värde…”

Blicken vänds mot Arand, lyssnar till hans ord. Var tronen värd det? Hon vet inte, vet inte alls. Håller hans blick en lång stund innan hon ser tillbaka mot Wreax” Arand har rätt. Det här är ett beslut som kommer ändra hela mitt liv. Ge mig några dagar… träffa mig här och du ska få ett svar. ” Söker i Wreax blick. Söker för att se om hon kan hitta något i dem som skulle göra det lättare för henne att bestämma sig” Och träffa mig igen innan dess. ”Lär känna mig, låt mig får lära känna dig… hon tänker det men säger det inte högt för hon antar att det knappast skulle bita på honom.

Känner sig plötsligt så väldigt väldigt trött, som om någon tagit all hennes kraft och energi ifrån henne och lämnat henne med ben som kändes som bly. Så många tankar, hade hon någon att ventilera dem med? Ser på Arand, en kort flyktig blick. Känner sig plötsligt så fruktansvärt ensam.

Arands blick följde inte Wreax då han lämnade dem, utan snarare log han ett sammanbitet leende och skakade på huvudet långsamt där han satt. Frustrerad, ilsken, uppretad av Wreax sätt och framförhållning. Han lät sin ilska skölja över sig, och satt en stund i tystnad tills han kände den försvinna. Åtminstone så mycket att det var en glöd inom honom snarare än en stor låga på väg att explodera. Sedan vände han blicken till Fëani.
‘Det där var… den mest högmodiga man jag någonsin träffat, och tro mig, jag har träffat många.’

Monsterjägaren studerade Fëani tankfullt, något fundersam över reaktionerna och känslorna som verkade storma där inom henne. De känslor som bekräftades i hennes ord som kom därefter. Den ungdomliga osäkerheten, som så tydligt var ett resultat av den överväldigande uppgift hon hade på sina axlar. Som hon kände att hon var tvungen att slutföra. Och vad hade han för svar och stöd att ge?

Men de skulle äntligen ge sig av, och han reste sig för att följa henne, själv fylld med tankar och funderingar efter deras märkliga möte med mannen som fick hans blod att koka. Där ute dorg han ett djupt andetag och tvingade sitt hjärta att sakta ned, först då medveten om hur arg han blivit över allt prat om Ayperos och Wreax högmod.
‘Jag kan inte säga vad du ska göra.’ sa han simpelt, och började gå med henne.
‘Men jag kan säga en sak, en drottning som tar Ayperos under sina vingar eller som allierad är inte en drottning som kommer göra något gott för sitt folk. Jag stred mot honom i Loradon, åtminstone det hade den där igeln till adelsman rätt i.’ sa han och fnös frustrerat till. Hans fotspår krasade lätt mot marken där de gick, hans steg mållösa i riktning mot stranden nedanför staden. En stund senare tog han till orda igen.

‘Kanske oddsen är emot dig, men du har ett gott hjärta. Det är betydligt mer värdefullt än juveler och rikedomar…’ sa han och såg på henne med de gula ögonen. Det här med att trösta tonåringar var inte riktigt hans styrka.
‘Men alla mina varningsklockor ringer i den där Wreax närvaro. Jag tror inte du kan lita på honom.’

Arands blick lämnade Fëani och såg något tomt framför sig. Han såg inte riktigt omgivningen omkring dem, utan snarare var han tillbaka i Loradon där de stridit på stadens topp. Han och Maeve, mot Ayperos, medan staden brann och förgördes i ett inferno omkring dem. Att de ens överlevt var bara tur, skulle han seriöst vara dum nog att söka upp denna demon igen?
‘Demonen…’ hummade Arand lite frånvarande över hennes bedjan. Han verkade långt borta, men stannade upp då Fëani gjorde det med, och såg ut över den stillsamma och vackra miljön.

En stund var han bara tyst och lyssnade på vad hon hade att säga, eller kanske reflektera över. Hennes problem hade han inte svar på, men åtminstone kunde han berätta något.
‘Demonens namn är Ayperos… Att hitta information om honom är svårt, men jag gjorde vad jag kunde då jag fick i uppdrag av Karms konung att dräpa honom.’ sa han och gick lite tankfullt fram och tillbaka.
‘En av de äldsta varelserna i denna värld som fortfarande andas… Många århundraden sedan spred han sitt mörker och sin kaos, tills han till sist besegrades. Men en sådan demon är nästan omöjlig att döda helt, och de lyckades inte.’ förklarade Arand.

‘Så han fängslades, i flera århundraden, tills hans fängelse glömdes bort och de som var ansvariga för honom inte längre fanns. Till sist frigjorde någon honom, säkert ett misstag…’ sa han och skakade på huvudet och gjorde en gest med handen, det var irrelevant.
‘Men ingen är odödlig. Jag kan döda honom.’ sa Arand beslutsamt, kanske det skulle bli sanning om han beslöt sig för det. Arands ögon sökte Fëanis och han la en hand på hennes axel.
‘Ayperos är betydligt farligare än din syster. Han kommer att utnyttja henne. Och han kommer vara svår att döda, omgiven av krigarna som nu tjänar din syster.’ det var så klart bara gissningar.

‘Om man kan lita på något vad ormen Wreax sa.’ hummade han och gjorde en grimas.
‘Vi kan inte veta att han inte tjänar Ayperos, eller Lloth, och bara försöker lura dig in i en fälla. Så länge du lever finns det motstånd, eller hur?’ sa han och såg henne i ögonen, och tog bort handen från hennes axel för att resa sig igen.
‘Men du har väl rätt, pengar är det som styr allt. Men ett namn som ditt torde låsa upp en hel del dörrar med?’ frågade han.

Monsterjägaren såg lite tankfull ut en stund. Det var en inre tvist inom honom, trots allt hade han kommit hit till Kaldrland för att komma bort från allt det där. Politiken, kriget i söder. För lite frisk luft. Men här hade Ayperos skugga genom Fëani och nu Wreax följt honom, och det verkade som om han inte kunde skaka av sig demonen innan dådet var fullbordat eller han död. En stund såg han tankfull ut, inte rädd, inte tvivlandes, men mest tankfull. Men då Fëani kom frma till honom och såg i hans ögon mötte hans gula ögon hennes. En stund såg de bara på varandra, innan han svarade.
‘Ja… Men innan den dagen kommer behöver vi förbereda oss.’ han nickade lätt.
‘Vi kan inte förhasta oss. Att Ayperos måste dö är klart, innan världen hamnar under hans skugga, men det är inget lätt dåd.’

Arand nickade tankfullt, han kunde inte helt sätta sig in i prinsessans situation men han kunde se och förstå att hon varit med om mycket. Saker som skulle bryta de flesta, men som ändå verkat gjort henne starkare och mer beslutsam. Vid hennes fråga nickade han långsamt.
‘Jag tvivlar inte på att han kommer använda din syster för att inleda fler krig.’ sa han. ‘Vad han planerar kan jag inte svara på, men det är inget gott, det kan vi vara säkra på.’ Om hennes brevskrivande skulle ge henne något konkret stöd visste han inte, men han nickade lätt.

‘Jag är säker på att det finns de som vill alliera sig.’ sa han, inte helt säker på sina ord, men de kunde hoppas att det fanns de som ville störta demonen lika mycket som dem. Hennes kyss var förvånande lätt och han tycktes tappa förmågan att tala ett ögonblick.
‘Ingen… fara…’ hummade han efter en stunds tvekan, det där med att möta krig, våld och förolämpningar var ofta lättare för en man som han än att möta genuina tack och vänlighet.
‘Så… ska vi börja?’ frågade han, och nickade mot toppen av Frostheim.

Arand följde henne under tystnad, hans tankar fästa på deras möte med Wreax och hans egna strid med Ayperos månader sedan på toppen av Loradon som nu bara var en ruin. Då de plötsligt var på toppen av Frostheim vid högsätet såg han sig lite förvirrat nästan omkring, och skakade på huvudet.
‘Jag tror det är bäst att du talar med konungen själv, men du hittar mig nog då ni är klara.’ sa han och gav henne ett uppmuntrande leende.