Vasilij hade bara skrattat åt den blick Asgeir  gav kvistarna och likaledes hade han bara gett honom ett varmt leende när han kollade honom för chefen. Så här på nära håll var de långt de ifrån de hårda och strikta religiösa fanatiker de var kända som. När alla hade sett hur Vasilij behandlade Asgeir som en vän hade den typiska misstänksamma Märehnska hållningen släppts och istället hade han bemöts av leendes och livsglada människor.

” Nå först skall vi ta avsked av detta år som kommit och sen skall vi välkomna det nya”  svarade han sin vän efter ha kommit tillbaka från bönen och började gå upp mot kullen där de bevingade husarerna väntade. Märehns fruktade elitkavalleri men så här på nära håll var det mer en grupp unga 20 åringar som satt och skrattade åt något samtalsämne, livet i Märehn var för kort för att inte skratta och de tog alla tillfällen i akt för det. Väl uppe på kullen kunde man se ut över den slätt som lägret låg på och omkring lägret kunde man se alla de människor som var på väg mot det för att fira vårfestivalen med fursten. Klädda i sina bästa kläder med siden och smycken, för i Märhen bar man sin rikedom med sig, var de alla redo för fest. De likt Vasilijs vakter skrattade och log de alla under sin resa mot lägret för de var alla mycket förväntansfulla över de firande som skulle komma.

Det var mot detta hav av människor, de flesta väldigt unga inte mer än 20 år som Vasilij höjde sina kvistar och när de såg vem som gjorde det höjde de sina kvistar med eller sina vapen för de som inte hade några och uttryckte höga tjut som hälsing, vårskrik till vårens ära kallade man det. ” Och för att ta avsked av året skall vi med dessa videnn byga vårens altare och där ska vi offra till nattens drottning för att hon skonade oss återigen och sedan skall vi hälsa våren välkommen. Sedan när solen bryter nattens himmel och ljusets dotter återigen dansar över himla valvet skall de unga vars kärlek från förra sommar firandet består vigas emedan men ikväll ska vi tacka för de blod som förra årets äktenskap gav det troende folket”

Han satte sen upp i en häst som de bevingade husarerna hade hållit åt honom, för var det något som människor i Märehn avskydde så var det att gå när man kunde rida. Sadeln på en häst kände de sig fria och levande för på en häst kunde man alltid kasta sig ut på heden i full gallop för att känna vinden om håret. Det var så man visste att man levde sade man i Märehn och de behandlade sina hästar nästan som om de vore heliga ” Är du redo, försten till lägret” log han mot Asgeir.

” ‘Sen när kunde dina gudar något om hästar” ropade Vasilij till svar över axeln medan hans häst flög över marken och människorna framför honom på fältet flyttade sig snabbt för den unga och vilda fursten. Inte för att han var så mycket till furste där han satt uppe på hästsadeln snarare var han en ung man som bara ville njuta av livet medan det varade. Vem kunde klandra honom, Märehns folk blev sällan gamla med deras blodsfejder, varför då lägga tid på att vara diplomatist formell och allvarlig när man också måste hinna med att leva. I dessa Kaldrlänningar fann Vasilij faktiskt ett folk som man kunde umgås, som också såg glädjen i livet och som nog till och med var än mer avspända och livsglada än hans folk . Han hade funnit ett folk som hade något han kunde lära sig något av, inte som de otrogna på andra sidan bergen.

Tävligen var knappast rättvist upplagd, Vasilij som fick sin första häst när han var tre år och accepterades som en del utav blodet hade ridit minst en gång varje dag sen dess.  Han hade vuxit upp i sadeln och om han ville kunde han äta, sova och dricka i hästsadeln. Hedern var hans hem och det var i hästsadeln som han färdades genom det hemmet. Att rida snabbt över hedern som nu var då att inte bara låta hästen ge sitt bästa, nej snarare var det bättre att hålla igen lite och ständigt söka av marken runt om för att finna den bästa vägen över hederns ojämna träng. För att sen den sista biten låta hästen ge allt likt inför en kavalleri attack.

” En galt?” Vasilij verkade inte övertygad över det han hörde och åtta bent häst, i jämförelse kändes Kaldrlänningarnas gudar som något som var som hämtade från sagorna med skumma djur som deras gudar red på. Sen fanns det den där åskguden vars berättelser verkade vara mer roande än lärande inte alls som Märehns sånger och dikter om deras helgon och blodjungfrun. ”Nå om han skall rida på en åtta bent häst, då vill jag ha vingar gjorda utav en eshimers fjädrar ” ropade han under ritten.

” Nå min vän, nästa gång väljer ni min vän och då är vinsten nog er ” svarade Vasilij och satte av i en enda snabb svepande manöver för att fortsätta på fot genom lägret. Där doften från från grytorna som kokades spred sig över lägret blandad med doften av bröd som bakades tunna för att kunna gräddas på varma stenar istället för i stora vedspisar. Här ute på heden fick man göra det bästa av det man hade och trotts deras tillsynens väl utsmyckade kläder var det ett folk som inte hade mycket.

Här och var kunde man se i lägret hur människor hade skapat små altare utav videkvistaran där man hade bundit  ihop flera kvistar och placerat de framför en ikon avbildning för något helgon. Framför den stod oftast en liten statyett av blodjungfrun, hennes offerskål där man ibland kunde ana några små droppar blod som ett bevis på att de fanns några droppar sanning om Märehns mer ljusskygga seder. Runt om blodjungfrun stod oftast flera ljus och trotts att det var fortfarande ljust hade de flesta tänt sina ljus. runt om i lägret kunde de se när de vandrade genom det små torg. I mitten av torgen var lägrets invånare i full färd med att binda fast videkvistar kring hjul som sedan skulle resa med en påle mot himlen som en symbol för att våren var förnyelsens tid.

Vasilij vände sig mot ett av altarna som hade skapats av någon familj i lägret ”Hon som avbildas är helgonet Maryna, hon dröptes av tredje öga under helgonens tid när hon ledde ett uppror efter att en Karmansk lord brände inne hennes systrar i ett hus som svar på att hon nekade hans frieri och statyn är vår blodjungfru men det är en historia som behöver mat till om vi ska gå igenom den nu” Sade Vasilij med viss andakt, för i tron fanns det lite utrymme för glädje. Det handlade mer om plikter och skyldigheter, vördnad och tacksamhet för vad som hade givits.

Han nickade  mot en ritkign och började gå ” kom så hittar vi något att äta och dricka innan jag berättar mer om henne” och även om vem som helst inte hade tvekat att bjuda sin furste mat på platsen där de stod vill inte Vasilij anstränga sina oftast fattigas undersåtar matförråd i synnerhet inte under våren då maten redan var sparsam. Istället fortsatte han inåt mot mitten av lägret där Vasilij och hans följe hade sitt egna följe. Där vid ett bord fanns det redan nybakad bröd, torkat kött och torkad ost som man kunde skölja ner med öl. De grytorna som stod och kokade runt om i lägret var tänkta först till kvällen. Inne i Vasiljs egna  del av lägret var de flesta av samma klan som Vasilij och trotts att han var furste bemötte de varandra som jämlika ty ingen som delade den andres blod var mer förmer än den andre sade man i Märehn. Vasilj hälsade på de innan han satte sig vid bordet som redan flera andra satt vid ” vad önskar min vän” frågade Vasilij Asgeir och började plocka för sig av maten och ölen som stod framme.

Först när Vasilij hade hällt upp ett stort stop med öl verkade han intresserad av att återberätta historien om kvinnan de kallade för Blodjungfrun. Det var mer en saga än ett återberättande när han började tala. En Saga som tog sin början med hur Athal sände sina änglar till människornas första stad, den vita staden, och tillsammans fick änglarna barn med människorna. ” Dessa barn” fortsatte Vasilij ” Var utvalda att leda människorna men människorna i staden förblindades av sin girighet och drev de ut ur staden. Endast en liten grupp förblev lojala”  De av Märehn s¨å kallade profeterna som kom att grunda det gyllene rike ett numera rike som låg i ruiner, en gravplats för profeterna ” De kom att ledas blodjungfrun, tillsammans kom det att kämpa för den sanna tron och att Athals egna ord  skulle spridda men Caras Idrhenin och Karm förföljde de och jagade ner de med påhittade anklagelser om förbjuden magi ” Historien var lång och när Caras Idrhenin fick upp ögonen för blod jungfruns anhängare hade de flesta profeterna varit döda i flera sekel ” Men hon överlistade de, hon gav deras kropp men hennes själ kom att bli ett med blodet och hennes kamp togs upp av helgonen, människor med så rent blod att de kunde höra Blod jungfruns tankar och hennes egna ord” De kom att utkämpa ett blodigt krig som endast slutade med Märehns nederlag och förlusten av nästan hela deras folk ” Sen dess har hon levt bland oss, gett oss uppenbarelser för att vägleda våra liv och kraften att överleva”

”Vi kallar det för martyrernas tid,  en tid då vi vägrade underkasta sig andras vilja och syn på magi.” fyllde han i och visst var det en mörk tid det ” Upproren och antalet helgon från den tiden är oräkneliga, min klan likt de flesta andras klaners grundare från den eran dömdes för olagligt utövande av magi och när de dödades hämnades vi med fler uppror. Tills det inte fanns några kvar som var gamla nog att strida för upproret ” Därav Märehns starka fokus på att strida, för de förlordade den gången för att de var ett fredligt folk. Aldrig mer skulle någon kalla deras folk för fredligt, aldrig mer skulle de ses som svaga. Utan varje tillfälle att utöva våld för att visa sig starka togs akt. ” Det är därför vårt vår firande fäster så stort fokus på att gifta sig och välsigna förra årets äktenskaps barn eller be för de som inte var så lyckligt lottade under sitt första år. Vi förlorade vårt folk en gång och vi ska aldrig mer göra det igen”

”alverna i skogarna är ättlingar till de som övergav sitt uppdrag som de givits från Athal men vem kan klandra de som människorna behandlade de. Hör du hört skräckhistorierna om hur Iserion ska vara fyllt med slavläger där alver får slita sig till döds och hela staden sägs vara fylld med tortyrkammare där Iserions adel roar sig med att plåga de. Inte undra på att de gömmer sig i sina skogar, dessa av Athal utsända” De fanns en sorg i det, han hade själv sett det hur denna magnifika ras som Athal hade givit världen användas som djur. Det var inte Von Breslaus pålspetsande av barn och korsfästande av Belsantes fiender som hade märkt honom i Iserion för det var bara politik, såsom man i Märehn behandlade en besegrad fiende. Nej det var hur alverna hade blivit behandlade och en dag skulle han återvända till Iserion, bränna ner dess land tillsammans med dess invånare och riva ner järnport. Det enda som skulle återstå var ödes vida gräsängar där Märehns fria folk kunde sträva fritt som nomader tillsammans med alverna som det enligt sagorna hade gjort under första åldern .

”Jag tror inte du ska tala för högt om det, de var blod jungfruns offer för en ritual som först drog hit tredje ögat. Minsta lilla de ser vad de anser är magi inblandad i ert blottande kommer de jaga ner varenda völva och döma de tillsammans med er kultur som olagliga magiker” Vasilijs hat mot tredje ögat gick inte att ta miste på, magiker som allt som oftast avfärdade tron och Athal hade givits rätten avgöra vad som var rätt eller fel med magi. De som inte ens hade skådat landet av ljus bortom skugglandet och vad värre var att Athals egna tempels präster gick med på detta, denna kapitulation av ens kultur inför en främmande makt var inget annat än svaghet ” De säger sig göra det för att skydda världen från magi som kan bringa demoner in i vår värld men de misslyckades att stoppa Ayeperos, istället kunde han fritt spatsera runt i ett av Karms adelshus borgar samtidigt som de lägger allt sitt fokus på att jaga de som vet mer om magi än de själva” Vasilij svepte sin öl ”Nej nog talat om de” sa han och sken upp något ” Jag måste ju bygga mitt egna altare” för han var inte som någon söderländsk uppblåst kung eller kejsare som skulle ha överlåtit de till någon tjänare

”Kansk de har” svarade Vasilij och var tyst en stund medan han funderade på något som det såg ut iallafall ” Bara om de gjorde det för att skydda världen, vart var de meda Ayeperos levde bland adelsfamiljer i Karm. Hur kommer det sig att vad de kallar för förbjuden magi spelade en avgörande roll i slaget? Medan de själva verkade inte synas” Visst de kanske höll till i skuggorna och så men han köpte inte det. Det lät mer som den perfekta ursäkten till varför de låtit mörker komma in och förstöra världen, att man inte såg deras resultat för att de var så hemliga med de. Skulle man dock vara krass tyckte Vasilij att de inte hade gjort något vidare bra jobb ” Man kanske borde skaffa sig ett hav” sa han sen fundersamt ” frågan är bara hur man gör om snötopparna till ett hav då”

”Jo, de kanske är bäst så” han hade inte tänkt på det riktigt än men Asgeir kanske inte borde delta i alla ritualer fullt ut. Bättre att han var ovetande om den rättas tros blods ritualer till sina helgon än vetande utifall att någon från söder skulle komma och fråga. Att hört det i tal och sett det var ju de fakto inte samma sak ” du kan ju alltid kolla in äktenskapsmarknaden, den brukar hållas så här års ” marknad och marknad men de flesta brukade redan under vår firandet se efter vem man borde träffa och inleda en förlovning med under sommar firandet redan under vår firandet. Det fanns många föräldrar där ute som gjorde sitt bästa för att ge sina barn ett gott parti inte för att öka sin makt eller vinna inflytande som i söder utan för att bevara blodets renhet och ge sina barn ett gott liv.

Vasilij log roat ” marknad och marknad, följ bara ljudet av ryttar tävlingar och pilbågar så hittar du nog det ” Det var inte så mycket marknad mer något alla sa. För när klaner från alla väderstreck dröjde det inte länge förens några började organisera det informellt nästan obligatoriska tävlingarna och lekarna där ryttar tävlingarn och bågskytte sågs som det mest prestigefyllda . Dessa tävlingar var en av få tillfällen som människor från olika klaner som inte delade blod fick en chans att träffas. Annars håll sig Märehns folk strikt inom sina egna klaner och blod. Så marknaden var mer ett begrepp för ett bra tillfälle att kolla in vilka man skulle lunna tänka sig dansa med och uppvakta vid misommarfestivalen då man skulle välja sin framtida livspartner.

”Va bara försikti, se men inte röra, finner du någon du gillar får du vänta till midsommar” även om Vasiljs röst var vänlig och saknade allvar var det han sa viktigt. Heder var allt och en känslig sak, brutna traditioner var inget man såg lätt på ” Såvida du inte lyckas mirakulöst bli en bättre ryttare” och risken var nog större att det var flickan i fråga som hans vän fick illa fly från och inte hennes föräldrar om han närmade sig för mycket.