- This topic has 20 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Eltram var en vacker plats denna tiden på året, de gröna kullarna som omgav staden med dess höga murar grönskade i rask fart efter de senaste dagarna av regn som nu gått över till soliga dagar. En tjock dimma låg över landet i morgonsolen, och Valmonts flagga som svajade på flera ställen över murarna, en flagga som generellt var associerad med hårdare känslor bland Karms adel fick till och med den ett behagligt lyster. Fortfarande idag, trots att familjens makt och välfärd lamslagits rejält av tronen efter inbördeskriget, fyllde Valmonts blodröda grip mot den gula bakgrunden många med fruktan. En symbol för styrka.
Medan Letham Valmont alltid varit mannen som personifierat den styrkan, var han en man med grått hår och sina bästa år förbi. Istället hade man börjat se till arvingen, Leoric, i hopp om att han en dag skulle kunna återställa Valmonts glansdagar. Kanske hade han varit något av en besvikelse för sin far, då han lämnat deras hem för att studera vid Caras Idhrenin, men med tanke på det volatila politiska läget hade han till sist fått återvända hem. Och medan han för det mesta förhållit sig relativt neutralt till politiken, kanske en motreaktion till hans fars starka känslor om ämnet, kunde inte ens han neka att det var dags för ett byte på Karms tron. Sådana saker kunde man inte yttra högt så klart, förutom kanske här i Eltram. Men konungen hade låtit en stor del av Karms män och kvinnor gå till sin död i Loradon, och detta var tillfället för dem att ta sin rättmätiga plats på toppen av adeln.
Leoric själv var en ung man på bara tjugotre år. Han hade axellångt mörkt hår, blå ögon och skarpa stiliga drag, tydligt från Karm eller de närliggande provinserna. En man som bar sig själv med självsäkerheten bara en ung adling kunde göra, kanske en man som aldrig riktigt behövt ta något allt för seriöst eller allvarsamt – förutom sin far så klart. Men att bära namnet Valmont kom med en hel del fördelar… och nackdelar. Medan han aldrig självständigt övervägt tanken om att han en dag kunde ha ett anspråk på tronen, hade flera av hans goda vänner och andra unga herrar från familjerna som en gång stött Valmont gjort det klart att de skulle stöda honom. Kanske det hade varit en hel del dryck involverat, men konspirationens glöd brann het. De hade gång på gång påpekat att han, snarare än hans far, skulle vara en betydligt bättre konung än Sandor Thaldwin. Och om det någonsin fanns läge att göra något åt saken var det nu, då konungen var försvagad.
Leoric hade legat uppe största delen av natten och tänkt över allt som hände i riket, och till sist hade han gett upp alla tankar om sömn. Han, som i vanliga fall kunde sova till lunchtid, hade ovanligt tidigt kallat på sin trogna lakej vid namn Gahm till sin kammare. Något stirrig var han där han satt vid sitt stora fönster som såg ut över landskapet, ett resultat av för mycket dryck och dålig sömn, men då han hörde ljudet av knackningar svarade han nästan uttråkat “Kom in…!”. Klädd i en lös vit tunika och lösa byxor, passligt en slö morgon som denna, satt han där med ett glas rött i sin hand – trots allt behövdes något för att ge honom lite styrka på morgonkvisten.
-
Gahm
I vanliga fall var det Gahm som kom med Leoric’s frukost, då brukade solen stå högt på himlen. Men nu var det betydligt tidigare, men sin vana trogen hade han med sig frukost till den ädlingen. Gahm balanserade maten på en silverbricka och när han fick signal på att gå in i kammaren, gjorde han det. Smidigt öppnade han dörren med ena armen och höll brickan i den andra. Han hade gjort det här så många gånger att han inte oroade sig för att frukten skulle rulla av brickan. Han ställde ner frukostbrickan på ett bord och bugade mot Leoric. “God morgon.” sa han med en mörk baryton stämma. Gahm hade ett utseende som skvallrade om att han kom från Karm’s södra delar. Hans hud var olivfärgad och han hade mörka drag, men det var såna drag som gjorde honom väldigt omtyckt bland både damer och herrar. Hans ögon var gröna och han hade en stark kroppsbyggnad, bredaxlad med smala höfter.
“Ni är uppe med tuppen, min herre.” han ler vänligt mot Leoric. Eftersom Gahm var föräldralös hade han tidigt börjat arbeta för adelsfolk och i sin barndom hade han fått börja arbeta som stalldräng hos Valmont, tillsammans med sin äldre kusin Edgar. Två andra släktingar, tvillingarna Alma och Geonna arbetade i herrskapets kök. Kanske var det tack vare dem som Gahm även hamnat här? Leoric och Gahm hade alltid kommit överrens, fast Gahm var 2-3 år äldre. Det var därför ingen som höjde på ögonbrynen när Gahm fick tjänst som väpnare hos ädlingen. Han såg på Leoric som familj, snarare än arbetsgivare och herreman. Utan Valmont hade det kanske inte gått så bra för honom… Gahm gick nyfiket fram till Leoric där han stod, kastade en blick mot vinglaset i den unge mannens hand. “Vad är det som stört er sömn?” Var det någon ung flicka som blivit havande igen? Någon make som upptäckt att hans fru var otrogen? Allt det här var problem Gahm kunde hantera för att ge Leoric ro igen. Det var inga nya problem.
“Men, får jag föreslå att ni grundar med frukost före vinet? Annars kommer Ni inte komma långt denna dag…” Gahm gör en lite gest mot bordet där han ställt ner frukostbrickan. Där fanns allt Leoric tyckte om att äta, allt ifrån nybakat bröd fyllt av frukt och nötter, färsk frukt, torkat hjortkött, tre olika ostar mer eller mindre hårda, ett glas med äppelmust, hallonknyten och andra sötebröd. Tjänarnas frukost var inte lika påkostad, även om hans avlägsna kusiner i köket smög åt honom godsaker ibland.
-
Leorics ljusa ögon vände sig lite slött och långsamt mot Gahm då han steg in, en vanlig syn trots allt att ha mannen i kammaren – till den grad att det var något han tog förgivet. Men det fanns ju samtidigt en trygghet i att vissa saker aldrig ändrades. Det fanns något säkert och stadigt där hos en man som Gahm, en riktig man man kunde lita på helt enkelt – en man som inte var inblandad i de stora husens konspirationer. Ädlingen svarade på hälsningen med ett lätt hummande, det var inte direkt en god morgon även om vädret där ute var rätt fint.
‘Jag kunde inte sova.’ erkände han med en röst som avslöjade att han varit uppe större delen av natten, och tog en klunk av sitt vin även om det kändes alldeles för beskt mot tungan denna tid på dygnet, även för en rutinerad drickare som han själv. Han gjorde en grimas och la undan vinglaset, för att gestikulera åt Gahm att lägga ned frukosten även om han inte var speciellt hungrig. Vid Gahms antaganden rörde sig ett litet finurligt leende på mungiporna, men inte ens det fick honom att le så brett som han brukade.
‘Nej, nej… Inget så trivialt, käre Gahm.’ sa han med en dramatisk suck.‘Men du har väl rätt, som vanligt.’ fick han erkänna, även om hans första instinkt hade varit att avfärda maten brukade Gahm vara praktiskt lagd på det viset och ha en poäng. Han tog sig lite slött fram till bordet och sjönk ned på en stol och betraktade frukosten som var en festmåltid för en annan, för honom vardag.
‘Ta något om du vill, jag är inte speciellt hungrig.’ sa han simpelt, då han tog en av ostbitarna och tog en bit i munnen medan han tuggade och stirrade ut i intet, tankfull. En stund stod han bara så, försjunken i sina egna tankar.
‘Vet du Gahm… Det är vissa som anser att jag borde göra anspråk på tronen…’ sa han, första gången han yttrade tankarna högt.
‘Speciellt nu, efter fiaskot med Loradon… Medan min far annars alltid varit den rättmätige konungen över Karm, anser de nu att han är för gammal.’ sa han, och blickade mot Gharm som om han ville höra hans åsikt. Kanske behövde han bekräftelse från sin närmaste man, om att det var galenskap eller sanning? -
Gahm
Han betraktade Leoric en stund och nickade långsamt. “Karm skulle må bra av en ung och kraftfull kung, som Er.. i dessa tider.” Gahm hade aldrig reflekterat över tanken att Leoric eller hans far skulle komma till tronen. Det kändes så osannolikt, men samtidigt när nu orden lämnade Valmont’s mun så kändes det inte alls så konstigt. Han undrade tyst vad hans nya plats och roll skulle bli, om Leoric blev kung. Leoric tog bara en bit ost, men Gahm tog en av de runda, varma bröden och skar loss lite hjortkött. Han åt tankfullt. “Är det dessa tankar som hållit Er sömnlös..?” Han undrade om Leorid hade lyft dessa tankar med sin far eller de närmast allierade? Det var farliga tankar. Gahm torkade bort några smulor från hakan. “Och Ni vill göra detta?” undrar han, det var bäst att vara försiktig. Att varsamt treva sig fram, Gahm ville inte gå ner i en fälla. Om det här var något slags test på hans lojalitet…
-
Ädlingen sträckte på sina axlar lite stolt kanske över Gahms ord, kanske som om de ord som den unge mannen sa bekräftade allting. Kanske det faktiskt var så som han sa, att Karms folk behövde en ny ledare. Kunde den ledaren vara han? Aldrig hade han egentligen sökt eller suktat efter makt, men kanske det var vad som kunde göra honom till en bra konung? Åtminstone kunde han inte vara sämre än sin far, kanske en chans att ge tillbaka heder och en ny bild av hus Valmont?
‘Hmm…’ hummade han högt, och gjorde som Gahm och tog lite mer mat, och åt medan hans tankar fortfarande var frånvarande, tankfulla, kanske drömmande och fantiserande.
‘Det är ett stort ansvar…’ sa han. ‘Ett ansvar jag inte sökt efter, eller velat ha. Men någon måste väl ställa upp, så att säga… Det vore väl oansvarsfullt att inte göra det, eller vad säger du min käre Gahm?’ frågade han och såg på sin vän förväntansfullt.
‘Jag menar… hur svårt kan det vara?’ frågade han lite naivt kanske.
‘Bara… Samla de som redan står på vår sida, samla de som en gång stod på Valmonts sida? Konungen skulle inte ha något annat val än att stiga åt sidan!’ påpekade han, och kunde nästan se det framför sig, lite idealistiskt.
‘Tyranniets tid skulle äntligen vara över!’ -
Gahm
Han betraktade den unge adelsmannen. “Ett mycket stort ansvar. En kungs främsta uppgift är att tjäna sitt folk och Ni skulle behöva lägga många av Era passioner åt sidan. En kan inte vara kung och samtidigt låta sig styras av sin själs passioner.” Gahm studerade Leoric intensivare, mer ingående och allvarligare. Han skulle behöva fylla stora skor och hur skulle folket relatera till honom? De skulle behöva vinna över bönderna och de längre, obildade stånden… Vilket inte alls var så svårt. Skulle Leoric kunna axla rollen som kung, verkligen? Med rätt stöd skulle Leoric kunna bli en god kung, det var Gahm säker på. Men många skulle utnyttja honom, just för att han var en passionerad man. “Ert liv skulle bli väldigt annorlunda…” Allas liv skulle förändras.
Gahm flinar lite. “Det finns nog ingen svårare uppgift i livet, min herre. Jag kommer inte ljuga för Er. Fiender kommer bli utnyttja Er för era svagheter, för att själva vinna mer makt. “ Gahm kommer följa Leoric till döden, men han behövde ha fler än Gahm som stöttar honom. Som hans familj. Skulle Leoric få sin faders välsignelse för ett sånt här uppdrag..? “Om Athal vill det, kommer Ni bli kung.” Gahm tryckte i sig sin mat och tuggade med kinderna nästan fulla.
“Vi har mycket arbete framför oss, min herre.” sa han med ett leende och torkade av sina handflator på en av de vackra servetterna. “Låt mig höra mig för bland lite kretsar, om hur stödet skulle se hur för Ert hus.” Ingen blev kung över en natt…
-
Gahm var så klart rationalitetens röst, som vanligt. Men Leoric var inte allt för villig att lyssna, han hade sin egna vision om hur det var att vara en kung.
‘Ja, ja, mycket ansvar och allt det där, det är klart käre Gahm.’ sa han med en avvisande handgest, som att han redan visste allt det. Han var inte trots allt den som sökt makt, utan den hade önskats av honom. Var han inte den då som var rätt man att leda?
‘Men tänk på hur mycket bättre Karm kunde bli!’ utbrast han, nästan lite drömmande, lite teatraliskt medan Gahm varnade honom för faror och utnyttjanden.
‘Och med dig vid min sida som rådgivare, vad kan då gå fel?’ tillade han, med ett finurligt leende på läpparna då han tog en liten ostbit igen och stoppade den i munnen medan han funderade på det. Ja, det kändes rätt. Han nickade lite frånvarande, försjunken i sina tankar.
‘Om Athal vill det…’ upprepade han, lite tystare, och blickade ut över det behagliga landskapet igen, som om det vore ett tecken på att Athals ljus var med dem. En stund var han bara försjunken i det, innan han återvände till verkligheten och riktade sina klara blå ögon på sin vän.
‘Hjälper du mig att finna de som kan ställa Karm till rätta?’ undrade han, som för att söka en sista bekräftelse på orden Gahm precis sagt. -
Gahm
Han log svagt mot Leoric. Gahm var lojal mot den här ätten, men skulle han klara av att vara rådgivare åt någon som inte lyssnade? Tyckte han om att prata med väggar? Om det här var en framtidssyn av hur Leoric skulle bli som kung, var Gahm inte så trygg på att det skulle bli en lång regenttid. Hade inte Leoric några äldre, mer mogna kusiner någonstans? Men det där fick han tänka på sen, han skrattade bara till åt det som den unge ädlingen sa, skrattade bort det som den ödmjuke tjänare han var. “Min herre, det finns bättre människor som är födda för sådana roller.” Han kunde ju inte ens alla hus som fanns i Karm. Det var näppeligen som han kunde läsa och skriva. Dessutom skulle det gynna honom och hans herre bättre om han fick rörligheten som en icke-officiell roll hade. Gahm bugade mot Leoric. “Givetvis, min herre.” De han hittade som var lojala skulle han samla till Leorics stöd.
“Önskar Ni något mer av mig denna morgon, mig herre?” Annars var det dags att börja arbeta och Gahm gjorde en ansats till att gå.
-
Leoric såg på sin vän och viftade bort hans ödmjukhet med ett leende.
‘Se så nu, min vän.’ sa han, även om han kanske inte kunde vara så familjär med en man som Gahm med hans bakgrund offentligt, kunde han alltid smickra mannen med vänskaplighet och familjaritet så här då de var ensamma tillsammans.
‘Det finns ingen bättre än dig. du är jordnära och realistisk, och framför allt ärlig. Jag behöver dig för att hålla mina fötter på jorden – du vet hur jag kan bli ibland, inte sant Gahm?’ frågade han med en finurlig glimt i ögonen.
‘Men som du säger, det är dags att skrida till verket.’ sa han och svepte den dryck han hade.
‘Jag vill veta vilka av min faders gamla allierade som kan vara värda att besöka, om du förstår min mening. Löser du det, min trogne Gahm?’ undrade han och klappade mannen på axeln. -
Ritten hade varit tämligen kort, men ändå ansträngande för springaren då den svepte förbi Eltrams landskap med en ytterst snabb fart. Solens tidiga morgonljus låg harmoniskt över fälten och kullarna, och träden och växternas grönska var alldeles ljuvlig denna tid av året. Bakom kullen tornade Fort Eltram fram i sin ståtliga gestalt. Marcin kunde nästan känna Eltrams välkomnande i vårvindens behagliga smekning, vilket var mycket glädjande. Trots sin korta resa, så kändes det alltid trevligt att vara hemma igen.
Han satt av hästen väl inne i borggården, och en mager stallpojke ledde sedan vidare hästen med tyglarna. Väl på fötter insåg den unge karlen den hungern inom honom som skrek efter mat. Med raska steg traskade han in i borgen för att få tag på något att stoppa i sig; meddelandet att han hade anlänt fick vänta, det var hungern som behövde skötas först.
Trots att han inte egentligen inte var en Valmont, så kände han sig mer hemma bland Valmont släktet än den svaga ätten han var av.
Adrien släkten han var av, var en maktlös och svag ätt som tappat nästan all sin makt under de senaste åren, och deras framtid såg verkligen inte ljus ut. Marcins fader hade hoppas på att bilda en stark relation och allians med Hus Valmont genom att skicka den yngste sonen, Marcin, till Letham Valmont som skyddsling.
Marcin var inte alls gammal då han för första gången anlände till Fort Eltram, och minnena av tiden med sin riktiga familj började allt tyna iväg då han växte upp bland Valmont släktet; men det var inget alls fel att vara en grip.Den unge mannen vandrade diskret genom korridorer, dem som hade växt upp bland och kunde nästan utantill, tills han tillslut fann måltidsalen. Han satte sig sedan ner vid en av stolarna längst långbordet och beordrade sedan tjänstefolket att servera frukosten. Minuter därefter återvände en kvinna med nybakat bröd och ett krus fylld med mustigt öl; och Marcin påbörjade måltiden.
-
Efter Leorics möte med Gahm rörde han sig genom korridorerna igen och snart fick han höra att hans gode vän Marcin var tillbaka efter sin morgonritt. Ivrig att dela sina planer med sin nära vän steg han in i matsalen som var tämligen tom förutom Marcin som kommit in och ätit utanför de vanliga mattiderna. Ungefär som frukosten han fått av Gahm på sitt rum.
‘Där är du, gamle gosse!’ sa den unge ädlingen glatt. ‘Du skulle kommit till min kammare och delat frukost med mig och Gahm istället för att sitta här ensam!’ ansåg han och väl framme klappade han Marcin på axeln för att sätta sig ned vid hans sida. Liksom Gahm var Marcin av lägre rang än Leoric själv, men de båda hade stått vid hans sida och blivit så gott som bröder, även om de inte var det i de flesta andras ögon.
‘Vi har mycket att tala om…’ sa han konspiratoriskt, och såg sig över axeln som för att se om någon var där och lyssnade på dem. -
Ögonens lyftes upp från det matfyllda fatet. Framför honom stod den gamle bekanta kamraten.
»Leoric!« utbrast Marcin och log, inte med tänderna, för munnen var fylld med bröd och en motbjudande stank från ölet.
»Ville inte väcka dig från sömnen« flinade han och tog en klunk ur kruset för att skölja ner maten.
»Men något säger mig att du inte fått mycket sömn alls, inte sant? Du som oftast brukar sova bort dagarna«Efter kort hade Marcin tömt ölkruset, likväl fatet, och satt belåtet i matsalen tillsammans med Leoric. Bägges uppväxt hade utspelat sig i Eltram, och dem var båda bröder i deras ögon; trots att Marcin egentligen endast var Letham Valmonts skyddsling, och var praktiskt taget inget mer än ett politiskt utbyte mellan de två ätterna.
»Jaså?« undrade Marcin och lutade sig framåt för att spetsa öronen och lyssna på det som ‘brodern’ hade att komma med.
-
Leoric höjde ett ögonbryn åt sin vän.
‘Ditt bordsskick har inte förbättrats.’ kommenterade han med en liten grimas men krattade sedan lättsamt som om det inte spelade så stor roll. Åtminstone inte då de var de två ensamma, men hade han ätit och talat på det där viset inför hela hovet hade det kanske varit lite värre.
‘Åh du vet, långa ljusa kvällar i gott sällskap…’ förklarade han lite teatraliskt, och sträckte sig efter en kanna öl för att hälla upp i en bägare åt sig själv med.
‘Ja, men inte här… Kom.’ sa Leoric och tömde sin öl i en svepning som fick ett behagligt susande att gå genom huvudet medan han rörde sig mot en av de privata kamrarna där de kunde tala ostört. Han sjönk ned i en av fåtöljerna där med utsikt genom ett stort fönster.
‘Jag träffade många av provinsens furstar igår, och flera från våra grannprovinser med.’ förklarade han.
‘De har… tröttnat på regimen, för att uttrycka det milt. De suktar efter äldre dagar… Eller vad som hade kunnat bli.’ sa han, lite konspiratoriskt, och såg på sin vän för att söka efter reaktioner eller bekräftelse att han förstod. -
»Det lär aldrig förbättras heller« flinade han och skrattade sedan åt sin etikett, ty troligen hade svinen bättre skick än han.
Han satte sig ner i ena fåtöljen och skådade ut genom fönstret. Blomstrande ängar, träd som dansade i vindens sus, och de uråldriga bergen vars historia var äldre än människans. Allt detta var Eltrams skönhet i dess sanna form.
»Vi suktar alla efter en ljusare tid, broder. Men ljuset är bortom världens horisont, tyvärr« sade Marcin lågmält.
»Dock hör jag på din röst att du har något att komma med«
»Må det så vara ännu ett av dina stordåd – du har alltid mitt öra vid din sida.« -
Den unge Leoric ryckte på axlarna lätt åt vännens kommentar, han hade inte direkt heller förväntat sig att Marcins bordsskick på något magiskt vis plötsligt skulle förbättras.
‘Kvinnorna kanske skulle uppskatta lite bättre bordsskick…’ sa han med en vetande glimt och en liten blinkning med ena ögat, för att sedan betrakta sin väns reaktion och lyssna på hans kommentarer, för att sedan le lite roat, lite konspiratoriskt.
‘De vill lägga fram mig som kandidat för tronen!’ sa han lågmält så bara Marcin kunde höra, men tanken på stordåd var ju så klart idyllisk och fyllde honom med spänning, vilket säkerligen var tydligt. Trots allt var bara samtalsämnet de hade något förbjudet. Han ryckte på axlarna lite nonchalant.
‘Så klart är det inget jag hade lagt fram… Men någon måste väl ställa upp… Eller vad tror du, Marcin?’ undrade han och såg på sin vän, delvis efter stöd, kanske delvis efter bekräftelse. Kunde de tillsammans med rätt allierade ställa Karm till rätta? -
»Antar väl att man bör lyssna på mästaren…« kommenterade Marcin och gav Leoric ett roat leende.
Han knäppte händerna och lyssnade lugnt på sin kamrats tal angående Karms regim och politiska situation, men stelnade plötsligt till, liksom en våg av kyla och fruktan svepte över honom.
»Du?« utbrast han överraskat. »Missförstå mig inte: jag hyser verkligen all min respekt och lojalitet till ert hus; likaså dig, Leoric«
»Men är du sannerligen säker på vad du talar om? Vilka har nominerat dig till att bli kronans kandidat? Och om du vinner tronen, lär de flammorna av blod och konflikter, som slukar Karm och dess folk, aldrig upphöra för gott« hans ansikte skrek av oro och skräck, men även en viss oförståelig nyfikenhet.Marcin kände hur frågorna vällde upp ur honom, utan att riktigt vara på det diskreta viset. Därefter tystnade, ty slottets öron var många och detta var inget man talade högt om, och föll ner i tänkandets värld.
Han suckade tillslut. »Jag antar väl att du har rätt«
»Någon måste ju ställa upp, förr eller senare, och Du må vara den rätte; den som bör leda Karm till dess gyllene tid«»Förvänta dig dock inte att det kommer vara en dans på rosor« avslutade han och var aningen mindre spänd än tidigare.
»Har du en plan?« -
Leorics ögon hade en viss entusiastisk glimt i sig, kanske inte så mycket över att axla ansvaret för hela riket – det skulle väl finnas de som kunde hjälpa honom med det – men snarare kanske för att faktiskt kanske kunna göra en förändring. Han hade dock hoppats på lite mer entusiasm från sin vän, och suckade lätt.
‘Flera av provinsens furstar, eller deras arvingar!’ svarade han fortfarande i samma långa konspiratoriska stämma då han förklarade om förra kvällens händelser, och radade upp ett flertal namn på de mer framstående familjerna som varit lojala till hus Valmont i inbördeskriget och hamnat i skuggan då tronen istället gått till hus Thaldwin.
‘Just nu gör vår konung ett rätt bra jobb av att dränka riket i blod och flammor, som det är.’ sa han, bitterheten över hus Thaldwin tydlig i hans ton och lutade sig tillbaka i sin stol, fundersam, medan han blickade ut och rullade sitt glas i handen, tankfullt.Då Marcin till sist verkade höra logiken i orden vände han blicken till sin vän, sin broder, och lutade sig närmare honom.
‘Jag vet att det inte kommer vara någon dans på rosor, du vet bättre än någon annan att jag inte suktade efter denna typ av makt!’ Trots allt hade han varit rätt bekväm i det liv de hade.
‘…Men min far är för gammal och bitter för att få stöd… Och de andra husen är inte starka nog.’ sa han med övertygelse i rösten.
‘Och denna gång… Kommer inte Iselem vara på Thaldwins sida.’ tillade han lite spänt, trots allt hade hus Valmont så gott som vunnit det förra inbördeskriget, om det inte vore för att Iselem allierat sig med Thaldwin.‘Jag fick precis nyheter söderifrån, igår. Vi visste att ökenråttorna haft något märkligt på gång länge, men de verkar vara värre än vi trodde.’ sa han och såg sig om innan han vände blicken till Marcin igen.
‘Kronprinsessan Sera har blivit avsvuren från att bli Akilas arvinge, och deras armé tycks ha sina ögon västerut. Om något ska ske är det nu. Tar vi riket nu, slipper vi även ökenråttornas röst i konungens råd! Allt vi behöver är stöd från fler provinser!’ sa han, entusiastiskt, spänt. Hjärtat slog lite fortare då de talade om detta, i skräckblandad förtjusning. Han sträckte fram en hand och la den på Marcins axel.
‘Vi måste besöka alla i riket som kan tänkas stöda oss, du och jag. Är du med mig?’ -
Marcins intresse för konspirationerna hade ökat drastiskt under de senaste minuterna.
Trots att det var Leorics berättelse som skulle spelas, så var Marcin tämligen övertygad att även en roll skulle finnas för honom.
Vilken sorts roll var dock osäkert. Men han var säker på två ting: att Thaldwin skall falla och kronan finna sin nya härskare.
Detta var det enda sättet att släcka flammornas hunger och blodets spillning som terroriserad Karm och dess folk.»Iselem, säger du?« sade han med ett belåtet leende på läpparna.
»Solen skiner på dig, Leoric; Skaparen är dig nådig.« ty det var endast självaste Athal som styrde världens alla öden, och ödets glans sken ljust på Karms framtid, detta visste Marcin.»Med Iselem vänd åt väst och god diplomati med resten av provinsens furstar, så lär det inte uppstå en bättre tid för att utföra denna plan. Ingen enkel uppgift såklart, men sanningen säger att det är aldrig en enkel uppgift att fatta tag om rikets krona och dess makt«
»Därför skall jag stå vid er sida, min konung« sade han och försökte buga så hövligt han bara kunde. -
Leoric hade aldrig varit en speciellt gudfruktig person, det kom kanske från att ha studerat ett tag vid Universitet där teologin inte var så viktig utan snarare och magin och forskning var i fokus. Men han förstod så klart att vännen menade väl, och det gick inte att förneka symbolismen bakom Athal. Det skulle behövas för att vinna stöd.
‘Du har rätt, broder, Athal verkar minsann gett oss en öppning.’ konstaterade han, vare sig det var Athal, ödet, eller slumpen. Faktum var faktum. De vore dumma om de inte tog vara på det nu. Då han fick en bekräftelse av sin vän kunde han inte hindra ett varmt och brett leende att växa fram, och han tog sin väns arm i ett broderligt och framför allt maskulint handtag.
‘Åh vi behöver inga sådana formaliteter, inte än, men jag uppskattar det, broder. Jag kan inte tänka mig någon bättre och starkare vän vid min sida!’ sa han och kramade Marcins arm lite hårdare, som för att förstärka meningen i orden.
‘Min far har planer på att skicka mig till Agarand, där den förre Visroyens hustru Oksana nu styr. Jag tänker att detta är ett ypperligt tillfälle att påbörja vår kampanj. Vad säger du, min vän?’ -
Athal hade alltid spelat en central roll i Marcins liv. Dagligen brukade han tillbe Skaparen, i hopp av att Karm skulle se morgon dagens behagliga ljus. Nu tycktes det äntligen som att gryningen var på väg, och en ny era med den; något som man inte skulle sitta blint och åsidosätta.
Marcin reste sig upp och rätade på ryggen. »Kan inte tänka mig någon bättre och starkare att bära kronan« sade han och mötte broderns rejäla handslag med ett muntert leende.
»Till Agarand, säger du?« sade Marcin och kliade skäggstubben.
»Jag har hört att “Järnänkan” har blivit allt mer kyligare efter makens död. Tja, det är väl förståeligt, dem stod säkert varandra nära och det är förmodligen ingen trevlig förlust att gå miste om någon så skarp som Atero Eurelion…«
»Men detta är en utmärkt öppning för oss!«
»Att bilda en god relation med hus Eurelion är något vi inte skall tacka nej till, någon som hoppeligen också kan muntra upp Oksana från hennes dystra humör«
»Sen efter förhandlingar och sansade samtal, så lär dem förhoppningsvis ställa sig på din sida gällande Karms krona«
»Låt oss därför inte vänta länge här i Eltram, utan rida till öst!«
You must be logged in to reply to this topic.