Etienne Gustenburg

Hon tillhörde den lilla skara av vasaller som inte kallats till kriget i Loradon. Istället förväntades hon och de andra ädlingar som fått order om att bli kvar i huvudstaden att stötta och skydda drottningen. Etienne var såklart mer besviken än vad hon visade över att hon inte fått rida till fält med sitt manskap. Dagarna i Hannadon gick långsamt och var inte speciellt spännande. Här märktes inte den våldsamma konflikten. Etienne lutade sig mot underarmarna, kylan från stenarna trängde in genom linneskjortans tyg och hon rös till. Huden på underarmarna knottrade sig. Hennes hår hade vuxit sig långt över vintern och våren, det tjocka håret låg samlat i en lång fläta som räckte ner till hennes höft. På slottets värn så befann man sig långt över stadens hustak och blicken förlorades i fjärran. Hon anade kungsskogen åt öst, väster ut vid bergen låg hennes hem, på andra sidan slottet kunde man se sjön Nir glittra som en spegel. Men framför henne låg staden och bortom den låg öppna fält.

Varma vindar med spår av sommar fläktade hennes ansikte. Solen hade just gått upp och hon hörde hur staden vaknade stilla. Några duvor flög förbi och fortsatte mot slottets höga tinnar och torn. Etienne var själv ganska nyvaken och tyckte om att börja sin morgon häruppe. Det var en ynnest (enligt henne) att hennes gemak låg där den låg, för att kunna börja dagarna såhär. Den här biten av slottsmuren var som hennes egna, privata balkong. Det var en mäktig känsla, att se allting, Karm ligga framför henne. Men hon längtade ut och längtade efter att smaka på världen. Den rödhåriga riddaren rätade på sig och sträckte sin stela rygg. Det knäppte ljudligt till i några stela knotor. Etienne suckade nöjt när spänningen i hennes låga rygg släppte. Med medvetna händer rättade hon till sina kläder och vände sig om.

Etienne gick fram till andra sidan och blickade ner på slottsgården, det hade varit rörelse därnere innan hon vaknat. Köksfolket hade tänt sina ugnar och utfodrat den nyvakna kungsvakten. Slottets vakter löstes av, skift avslutades och påbörjades. Hon studerade dem med sin något sömndruckna blick och dolde sin gäspning bakom handryggen. När hon kände doften av nybakat bröd gjorde nattens fasta sig påmind i hennes mage. Den stigande solen värmde hennes rygg. “Jag borde ta en väpnare..” tänkte hon samtidigt som hon rätade på sig och sneglade mot trapporna som ledde ner mot slottsgården. “En som kunnat hämta frukosten åt mig…” Hon log lite åt tankarna, men det var svårt att få tag i väpnare. Hon rörde sig ner från muren, för att äta frukost tillsammans med slottsvakten. Just nu var allt innanför de här murarna hennes värld…

Hon var enkelt klädd den här morgonen, som många andra mornar. Men det fanns ingen anledning till att bära sina husfärger, de flesta här visste vem hon var vid det här laget. Hon bar en ofärgad linskjorta, benkläder i tunt och smidigt skinn. Hon bar ett par mjuka lågskor av läder. Det fanns ingen anledning för henne att vara beväpnad just nu, men lättnaden vid höften var en ovan känsla. Etienne plockade upp en träskål och gick till bespisningen. Där gick hon en kopp mjölk, en bit bröd och en slev korngröt. Det var kanske inte vad hon kunnat få om hon valt att äta som andra ädlingar och riddare, men det var en stadig frukost och hon tyckte om att umgås med vakterna. Vid ett bord satt Tommen och Erin, två unga rekryter som hon lärt känna. Hon valde att slå sig ner vid dem, trots att de snart var färdiga med sin frukost.