Axel hade konstigt nog som vanligt inte större problem att röra sig igenom folkmassan trots att de flesta både var längre och bredare än vad han var. Han sicksackade sig mellan folket lika lätt som alltid och självfallet så följde ägodelar tillhörande andra ibland med honom i farten utan att se ens verkade märka det. Sedan var det inte allt för många saker just för tillfället men han hade fått tag i en fylld penningspung i sitt slingrande dock vilket skulle skapa en förfäran då personen väl lade märke till förlusten. Förutom peningspungen så hade han bara fått tag i en läderboll mest för att den fångat hans intresse när en visades upp av en av försäljarna. En distraktion och ett snabbt svet senare så hade han den och hade kommit långt från platsen innan någon anade ugglor i mossen. Han hade inte några direkta planer på vad han skulle göra av dagen mer än att han skulle sno till sig ett mål mat någonstans, fritt eller betalandes med sina nyförtjänta pengar spelade egentligen ingen roll.

Där han smidigt tog sig fram mellan folket så uppfattade hans röda ögon något som genast fångade hans intresse vilket fick honom att stanna upp och börja ta sig mot det hållet istället. Ett bord med bara fjädrar?! Sen när hade de börjat med det!? Svansen följde honom smidigt där han aktivt synade alla fjädrar, valde tillslut ut en stor gåsfjäder som han minsann skulle införskaffa sig. Pupillerna vidgades där han kom närmare och närmare, kattöronen på hans huvud stod givvakt och där var han, så nära när säljaren till hans fasa greppade just den fjädern och sträckte över till en blond kvinna. Han såg nästan ut som om någon lappat till honom där han med piskande svans drog tillbaka sin hand och missnöjt synade kvinnan som nu ägde HANS fjäder. HANS fina fjäder hade blivit stulen så vad annars kunde han göra än att stjäla tillbaka den? Fanns nog inget annat alternativ.

En högljudd man knuffades fram mot Axel vilket fick honom att reagera snabbt och slinka ur vägen med blicken som följde kvinnan som hade fått sina varor plus hans fjäder och började röra sig bort. Hur skulle han göra detta? Han vädrade i luften efter henne medan kugghjulen snurrade i huvudet på honom. Hon luktade starkt av kryddor vilket inte sa honom mycket.. Alldagligt klädd var hon med men verkade ändå ha pengar nog att se till att de var fria från större skador. Bodde hon här i krokarna? Det visste han inget om då han inte direkt var känd för att stanna länge på samma plats men det han visste var att han skulle förfölja henne. Med den tanken så hade han snart klättrat upp på fasaden av ett av husen för att med mer ro kunna följa henne via hustaken. Smög omkring där uppe och skulle göra det ända tills hon hamnade på en mer avskiljes plats. När tiden kom att hon äntligen befann sig i en relativt tom gränd så började han ta sig ner mot marken igen, ögonen fästa på kvinnans ryggtavla där hon gick i sin godan ro med hans fjäder. Snart skulle den vara hans och pryda hans fulla gömmor med sin existens. Snart..

Axels tankar gick i trehundra på honom där han förföljde kvinnan som kidnappat hans fjäder medan han synade det han kunde i hennes korg för att bättre få reda på vad hon kunde tänkas falla för. Han visste inte riktigt hur han skulle tolka salvorna men det han tänkte på var ju att hon kanske jobbade med ett helande yrke av något slag. Kunde det kanske till och med vara så att hon var magiker? Trots allt så fanns det många magiker som såg svarta katter som god lycka.. men sedan fanns det nog lika många som såg dem som olycka med.. Allt berodde på person till person. Efter lite övervägande så hade han bestämt sig dock, han skulle behöva socialisera för att få bättre hopp om fjädern. Det skulle ta längre än att bara sno den och springa men kvinnan verkade medvetande om hans närvaro så det fanns högre risk att få motstånd nu när hon var på vakt.

Graciöst började han med vindmagin springa ljudlöst förbi henne på taken för att lika ljudlöst hoppa ner i nästa gränden för att sedan ta sig ut i hennes gränd med nyfiken blick. Han gjorde det medvilligt; öronen stod inte längre givakt utan hängde lite försiktigt nedåt på hans huvud. Svansen hade han sänkt så tippen snuddade marken under honom och de utvidgade pupillerna fick honom att se lite bedjande ut, allt för att få sympati. Han undvek att se på sin älskade fjäder utan såg istället på henne försiktigt. En varm vind svepte igenom gränden där han synade kvinnan. “U-ursäkta mig..” Började han med sin falska genans medan han greppade den fluffiga svansen på ett lika falskt och nervöst sätt. Mycket bra spelat dock helt klart. “Du råkar inte ha något att äta?” Undrade han och såg så skör ut att det säkerligen kunde ha gett en äldre kvinna en hjärtinfarkt. Han ville få henne att tycka synd om honom och utnyttja tiden för att smidigt lägga fjädern under tröjan och rulla iväg. Men sen var det bara en plan, planer blev sällan som man tänkte.

Axel kunde nästan känna av att hon inte helt verkade tro på hans skådespel vilket fick honom att flina lite på insidan där han lärde sig att hon var långt ifrån naiv. Han hade stött på en hel del godtrogna personer igenom sina år men hon verkade i alla fall ha lite mer stabilitet i marken under sig. Så kanske betydde det att han inte skulle spela lika mycket på just den fronten? Men det verkade som att han haft delvis rätt i hennes yrke, förhoppningsvis var hon inte typen som ansåg att svarta katter var otur dock.. Men för den delen skulle hon nog inte bjudit honom på mat om han sågs som en olycksfilur. Han synade hur hon bröt av en bit bröd och på insidan kände han att det inte direkt var mycket att hänga i granen men för den delen behövde han ju inte mat egentligen, bara en anledning till att prata med henne.

Han sträckte fram sin ena, solbrända hand för att med sylvassa klor där naglar annars skulle ha varit på människor ta brödbiten från henne. Han var ju van med sina klor så det var inte ansträngande all för honom att se till att hon inte blev rispad av klorna. Bestämt så öppnade han munnen för att ta en bestämd tugga från maten vilket fick hans vassa tänder att för ett ögonblick synas. Ett hummande lämnade honom där han tuggade i sig brötbiten innan han sprack upp i ett brett flin mot henne. Ja hon skulle ju inte köpa att han var så liten och tunn som han såg ut eller hur? Så ett självsäkert flin förgyllde honom där han såg sin fjäder i ögonvinkeln medan han nyfiket böjde sig fram för att syna hennes ansikte. Vanligtvis var det ju mest bara gammla som sysslade med häxkonster, i alla fall vad det kändes som, så det var fascinerande att stöta på en av yngre natur.

“Det syns knappt på dig..” Sa han sedan lite mystiskt som om hon skulle veta vad som gick igenom hans tankar. “.. Hade det inte varit för doften så skulle inte jag se det heller..” Han crkulerade runt henne ett varv, fick motstå impulsen att snappa till sin fjäder under varvet då hon helt klart skulle se det i nuläget. Stannade i sitt varv framför henne igen med den långa svansen som sveptes bakom honom. “Hur länge har du sysslat med det?” Undrade han sedan, fortfarande som om hon skulle vara med på noterna utan att behöva bearbeta vad det var som han menade.

Axel flinade roat där hon verkade borttappad i vad han pratade om. Han pratade självfallet om häxyrket men det fanns egentligen inte mycket som talade för att det var det han pratade om. Vid hennes fråga så fortsatte han att prata på om saken som om det var uppenbart vad han menade, visst skulle hon kanske snart förstå men han förklarade inte sina tankar dock. “..Man är ju van att ni har ett par år bakom er och ni är ju kända för att se rätt groteska ut.. Det verkar ju inte du göra dock..” Sa han, väl medveten att det sista han sa var långt ifrån elakt eller slugt, men det var ett konstanterande oavsett.

Hon hade ju rätt i att hon var ett byte men inte med sitt eget kött dock utan mer att hon stulit fjädern. Sedan kunde hon inte veta att det var ända anledningen som han cirkulerade henne för närvarande, i andras ögon kunde man lika gärna tro att han tänkte attackera henne. Brödbiten var ju inte det han egentligen ville ha, mest bara en öppning för tal sedan att han fått bröd var ju en annan sak i sig.

Sedan började hennes irritation skina igenom vilket fick den fluffiga svansen att snärta till bakom honom och leendet försvann plötsligt då han blev kallad för ett kattskrälle. Svansen piskade bakom honom där han korsade sina armar över bröstet och kallt såg henne i ögonen. Katt..skrälle? Ett dovt skrockande ekade inne i hans huvud från demonen som vaknat till liv och började knuffa honom med ord som ; ‘ingen kommer se dig, attackera.’ eller ‘Dra lite blod, kom igen, jag vet att du vill göra det ~ ‘ vilket fick hans kattpupiller att vidgas aningen där han stod. “Katt.. skrälle?” Upprepade han aningen kallt och tog ett långsamt halvsteg närmre henne, tydligt påverkad av hennes val av ord, eller kanske var det hans tankar i sig?

“Kanske är ditt yrke mer uppenbart än vad det ser ut i alla fall.” Svarade han sedan då hon i alla fall verkade bete sig som vilken annan häxa som han stött på annars, förutom utseendet det ville säga. Ett plötsligt flin spred sig på hans ansikte, lämnade kylan för ögonblicket bakom sig där hans handflator mötte varandra framför honom utan att klorna skar in i hans hy. “Du har något jag vill ha sedan när jag fått det kan jag gärna lämna dig ifred.” Sa han sedan bestämt och väntade på hennes svar tålmodigt.

Han kunde se hur han började lyckas att gå henne på nerverna vilket bara fick ett lurigt litet flin att fylla hans ansikte, fick honom att se ut nästan som en pojkspoling som hittade på hyss, men pojke? Ja det var han ju inte direkt med tanke på att han skulle ha varit död tre gånger om redan vid det här laget. Hon verkade inte direkt vara svag i skinnet dock märkte han där han steg framåt men hon så fint stannade kvar på plats. Modigt helt klart.. Han såg kanske inte direkt skrämmande ut men det fanns mycket med honom som man inte skulle underskatta. Han svepte till med svansen bakom sig, fick en varm vind att svepa i samma riktning som hans svans NÄSTAN som en smäll i ansiktet. Det var en stark vind men ändå inte storm liksom.

“F ö r b a n n e l s e ?” Stavade han ut medan han såg lika road ut som innan, väl medveten om att man knappast kunde bli mycket mer förbannad än vad han redan var, han var ju halvt besatt av en demon trots allt. Det var ju därför han ägde sin ålder och det mesta annat inte kunde fästas på honom, i alla fall inte något som skadade hans kropp. Demonen läkte den ju konstant trots allt. Sedan fungerade annan magi möjligtvis men inget som skadade honom fysiskt i alla fall. Sedan återstod ju frågan om hans sinne kunde skadas dock, det hade han ingen aning om men med tanke på att han så gott som konstant hörde demonen i sitt huvud så kunde det väl kanske inte bli så mycket värre? Eller? Man kunde dock höra på honom att förbannelse inte direkt störde honom, till och med så pass att han inte såg det minsta oroad ut heller.

Han viftade bara bort talet om förbannelse med handen, svarta klor svepandes igenom luften nonchalant. “Ja du har förskaffat dig något som jag hade ögonen på och jag vill ha det.” Sa han kort medan han menande vände blicken till det av den fina fjädern som faktiskt syntes. En fjäder. Vem som helst annars skulle säkerligen bara ta en annan fjäder och vara nöjd men nej inte han, det var just denna fjädern han ville ha och ingen annan. De röda ögonens, smala kattpupiller vidgades aningen där han sakligt slog ihop sina händer affärsmässigt. “så? Vad vill du ha för den?” Undrade han sedan och tippade huvudet aningen på sned i väntan på svaret.