Hus Saelorian
Hus Saelorians vapen
Illustrerad av Johan Sundman
Hus Saelorians släktträd
Huset Saelorian är ett vampyrsläkte som har historia i skrift ända från grundandet av konungariket Karm år 1502 FT. Redan sedan de tidiga åren har de gått rykten om att de är något mörkt och mystiskt om dem. Lockande anser en del, medan andra anser att det är skrämmande. Däremot har alltid ryktet på något sätt setts som en historia, något som gamla tanter och gubbar skvallrar om på värdshusen. De har, trots allt, alltid varit rättvisa feodalherrar över Gröndal.
Efter att Damerin och Sanora försvann från Karm efter en iscensatt begravning för att inte väcka misstanke om paret som varken blev sjuka eller dog, tog sonen Aethriatan över tillsammans med sin hustru Aetas.
Året 1396 TT möttes Aethriatan och Aetas av att Saelorians slott stod i höga lågor efter att ha blivit förråda av Yera och Wendern Morgone, deras tidigare allierade. De flesta av tjänstefolket blev dödade, förutom några tjänsteflickor och Aetas kammarfru Ella.
Efter stridigheterna mördades Yera, Wendern samt Dimitri Morgone av Sarethna och Aetas Saelorian. Familjen Saelorian hann undan elden och flydde tillfälligt undan till Aetas adoptivföräldrar Derendes i Isilas. Däremot år 1402 TT flyttade Aethriatan med sin familj tillbaka till det forna slottet som de låtit restaurera.
Året 1418 TT hittade Nenya, som nybliven vampyr, demonen Ayperos – vampyrernas skapare, fängslad som en förstenad staty. På något sätt befriade Nenya honom från hans fängelse och tog med honom till Saelorians residens. Ayperos mål var tydligt; vampyrerna skulle inte längre gömma sig i skuggorna – de skulle härska. Mot sin vilja tvingades Aethriatan och Aetas ha Ayperos som gäst och stå honom till lags och istället för att passa in bland människorna, så som släkten Saelorian alltid gjort, framgå med sin vampyrism.
Deras devis är “Blod och Heder”, och deras släktemblemet är ett svart pilträd på en mörkröd bakgrund. Familjen planterade ett pilträd på deras borggård vid dess grundande som fortfarande står kvar, trots regn, rusk och eld.