Det var som om hela universum snurrade med henne som mittpunkt, i en helvetespiruett där hon bar själva verkligheten på sina händer. En tryckande, kvav tyngd låg över hennes hjässa och hotade krossa henne till intet. Det ringde i öronen, allt var oväsen till en outhärdlig grad.
Så öppnades dörren helt, och de stod öga mot öga med bytet som blivit deras jägare. Geira flämtade till. Den tryckande känslan och allt oljud försvann som i ett trollslag, endast mattheten i kroppen var kvar.
Det var en mörkeralv, men något var fruktansvärt fel med henne. Hon rörde sig smidigt mot dem, och klädedräkten röjde att hon var stridsberedd.
“En skuggdansare…” viskade Geira. “Men varför? Hur?”
Mer hann hon inte förrän skuggdansaren kastade sig emot dem, men träffades rakt i bröstet med ett rykande moln av silver. Ulfruk hade träffat perfekt.
Mörkeralven gav upp ett skrik och flydde ut i natten, och utan att tänka sig för klev Geira ur cirkeln och satte av efter.
Det var det dummaste hon kunde göra. Lik är inga långdistanslöpare, och Geiras fysiska styrkor var noll och intet. Natten var som en uppslukade fäll omkring henne, där hon snart stod, framåtböjt flämtande, och försökte återfå krafterna. Av skuggdansaren syntes inte ett spår, och det var återigen knäpptyst. Hennes huvud kändes dock klarare än på länge. En besvärjelse? Men hur, isåfall?
Hon hörde Ulfruk längre bort vid vagnen. Hon hade sett att han sårats i striden, och med ett styng av dåligt samvete för att ha rusat iväg, vände hon om för att återförenas med honom och hjälpa.
Men i nästa steg föll hon plötsligt ihop, oförmögen att röra sig. En iskall kåre löpte längsmed hennes ryggrad – kallt stål. Dolkens klinga stannade någonstans vid hennes ryggslut, och balanserades där på spetsen av sin ägare.
“Du är en egen avart, minsann, men inte ens din avskydde mästare kan sätta ihop dig igen om man klyver dig mitt itu. Fascinerande, eller hur?”
Den viskande rösten var på samma gång silkeslen och liknöjt iskall. Flertalet händer greppade tag om Geira, och dolkspetsen trycktes lite djupare mot hennes rygg.
“Faktum är, att det finns många saker din mästare inte klarar av, och du skall hjälpa oss att finna alla hans svagheter.”
Hon lyftes upp och bars iväg, oförmögen att skrika på hjälp. Så mindes hon påsen hon gett Ulfruk. Hon fokuserade på honom, manade sinnesbilder av det som hände, och hoppades att han skulle förstå och kunna sätta sig i säkerhet. Jakten var uppenbart över, och endast en dåre hade fortsatt nu.
Mästaren, kallade de honom. Jo, hon visste exakt vem de menade. Hon fylldes av renodlat hat vid tanken på demonen hon dristat sig att frammana i sin ungdom. Hon hade trott att Han skulle kunna ta henne levande därifrån. Visserligen hade hon lärt mycket av Honom, om döden och om hur man styrde den, och visst hade Han tagit henne därifrån och vidare, om än inte vid liv. Men en slav var en slav, även i kedjor av guld. Bara några år efter flykten från Caras Idhrenin hade hon vandrat på jorden igen, köpslående med människor i utbyte mot deras själar att ge Honom i ersättning för hennes egen. Varje dag här utan Honom var en dag i frihet, och hon tänkte aldrig återvända.
Khardos. Geira log bittert inombords. Om det var så här hon skulle sluta sina dagar, så svor hon på att dra Honom med sig ned. Han skulle få ångra den dagen Han tog henne med sig, precis lika bittert som hon gjorde.
Ett grymt leende for över hennes läppar.
Världen gick runt, runt; intrycken myllrade, hennes mun var torr och läpparna kändes som pergament. Hade hon varit vid liv, hade pulsen hotat att slå igenom hennes hud. Bröstkorgen brann, en malström som drog, ständigt inåt, inåt… Huvudet var lätt, samtidigt tyngt av all världens bilder, viskningarna…
Nu är du min.
Dunsen från taket var för Geira som tordönsdån. Hon hörde ljud, avlägsna ljud av strid, och ett myller av fötter på alltför många ben.
Alltför många ben för vad..? Insikten slog ned som ett blixtslag, men hon kunde inte utröna något ur den i kaoset. Det var bara något som kändes viktigt.
Hon uppfattade sin vän i tumultet, han sträckte sig efter lådan. Snabbt sköt hon den mot honom och tog hans ena hand i sin. De blånade, trasiga naglarna borrade sig in i Ulfruks handrygg, och små blodsdroppar uppenbarade sig på huden. Geira svepte upp dem med ett likblekt finger, och kämpade med att få fram en dolk, som hon snabbt skar ett snitt med i sin egen handflata.
Blodet som trögt bubblade fram hade samma färg och konsistens som halvt torkat bläck, och hon skopade upp lite av det med knivseggen medan hon frenetiskt mumlade genom sammanbitna tänder. Hon drog fingertoppen med Ulfruks blod över dolkspetsen och högg därefter rakt ned i vagnsgolvet, medan hon drog sin kamrat till sig. Hon skulle få ersätta honom för vagnen senare, nu var det viktigaste att skydda dem båda.
Frenetiskt rabblade hon besvärjelsen medan dolken gnisslande skar in blodscirkeln i golvet omkring dem. Det skallande oljudet började avta något, men den nya känslan av närvaro var tydlig. Fientlig närvaro.
Ett skriande hördes utifrån. Hästarna!
Vagnen stannade abrupt. Geira vinglade betänkligt, men lyckades hålla sig kvar upprätt.
Ett skrapande ljud på vagnsdörren. Hon sneglade mot Ulfruk för att se om han hade bössan redo, medan hon mässade de sista raderna av skyddsgaldern. Med en sista stöt högg hon dolken i golvet rakt framför deras fötter, och ett ilsket rött skimmer uppenbarade sig kring blodsspåren.
Cirkeln var lagd.
Plötsligt blev allting tyst och stilla. Vagnsdörren knäppte till, och gled upp på glänt.
Geira skärskådade sin omaka vän. Hon blev absolut inte klok på honom, men det var också hälften av förtjusningen i att ha vänner. Hon hade inte sådana att strö omkring sig likt småslantar, direkt.
Men hon uppfattade skiftningarna i Ulfruks tonfall, hans stirrande blick och hans försiktiga rörelse.
“Är ni rädd?” frågade hon häpet, och kunde bitit sig i tungan. Oavsett vad, kändes det inte som en fråga man ställde till någon som Ulfruk. En självbetitlad äventyrare, ständigt på jakt – han om någon vore väl typen att ta illa upp av en sådan fråga!
“Jag menar intet ont med det”, lade hon skyndsamt till. “Det är fullt förståeligt, till och med. Endast en dåre skulle stå kall och likgiltig inför vad vi kan tänkas möta.”
Något tändes i hennes blick; de ruttnande händerna for in i klädnaden i jakt på någonting. Hon drog fram en liten dammig sammetspåse. Den klirrade när hon gav den till Ulfruk.
“Jag vet vad ni tänker säga, men nej, någon trollkonst är detta inte. Eller nåja, det beror väl på hur man ser det. Jag vet inte varför jag behållit den, för sprit går inte väl ihop med min, ahem, konstitution, märkligt nog… Men det sägs vara en fin årgång och bryggt av kaldrländare. En skål, en gyllne droppe mod – en liten lättnad inför en nära förestående fasa?”
Hennes blick föll på Järnporten som tornade upp sig utanför fönstret. Hon skulle just yttra något mer, då ett fruktansvärt oljud skallade i hennes huvud. Hon visste inte om andra kunde höra det också, men det gälla skärande lätet skar likt en vitglödgad klinga igenom henne, och hon slog händerna mot tinningarna i krampaktiga plågor över det ihållande, genomträngande ljudet.
Jag ser dig. Jag ser dig.
Rösten hördes än inuti henne, än omkring henne.
Kom, kom till mig…
Kom.
Geira formligen väste av skratt. Hon klappade Ulfruks axel och kved fram: “Ulfruk, jag skämtade.”
Hon samlade sig något och lade till, fortfarande brett leende: “Ursäkta mig, jag lägger undan formaliteterna en stund. Men aldrig någonsin har någon varit så hänsynsfull mot mig som du! Det är… uppfriskande, i ärlighetens namn. Jag luktar, det gör jag. Du behöver aldrig sticka under stol med mina tillkortakommanden. Jag känner inte av det själv, men givetvis luktar lik obehagligt för de levande.”
Hon snörpte på munnen då en tanke slog henne, och gled omedvetet tillbaka in i mer höviskt formell titulering.
“Men det får mig faktiskt att tänka på något. Jag luktar mig inte till andra. Det kan självfallet bero på att min näsa är vittrad inuti sedan länge; jag kan uppfatta dofter men mer som ett abstrakt intryck. Alla mina sinnesintryck drivs av helt andra saker än faktiska kroppsliga funktioner. Det är därför jag är mycket väl medveten om att den här vagnen stinker av rök från den där pipan ni håller intill er likt er förstfödde, men utan att hosta eller retas av det. Och likväl varför jag ser er klart och tydligt, trots att mina ögon näst intill är blinda. Jag vet inte hur pass skärpta sinnen vårat byte besitter, men det är möjligt att det inte kommer kunna dofta sig till oss.”
Hon kastade en blick utåt mot den stackars Grach.
“Det är också fullt möjligt att den besitter en näsa ej av denna värld, och att min klädnad är av absoluta vikt för att dölja oss.”
Hon log snett mot Ulfruk.
“Oavsett har talet om sidenklädnad väckt fåfängan i mig alldeles. Den skräddare som efter att ha blivit väckt i ottan därefter vill ta mina mått, den vill jag dock se!”
Nelerýa svalde återigen. Det stod klart att mörkeralven hade sett henne, men hon verkade snarast road?
Kanske var det en dum instinkt, men Nelerýa påmindes om det sociala spelet mellan hennes jämbördiga väninnor och de adliga kvinnorna i Antrophelia. Vänskaper uppstod och gemensam grund anlades inte bara hur som helst, utan genom särskilda signaler. Nonchalans var ett gott verktyg i det sociala spelets arsenal, och kunde tillsammans med andra indikatorer signalera alltifrån förakt till öppenhet. Det Nelerýa däremot utläste från den mörkklädda kvinnan, var inte fientligt. Snarast verkade hon… pröva henne?
Nelerýa var inte den som backade från en utmaning. Hon tog ett djupt andetag och stegade fram mot mörkeralven. Hon sträckte ut handen och rätade på ryggen.
“Jag kunde inte undgå att lägga märke till er, madame. Mitt namn är Nelerýa, och jag har rest långt för att finna någon intresserad av att hjälpa till i en synnerligen känslig politisk fråga. Har jag sådan tur att ni skulle kunna vara villig? Jag betalar åtskilligt för så värdefull hjälp.”
Hon såg kvinnan rakt i ögonen, med en blick som röjde stolthet, men utan arrogans eller aggression. Kring hennes läppar lekte ett mjukt, avväpnande leende.
Nelerýa rynkade pannan. Hennes entré hade mötts av en otrevlig mans hojtande om att stänga dörren, och det var långt under hennes värdighet. Hon såg med avsmak på den druckne mannen som vågade tilltala en högbördig me’er som hon själv på sådant vis. Just skulle hon till att snäsa något nedlåtande åt honom när något gnistrade till i utkanten av hennes blick.
Där… där i skuggorna… en svartglänsande väst, rödglimmande dolkar… hennes turkosblå ögon mötte ett par djupt vinröda, och hon drog efter andan. Om inte de ögonen var nog, skvallrade den ramnsvarta hyn och det vitbleka håret om att kvinnan som satt där var av mörkeralverna.
Nelerýa skälvde till. Kunde hon?
Legenderna om skuggdansarna var mångtaliga; deras stridskonst var oefterhärmlig. Men Isra… Isra var till hälften av deras sort. Inte skulle någon av hennes egna hjälpa till i detta syfte, nej, det hade Nelerýa svårt att tro. Om ändå…
Hon fann sig själv ha stått och stirrat på den mörkklädda kvinnan ett bra tag nu. En lätt rodnad steg på hennes kinder när hon insåg sitt misstag, och snabbt vände hon bort blicken, trots att mörkeralven garanterat inte kunde ha undgått att märka att hon glodde på henne. Nelerýa svalde nervöst och fingrade på sin förlovningsring. Så sneglade hon mot kvinnans håll igen.
Geira ryckte till då Ulfruk nämnde svårigheterna i det faktum att hon behövde stunden själv med vampyren innan dödsögonblicket. Hon var just på väg att protestera då han gled över i scenarion som möjliggjorde bådadera, och lättat sjönk hon tillbaka i sätet igen. Hon kände fortfarande blodssången inom sig, men mest av allt kände hon kylan, den som spridit sig ut igenom henne ett bra tag nu trots alla hennes försök att motarbeta den. Hon visste vad som krävdes. Hon visste också att det inte fanns mycket tid kvar. Hon hade slösat bort alltför mycket och om hon inte kunde få tag i det hon sökte inom en överskådlig framtid, så skulle hon för evigt tvingas… nej. Inte tänka så. Hon skulle lyckas. Hon måste. Det fanns inga andra alternativ. Fokusera! Det här uppdraget kunde göra hennes lycka. Hon var tvungen att ge sig hän helhjärtat (nåja) åt det.
Geira spetsade öronen och lyssnade på Ulfruks detaljerade förslag. Planerna verkade gedigna nog, men tillräckligt säker kunde man aldrig vara. Hon avbröt för att påpeka detta.
“Det låter bra. Jag tror att det andra alternativet vore säkrare; öppnare omgivning ger friare rygg. Som ni också säger vore det ypperligt att kunna hålla fast vampyren en stund. Jag tror att jag har medel att ordna just det. Om mina farhågor stämmer, så kanske det inte är riktigt lika effektivt som annars, men en kort stunds effektiv paralys bör jag kunna få till. En bindande cirkel, en särskild besvärjelse jag förskansade mig under en av mina resor i Dar Zakhar. Mörkeralverna besitter mycken välbevarad kunskap… Vi behöver bara se till att få vampyren inom den. Där skulle jag själv vara ypperligt lockbete. Jag kommer påverkas av cirkeln jag med, men jag behöver inte röra på mig för att få ut det jag ska av mötet.”
Den blåsvarta skrumpnade tungan sköt ut och spelade lätt över hennes läppar i ett lika delar exalterat som nervöst grin, medan hon fortsatt lyssnade till Ulfruks planer. Hon smilade roat då han nämnde att bära hennes klädnad.
“Det är ni som är jägaren av oss, herr Ulfruk. Om ni tror att det hade hjälpt oss i vårat uppsåt, går jag givetvis med på det. Finn mig bara något liknande att bära, vad slag kvittar egentligen så länge det döljer mig väl. Jag uppskattar er hänsynsfullhet i denna fråga.”
Hon knep ihop läpparna och lade med spelad förnärmelse till: “Antyder ni att jag luktar illa?“
Medan vagnen, lätt taktfast skakande, rullade fram längs med gatorna, var Geira oupphörligt vänd mot fönstret. Hon sökte utåt, långt bort, nära, men den försmädlige blodsugaren undgick henne.
Det var inte normalt.
Självfallet var det inget normalt med vandrande lik, såväl bloddrickande som icke, men det var något fruktansvärt fel med den här varelsen.
Geira hade aldrig gett mycket för vampyrsägnerna som fägnade människorna. Visst rörde det sig allsköns odöda parasiter i skuggorna, men vampyren, så som den uppträdde i myterna, hade hon ytterst sällan skådat. Hon menade inte på att de inte fanns; hon hade stött på ett fåtal som verkligen inte kunde benämnas som annat. Men att jaga inne i människobebodda städer stämde inte överens med hur hon kände dem, och sannerligen inte heller de förmågor detta exemplar tycktes besitta.
En vampyr, oavsett hur skrämmande, snabb och blodtörstig den än var, var fortfarande ur magisk synpunkt simpel. Styrd av det förbannade blodet var de otroligt enkla att kontrollera för den som besatt förmågan. All den kunskap Geira genom åren samlat på sig genom åren inom just att styra och manipulera döda kroppar, att för en stund pumpa det svarta blodet genom ett stilla hjärta – det gjorde henne till en mästerlig marionettspelare när det kom till denna sorts varelse. Att den skulle kunna kommunicera med henne för det allra första, var befängt. Att den skulle kunna ropa på henne, var ren dårskap. Hon var, enligt magins alla lagar och regler, den dominerande parten i den här maktkampen, så varför sjöng sången inuti hennes ben? Varför drog vinden genom hennes bröstkorg, het som rödglödgat järn, som brinnande blod? Varför?
Geira såg upp. Hon hade knappt märkt att Ulfruk talade till henne.
“Förlåt mig, vad? En fälla?”
Hon funderade lite.
“Jag är inte så säker på att det är en bra idé. Den här vampyren beter sig inte riktigt som den ska, om vi säger så.”
Hon delgav honom vad hon visste, om vampyrer i allmänhet och deras villebråd i synnerhet.
“Så ni förstår, herr Ulfruk, att fällan lika gärna skulle kunna slå igen sina käftar om oss. Jag vet inte ännu hur stark dess makt är. Att den står bortom de vampyrer jag hittills träffat på, är odiskuterbart. Men kanske är en gillrad fälla ändå den bästa chansen för att locka den till oss och få reda på det. Spåret jag fått upp hittills rör sig ännu vid Järnporten. Vad sägs om att försöka locka den i fällan där?”
Hon fnös föraktfullt. Hennes utandning spred samma doft av kadaver och begravningsört som resten av hennes kropp utsöndrade.
“Träck må ta dig, du din sabeltandade mygga.”
Geira var inte van att återgäldas bortom vad ett kontrakt krävde, och såg först ganska förvirrad ut, då Ulfruk inte bara tackade henne utan även började ordna med ett av de fascinerande dvärgska vapnen till henne. Hon hade mest tyckt att det var skönt att han förstod det vettiga i att ta emot trollpåsen inför deras jakt; i vanliga fall fick hon be, tjata, manipulera, hota och tvinga (i den ordningen) för att få folk att ta emot ting nödvändiga för uppdraget då hon gav sig i lag med andra. Geira sökte inte hjälp om hon inte behövde den, men då ville hon ha det redigt utfört också. Hennes respekt för Ulfruk hade vuxit åtskilligt då han tog emot gåvan utan de vanligen förekommande utropen av “satanstyg!” och “häxkonst!” så fort hon framlade något av sina hjälpmedel. Att han dessutom uppskattade den, nog att vilja gengälda den, var mycket värt. Ulfruks respektfulla inställning till Geira steg honom högt i hennes ögon.
Hon följde noggrant med i hans anvisningar om hur man skötte och handhade vapnet, och började förtjust försöka sig på att ladda det medan Ulfruk försökte rädda upp kommentaren om monster. Geira lyfte huvudet och vände sig mot honom.
“Herr Ulfruk, jag är mycket väl medveten om vad jag är. Jag har inga problem med det. Det är ni ibland de levande som brukar ha invändningar, av fullt naturliga skäl. Ni behöver inte försköna någonting, jag tar inte illa vid mig. Jag är ett monster, ut samman med er för att jaga ett annat monster. Jag lägger dock stort värde i hur väl ni har bemött mig hit intills. Det är mig sällsynt, och jag högaktar er för det, herr Ulfruk.”
Geira sneglade mot vagnen som tycktes vara redo, och sedan på sin färdkamrat. Vinden isade till igen, något kändes… fel. Smaken av järn var där igen, bilderna, vetskapen. Än hade varelsen de jagade inte hunnit lämna Iserion, men något var avsevärt annorlunda från innan.
Blod. En sång av blod. En underbar, rusande melodi. Drick av mig, ge ditt liv… Kom, kom… Sjung med mitt blod, kom, sjung. Ge ditt blod!
Geiras ögon smalnade.
“Vampyren har funnit ett nytt offer, och visste jag inte bättre hade jag velat påstå att det vasskäftade kräket både känner mig i hasorna och hånar mig på ett och samma.”
Hon ryckte lätt i Ulfruk och kravlade sig därefter upp i vagnen, intensivt stirrande ut i mörkret med ögonen som inte såg.
“Känner ni också av det?”, frågade hon, så tyst hon kunde så för att inte skrämma sin färdkamrats manskap. “Vampyren. Den kallar oss.”
Geira stirrade på den något omskakade Ulfruk, och skrattade sen till, ett kort, hest och synnerligen ocharmerande läte. Så samlade hon sig.
“Jo vars, nog menade jag det ordagrant när jag sade att jag har personlig erfarenhet av de döda. Ungdomligt oförstånd kan slå en in på de nesligaste av vägnar ibland, och jag betalar det priset än.”
“Jag är ingen vampyr”, lade hon snabbt till, “och kräver ingen föda, varken blod eller något annat. Men jag känner de mina, oavsett vad sort vi än är, och jag har vissa fördelar gentemot andra av mitt släkte. Påsen ni håller i, till exempel, är sprungen ur de fördelarna. Nog ser ni mig klart på grund av den, men den öppnar också andra möjligheter för er. Döden håller många hemligheter, inte bara genomskådandet av glamúrgaldr. Alla dolda vägar, alla maskeringar och alla skuggor. Ni kan se igenom dem så länge ni bär med er min gåva, men jag råder er att aldrig titta för länge. Skiljeväggen mellan liv och död finns där av god anledning, och den som ser för länge åt fel håll, får svårt att vända bort sin blick. Det fick jag själv bittert erfara.”
Hon harklade sig och bytte ämne.
“Jag hoppas att min, ah, existens, inte besvärar er alltför mycket för att påverka uppdraget?”
Geira såg uppfordrande på Ulfruk, så uppfordrande nu hennes virrande blick kunde bli, och skulle just till att säga något mer då en av dvärgarna i Ulfruks manskap skyndade förbi med en av de fascinerande skapelserna hennes nyfunne kompanjon kallade bössor. Hon uppskattade dem, de hade en säregen doft som tilltalade henne, av krut och eld, strid och plötslig död. Geira pekade, oförvanskat förtjust, mot dem.
“Jag känner dolk och klinga väl nog för att känna igen ett vapen när jag ser det, men dessa är för mig något helt nytt. Är det med dem ni skall döda vampyren?”
Geira knep ihop läpparna i ett leende, och tog dvärgens rejäla högernäve mellan sina båda kalla, fuktiga händer. Någonting tycktes för ett ögonblick skimra till i de oseende ögonen.
“Utmärkt, min bäste herre! Ni förstår mig helt korrekt.”
Hon släppte hans händer och började reflexmässigt leta i klädnaden efter något, men avbröt sig.
“Ursäkta mig. I vanliga fall skriver jag kontrakt med dem jag ger mig i lag med, men jag tror att det i detta fall varken är nödvändigt eller… önskvärt.”
Hon drog fram en liten ljus skinnpåse ur gömmorna i sin dräkt, och räckte fram den mot Ulfruk.
“Denna kan ni dock göra klokt i att bära med er. Se det som en gåva för att fira påbörjan av ett lyckat samarbete! Den hjälper er att skåda det som är fördolt för det levande ögat. Öppna den dock inte för allt i världen, såvida inte längtan efter dödsmarkerna har tagit er helt i besittning!”
Hon bet sig lätt i läppen och funderade. Blånande tandavtryck uppenbarade sig genast på den sjukliga huden.
“Jag förstår att ni inte har anledning att lita på mig fullt. En klok instinkt. Håll fast vid den, men låt den inte förblinda er, herr Ulfruk.”
Hon lade särskild tonvikt vid de sista orden. Så vände hon sin blick från mannen framför henne och såg mot himlen. Tunga sjok av trasiga moln hängde likt en söndersliten väv över stjärnorna, som begynte synas i den mörknande natten. Hon slöt ögonen, kände den eviga sången i djupet. Det kallade. Nära. Eller..?
Hennes sinnen tycktes för en stund lika fördunklade som skuggorna omkring dem, men så plötsligt kände hon det; det omisskännliga vinddraget då portarna slås upp. Dödens portar… blodets portar… blod och järn…
Geira slog upp ögonen.
“Herr Ulfruk, om ni vill jaga vampyr, så bör vi nog sätta fart. Jag tror att vår vasstandade vän just passerade genom Järnporten, och det brådskar. Är vi redo att ge oss av?”
Geira irrade med blicken över dvärgen. Visserligen var mörkret hennes skyddande fåll, men somligt gick inte att undgå. Hans uppenbart trevande artighet bådade dock gott, och hon beslöt sig för att vara så pass kortfattat ärlig hon kunde. Hon sträckte ut sin hand från klädnadens vrår och försökte fästa sin ostadiga blick på hans ansikte. Hon såg honom dåligt, precis som med allt annat, men dödens hölje över hennes ögon gav henne samtidigt en helt annan sorts syn. Hon fokuserade på de blå ögonen framför henne, ögon som hon kände med helt andra sinnen än synen. Hennes röst var något syrlig när hon talade.
“Jag är Geira. Och ni, bäste herr Ulfruk, har precis gjort er lycka. Jag uppskattar hövligheten, men ni behöver inte dölja er sanna åsikt. Denna nätta uppenbarelse, som ni så fagert talar, känner de döda bättre än de levande. Personlig erfarenhet, så att säga. Räds ej, jag är ingen vampyr, och inte heller ute att skada er eller någon annan. Jag är nu inte så säker på att ryktena om vampyrer är helt sanna, men stämmer de, så vore det lösningen på en mycket trängande situation jag just nu befinner mig i.”
Hon avbröt sig. I den lätta kvällsvinden fanns något. En viskning? Hennes röst mjuknade något när hon fortsatte.
“Jag förstår att ni alldeles säkert har många frågor. Och i sinom tid, om ni önskar mig med på färden, lovar jag att svara på dem alla. För stunden räcker det med att säga att om ni vill spåra de levande döda, är jag den bästa blodhund ni kan finna. Allt jag begär är att när… om… vi finner vampyren, att jag får… möta den, först. Jag har förstått att eder sorts jakt går ut på ett snabbt avlivande när leken är över. Kan ni unna mig några ögonblick innan ni avslutar den, är jag eder trogna kamrat i denna jakt. Vad sägs?”
Den bleka, svampaktiga handen var fortfarande utsträckt.
Geira hade inte haft sådan tur på länge. Tur och tur, nå, det kunde kanske diskuteras. Fastslaget var i alla fall att genomströmningen av folk villiga att göra affärer med henne var närapå utsinad. Innerst inne svor hon över tilltaget att ens återvända till Iserion. Hon var långt bättre uppskattad i andra skrymslen av världen, och att komma tillbaka hit framstod som tämligen enfaldigt. Nog borde hon veta bättre än så.
Men den här kvällen, då hon bittert rådbråkade sig själv om varthän hon borde dra härnäst, hade lyckan till sist gett henne ett av sina sällsynta leenden. Vampyrer? Geira hade förvisso stött på ett och annat under sina resor, men ofta tenderade hon själv att vara den värsta fasan. De levande var så förtjusta i att finna på alla upptänkliga sorters monster att överlåta sitt eget grymma beteende på. Allt som oftast var monstret inte ett monster, utan en helt vanlig skrupelfri idiot ibland de besjälade, som gått alltför långt.
Men hon var tvungen att undersöka detta. Om det var en vampyr, hade det kunnat innebära hennes räddning för en ansenlig tid framöver.
Geira sneglade efter den högljudde dvärgen som lämnade tavernan. Det vore oklokt att ge sig i lag med andra, men… Hon behövde mer information. Så omärkligt som möjligt smet hon ut efter dvärgen och hans sällskap, och hann ikapp dem vid grändens slut. Det fick bära eller brista.
“Mina herrar! Jag kunde inte undgå att höra erat samtal. Ger ni er ut efter vampyrer, är det inte silver ni behöver, utan mig. Jag är Geira, till eder ödmjuka tjänst.”