Zerena hade nästan helt återhämtat sina krafter när hon plötsligt mitt framför henne, bara några meter bort fick syn på en mörkklädd slank man. ‘Var kom han ifrån?’ tänkte hon. Hon slutade genast sjunga, reste sig upp och slängde upp sin ryggsäck på axeln.
Hon måste ha varit helt uppslukad i sina tankar och inte hört honom komma. Zerena tyckte det var något märkligt över honom, om inte annat än för hans olikfärgade ögon. I övrigt såg han dock vänlig ut och även i hans bemötande hälsade han så vänligt att Zerena kände en lättnad och en tilltro till att detta är någon hon kan lita på.
Han frågade varför hon befann sig ensam i skogen och om hon behövde ha vägvisning. Men vad skulle hon svara? Hon visste knappt själv vad hon gjorde där, eller vart hon var på väg.
Det enda hon visste var att hon ville ut och hjälpa folk, ändå stod hon där i en för henne okänd skog, med en främmande man och var den som själv behövde hjälp. Det var inte så hon hade föreställt sig det när hon gav sig av hemifrån.
“Jag är här för att hjälpa”, svarade hon något blygsamt men samtidigt bestämt i hopp om att mannen kände till någon som skulle behöva en hjälpande hand.
Just i den stunden som hon svarade mannen var det som om himlen ovanför trädtopparna hade öppnat sig. Det började regna, och inte lite heller. Man kunde höra smattret mot alla trädens löv. Även fast det var en tät skog hittade regnet in genom trädtopparna. I en djup suck blickade Zerena upp mot trädtopparna och drog upp sin kapphuva över huvudet. Zerena kände nu än mer att det var hon själv som behövde en hjälpande hand.