…

Garion höll henne tätt och lät sin andning långsamt sjunka i takt med hennes. Svetten på hans hud svalnade mot hennes, men värmen mellan dem dröjde kvar som glöd under aska. De satt fortfarande kvar på stolen vid bordet intill fönstret. På bordet låg Signes klänning, och resten av deras kläder var utspridda över golvet.

Han strök en hand lä…[Read more]

Garion hann knappt reagera innan hon satt där, lätt och självklar i hans knä, och den lilla försiktigheten som hängt kvar mellan dem de senaste dagarna försvann som dimma i sol. Hennes värme mot honom, hennes doft av lavendel och något eget som han kände igen utan att kunna sätta ord på, slog honom med en nästan bedövande trygghet.

Nä…[Read more]

Garion lät skeden glida långsamt genom gröten och tog en tugga till, medan han betraktade Signe över skålkanten. Det låg något tryggt i att sitta så här med henne, mitt emot, i den lilla stugan där doften av nykokt kaffe blandades med en svag hint av lavendel från hennes hals. Elden i spisen sprakade i ett jämnt, mjukt tempo, och det sken från l…[Read more]

Garion log svagt när han satte sig, sköt stolen närmare bordet och tog en sked gröt.

“Jag har varit uppe ett bra tag, faktiskt innan tuppen hann vakna,” svarade han och blåste lätt på skeden innan han smakade. “Först gick jag in i storstugan och tände brasan, så den skulle vara varm när Halrik och Elna kom upp. Dom sov fortfarande, så…[Read more]

Garion kände doften av eldrök och kaffe långt innan han såg henne.

Han hade just staplat det sista av veden när han sneglade mot gäststugan och fick syn på den lilla röken som ringlade sig ur skorstenen. Ett svagt leende drog över hans ansikte. Han visste att det betydde att Signe var vaken — och att frukosten redan var på gång.

Han lade ifrån s…[Read more]

Garion höll henne kvar i sin famn ett ögonblick, som om han ville låta stillheten tvätta bort det som varit. Hans ena hand låg tung och trygg i hennes rygg, den andra vilade vid hennes nacke. Han kände hur hennes kroppsliga spänning släppte, hur värmen mellan dem växte i takt med att ångesten rann av.

”Ja,” svarade han lågt, nästan en viskn…[Read more]

Garion stod mitt i rummet, andfådd som om han sprungit ett helt varv runt gården, men han hade bara stått ute. Det var trycket i bröstet som drivit honom tillbaka in — inte kylan, inte mörkret. Det han kände nu kunde han inte lämna utanför. Han var tvungen att få det sagt. Och när han såg henne där, med tårar i ögonen, höll han nästan på att ba…[Read more]

Garion satt tyst medan hon talade. Orden föll mjukt från hennes läppar, men i hans inre var det som om varje mening lyfte damm i en gammal, stängd sal – en plats han knappt visste fanns inom honom. Nu virvlade det upp både tvivel och något han inte kunde sätta namn på.

Siare.

Han hade hört ordet förr – från gammalt folk på vägarna, från m…[Read more]

Garion satt tyst och stilla på sängkanten, fötterna nu i golvet, fortfarande andfådd, som om drömmen hängt sig fast i hans lungor och vägrade släppa taget. Svettig och tung i bröstet kände han hur Signes händer smekte honom genom håret, lugnande, som en vaggsång utan ord. Hennes röst landade i honom som något varmt och tryggt – mjuk men fast. H…[Read more]

Garion vred sig i sömnen. Täcket låg i en sned hög över höfterna och linnet hade klibbat sig mot kroppen av svett. Hans andhämtning var tung, uppriven, nästan som att han sprang — fast han låg stilla. Ett ljud, något mellan ett stön och ett kvidande, undslapp honom där han låg.

I drömmen var han liten. För liten. Skogen var alldeles svart.…[Read more]

Garion stirrade tyst på det sista kortet. Döden. Ordet slog mot honom som en kall vind genom en öppen dörr. Han satt kvar, blick stilla fäst vid kortet, även efter att hon svept ihop leken. När hon tog hans händer i sina, var hans grepp varsamt men frånvarande, som om han behövde en stund för att hitta tillbaka till nuet.

Han svalde innan han…[Read more]

Garion lutade sig över vattenskålen som han ställt in tidigare och sköljde ansiktet, nacken, bröstet. Vattnet var svalt mot huden som ännu bar spår av dagens arbete – damm, svett, järn. Han strök handen genom håret, lät vattnet rinna längs ryggraden. Så drog han skjortan av sig helt, vecklade den ihop och lade den över sängens fotända.

Det kn…[Read more]

Garion lät henne luta sig mot honom, hennes huvud mot hans bröstkorg och hennes ord som mjukt regn i hans sinne. Han slöt armen om henne med en rörelse så självklar att den lika gärna kunde ha varit en reflex. Värmen mellan dem var påtaglig, men mjuk — som om deras kroppar redan visste hur de hörde ihop.

”Jag kommer tillbaka,” svarade han låg…[Read more]

Garion mötte hennes blick där i skymningsljuset mellan bjälkarna, såg glimten i hennes ögon och hur hennes smekning över hans hand sade mer än tusen ord. Och han förstod henne — förstås gjorde han det. Hjärtat slog kanske lite hårdare än nödvändigt, men han höll sig lugn. Hon visste vad hon gjorde. Retades. Och han… ja, han kände sig ganska hj…[Read more]

Elna stannade upp i steget när hon hörde Signes ord och vände sig om med ett lite överraskat leende. Hennes ögon, ännu pigga trots åren, lyste till av värme.

”Tack, flicka lilla,” sa hon och lät blicken svepa mellan Garion och Signe. ”Han må vara vuxen nu, men det är fint att höra att någon ser honom så. Det gör en mors hjärta lite lättare.…[Read more]

Garion log när han såg hur hon såg sig omkring. Det där uttrycket i hennes ögon — som om hon försökte förstå platsen, ta in den — det gjorde honom varm i bröstet. Hon såg verkligen gården, inte bara byggnaderna, utan helheten. Det betydde något.

Han hoppade ner från kuskbocken, tog emot hennes hand och hjälpte henne ner med en varsamhet som var…[Read more]

Garion log när han hörde Signes röst vid sin sida. Den där oron i hennes ton kändes mot bröstkorgen som ett lätt tryck – han ville skingra det.

”Nervös? sa han mjukt. Jag förstår det. Men det finns ingen anledning. Mor kommer mest vara glad över att jag inte kommer hem ensam för en gångs skull. Och Halrik… han muttrar alltid, men det är bara ha…[Read more]

Garion kunde inte hålla tillbaka det leende som spred sig över hans ansikte när hon sa de där orden. “Du är mer för mig… än bara någonting på vägen…” Det var som om något tungt inom honom släppte. Det hon sa… det var mer än han vågat hoppas på. Och när hennes läppar fann hans, ömt och tacksamt, blev han alldeles varm inombords. En värme som int…[Read more]

Garion stod stilla ett ögonblick när deras fingrar möttes. Hennes hand var svalare än hans, men det var något i sättet hon tog den – som om hon ville hålla fast vid någonting, trots att vinden fortfarande försökte blåsa henne vidare.

Hans blick vilade i hennes. Han såg oron där. Men också en längtan. Kanske samma som rörde sig i honom själv. Så h…[Read more]

Garions händer arbetade vant. Medan solen sjönk allt längre bakom trädtopparna, låg hjulet nu rätt mot axeln, och han drog åt de sista bultarna med ett ljudligt knak. Han drog sig bakåt på hälarna och inspekterade arbetet. Det satt stadigt. Ingen sned lutning längre. Vagnen skulle hålla för färd.

Han drog med underarmen över pannan och reste sig,…[Read more]